Three ladies in Cairo. Del II. From northern slopes to oriental deserts

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | 10 juli, 2014
Utopiska geografier

Thomas Bernhard som poet

Rubriken är ägnad att förvåna. Nog finns det sådant i Thomas Bernhards (1931-1989) oeuvre som kan kallas poetiskt, men som lyriker i den strängare bemärkelsen har den berömde österrikiska författaren ...

Av: Simon O. Pettersson | 19 februari, 2013
Essäer om litteratur & böcker

och allting blandas med vattenljud

Ett holländskt värdshus, femtonhundratal, tidig januari, och nu låg, blek sol över bäckravinen där hundar skäller, och värdshusvärdens dotter kommer gående från skogsdungen, hon bär ett fång ris, gårdshunden reser ...

Av: Björn Gustavsson | 23 november, 2009
Utopiska geografier

Judgment in Hungary: en rättegång som speglar Europas mörkare sidor

Under Göteborgs internationella filmfestival visades Ezter Hajdús dokumentärfilm Judgment in Hungary. Jag såg dokumentären på Göteborgs Stadsmuseum som tidigare visat utställningen ”Vi är romer”. I museets foajé visades också bilder ...

Av: Linda Johansson | 17 mars, 2014
Essäer om film

Hoppet i det längsta



hoppet.jpg
illustration: Joanna Hellgren

Hoppet i det längsta

Oppenheims öde, liksom det
judiska Wiens, b­eskrivs av
Singer som en t­ragedi, en
moralis­k kollaps. Från h­umanism,
tro på utbildning och s­ocial
jämlikhet till utradering.

Machetunim, ett bibliotek fyllt av tyska och franska romaner, illustrerade konstböcker, antikens stora, översättningar av ryska klassiker, samt en prostataoperation. Så kan skälen listas till att morfar och mormor till Peter Singer – kontroversiell filosof vid Princeton, upptäckare av den moderna djuretiken – inte lämnade nazisternas Europa i tid.

Machetunim är jiddisch för relationen mellan föräldrar till ett gift par; att det finns ett särskilt ord är betecknande för den judiska kulturens släktkärlek. Man överger inte sina anförvanter när läget är prekärt. Eller för den delen sin högt vördade boksamling. Singers morföräldrar Amalie och David Oppenheim hade levt större delen av sina liv i Wien och kunde inte tro att de skulle bli förföljda eller deporterade. David, dekorerad med tapperhetsmedaljer för sin insats på den tyska sidan i första världskriget, trodde det definitivt inte.

Benämningen för natten mellan den 9 och 10 november 1938 är en eufemism nazisterna kallade aktionen när de mördade människor, brände synagogor, förstörde affärer, plundrade hem och skickade tiotusentals människor till Dachaus koncentrationsläger för ”rikskristallnatten”. Pogromen motiverades med att sjuttonårige Herschel Grynszpan några dagar tidigare gjort uppror mot nazisternas judefientliga politik genom att i Paris skjuta ihjäl den tyska legationssekreteraren. Natten följdes av yrkesförbud, beslagtagna hem, bojkottade affärsrörelser, trakasserier på gatorna, deportationer. Efter ”kristallnattens” krossade glas stod det klart att det inte fanns andra alternativ än att emigrera.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men Amalie och David Oppenheim stannade. De tillhörde en äldre generation som blev kvar i Wien, Europas knutpunkt under Habsburgväldet som gett lika rättigheter också åt judar och därför sett en tillströmning av judar från öst. I Wien frodades den judiska intellektuella kulturen och befruktade den österrikiska; opera- och teaterscenerna hade spelat för fullsatta salonger, matställen och kaffehus surrat av socialt progressiva meningsutbyten. I Österrike, till skillnad från i Tyskland där judar hölls borta från centrala positioner, var det judar som hade byggt stålverken och järnvägarna, etablerat banker, ägt många av stadens affärer, lett dagstidningar, grundat sjukhus och dominerat läkarkåren. Vardagsantisemitismen till trots dominerade judar även kulturen och politiken: 1919 (–1934) blev staden världens första med socialdemokratisk majoritet, till inte liten del bestående av judar.

I Pushing Time Away – My Grandfather and the Tragedy of Jewish Vienna (Granta books) spårar Peter Singer sina morföräldrar på plats i Europa. Via brev, artiklar och intervjuer med ännu levande vänner tecknas deras liv, främst morfaderns, i väv med den dåtida storpolitiken och i väv med Singers egna tankar om morfadern och sig själv. David Oppenheim upptogs av intellektuella och moraliska spörsmål om den mänskliga naturen. Båda morföräldrarna var toleranta inför människans sexualitet, blev själva förälskade i och hade relationer av erotisk art med både kvinnor och män. Davids synsätt blev med tiden socialistiskt sympatiserande, feministiskt orienterat i opposition mot den judiska traditionen, med universella värden i botten. Karakteristisk är Davids reaktion när han får höra om den höga status hans emigrerade barn ges som vita i det nya landet Australien: ”[A]nyone who, having themselves been reduced to a pariah, finds consolation in regarding someone else as still lower, basically sanctions what is done to him.”

