Ett subjektivt försök till ett ifrågasättande av det kända

Föreställningen Farfar var Samuraj (och dödade massa amerikaner) hade sin urpremiär på Pusterviksteatern i Göteborg den 4 april. Skådespelaren David Fukamachi Regnfors kör i föreställningen en enmansshow, på utsidan till ...

Av: Linda Johansson | 19 april, 2011
Kulturreportage

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | 26 mars, 2016
Musikens porträtt

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | 22 december, 2014
Essäer om konst

En friare filmstruktur Intervju med Sergei Loznitsa

  Filmen "The Joy" är en av de mest kompromisslösa filmer som vi har skådat under 2000-talet. Den ryske regissören Sergei Loznitsa har med hjälp av fotograf och klippare lyckats skapa ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 17 februari, 2011
Filmens porträtt

Paradoxer och ortodoxer inom svensk lärarutbildning



Image
Anders Zorn

Då lärarutbildningen är ett brinnande ämne för närvarande, kunde det vara intressant med några inblickar i denna utifrån ett lärarperspektiv. Jag ska här dra nytta av Tidningen Kulturens obundna prägel genom att vara icke-pedagogiskt korrekt.

För vana läsare av denna bärare av det öppna samtalet, kommer inte ton eller innehåll nedan vara särskilt upprörande. Ett antal professorer i pedagogik och starka namn inom lärarutbildningen skulle däremot slå bakut, om de händelsevis skulle läsa artikeln som följer (nu är den risken ganska liten, eftersom tidningar med lätt avantgardistisk prägel inte direkt ligger överst bland universitetsmänniskornas tidskrifter). De senaste tjugo åren har de ihärdigt arbetat för att inpränta sina principer, som allmänt brukar betecknas som flum. Låt oss se närmare på några av dessa.  

Som högskolelektor till professionen, har jag länge utgått ifrån att det existerar en viss kunskapsmassa, att det finns fakta och uppgifter som man säkerställa, vederlägga, bekräfta, och så vidare. Jag har dock upptäckt att många pedagoger bestämt hävdar motsatsen. Kunskapen är inte mätbar, inte objektiv; tvärtom är all kunskap relativ. Kunskapen utgör inte någon fast punkt. Man kan alltså inte, enligt modern pedagogik, sätta kunskapen i centrum. Att föreslå något dylikt på en högskolepedagogikkurs innebär automatisk utskällning i form av epitet som elitist, bakåtsträvare, fundamentalist eller, ännu värre: behaviorist.

Det senaste uttrycket härrör ju, som vi vet, från Pavlos berömda hundexperiment, och utgår från att man med stimuli och respons kan lära in något. Det är oerhört fult, därför att då reflekterar man inte. Man måste nämligen ständigt reflektera, som en kursledare framhöll för mig. Så om ni ska läsa den här artikeln på ett pedagogiskt korrekt sätt, avbryt nu, stäm träff med några andra som läst den, reflektera över vad ni läst hittills, reflektera över varför ni läst det, varför ni träffat just varandra, och sedan så reflekterar ni över allt det. Nästa dag träffas ni igen och reflekterar över vad ni kom fram till under gårdagen. Ytterligare ett alternativ är att ni skriver in er på en högskola eller universitet, då får ni högskolepoäng och en lärarexamen efter några år.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Inom lärarutbildningen är behaviorism bannlyst, vilket ämne det än må gälla, vilken uppgift det än handlar om. Den vilar på den obehagliga premissen att läraren ska lära ut något, och att eleven ska lära in det. Men det är omöjligt att lära ut någonting alls, enligt modern pedagogik, i alla fall för en lärare. Elever kan lära av varandra, men bara om de sitter och reflekterar. Läraren ska inte rätta eleven, då kan eleven bli ledsen. Elever kan däremot rätta varandra (visserligen finns ingen säker kunskap, men just elever kan ändå lära något av varandra).

Lärarutbildningen följer här en tydlig politisk modell, där allas åsikt minsann är lika mycket värd. Man tänker här på Tage Danielssons underbara grallimmatik: ”Du påstår att Köpenhamn ligger i Danmark, men jag hävdar att det är i Norge. Sanningen ligger väl som alltid någonstans mitt emellan.”

Detta kunde vara mantrat för de moderna pedagogerna. Det är också en naturlig följd av deras kunskapssyn: eftersom kunskapen är relativ, så måste den konstitueras utifrån individens uppfattning eller upplevelse.

En slags faktabaserad solipsism.

Härav följer också att lärarens auktoritet är obefintlig. Ingen vet egentligen bättre än någon annan, och särskilt inte läraren. Han bör helst överlåta kursplanering och val av kurslitteratur till studenterna, som i alla fall har någon slags förankring i det verkliga livet. Beteckningen lärare speglar för övrigt det uråldriga synsättet enligt vilken en person kan lära ut saker till sina elever. Som framgått ovan är detta en teoretisk omöjlighet (i praktiken händer det dock dagligen). En lämpligare beteckning torde vara coach eller  samtalsledare  (fast ledare är nog ett olyckligt val – ingen ska väl få vara ledare över någon annan?).

