Jesus och mobiltelefonerna – en julbetraktelse

Nu i dagarna för sisådär 2015 år sedan sände Gud sin enfödde son till jorden. Han gjorde det för att ge oss möjlighet till frälsning. Något som profeterna i Gamla ...

Av: Carsten Palmer Schale | 24 december, 2011
Essäer om religionen

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

tid Allt utförs under ständig observation av tiduret i Korridoren, detta enväldiga kvarnhjul som hugger ned existensen i små ogina sekvenser. Det är också en vardaglighet som tränger på ...

Av: Benny Holmberg | 01 juli, 2011
Kulturreportage

Några tankar om Montaignes essäer

”Det som anses så säreget för makedonerkungen Perseus, nämligen att hans ande aldrig stannade i ett bestämt tillstånd, utan fladdrade omkring mellan olika livsformer och uppvisade en så flyktig och ...

Av: Björn Gustavsson | 15 april, 2014
Övriga porträtt

Noveller av Björn Augustson

Björn Augustson låter ett nostalgiskt tillbakablickande balanseras med en strävan efter att leva för stunden. Han låter drömmarna leva och ser i dem både motivation och inspiration. Han skriver krönikor ...

Av: Björn Augustson | 05 mars, 2012
Utopiska geografier

Hoppet i det längsta



hoppet.jpg
illustration: Joanna Hellgren

Hoppet i det längsta

Oppenheims öde, liksom det
judiska Wiens, b­eskrivs av
Singer som en t­ragedi, en
moralis­k kollaps. Från h­umanism,
tro på utbildning och s­ocial
jämlikhet till utradering.

Machetunim, ett bibliotek fyllt av tyska och franska romaner, illustrerade konstböcker, antikens stora, översättningar av ryska klassiker, samt en prostataoperation. Så kan skälen listas till att morfar och mormor till Peter Singer – kontroversiell filosof vid Princeton, upptäckare av den moderna djuretiken – inte lämnade nazisternas Europa i tid.

Machetunim är jiddisch för relationen mellan föräldrar till ett gift par; att det finns ett särskilt ord är betecknande för den judiska kulturens släktkärlek. Man överger inte sina anförvanter när läget är prekärt. Eller för den delen sin högt vördade boksamling. Singers morföräldrar Amalie och David Oppenheim hade levt större delen av sina liv i Wien och kunde inte tro att de skulle bli förföljda eller deporterade. David, dekorerad med tapperhetsmedaljer för sin insats på den tyska sidan i första världskriget, trodde det definitivt inte.

Benämningen för natten mellan den 9 och 10 november 1938 är en eufemism nazisterna kallade aktionen när de mördade människor, brände synagogor, förstörde affärer, plundrade hem och skickade tiotusentals människor till Dachaus koncentrationsläger för ”rikskristallnatten”. Pogromen motiverades med att sjuttonårige Herschel Grynszpan några dagar tidigare gjort uppror mot nazisternas judefientliga politik genom att i Paris skjuta ihjäl den tyska legationssekreteraren. Natten följdes av yrkesförbud, beslagtagna hem, bojkottade affärsrörelser, trakasserier på gatorna, deportationer. Efter ”kristallnattens” krossade glas stod det klart att det inte fanns andra alternativ än att emigrera.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men Amalie och David Oppenheim stannade. De tillhörde en äldre generation som blev kvar i Wien, Europas knutpunkt under Habsburgväldet som gett lika rättigheter också åt judar och därför sett en tillströmning av judar från öst. I Wien frodades den judiska intellektuella kulturen och befruktade den österrikiska; opera- och teaterscenerna hade spelat för fullsatta salonger, matställen och kaffehus surrat av socialt progressiva meningsutbyten. I Österrike, till skillnad från i Tyskland där judar hölls borta från centrala positioner, var det judar som hade byggt stålverken och järnvägarna, etablerat banker, ägt många av stadens affärer, lett dagstidningar, grundat sjukhus och dominerat läkarkåren. Vardagsantisemitismen till trots dominerade judar även kulturen och politiken: 1919 (–1934) blev staden världens första med socialdemokratisk majoritet, till inte liten del bestående av judar.

I Pushing Time Away – My Grandfather and the Tragedy of Jewish Vienna (Granta books) spårar Peter Singer sina morföräldrar på plats i Europa. Via brev, artiklar och intervjuer med ännu levande vänner tecknas deras liv, främst morfaderns, i väv med den dåtida storpolitiken och i väv med Singers egna tankar om morfadern och sig själv. David Oppenheim upptogs av intellektuella och moraliska spörsmål om den mänskliga naturen. Båda morföräldrarna var toleranta inför människans sexualitet, blev själva förälskade i och hade relationer av erotisk art med både kvinnor och män. Davids synsätt blev med tiden socialistiskt sympatiserande, feministiskt orienterat i opposition mot den judiska traditionen, med universella värden i botten. Karakteristisk är Davids reaktion när han får höra om den höga status hans emigrerade barn ges som vita i det nya landet Australien: ”[A]nyone who, having themselves been reduced to a pariah, finds consolation in regarding someone else as still lower, basically sanctions what is done to him.”

Amalie Oppenheim, lysande student i naturvetenskap, hade som ung anmodats att gå vidare till universitetet. David Oppenheim, klassisk filolog och lektor, blev decennierna före nazisternas övertagande en del av Sigmund Freuds inre cirkel och medlem av redaktionen för tidskriften Psykoanalys. Tillsammans med Freud författade David en bok om symbolik i folkliga myter som dock inte publicerades – Oppenheim lämnade Freud till fördel för psykiatrikern Alfred Adlers mer intellektuellt öppna hållning varpå projektet lades ned. Adlers teorier tilltalade mer än Freuds; samhörighetskänslan var en minst lika stark drivkraft som sexualiteten; vi är alla individer, svaga och komplexfyllda, i samhörighet med andra kan komplex övervinnas.

Singers porträtt kunde ha blivit en trivial hyllning om det inte varit för uppriktigheten i reflektionerna över en morfar han aldrig fick träffa. Men Singer går, tycks det mig, väl hårt åt morfadern. Det är till exempel inte svårt att förstå tvekan att börja på nytt i ett annat land – det var ju i Wien morföräldrarna satsat allt! Och det var här de vill sluta sina liv. Däremot är det svårt att förstå varför Singer lämnar mormodern i skugga. Kanske är skälet att hon överlevde deportationen till Theresienstadt medan morfadern inte gjorde det. I så fall är det en förklaring men inte en ursäkt för Singers begränsade fokus.

1942 skickades Wiens berömda judiska konstnärer, musiker, krigsveteraner, till Theresienstadt för att bedra dem, omvärlden och Internationella Röda korset med en potemkinkuliss: i propagandan hette Theresienstadt ”staden som Hitler gav till judarna”. Väl framme, sex mil utanför Prag, konfiskerades Oppenheims tillhörigheter liksom Davids insulin mot diabetes. Bakom de skickligt arrangerade inspektionerna, bakom fasaden i verklighetens ghetto dog människor av sjukdomar och hunger eller ”slussades” vidare till Auschwitz.

Oppenheims öde, liksom det judiska Wiens, beskrivs av Singer som en tragedi, en moralisk kollaps. Från humanism, tro på utbildning och social jämlikhet till utradering. Värderingar som Oppenheims trodde så envist på, förlorade; från att ha legat till grund för Wiens socialreformistiska styre och genomsyrat mycket av stadens öppna kulturklimat, ersattes de av det värsta, en fascism värre än någonsin: fascismen som hellre bränner böcker än diskuterar innehållet i dem. ”Röda Wien” menar Singer, hann inte bygga en samhällstradition så grundmurad att ingen ville ha ett auktoritärt styre.

Singers biografi avslutar med försiktig optimism: Rasismen som ansåg Oppenheims vara lägre stående och till slut dödade David och miljoner andra, kom att avfärdas genom FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Den internationella domstolen upprättades för att kunna döma för folkmord och brott mot mänskligheten; ingen stat i världen ansluter sig längre öppet till rasismen.

Trots att massmord begås och har begåtts sedan andra världskriget, och trots att arbetet för mänskliga rättigheter går trögt, är det jämlika värderingar som har framtiden för sig.

Lisa Gålmark

Ur arkivet

view_module reorder
Sandrine Piau  Foto Eva Green

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken

- Att sjunga på Drottningholmsteatern är bland det roligaste jag har gjort. Och dessutom var det underbart att vara i Stockholm. Jag verkligen älskade att vara där... Jag sitter med Sandrine ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 30 oktober, 2017

Oh! Calcutta. Foto: Wikipedia

En kulmen närmar sig

Teaterhösten närmar sig som vanligt ett slags kulmen, i takt med att senhösten närmar sig. Säsongen har i år börjat bra – med sevärda uppsättningar på Drottningholmsteatern, Dramaten och Folkoperan; ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 15 oktober, 2015

ABBA de museala. En perverterad musik?

Thank you for the music. ABBA-musiken. Är det musik? Är det inte bara enkel sörja? Är det verkligen tonhöjd och tondjup? Är ABBA The music story, inte bara en vulgär ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 27 juni, 2013

Som regn

Aldrig har väl regnet varit så renande, som det var, då det sakta föll ner från mitt ansikte, där jag i väntan på att få åka hem, insåg att ingenting ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 22 oktober, 2014

Att se längre än näsan räcker

 Nei, tacka wil iag wår högtoplysta tid wi lefwa uti,wi weta intet mera af några omöjeligheter ..(Johan Krook 1741) När Emanuel Swedenborg kring år 1716 berättade att han skissat på ett ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 juni, 2012

Kvinnor som gnor – Intervju med Gittan Jönsson

Årets Henry Mayne-pristagare heter Gittan Jönsson. Priset instiftades 1991 av Birgit Rausing och hennes man Gad Rausing till minne av Birgit Rausings far konstnären Henry Mayne. Pristagaren utses vartannat år ...

Av: Katinka Kant | Konstens porträtt | 07 augusti, 2013

Absaloms vecka

En riksdagsledamot från Rasist-opportunistiska partiet har hoppat av och blivit politisk vild. Nu kan man i och för sig tycka att både han och hans partikamrater har alltid varit det. Annars ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 oktober, 2011

Bertel Gripenberg. Källa: Wikimedia Commons

Rytm och teman vävs skickligt samman

Gripenberg kan aldrig fråntas sin skicklighet som förfaren rimsmidare.

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 17 januari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.