Amalie Oppenheim, lysande student i naturvetenskap, hade som ung anmodats att gå vidare till universitetet. David Oppenheim, klassisk filolog och lektor, blev decennierna före nazisternas övertagande en del av Sigmund Freuds inre cirkel och medlem av redaktionen för tidskriften Psykoanalys. Tillsammans med Freud författade David en bok om symbolik i folkliga myter som dock inte publicerades – Oppenheim lämnade Freud till fördel för psykiatrikern Alfred Adlers mer intellektuellt öppna hållning varpå projektet lades ned. Adlers teorier tilltalade mer än Freuds; samhörighetskänslan var en minst lika stark drivkraft som sexualiteten; vi är alla individer, svaga och komplexfyllda, i samhörighet med andra kan komplex övervinnas.

Singers porträtt kunde ha blivit en trivial hyllning om det inte varit för uppriktigheten i reflektionerna över en morfar han aldrig fick träffa. Men Singer går, tycks det mig, väl hårt åt morfadern. Det är till exempel inte svårt att förstå tvekan att börja på nytt i ett annat land – det var ju i Wien morföräldrarna satsat allt! Och det var här de vill sluta sina liv. Däremot är det svårt att förstå varför Singer lämnar mormodern i skugga. Kanske är skälet att hon överlevde deportationen till Theresienstadt medan morfadern inte gjorde det. I så fall är det en förklaring men inte en ursäkt för Singers begränsade fokus.

1942 skickades Wiens berömda judiska konstnärer, musiker, krigsveteraner, till Theresienstadt för att bedra dem, omvärlden och Internationella Röda korset med en potemkinkuliss: i propagandan hette Theresienstadt ”staden som Hitler gav till judarna”. Väl framme, sex mil utanför Prag, konfiskerades Oppenheims tillhörigheter liksom Davids insulin mot diabetes. Bakom de skickligt arrangerade inspektionerna, bakom fasaden i verklighetens ghetto dog människor av sjukdomar och hunger eller ”slussades” vidare till Auschwitz.

Oppenheims öde, liksom det judiska Wiens, beskrivs av Singer som en tragedi, en moralisk kollaps. Från humanism, tro på utbildning och social jämlikhet till utradering. Värderingar som Oppenheims trodde så envist på, förlorade; från att ha legat till grund för Wiens socialreformistiska styre och genomsyrat mycket av stadens öppna kulturklimat, ersattes de av det värsta, en fascism värre än någonsin: fascismen som hellre bränner böcker än diskuterar innehållet i dem. ”Röda Wien” menar Singer, hann inte bygga en samhällstradition så grundmurad att ingen ville ha ett auktoritärt styre.

Singers biografi avslutar med försiktig optimism: Rasismen som ansåg Oppenheims vara lägre stående och till slut dödade David och miljoner andra, kom att avfärdas genom FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Den internationella domstolen upprättades för att kunna döma för folkmord och brott mot mänskligheten; ingen stat i världen ansluter sig längre öppet till rasismen.

Trots att massmord begås och har begåtts sedan andra världskriget, och trots att arbetet för mänskliga rättigheter går trögt, är det jämlika värderingar som har framtiden för sig.

Lisa Gålmark

Ur arkivet

view_module reorder

Elizabeth I Vid Monsieurs avresa

Elizabeth I Vid Monsieurs avresa       Jag sörjer; visar ej min svaghet här – jag älskar; hatet tycks min enda lag – jag handlar, utan att nämna den avsikt jag bär. Jag tyckes stum; i ...

Av: Elizabeth I | Utopiska geografier | 28 januari, 2014

Frida Kahlo och den kvinnliga stilen

Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 08 mars, 2013

Gaston Bachelard 1965

Bachelard och den poetiska föreställningens fenomenologi

”Det finns ingen poesi som föregår det poetiska verbets gärning. Det finns ingen verklighet som föregår den litterära bilden.” – Rummets poetik (1957)

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 21 juli, 2017

Det omedvetna och Freud

Det är en morgon i Wien. Sigmund Freud går genom sin våning klädd i badrock och tofflor. I en plötslig ingivelse greppar han sin ena toffel och kastar den med ...

Av: Johan Lundin Kleberg | Essäer | 26 oktober, 2010

När det var bättre förr

När det var bättre förr Nyligen är det femtio år sedan sista numret av Sveriges utan konkurrens bästa novelltidskrift kom ut. Någon riktig efterföljare har den aldrig fått och det är ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2007

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 23 november, 2011

Bild: Anikó Bodoni Lind

Himlen – Det är tid för debatt

Efter att jag skrivit några teaterpjäser tillsammans med den numera guldbaggeprisade Mikael Segerström, var det dags att skriva en pjäs helt på egen hand. Det skulle vara en pjäs som ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 08 september, 2016

Pipor, cigaretter och fimpar i konsten

”Rökning skadar allvarligt dig själv och personer in din omgivning.”  En essä om rökning i konsten borde lämpligen inledas med en varningstext eftersom rökningen ligger bakom 90% av alla fall av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 september, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.