En dag blir vi alla minnen

När jag åkte hem den natten, på ödsliga vägar, genom ett gnistrande vinterlandskap, visste jag att farfar var på väg bort. Jag visste att jag aldrig mer skulle få se ...

Av: Björn Augustson | 16 juni, 2014
Gästkrönikör

En resa till dagens ände. Om Denise Mina

Himlen ligger som ett lock över staden. Det är grått och kallt, vinden viner vasst och snålt genom gatorna och ett isande regn tycks falla vareviga dag. Här härskar nöden ...

Av: Crister Enander | 02 augusti, 2010
Litteraturens porträtt

Dags att omdefiniera Hilma af Klint

En retrospektiv utställning säger lika mycket om sin samtid som en nyproducerad. Urval är allt, och varje ny vernissage blir en politisk kommentar, om det så bara – vilket ofta ...

Av: Ida Thunström | 17 maj, 2014
Essäer om konst

Till Natanya A Pemberton + andra Rapport från filmregissörens besök här för Hammarén-film

Slafsigt skriven rapport här, men mötte regissören, begåvningen, personligheten, röksvampen, som skall göra hammarénbokbaserad långfilm. Jag kommer fram i tid till Skatudden, han kommer med vikingfärjan. Min synska förmåga säger ...

Av: Stefan Hammarén | 28 augusti, 2011
Stefan Hammarén

Till minnet av dem som stannade häruppe



till_minnet.jpg
 Foto:Niels Hebert

Till minnet av dem som stannade häruppe

Den Kungliga Järnvägsstyrelsen reste vården år 1923. Men vilka är det som hedras? Niels Hebert tittar närmare på de döda häruppe.

Malmvagnarnas bromsar skriker i lutningen ner mot Björkliden. Det är inga vanliga spridda, korta bromsskrin som snart upphör, utan en kör av långdragna disharmonier, som från en flock osaliga som kommer flygande och tjutande längs fjällsidorna mot ett enda, våldsamt crescendo, en outhärdlighetspunkt mot vilken alla stämmor konvergerar och förenas till ett enda våldsamt skrik just innan det upphör märkligt samstämt, som avhugget av en osynlig körledare och försvinner i en tystnad, som tycks skör som en skadad människa långt efter att misshandeln upphört. 

Efter de 30 årens byggande av malmbanan monterades affären, stationshuset, bostadsbarackerna, hotellet, sjukstugan och kontoren ned och delarna lastades på vagnar och transporterats till andra platser, och nu sedan husgrunderna försvunnit under gräs och fjällbjörkar, finns endast kyrkogården med sin mur, den smidda järngrinden, träkorsen med namn och dödsår i sakliga svarta versaler och minnesstenen som Kungliga Järnvägsstyrelsen lät resa 1923. En förteckning över de döda finns i det senare byggda kapellet. Inom glas och ram räknas namnen upp med födelseort och födelsedatum (inte för alla), dödsdagen och gravplatsnummer. På en karta över kyrkogården kan man se var de olika gravarna finns. Ordningen fraktades hit, också till kyrkogården. De döda häruppe kom från Stockholm och Sillhövda, från Fernebo, Odensala och Väster Löfsta och Frödinge, men de flesta kom från norr, från Frösön, Skön, Sävar och Gellivare, från Gransjö, Malmberget, Nye, Norberg, Ramsele, Riksgränsen och från Viittangi, Vassijaure, Abisko och Björkliden.

