Barn

Ensamkommande barn vad gör vi med dom                                         ensamkommande barn   Vi skapar ett nytt ord och förvarar dom i överblivna rum Ensamkommande barn får egentligen inte finnas så vad gör vi med dom

Av: Ragnwei Axellie | 30 november, 2009
Utopiska geografier

Edmond Jabès Bild kod CC BY SA 2.5 Wikipedia

Estetikens vara eller icke-vara

Under 1700-talet, i Europa, börjar så småningom de olika konstarternas poetik, främst måleriet och lyriken, beskrivas utifrån vissa gemensamma principer. Smak, genialitet, originalitet och kreativitet blev exempel på begrepp som konstituerats i denna process, som så ...

Av: Göran af Gröning | 21 september, 2016
Agora - filosofiska essäer

Decembersymfonierna

I. Kvinnan på hotellet väcks till sans av rimfrost i sängkläderna ejderdunsbolstrarna går i ciss-moll och psalmboken på nattduksbordet har fallit med ett stumt ljud mot trägolvet Hon säger något och det är som om värmen från hennes ord får ...

Av: Stefan Whilde | 01 december, 2013
Stefan Whilde

Den döende dandyn (Dardel)

Den eviga dandyn

Dödssynden nummer ett var att vara tråkig. Nummer två att vara ful. Och den tredje, men inte minst allvarliga, var att vara osmakligt klädd. När Moderna Museet i Malmö med ...

Av: Susanna Kumlien | 16 februari, 2015
Essäer om samhället

Norrland – en myt som brottas med verkligheten



TEMA VÄSTERBOTTEN Image

Västerbotten ingår i det kulturella begreppet ”Norrland”. Men var ligger Norrland? Är begreppet en myt, som hålls vid liv av dunkla krafter?

Någon delade upp Sverige i Götaland, Svealand, Norrland. Södra halvan brukar delas upp i olika landskap, län, orter, städer. De fem stora länen på den norra halvan, som är nästan 60% av landets yta, kallas bara Norrland. Jag växte upp i Uppsala, med myten om Norrland som ett land långt borta. Men avstånd handlar inte om mil. Det handlar om förhållningssätt och makt.

”Det finns inga norrlänningar”, skrev TV-journalisten Micke Leijnegard i en tidskrift från Umeå universitet år 2004. Orsaken att jag vägrar vara norrlänning är att jag är västerbottning”, säger han. Han gör anspråk på att Västerbotten, ska synas på kartan, liksom Norrbottens, Västernorrlands, Jämtlands och Gävleborgs län också ska synas. I denna stora del av landet finns ingen enhetlig kultur. Men många tror till och med att människor i den norra halvan av landet har speciella egenskaper. ”Den vanligaste fördomen är ju att denna människotyp är lugn, trygg och pålitlig, en fördom som är så etablerad att den räknas som en merit att komma från Norrland när du söker jobb i Stockholm.”

Myten om den arbetsamme och ärlige norrlänningen – det är en lika farlig fördom som att påstå att mörkhyade personer är lata. Både Umeå och Skellefteå ligger i Västerbotten, men har väldigt olika kultur, Umeå vill skaka av sig det gamla Västerbottniska, Skellefteå vårdar det arvet – på gott och ont. Norrland är ett tillstånd. Det är att bry sig mer om hur tillvaron fungerar än hur den ser ut. Att gå ut och handla på Konsum utan att klä upp sig. Men, det handlar ”inte om geografi utan om stolthet”, säger Leijnegard.

Jag var själv rätt okunnig om Sveriges norra halva, tills jag var drygt 30 år. Man lär sig mycket om olika kulturer genom att flytta inom ett land. Jag är född i Uppsala, har bott i Stockholm, men även i Lund och Helsingborg i Skåne, och har släktrötter i Göteborg. Numera vet jag att ”norrlänningar” knappats finns i verkligheten. Min man är född i Sundsvall. Vi möttes i Stockholm, flyttade till Skellefteå, och blev bägge betraktade som ”sörlänningar”. Sundsvall är inte ”norr”, sett från Skellefteå, utan en rejäl bit söderut. Så förflyttades mitt centrum. Skellefteå är en mellanstor stad vid kusten med varuhus, caféer, restauranger, bibliotek, lasarett, simhall, teater och biografer. När jag var nyinflyttad i Västerbotten ringde jag till södra Sverige i mitt jobb. ”Det ekar i luren”, sa hon jag talade med. ”Du ringer till Norrland, det ekar mellan fjällen!” skämtade jag. Personen tog det på allvar. Hon såg en fjällby framför sig.

Föreställningarna om ”Norrland” bygger på uppfattningar om makt, status, centrum och periferi. Maktens män såg alla råvaror och rikedomar i norr, som kunde skickas till södra Sverige. Råvarorna värderades högt, men människorna? Selma Lagerlöf beskrev norra Sverige som ett sagoland med skimrande naturtillgångar, renar och snöripor – i sin berömda lärobok om Sverige. Det var 100 år sedan, men har bilden förändrats? En kulturrecensent kommenterade en skådespelares dialekt med att han talade ”troskyldig norrländska”. Det bygger på myten att en person från norr är annorlunda. Det finns förstås ingen dialekt som he ter ”norrländska”. Lika lite som det finns en ”sörländska”. Naturligtvis är inte personer från norra halvan av landet mer troskyldiga än andra. Att det kan stå så en stor morgontidning, visar hur stark myten är.