Men hur utformar man då en lärarutbildning om man anser att man inte kan lära sig något? Jo, man kan lära sig att lära ut, och alltså lära sig att lära ut så att studenterna lär sig att lära. Då blir det ett lärande eller en ”lärprocess” (inlärning finns inte längre). Man ska alltså lära ut att man inte kan lära ut, så att studenterna själva kan lära sig att lära in. Med andra ord: man drar ned på ämneskunskapen och bygger på med, ja just det: pedagogik.

En blivande lärare i grundskolan läser idag ett tre terminer långt allmänt pedagogiskt block, vilket inte är något annat än ett politiskt och pedagogiskt korrekt block av kurser staplade på varandra. Själva ämnet är inte så viktigt, där räcker det med en och en halv termin. De specifika metoderna inom ett visst ämne, ämnesdidaktiken, är också satt på undantag. Det viktiga är ju, att kunna lära ut (fast det egentligen inte går att lära ut något). Kunskaper i ämnet, det kommer i efterhand, menar man. Det är dock ännu inte klarlagt hur kunskaper sedan bara kommer till läraren, som inte fått solida grunder i sitt ämne under lärarutbildningen. Något att reflektera över, månne?

Finns det då verkligen ingen säker kunskap, kanske den modfällde läsaren frågar sig?

Ja, det skulle möjligen vara de moderna pedagogernas teorier. Dessa framstår som absoluta lagar vilka slaviskt måste följas i undervisningen. Man kan också vara tämligen säker på att alla tidigare pedagogiska modeller är förkastliga, har jag insett under de högskolepedagogiska kurser jag gått på. Mindre viktigt verkar vara att kunskapsnivån sjunkit markant de senaste årtiondena, i och med utarmad lärarutbildning och användningen av dessa pedagogiska modeller, där eleven ska söka kunskap utan att veta hur, var, varför eller i vilket syfte.

Det viktiga är att vi lärare lyssnar lyhört på farbror pedagogens politiskt korrekta förmaningar och hörsammar barnens – förlåt, studenternas – alla behov och önskningar. För är det något modern pedagogik gör, är det att förminska studenten till att vara endast en subjektiv röst, inkapabel att förhålla sig till den samlade kunskapsmassan, oförmögen att ta till sig vedertagna fakta, utelämnad till sig själv och till sina studentkamrater. Läraren och kunskapen spelar en allt mindre roll. Lärarlösa lektioner och kunskapsfattig lärarutbildning har blivit legio. Men pedagogik och politik har åtminstone ingått en helig förening i demokratins – och dumhetens – namn. 

Hans Färnlöf, docent  

Ur arkivet

view_module reorder

Veckan från hyllan, Vecka 49 - 2012

Göran Rosenberg tilldelades Augustpriset för sin bok ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”. Världen må förlåta mig, men jag tycker att det är en så fantastiskt bra och viktig ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 december, 2012

På tal om Herakleitos

  Under en längre period denna höst 2012 har jag haft anledning att i lugn och ro ägna mig åt Herakleitos, vilket allteftersom gett upphov till följande i den gamle upphovsmannens ...

Av: Bertil Falk | Agora - filosofiska essäer | 22 december, 2012

En rökares försvarstal

 En av mina väninnor försöker leva ett hälsosamt liv, för att må bra. Nu äter hon rätt, a la diet nya modellen och motionerar som sig bör. Hon springer varje ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 december, 2013

Violet Tengberg ─ föregångare till den nya andliga konsten

Samhället har alltid fruktat udda konstnärer, diktare, helgon och mystiker. Det främmande och okända är skrämmande och farligt och ofta har man förföljt och på olika sätt försökt tysta ner ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 22 juni, 2009

Biografiskt lexikon för Finland nu på nätet

Numren 710:1-4 i serien Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet i Finland är ett imponerande storverk: de fyra mycket bastanta delarna av Biografiskt lexikon för Finland, utgivna 2008-2011 med understöd av ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 09 december, 2014

Kvalité och känsla

Kvalité och känsla "Franskspråkig skönlitteratur i svensk översättning" är Elisabeth Grate Bokförlags motto, men en och annan bok från den anglosaxiska världen har smugit sig in i utgivningen.

Av: Agneta Tröjer | Porträtt om politik & samhälle | 25 september, 2007

Den felande länken och amöbans intelligens

Till Birthe, humanist med naturvetenskaplig bakgrund, precis som författaren Erland   Inspirerad av Erich Jantsch, The Self-Organizing Universe från 1980 och Ilya Prigogine och Isabelle Stengers, Ordning ur kaos från 1985 (1979) ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 03 september, 2010

Roger Scruton om liberalism

Liberalism är inte en enhetlig tradition. Det finns emellertid en uppsättning ställningstaganden som kan sägas utgöra dess kärna och som förenar olika formuleringar av den genom familjelikhet. Av dessa besläktade ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.