Kungliga Järnvägsstyrelsens ord höggs just så i det stora röda granitblocket (som troligen fraktades hitupp med järnvägen) och bokstäverna målades i guld. Av ordet häruppe förstår man att det tillkommit i Centrum och man kan föreställa sig hur en karta r­ullas ut på ett bord och konstaterandet, ja, det är verkligen högt uppe, däruppe … och ordet däruppe förvandlade stenhuggaren enligt instruktionen till häruppe som en gest över kartan, ett erkännande av denna nordliga plats betydelse som om den kunde vara ett Centrum – dock bara tillfälligt då Järnvägsstyrelsens representanter befinner sig häruppe eller befann sig häruppe och faktiskt ledde detta storslagna pionjärarbete, och inviger vården utan att någon märker den misstanke som snor runt kyrkogården likt en fjällräv, att detta häruppe är ett Centrumhugget ord, för vem av dem som lever här tänker att jag bor häruppe och kanske blir kvar häruppe, och svarar om du frågar ”Hur är det att bo häruppe?”, en fråga som, om du tänker efter, kanske också kan tolkas som ”Hur är det att dö häruppe”, långt från civilisationens välsignelser och mer skyddade, liksom osynliga död, häruppe tycks allt så brutalt synligt, svart och vitt som fjällbjörkarnas stam, har du kanske tänkt flyktigt och i förbigående, men den som fått en sådan fråga svarar med eftertryck att jag bor här, bor du därnere om någon frågar dig där du sitter på ditt kontor och tänker du, här sitter jag härnere, nej, det gör du inte, du sitter alltid här, och är det inte då när du hittar ordet häruppe du tror dig ha funnit ett ord med snö och kyla i sig, ett ord som rymmer obeskrivliga umbäranden och samtidigt också liksom ljudande av psalmsång i din barndoms kyrka, och fullföljer någon tankegången (eller om du gör det långt senare) kan man misstänka att dessa järnvägsstyrelser längtar efter pionjärtiden, eller mer precist när saken analyseras närmare, att efterklangen av hjältedåd och tragiska händelser i andra polartrakter ska kasta en kittlande skugga i soliga och torra ämbetsmannarum, när man bestämde sig för orden ”stannade kvar”, ord som skyler andra ord som lämnades kvar, övergavs, dog av umbäranden, feber, ras och sprängskott som gick fel, och bakom dessa ord likgiltighet, omänskliga förhållanden, utnyttjande och rovdrift, och man kan undra, kan du med tiden fråga, vad som drev Kungliga Järnvägsstyrelsen i dessa oroliga tider – var dessa som reste minnesvården kanske besjälade av försoningstanken som skulle gjuta oljor på den oroliga samtiden, för något fick denna kungliga styrelse att närma sig Tornehamn 1923, vilket var långt senare, över en mycket tunn is under vilken de gyllene bokstävernas mörka skuggor måste varit synliga, eller såg man inte, såg man bara sin egen storslagna gest över kartan, häruppe blev de kvar, tysta, anonyma hjältar som offrade sitt liv för Kungliga Järnvägsstyrelsens järnväg som skapade välstånd i landet (snart skulle världen rusta till krig igen och Norrbottens malm förvandlas till kanoner och pansar), hjältar som väntade på sin rättmätiga hyllning, den kungliga styrelsens tacksamhet och erkännande … rättfärdigandets renande känsla, ett rus, en skälvning i den kungliga styrelsesjälen som framkallar tårar av det slag bara hjältedåd kan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Senare på Turiststationen i Abisko mellan vaka och dröm, tanken på att den plats du sett i dag med sina skimrande fjällbjörkar, härjats av feber som inte kunde vändas på sjukstugan och omgetts av svåra ras ingen kunde förhindra, och vad skulle hjälpa att frakta någon över Torneträsks krabbsjö, för vart skulle man frakta den sjuke eller skadade … och i den oroliga sömnen efter avtäckandet av den av Kungliga Järnvägsstyrelsen resta vården och den omfångsrika middagen med det myckna brännvinet som hör ihop med järnvägsbyggande (som annat rejält arbete), hör du ett tåg ankomma till det bortfraktade Tornehamn, yrvakna och med skrynkliga kläder som om alla sistlidna natt fått för sig att sova i dem, männen orakade och rödögda, kvinnorna vars ansikten tycks darra, vem kan tro sina ögon, och barnen frånvarande som om de lång tid suttit ensamma och tysta, snörombundna väskor och korgar underligt lätta som om tyngdlagen inte angick dem, hur deras skrik intill det oändliga Torneträsk fastnade på dig som imma … och hur du far upp ur din dröm i din tystnad häruppe.

Niels Hebert

Ur arkivet

view_module reorder

Arabiskt Fokus: Amr Salama och Mohamed Diab

Tänk dig att du just varit med om en folklig proteststorm som har förändrat förutsättningarna med hela din tillvaro. Amr Salama och Mohamed Diab är två unga regissörer och vänner ...

Av: Lena Lidén | Filmens porträtt | 15 februari, 2012

Ryssen kommer! - tre operakvällar på Östersjöfestivalen

Läser man igenom handlingen till Rodion Sjtjedrins opera "Den förtrollade vandraren" är det svårt att inte dra på munnen, värre snömos kan svårligen uppbringas. Klosternovisen Ivan piskar "på skoj" en ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 04 september, 2011

Abstrakt expressionism och Agnes Martin

Modernismen var en konströrelse som ville göra upp med traditionella sätt att skapa konst. Man ville förnya konsten och under 1800-talets sista årtionde började allt fler konstnärer revoltera mot realismens ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 16 juni, 2013

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2013

"Go west young woman!" - en västernopera på Kungliga Teatern

Det var inte bara män som lystrade till uppmaningen - Go west young man! - under gudruschens bråda dagar i Kalifornien i mitten av 1800-talet, även om de dominerade kraftigt ...

Av: Ulf Stenberg | Kulturreportage | 20 december, 2011

Inge Schiöler – Den västsvenske färglyrikern

Stränderna stiger i evig renhet ner pärlemorsvala av sandsom i var skiftande minsta skärva serspeglat himmelens land. Mångfald, enhet är stigen ingen går,ljus som bretts ut av en handsom allt att tyda ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 09 januari, 2013

Klaus Rifbjerg. Bild: Froztbyte/Wikipedia

Där brast ett ädelt hjärta

Ivo Holmqvist porträtterar den mångsidige, produktive och danske författaren Klaus Rifbjerg, som gick bort i år.

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 08 april, 2015

Rockn´roll i den fria världen?

Vi hade nått fram till entrén i Slotsskogen när budet om en inträffad olycka kom. Vi såg ambulanser med blå ljus köra till och från festivalområdet och undrade om upplivningsförsöken ...

Av: Margareta Klingberg | Kulturreportage | 04 september, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts