Lizzie Lundberg och den naivistiska konsten

I Sverige började man efter sekelskiftet 1900 uppskatta konst som tidigare missförståtts och föraktats, den naivistiska och den naiva. Den svenska naivismen uppstod närmast som en reaktion mot modernismen och ...

Av: Lena Månsson | 30 augusti, 2017
Kulturreportage

Litteraturen är språket, litteraturen är människan

Om Gayatri Chakrovorty Spivak Gayatri Chakrovorty Spivak, den produktiva nutida feministisk-marxistisk-dekonstruktivistiska litteraturkritikern, ofta kritiserad för sin svårtillgänglighet genom ett språk som endast talar till de invigda, men trots det populär som ...

Av: Anna Nyman | 28 april, 2008
Essäer om politiken

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 23 november, 2012
Filmens porträtt

GIBCA – Fernando Sanchez Castillo gräver där han står – och minns

Lund 2010 En gång fick jag i uppdrag skriva om en konstutställning i min hemstads studenttidning, Lundagård. Utställningen skulle invigas med att ett stort huvud av brons rullades genom universitetets centrala ...

Av: Frida Sandström | 23 oktober, 2013
Essäer om konst

Isabella Lundgren

Nya generationers samtal centralt för yttrandefriheten



Vår civilisations överlevnad hänger på vår förmåga att kommunicera, för klarar vi inte det så kommer vi att slåss, kriga och förgöra varandra istället.




En studie som gjordes på The University of Southern California och publicerades i The Journal of Scientific Reports2016 sökte en neurologisk förklaring på hur vi reagerar när våra uppfattningar utmanas. Det man fann, med hjälp av bl a i hjärnscanning, var att när våra trosuppfattningar utmanas så aktiveras den del av hjärnan som korrelerar med vår identitet - och vi reagerar emotionellt, som vi skulle göra om hot uppstod.

I vår tid är vi konstant exponerade för andra människors åsikter. Internet har gjort det möjligt för oss att veta vad en främmande människa på andra sidan jorden tycker, liksom de vi dagligen delar våra liv med.

Vi har tillgång till alla sorters tidningar och nyhetsflöden, sociala medier och en uppsjö av fristående bloggare, journalister och Youtube-personligheter som delar sina tankar om det land de lever i och den värld de ser.

Man skulle kunna tro att en sådan utveckling skulle leda till att vi blir bättre på att hantera dem som tänker annorlunda än vi själva, att det faktum att vi blir exponerade för en enorm bredd av idéer och information skulle göra att vår förmåga att diskutera och samtala växer sig starkare.

Det jag ser hända i verkligheten är något helt annat.

För att kunna navigera i den här världen behöver vi formulera en mening, något att tro på och kämpa för. Så vi omfamnar en ideologi eller ett trossystem som matchar våra värderingar eller som vi har lärt oss att efterfölja. Majoriteten av oss människor vill att den här jorden ska vara en god plats att leva på, men vi har vitt skilda uppfattningar kring begreppet god och med vilka medel detta goda ska genomföras och förverkligas. Så vad gör vi när vår uppfattning av det goda krockar med någon annans?

En studie som gjordes på The University of Southern California och publicerades i The Journal of Scientific Reports2016 sökte en neurologisk förklaring på hur vi reagerar när våra uppfattningar utmanas. Det man fann, med hjälp av bl a i hjärnscanning, var att när våra trosuppfattningar utmanas så aktiveras den del av hjärnan som korrelerar med vår identitet - och vi reagerar emotionellt, som vi skulle göra om hot uppstod.

Därmed verkar det som att även när vi får höra empiriskt grundade argument som motsäger den sanning vi hittills förhållit oss till, så blir vi oförmögna att på ett intellektuellt och sansat plan möta detta.

Att få sina politiska idéer utmanade upplevs därmed som ett personligt påhopp och kan krossa vår föreställning om vilka vi är och det sociala sammanhang vi verkar i.

Än en gång ställs det på sin spets:

Vår civilisations överlevnad hänger på vår förmåga att kommunicera, för klarar vi inte det så kommer vi att slåss och kriga och förgöra varandra, istället.

Vi pratar för att vi ska förstå vad vi tänker. Det är i samtalet med dem vi delar världen med som vi kan sortera, utmana och förtydliga vad det är vi värderar, vilken kunskap vi egentligen besitter och vad vi verkligen vill. Det fria utbytet av idéer är en av de fundamentala byggstenar som samhällets progression och utveckling vilar på. Att vara ideologiskt bunden innebär därmed att man hargjort det väldigt enkelt för sig. Den som inte tänker som en själv är ond och man behöver personligen inte ta något ansvar eftersom man redan har moralen på sin sida. Man kan kamouflera sig som en agent för det högst möjliga goda och behöver aldrig titta på det mörka som finns även i ens egna hjärta. Som finns i varje människas hjärta oavsett politisk tillhörighet.

Det är detta som är problemet med identitetspolitiken, att den syftar för mycket till vår personlighet och identitet och inte tar hänsyn till specifikafrågor.Vi bör ta ställning till varje fråga separat och tänka aktivt kring dem en och en. Visst är det så att makthavare, politiker och institutioner har ett särskilt ansvar för det som sker, men det är vi som lever och verkar i samhället som utgör dess form, färg och ton, och om vi inte blir medvetna om våra egna brister så kommer vi alltid att vara i händerna på någon annan. Det självständiga reflekterande kring dem vi är och det vi ser är utgångspunkten för det fria samhället och innan vi talar fritt bör vi kunna tänka fritt.

Det här bliren fråga om yttrandefrihet för att vår starkt negativa reaktion till oliktänkande och vår vilja att tysta dem utgör ett allvarligt hot mot denna princip.

Så när vi inte låter andra med motstridiga idéer prata, när vi inte lyssnar på vad de verkligen säger och när vi skriker så högt vi kan och avgör vad andra tycker innan de själva kunnat formulera det, så finns det en förklaring.

När vi endast omger oss med andra som delar vår vision och avslutar relationer med dem som inte gör det eller tar bort dem ur våra Facebook-flöden, så finns det en förklaring på det också. Men bara för att vi kan förklara något, betyder det ju inte att det är rätt.

För vilket är egentligen det mest konstruktiva sättet att reagera på meningsskiljaktighet? Om vår metod är att tysta dem som har åsikter vi tänker är farliga, är målet då att staten, medierna och lagstiftarna ska bestämma vad vi får tänka, skriva eller uttrycka? Och om detta är vårt mål, varför är det så? Tror vi att mänskligheten en dag kommer att enas om ett enda sätt att se på världen? Tror vi inte längre på rätten att själva få bestämma vad vi tycker? Och finns det åsikter som är för farliga att exponeras för, och lyssna till?

Jag kan sympatisera med rädslan över att destruktiva och fascistiska tankar ska få styra vårt samhälle, men inte med att lösningen på problemet skulle vara att inte låta andra prata. Det är ju precis det som är fascism. Det enda som händer när något censureras är att det inte längre kan höras eller ses, inte att det upphör att existera. Av historien bör vi lärt oss att det som får gro och växa under ytan är betydligt farligare än det vi kan se och höra.

Intellektuella framsteg vilar på en öppen och fri debatt, och att bara veta en sida av något ger oss sällan verktyg eller kunskap nog att komma fram till sanningen. För att kunna skapa sig en verklig bild av det som pågår i världen och för att kunna föreslå konkreta lösningar på de problem vi ser, behöver alla delar och idéer utforskas, även de som är obehagliga för oss att möta.

”Att identifiera oppositionen som farlig är att missförstå de grundläggande koncepten inom demokratin. Och att förtrycka oppositionen är ett övergrepp mot själva kärnan inom demokratin.” Skrev nobelpristagaren Aung San Suu Kyi.

Det är tydligt att vi befinner oss i en polariserande tid och att vi möter det med motvilja att sakligt och vänligt diskutera med dem som inte tycker som vi. Poängen med en konversation borde inte vara att bevisa att vi är duktiga eller att vi har rätt. Poängen borde istället vara att vi ska vidga våra vyer och växa som individer.

Att öppna både öron och mun- att lyssna innan man avgör och att låta andra tala, trots att vi inte gillar det de säger är inte enkelt. Men det är däremot nödvändigt,för vår civilisations överlevnad hänger på nya generationers förmåga att kommunicera, för klarar vi inte det så kommer vi att slåss och kriga istället.

 

 

Isabella Lundgren

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Fotokomposition  Hebriana Alainentalo

Poetisk form eller formens poesi

Käre läsare, tanken på förståelse blir inte av följdintresse - allt kan ändras, kastas om. Det är enbart skilda känslodjup som texten vill frammana. Detta genom det mest förbjudna – ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 11 december, 2015

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 Maj, 2014

Augustinus och Sanningen

Filosofen och kyrkofadern Augustinus skriver i Bekännelser från 300-talet om ett begär efter smärta, som han får utlopp för på teatern. Men det är en smärta som bara får finnas ...

Av: Hedvig Ljungar | Gästkrönikör | 10 april, 2014

August och lasterna

Den pietistiska tron, en from riktning inom kristen religion, präglade August Strindbergs uppväxt. Modern Nora, som dog i lungsot när August var tretton, bad till Gud och sökte tröst hos ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 04 juni, 2011

Eleonora Bru · Dikter

Bild: Hebriana AlainentaloOm det inte var för ditt ansikte som vänder sig om hela tiden blir denna rörelse en gåta som smugit sig igenom två hundra år, för att passera ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 16 oktober, 2008

nya dikter av Carsten Palmer Schale

Carsten Palmer Schale som poet inför det nya året

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 11 januari, 2017

Tidiga Petrarcaspår i nordisk litteratur

The importance of Petrarch’s (1304-74) poetry has been immense. Lars Burman 1993 Icke sedan 600-året för Francesco Petrarcas födelse har den italienske poeten, filosofen og lärofadern fått så mycken uppmärksamhet i Norden ...

Av: Søren Sørensen | Litteraturens porträtt | 04 februari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts