Samuel Palmer – Den pastorala idyllens mästare

Vi lever idag i en värld så långt ifrån den pastorala idyllen som tänkas kan. Krig, terror och bestialiska våldsbrott och mord mot oliktänkande rapporteras ständigt från jordens alla hörn ...

Av: Lena Månsson | 10 september, 2014
Konstens porträtt

Tale, fornuft

Mediet for tenkning er 'ratio' (lat. for 'tale', 'fornuft'), mente romerne, mens i det gamle Hellas påberopte en seg ‘logos’; hvorvidt ‘logos’ og ‘ratio’ betyr ett og det samme, er ...

Av: Thor Olav Olsen | 14 Maj, 2013
Agora - filosofiska essäer

Jag väljer att dyrka Torbjörn Säfve

På teatern i Zaragoza möts Torbjörn Säfve och Lucientes Francisco de Goya för att mäta vem som dyrkar kvinnorna allra mest, detta trots att proffsboxning såväl som skönhet är förbjudet ...

Av: Stefan Whilde | 03 september, 2012
Stefan Whilde

Veckan från hyllan. Vecka 26-2013

Sveriges egentliga nationaldag Midsommarhelgen är här. Men nu går vi mot mörkare tider, och som luttrade gamlingar i Norrland brukar säga ”nu är det int´långt till jul”. På Nordirland är det ...

Av: regor Flakierski | 22 juni, 2013
Veckans titt i hyllan

Hoppet i det längsta



hoppet.jpg
illustration: Joanna Hellgren

Hoppet i det längsta

Oppenheims öde, liksom det
judiska Wiens, b­eskrivs av
Singer som en t­ragedi, en
moralis­k kollaps. Från h­umanism,
tro på utbildning och s­ocial
jämlikhet till utradering.

Machetunim, ett bibliotek fyllt av tyska och franska romaner, illustrerade konstböcker, antikens stora, översättningar av ryska klassiker, samt en prostataoperation. Så kan skälen listas till att morfar och mormor till Peter Singer – kontroversiell filosof vid Princeton, upptäckare av den moderna djuretiken – inte lämnade nazisternas Europa i tid.

Machetunim är jiddisch för relationen mellan föräldrar till ett gift par; att det finns ett särskilt ord är betecknande för den judiska kulturens släktkärlek. Man överger inte sina anförvanter när läget är prekärt. Eller för den delen sin högt vördade boksamling. Singers morföräldrar Amalie och David Oppenheim hade levt större delen av sina liv i Wien och kunde inte tro att de skulle bli förföljda eller deporterade. David, dekorerad med tapperhetsmedaljer för sin insats på den tyska sidan i första världskriget, trodde det definitivt inte.

Benämningen för natten mellan den 9 och 10 november 1938 är en eufemism nazisterna kallade aktionen när de mördade människor, brände synagogor, förstörde affärer, plundrade hem och skickade tiotusentals människor till Dachaus koncentrationsläger för ”rikskristallnatten”. Pogromen motiverades med att sjuttonårige Herschel Grynszpan några dagar tidigare gjort uppror mot nazisternas judefientliga politik genom att i Paris skjuta ihjäl den tyska legationssekreteraren. Natten följdes av yrkesförbud, beslagtagna hem, bojkottade affärsrörelser, trakasserier på gatorna, deportationer. Efter ”kristallnattens” krossade glas stod det klart att det inte fanns andra alternativ än att emigrera.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men Amalie och David Oppenheim stannade. De tillhörde en äldre generation som blev kvar i Wien, Europas knutpunkt under Habsburgväldet som gett lika rättigheter också åt judar och därför sett en tillströmning av judar från öst. I Wien frodades den judiska intellektuella kulturen och befruktade den österrikiska; opera- och teaterscenerna hade spelat för fullsatta salonger, matställen och kaffehus surrat av socialt progressiva meningsutbyten. I Österrike, till skillnad från i Tyskland där judar hölls borta från centrala positioner, var det judar som hade byggt stålverken och järnvägarna, etablerat banker, ägt många av stadens affärer, lett dagstidningar, grundat sjukhus och dominerat läkarkåren. Vardagsantisemitismen till trots dominerade judar även kulturen och politiken: 1919 (–1934) blev staden världens första med socialdemokratisk majoritet, till inte liten del bestående av judar.

I Pushing Time Away – My Grandfather and the Tragedy of Jewish Vienna (Granta books) spårar Peter Singer sina morföräldrar på plats i Europa. Via brev, artiklar och intervjuer med ännu levande vänner tecknas deras liv, främst morfaderns, i väv med den dåtida storpolitiken och i väv med Singers egna tankar om morfadern och sig själv. David Oppenheim upptogs av intellektuella och moraliska spörsmål om den mänskliga naturen. Båda morföräldrarna var toleranta inför människans sexualitet, blev själva förälskade i och hade relationer av erotisk art med både kvinnor och män. Davids synsätt blev med tiden socialistiskt sympatiserande, feministiskt orienterat i opposition mot den judiska traditionen, med universella värden i botten. Karakteristisk är Davids reaktion när han får höra om den höga status hans emigrerade barn ges som vita i det nya landet Australien: ”[A]nyone who, having themselves been reduced to a pariah, finds consolation in regarding someone else as still lower, basically sanctions what is done to him.”

