Uppror och klassikerstatus – Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen

Un coup de dés jamais n’abolira le hazard (Stéphane Mallarmé)Gud existerar inte längre som en allsmäktig kraft. Universum är ett kaos frambringat av slumpen och livet har ingen nåbar mening ...

Av: Pernilla Andersson | 12 juli, 2012
Essäer om litteratur & böcker

TIC TAC TIC TAC

Det var 5475 dagar sen jag helt utan förvarning kraschade in i en förälskelse som inte alls var lämplig med dig. Det tog 365 dagar att sluta vara ledsen, efter ditt ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 04 juli, 2014
Gästkrönikör

Jonas Wessel: Ett meddelande från prinsessan Månuggla

  … med grön hud för 800 år sedan. Deras kroppsvätskor kan producera halvrasavkommor … i kosmos. Mörk är mockan som mejar ner … som en skörd. Var hälsade. Jag är ...

Av: Jonas Wessel | 23 september, 2013
Utopiska geografier

Vildapel foto CCBYSA3.0

Vildapel

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd, och hon tog av ...

Av: Johannes Söderqvist | 13 februari, 2017
Kulturreportage

Tystnaden i kosmos



Första gången jag ledde en julotta hörde jag tystnaden i kosmos. Över mittgången brann bågar av trä med levande ljus. Heidenstam hade ristat på en tegelplatta i golvet.
ill_kosmos.jpg
 illustration: Berit Gabrielsson
Heliga Birgitta hade ridit över sjön. Det skimrade i predikstolens förgyllning. Rosorna på altaret doftade. Redan i september hade jag börjat träna att sjunga inledningsorden. Jag var 21 år.

Se, jag bär bud till er om en stor glädje, halleluja, sjöng jag för full hals.

Det är ängelns ord från Lukasevangeliet. Sen blev det tyst i kyrkan. Änglars andetag hade man kunnat höra. Församlingen teg. Ingen svarade enligt julottans agenda. Det blev några sekunders tystnad. Mer klarade jag inte utan pressade med spänd röst fram församlingens svar:  - En glädje för allt folk, halleluja.

Orgeln började brusa. Det är en ros utsprungen, av Davids rot och stam. Efteråt i sakristian värkte tinningarna. Det var uppspänt och ledset, jag ville helst glömma. Tystnaden hade varit otäck. Det var som om västeuropeisk avkristning gav sig på mig. Plötsligt var jag tillbaka i den ensamhet jag känt på skolgårdar och i klassrum när livets djupdimensioner förlorat sina skyddshinnor. Ett barn vill dela färger och dofter från inre landskap, men möts av tigande. För att inte slutgiltigt nördstämplas lärde jag mig att knipa om det riktigt viktiga. I sitt inre har man sett öppningar, upplevt ljus, darrat av fascination. Att bli utskrattad är väl tungt för ett barn. Det verkar inte bättre än att avkristningen gjort den vita medelklassen stum till och med inför barnens häpna skådande.

Det var en vis gammal präst som hjälpte mig att tolka vad som hänt klockan fem på juldagsmorgonen i Sancta Britas kyrka i Olshammar. Det som hade hörts var tystnaden i kosmos. I kristen teologi har tystnaden alltid varit viktig, för ur den föds det nya. Det var den som Maria förnam mellan ängelns fråga och sitt eget svar. Kanske lyssnade herdarna till samma tystnad sekunderna innan himlen lystes upp av änglar. För mig blev tystnaden en föraning om döden. Det skrämde mig då. Det var som att stå inför en avgrund. Dödens avgrund.

Det var förstås avkristningen som bidrog till att jag fick höra tystnaden i kosmos den där morgonen. Att församlingen inte svarade berodde mer på trötthet, kanske ointresse, än gripenhet. Det var väl inte första gången som en formulering av kristen tro i Västerlandet mötts av tigande. Och det gäller inte bara på skolgårdar och i klassrum.

I industrisamhället litade man på patriarkatet. Rejäla karlar och stödjande hustrur skulle leverera det som behövdes för välståndet. I dag litar vi på sekretariatet. Så länge det är ordning på papper och avtal, kan vi vara trygga. Båda systemen kräver produktion. Vad är det vi försöker dölja bakom verksamhetsplaner och paragraftecken? Lägger planeringsmöten och personalsamlingar en ljudmatta över den djuperfarenhet som tystnaden i kosmos rymmer?

Kristus har jag lärt känna som livskraften. I prologen till Johannesevangeliet kallas den logos, Guds levande ord som blev människa och bodde bland oss. I muslimsk teologi motsvaras logos i någon mån av al-insan al-nuriyya, urbilden, som skapades före världens tillkomst.

Kanske är det den kraften som slår ut som en ros från djupet av det mänskliga och väcker starka känslor: Vemod över det som blev, längtan efter sanning, djupt känd glädje. Man sjunger om rosor på julen eftersom det gudomliga slår ut som en ros. Lukasevangeliet berättar att det hände i ett stall, inte i Herodes kungaborg. Det skedde där fattiga herdar vaktade sin hjord om natten.

Det som är på riktigt i det inre livet förblir sprött och ibland skimrade. Herdarna greps av stor förfäran står det hos Lukas. Vi kan bara treva emot öppningen, aldrig ha kontroll. Ibland har det doftat av rosor, någon gång har huden blivit känsligare än vanligt, ofta har det kommit som en lättnad.

Svaret ur tystnaden, det utsatta barnet, änglasången, betyder det inte alltid kamp att gå in i tystnaden? Det är kämpigt för en individ och det verkar särskilt svårt för västerlänningar. Men jag tror att när projekten slocknar och pengarna sinar, då hamnar man där. Är det inte därför Kristus föddes i det mest utsatta, utanför härberget?   Den stora glädjen som ängeln berättade om, är kanske öppningen mot Kristus? Julen påminner oss om att Kristus kommer oss till mötes från djupen. Ur själva tystnaden.

Mikael Mogren
kaplan i Helga Trefaldighets kyrka, Uppsala

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Bortvändhet från ambitionerna

I stort sett varje strävan uppåt i de givna hierarkiernas tjänst bemöts idag med gillande eller åtminstone acceptans (som kan komma sig av såväl en välkomnande känsla av samhörighet som ...

Av: Peter Worland | Utopiska geografier | 08 juni, 2009

Översätta texten eller sätta sig över texten?

Översätta texten eller sätta sig över texten? Hans Färnlöf, lektor i franska vid Mälardalens högskola, har läst språkexperimentalisten Stefan Hammaréns tolkning av Maupassants kortroman "Horla".

Av: Hans Färnlöf | Essäer om litteratur & böcker | 08 september, 2006

C. J. E. En novell

Vid själslivets marginaler Höststormarna sänkte sina moln över lärdomsstaden och de ogenomträngliga bolstren av spindelvävsgrå dimma gav gatorna ett sken av den psykotiska outsäglighetsmystik som färgade de Maupassants sena, av syfilistöcknet ...

Av: C. J. E. | Utopiska geografier | 03 november, 2014

Hugo von Hofmannsthal (1910) på ett fotografi av Nicola Perscheid.

Hugo von Hofmannsthal – i det inre och yttre livet

Hugo Laurenz Augusti Hofmann von Hofmannsthal (1874 -1929) var en habsburgsk författare, essäist, librettist, poet och dramatiker, under den tyska post-romantiken. En period där kanske Stefan George lyste starkast men ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 12 februari, 2015

Den gamla världens undergång

I en av vårens böcker beskriver den franske kulturskribenten Olivier Poivre D’Arvor hur den globala erans tekniker osynligt bidrar till amerikaniseringen av världen. Men problemet förblir i slutändan en fransk ...

Av: Jonas Elvander | Essäer om litteratur & böcker | 06 augusti, 2011

Utdrag ur romanen Orolig ordning av Andreas Åberg

Illustration: Edda Erik drömmer att det ringer på dörren till hans lägenhet när det är mitt i natten. Han tar sin papperskniv ur pennburken på skrivbordet, för att skydda ...

Av: Andreas Åberg | Utopiska geografier | 05 november, 2008

Pippin Barr och Marina Abramovic Institute – Dataspel om performance

Med spelet ”The Artist Is Present” fick Pippin Barr internationell uppmärksamhet både i konst- och dataspelsvärlden. Spelet handlade om Marina Abramovic performance på MOMA i New York 2010. En performance ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 11 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts