I huvudet på Björn Gustavsson

I denna sommarkrönika: tre starka diktsamlingar plus en minst lika stark monografi om tyska nazisoldater. Sistnämnda fungerar som viktig påminnelse om ondska: det finns krafter som kan sammantagna kan förvandla ...

Av: Björn Gustavsson | 20 juni, 2014
Gästkrönikör

 LOVE dataprogram ur David Ahls bok BASIC Computer Games (1978)

Den tidiga datakonsten

LOVE fyra bokstäver för kärlek är popkonstnären Robert Indianas mest kända verk. Det skapades 1964 som ett julkort för Museum of Modern Art. På vykortet ser man de röda bokstäverna ...

Av: Mathias Jansson | 31 mars, 2016
Essäer om konst

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | 19 januari, 2011
Essäer om religionen

Vatikanen – en stat med ständiga skandaler

Katolska kyrkan växte långsamt fram när det som sedan skulle bli Sverige började kristnas på 800-talet och etablerades på allvar i och med att den förste kristne kungen Olof Skötkonung ...

Av: Christer Nilsson | 29 Maj, 2013
Essäer om religionen

Hoppet i det längsta



hoppet.jpg
illustration: Joanna Hellgren

Hoppet i det längsta

Oppenheims öde, liksom det
judiska Wiens, b­eskrivs av
Singer som en t­ragedi, en
moralis­k kollaps. Från h­umanism,
tro på utbildning och s­ocial
jämlikhet till utradering.

Machetunim, ett bibliotek fyllt av tyska och franska romaner, illustrerade konstböcker, antikens stora, översättningar av ryska klassiker, samt en prostataoperation. Så kan skälen listas till att morfar och mormor till Peter Singer – kontroversiell filosof vid Princeton, upptäckare av den moderna djuretiken – inte lämnade nazisternas Europa i tid.

Machetunim är jiddisch för relationen mellan föräldrar till ett gift par; att det finns ett särskilt ord är betecknande för den judiska kulturens släktkärlek. Man överger inte sina anförvanter när läget är prekärt. Eller för den delen sin högt vördade boksamling. Singers morföräldrar Amalie och David Oppenheim hade levt större delen av sina liv i Wien och kunde inte tro att de skulle bli förföljda eller deporterade. David, dekorerad med tapperhetsmedaljer för sin insats på den tyska sidan i första världskriget, trodde det definitivt inte.

Benämningen för natten mellan den 9 och 10 november 1938 är en eufemism nazisterna kallade aktionen när de mördade människor, brände synagogor, förstörde affärer, plundrade hem och skickade tiotusentals människor till Dachaus koncentrationsläger för ”rikskristallnatten”. Pogromen motiverades med att sjuttonårige Herschel Grynszpan några dagar tidigare gjort uppror mot nazisternas judefientliga politik genom att i Paris skjuta ihjäl den tyska legationssekreteraren. Natten följdes av yrkesförbud, beslagtagna hem, bojkottade affärsrörelser, trakasserier på gatorna, deportationer. Efter ”kristallnattens” krossade glas stod det klart att det inte fanns andra alternativ än att emigrera.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men Amalie och David Oppenheim stannade. De tillhörde en äldre generation som blev kvar i Wien, Europas knutpunkt under Habsburgväldet som gett lika rättigheter också åt judar och därför sett en tillströmning av judar från öst. I Wien frodades den judiska intellektuella kulturen och befruktade den österrikiska; opera- och teaterscenerna hade spelat för fullsatta salonger, matställen och kaffehus surrat av socialt progressiva meningsutbyten. I Österrike, till skillnad från i Tyskland där judar hölls borta från centrala positioner, var det judar som hade byggt stålverken och järnvägarna, etablerat banker, ägt många av stadens affärer, lett dagstidningar, grundat sjukhus och dominerat läkarkåren. Vardagsantisemitismen till trots dominerade judar även kulturen och politiken: 1919 (–1934) blev staden världens första med socialdemokratisk majoritet, till inte liten del bestående av judar.

I Pushing Time Away – My Grandfather and the Tragedy of Jewish Vienna (Granta books) spårar Peter Singer sina morföräldrar på plats i Europa. Via brev, artiklar och intervjuer med ännu levande vänner tecknas deras liv, främst morfaderns, i väv med den dåtida storpolitiken och i väv med Singers egna tankar om morfadern och sig själv. David Oppenheim upptogs av intellektuella och moraliska spörsmål om den mänskliga naturen. Båda morföräldrarna var toleranta inför människans sexualitet, blev själva förälskade i och hade relationer av erotisk art med både kvinnor och män. Davids synsätt blev med tiden socialistiskt sympatiserande, feministiskt orienterat i opposition mot den judiska traditionen, med universella värden i botten. Karakteristisk är Davids reaktion när han får höra om den höga status hans emigrerade barn ges som vita i det nya landet Australien: ”[A]nyone who, having themselves been reduced to a pariah, finds consolation in regarding someone else as still lower, basically sanctions what is done to him.”

Amalie Oppenheim, lysande student i naturvetenskap, hade som ung anmodats att gå vidare till universitetet. David Oppenheim, klassisk filolog och lektor, blev decennierna före nazisternas övertagande en del av Sigmund Freuds inre cirkel och medlem av redaktionen för tidskriften Psykoanalys. Tillsammans med Freud författade David en bok om symbolik i folkliga myter som dock inte publicerades – Oppenheim lämnade Freud till fördel för psykiatrikern Alfred Adlers mer intellektuellt öppna hållning varpå projektet lades ned. Adlers teorier tilltalade mer än Freuds; samhörighetskänslan var en minst lika stark drivkraft som sexualiteten; vi är alla individer, svaga och komplexfyllda, i samhörighet med andra kan komplex övervinnas.

Singers porträtt kunde ha blivit en trivial hyllning om det inte varit för uppriktigheten i reflektionerna över en morfar han aldrig fick träffa. Men Singer går, tycks det mig, väl hårt åt morfadern. Det är till exempel inte svårt att förstå tvekan att börja på nytt i ett annat land – det var ju i Wien morföräldrarna satsat allt! Och det var här de vill sluta sina liv. Däremot är det svårt att förstå varför Singer lämnar mormodern i skugga. Kanske är skälet att hon överlevde deportationen till Theresienstadt medan morfadern inte gjorde det. I så fall är det en förklaring men inte en ursäkt för Singers begränsade fokus.

1942 skickades Wiens berömda judiska konstnärer, musiker, krigsveteraner, till Theresienstadt för att bedra dem, omvärlden och Internationella Röda korset med en potemkinkuliss: i propagandan hette Theresienstadt ”staden som Hitler gav till judarna”. Väl framme, sex mil utanför Prag, konfiskerades Oppenheims tillhörigheter liksom Davids insulin mot diabetes. Bakom de skickligt arrangerade inspektionerna, bakom fasaden i verklighetens ghetto dog människor av sjukdomar och hunger eller ”slussades” vidare till Auschwitz.

Oppenheims öde, liksom det judiska Wiens, beskrivs av Singer som en tragedi, en moralisk kollaps. Från humanism, tro på utbildning och social jämlikhet till utradering. Värderingar som Oppenheims trodde så envist på, förlorade; från att ha legat till grund för Wiens socialreformistiska styre och genomsyrat mycket av stadens öppna kulturklimat, ersattes de av det värsta, en fascism värre än någonsin: fascismen som hellre bränner böcker än diskuterar innehållet i dem. ”Röda Wien” menar Singer, hann inte bygga en samhällstradition så grundmurad att ingen ville ha ett auktoritärt styre.

Singers biografi avslutar med försiktig optimism: Rasismen som ansåg Oppenheims vara lägre stående och till slut dödade David och miljoner andra, kom att avfärdas genom FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Den internationella domstolen upprättades för att kunna döma för folkmord och brott mot mänskligheten; ingen stat i världen ansluter sig längre öppet till rasismen.

Trots att massmord begås och har begåtts sedan andra världskriget, och trots att arbetet för mänskliga rättigheter går trögt, är det jämlika värderingar som har framtiden för sig.

Lisa Gålmark

Ur arkivet

view_module reorder

Vem får uttrycka sig 2012?

Det pågår ett omfattande arbete på andra sidan sundet. Lokaler, Hotel och hyrbilar bokas. Röda mattan putsas, redo att rullas fram. Danmark tar över den europeiska unionens ordförandeklubba i januari 2012 ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 22 november, 2011

Georg Brandes, en av Nordens ledande intellektuella under 1800-talets sista decennier

Det händer inte så ofta att en doktorsdisputation drar horder av besökare, inte bara släkt och vänner, utan personer ur de mest skilda läger. Så var dock fallet då Pil Dahlerup 1983 vid ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer | 14 Maj, 2014

Av det ni lämnar i ruiner ska jag bygga ett tempel

Det känns som att det svenska litteraturklimatet blir alltmer fientligt gentemot poesin. Att den litterära jordmånen dödar dess rötter. Att den inte längre tillåts växa. Den har blivit en fridlyst ...

Av: Tim Sterner | Gästkrönikör | 24 november, 2011

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 30 januari, 2013

DIKTER i AUGUSTI

nya dikter av Carsten Palmer Schale

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 08 augusti, 2017

Konungens ring

Fransmännen slår vakt om sina äventyrsförfattare. Victor Hugo räknas som en klassiker. Hans Samhällets olycksbarn läses också hos oss. Och den har blivit en jättesuccé som musikal. Men vem omhuldar ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 09 december, 2013

Nordiska musikdagarna

Karin Hellqvist, Anna Lindal och Lene Grenager spelar Bandroom 5 av Öyvind Torvund. Medverkade gjorde också Håkon Stene basgitarr och Anders Förisdal gitarr. Nordiska musikdagarna i Norrköping "Vafför ...

Av: Sophie Malmros | Kulturreportage | 18 september, 2007

Loserförfattarfabriken III

Ny sen årstid på loserförfattarfabriken. Den varma tredjedelslängre sommarén av få ord förbyttes till höstens meningslösa tystnad först. Loserförfattarna hade för det mesta glömt sin första iver att skriva enahanda ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 11 augusti, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.