Amalie Oppenheim, lysande student i naturvetenskap, hade som ung anmodats att gå vidare till universitetet. David Oppenheim, klassisk filolog och lektor, blev decennierna före nazisternas övertagande en del av Sigmund Freuds inre cirkel och medlem av redaktionen för tidskriften Psykoanalys. Tillsammans med Freud författade David en bok om symbolik i folkliga myter som dock inte publicerades – Oppenheim lämnade Freud till fördel för psykiatrikern Alfred Adlers mer intellektuellt öppna hållning varpå projektet lades ned. Adlers teorier tilltalade mer än Freuds; samhörighetskänslan var en minst lika stark drivkraft som sexualiteten; vi är alla individer, svaga och komplexfyllda, i samhörighet med andra kan komplex övervinnas.

Singers porträtt kunde ha blivit en trivial hyllning om det inte varit för uppriktigheten i reflektionerna över en morfar han aldrig fick träffa. Men Singer går, tycks det mig, väl hårt åt morfadern. Det är till exempel inte svårt att förstå tvekan att börja på nytt i ett annat land – det var ju i Wien morföräldrarna satsat allt! Och det var här de vill sluta sina liv. Däremot är det svårt att förstå varför Singer lämnar mormodern i skugga. Kanske är skälet att hon överlevde deportationen till Theresienstadt medan morfadern inte gjorde det. I så fall är det en förklaring men inte en ursäkt för Singers begränsade fokus.

1942 skickades Wiens berömda judiska konstnärer, musiker, krigsveteraner, till Theresienstadt för att bedra dem, omvärlden och Internationella Röda korset med en potemkinkuliss: i propagandan hette Theresienstadt ”staden som Hitler gav till judarna”. Väl framme, sex mil utanför Prag, konfiskerades Oppenheims tillhörigheter liksom Davids insulin mot diabetes. Bakom de skickligt arrangerade inspektionerna, bakom fasaden i verklighetens ghetto dog människor av sjukdomar och hunger eller ”slussades” vidare till Auschwitz.

Oppenheims öde, liksom det judiska Wiens, beskrivs av Singer som en tragedi, en moralisk kollaps. Från humanism, tro på utbildning och social jämlikhet till utradering. Värderingar som Oppenheims trodde så envist på, förlorade; från att ha legat till grund för Wiens socialreformistiska styre och genomsyrat mycket av stadens öppna kulturklimat, ersattes de av det värsta, en fascism värre än någonsin: fascismen som hellre bränner böcker än diskuterar innehållet i dem. ”Röda Wien” menar Singer, hann inte bygga en samhällstradition så grundmurad att ingen ville ha ett auktoritärt styre.

Singers biografi avslutar med försiktig optimism: Rasismen som ansåg Oppenheims vara lägre stående och till slut dödade David och miljoner andra, kom att avfärdas genom FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Den internationella domstolen upprättades för att kunna döma för folkmord och brott mot mänskligheten; ingen stat i världen ansluter sig längre öppet till rasismen.

Trots att massmord begås och har begåtts sedan andra världskriget, och trots att arbetet för mänskliga rättigheter går trögt, är det jämlika värderingar som har framtiden för sig.

Lisa Gålmark

Ur arkivet

view_module reorder

Moralsk realisme

Innledning Med ‘realiteten’, det vil si det som er virkelig eller som utgjør virkeligheten, forstår jeg ‘det som er så stort at det går ut over alt det mennesket er i ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 mars, 2014

vimse vimse Foto CC BY 3.0 Wiki

Den som gapar efter mycket, kan sätta i halsen

Mina op-ed-rader betitlade ”Man ska leva för varandra…” väckte inte så litet intresse. Som alltid när jag publicerar mig, skulle min kollega Björn Ranelid skriva.

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 10 augusti, 2016

Mario Santamaria,

Svart kvadrat på skärm och duk

Modernismens vurm för det abstrakta tar sig nya kreativa uttryck på tvåtusentalet. Interaktiva hemsidor och 3-dimensionella kompositioner tar åter upp gamla herrar som Mondrian, Albers och Malevitj. Rektangeln och kvadraten ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 17 juli, 2015

Lars Huldén foto CC BY SA 3.0

Lars Huldén – in memoriam

Hedersmannen, skalden och österbottningen Lars Huldén har lämnat det jordiska, drygt 90 år gammal. Förutom egna dikter, språkvetenskapliga och litterära verk, översatte han och sonen Mats det finska nationaleposet Kalevala ...

Av: Bengt Berg | Litteraturens porträtt | 12 oktober, 2016

Nattvandrarens blick

Ögats anatomiskt grundläggande uppgift, att i nära samarbete med celler och synnerver omvandla ljus till nervimpulser, har varit densamma genom alla tider, vare sig det gäller de allra enklaste organismernas ...

Av: Niklas Eriksson | Essäer om konst | 24 augusti, 2017

Emily Brontës No coward soul is mine

Emily Dickinson ville, sägs det, att denna Emily Brontë-dikt, No coward soul is mine, skulle läsas upp vid Dickinsons begravning. Det kanske inte är sant, men säger något om den andliga ...

Av: Emily Brontë | Kulturreportage | 04 april, 2013

Thomas Wiberg. (...och Guden är Jag!)

Jag: 36. (Wow!) Yrke: Livet. Döden. Och ganska mycket där emellan... Om vi kommer att ses? Tids nog.       (...och Guden är Jag!)   1. Länge var det svart. Känslan av fångenskap. Krävande slem och stank omgav, och ...

Av: Thomas Wiberg | Utopiska geografier | 31 oktober, 2011

”Jag hoppas du ligger vaken som jag” Om Karin Boyes brev

Pia-Kristina Garde har varit på detektivjakt efter brev och information om den mytomspunna Karin Boye i många många år. 2011 gav hon ut en bok, Karin Boye och människorna omkring ...

Av: Mats Myrstener | Essäer om litteratur & böcker | 13 september, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.