Myten om Norrland lever. Men ger man sig i närkamp med den så visar sig snart en motsägelse. Alla kommuner i norra Sverige säger i sin reklam att de vill ha mer inflyttning. Men de som skriver reklamen tror inte riktigt på att någon vill bo i norr. Det lyser igenom. Det blir ett glapp – ett avstånd – mellan det sagda och det verkliga. I en kvällstidning skriver en man om sin barndomsort i Västernorrland. Den känns inte längre så långt från Stockholm, det är lättare att resa nu. Det är bra. Men han saknar det gamla avståndet! Historiskt sett går det att förstå. Varför kom ”sörlänningen” till norr förr i tiden? Sällan för att ge något, ofta för att ta något. Avstånd ger en trygghet.

Kanske är det detta som är Norrland. Att älska på avstånd. Att odla en myt, att leva av den – men samtidigt förneka den. Att både vilja och inte vilja. Å ena sidan en stor famn. Å andra sidan vi och dom. Maktens land, som syns i media, är den södra halvan. ”Det andra landet”, norra halvan, har försörjt södra halvan med sina råvaror. Vad skulle hända om ”det andra landet” också hade makt och pengar?

Ett gammalt förtryck ligger kvar, och färgar synen på norra Sverige. Deckarförfattaren Åsa Larsson, född i Kiruna i Norrbotten, säger i en intervju, 2007: ”Har man vuxit upp i Norrland får man på något sätt lära sig att vi kan ingenting, vi fattar ingenting. Någonstans skulle man önska att vi kunde känna att härifrån kommer vattenkraften, skogen, malmen, att vi bidrar och att det fanns någon slags stolthet över det.” Märk väl: hon skulle önska att det fanns en stolthet över att norra halvan av landet ”bidrar” med något. Hon säger inte: ”Jag är stolt över att komma från norra halvan av Sverige, som har försörjt södra halvan Sverige med sina resurser.”

Många i min Västerbottniska stad är uppfödda med bilden att den som flyttar från norr till söder är en vinnare.

De har lärt sig att deras hemort är en stad som man bör flytta ifrån. De bor i en stad som de älskar, men som har dålig status, enligt vad de har lärt sig. De har svårt att förstå hur en person från en storstad i söder bara kan flytta till en småstad i norr. De kanske ser det som en baklänges klassresa? Ibland vill jag bara sucka: Västerbotten öppna dig, inse att du är värd något. Du är länet näst längst norrut, med kust, skog, fjäll, stad och landsbygd, universitet, miljö för personlig utveckling, vardagsliv med närhet till service, kultur och natur. Här finns en rik historia – även om den sällan har torn och tinnar som i söder. Förutom träindustri, malm och vattenkraft, finns alla andra näringar här. Plus en gedigen erfarenhet av överlevnad.

Mot verkligheten står alltid mytbilden där, stark och seg. Jag stod i kön på McDonalds, i Västerbotten, en ung man beställde in hamburgare. Den man som servade bytte blixtsnabbt språk. De två avhandlade sin affär på arabiska. McDonalds körde en Norrlandskampanj: en skylt med en hjortronpaj och texten: ”Det finns bara ett norrland. Ja’ tyck om ä’!” I reklamen pratar alla norrländska män svenska.

Jag har brottats med Norrlandsmyten länge, från två håll. Jag har upplevt Västerbotten inifrån, sett en del av Norrbotten, nosat på Västernorrland – samtidigt har jag fört en dialog med ”sörlänningar” om norr. Jag hoppas att många ska utmana myten och skapa nya bilder av norra Sverige. Tiden är mogen. När en utflyttad Västerbottning

vågar säga: ”Det finns inga norrlänningar”, ja, då kan vi börja prata.

Signe Rudberg

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Danskarna möblerar om på operan i Köpenhamn

Först så möblerade man om från det gamla till det nya operahuset, sedan möblerar man om i operorna också. Den första ommöbleringen var ett genidrag, det nya operahuset tål både ...

Av: Ulf Stenberg | Reportage om scenkonst | 29 november, 2010

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Nun will die Sonn’ so hell aufgeh’n…

Så inleds “Kindertotenlieder” av Gustav Mahler. Vad jag här vill arbeta mig fram till är en insikt i hur ljuset av en ide’ omvandlas och ger ett utslag i ett ...

Av: Oliver Parland | Essäer om musik | 11 juli, 2012

Med märkta kort

De senaste veckorna har det varit mycket snack om förebilder. Framförallt i media i och med konflikten mellan bloggaren Isabella Löwengrip och journalisten Quetzala Blanco. Löwengrip ansåg att Blanco romantiserade ...

Av: Joakim Lindén | Essäer | 26 oktober, 2011

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 30 januari, 2013

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Hoppet i det längsta

illustration: Joanna Hellgren Hoppet i det längsta Oppenheims öde, liksom det judiska Wiens, b­eskrivs av Singer som en t­ragedi, en moralis­k kollaps. Från h­umanism, tro på utbildning och s­ocial jämlikhet till utradering ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer om samhället | 20 november, 2007

Hänt i skvättet 13 (det sista)

 

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 23 december, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.