Nostalgi över en liberal vägröjare

Nyligen avled George McGovern (1922-2012). Han blev 90 år, men hur många svenskar minns honom annat än möjligen som den man som vid presidentvalet 1972 gick mot en brakförlust medan ...

Av: Bertil Falk | 19 september, 2013
Övriga porträtt

Queerspel

  Scen ur spelet Bully. Queerspel Efter att spelet Bully (recenserat i Kulturen 2006-12-08) kommit ut dröjde det inte länge förrän man på forumet gaygamer.net (en site för "boys who like boys who ...

Av: Calle Hedrén | 16 februari, 2007
Essäer om samhället

Funderingar runt det estetiska

Vad är estetik? Jag tror inte att jag – ens bland mina litterära och filosofiska vänner – är ensam om att någon gång ägnat saken en åtminstone hastig tanke. Varefter ...

Av: Carsten Palmer Schale, | 19 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Veckan från hyllan, Vecka 14 - 2012

 På fredag fyller Ingvar Kamprad år. Jag visserligen inte för vana att hylla gamla nazister, men visst är Kamprad ett fenomen. Gammal nasse som sagt, skatteflykting, och alkis därtill, men ...

Av: Gregor Flakierski | 31 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Är öst verkligen öst, väst verkligen väst?



Jag for västerut till USA och där till Kalifornien och västkusten. Därifrån vidare västerut till Hawaii. Om jag fortsatt västerut hade jag kommit till Japan. En hel del japaner hade rest österut till Hawaiis stränder där de solade och badade.
Om de fortsatt åt öster, kunde de måhända hamnat i Sverige.

 


 

Min buddhistiska mentor och lärare i Vipassana (insiktsmeditation)hade tillbragt långa tider i Asien, bl.a. ett år i Burma, som inbjuden gäst, att studera och praktisera meditation i en speciell retreat och inför de bästa av lärare. Hon var svenska, Ingrid Svensson.
Vilka känslor hade genomsyrat henne, månne? Själv kan jag fortfarande väcka till liv de känslor som genomsyrat mig vid mötet av buddhister i Himalaya och på Sri Lanka. Kalla det ett djupt, innerligt lugn, tillit bortom de triviala bestyr, som ju också måste ingå i en så lång resa.
Hymalaya. Foto: Public Domain

Hymalaya. Foto: Public Domain

Annons:

Jag for österut till Indien. Därifrån kunde jag sedan fortsätta ytterligare österut, kanske till Japan, om jag haft tillfälle. Sedan vända hemåt, västerut, via Indien, Turkiet, Europa.

Trots formen på vår planet talas det fortfarande om dess alla hörn.

I vår begreppsvärld verkar jorden ibland ses som en fyrkantig eller rund platta, där vi kan röra oss enligt detta. En gång var det ju faktiskt också så, tills erfarenhet på resor och slutsatser förändrade uppfattningen. Något som också förändrades var uppfattningen om jordens placering i förhållande till solen. Det var jorden som gick runt den senare, inte tvärtom.
Berömt yttrande i sammanhanget av Galilei Galileo som, av inkvisitionen 1633, dömdes till döden för hädelse: "Och dock rör hon sig."

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ibland frågar jag mig hur den osynliga muren väst-öst har skapats. D.v.s. "västvärlden" = Europa och USA, "österlandet" = Indien, Kina, Japan. Den förra får ofta stå för rationalitet, förnuft, humanism, vetenskap och framsteg. Det senare för mystik, irrationalitet, magi, ovetenskap, social orättvisa, förtryck ockultism.

Våra hjärnor, språk och begrepp bär fortfarande med sig något slags medeltida föreställningar, då alkemi var lärdom, då solen gick upp och ned, då väderstrecken kunde ritas upp på ett fyrkantigt plan. Som att begreppen inte hunnit med sig själva. Eller hur är det egentligen? Är jorden platt som en pannkaka? Stiger den lilla solen upp där borta vid horisonten för att försvinna bakom plattans andra sida? Har vi blivit förförda av forskning och vetenskap att överge en världsbild, som garanterar vår plats på jorden och vår förmåga att röra oss över densamma?

Universum vidgas. Solarna blir alltfler. Vi kan inte föreställa oss oändligheten, ändå talar vi om det, skriver om det, diskuterar. Vilka är vi, vi själva?

Jag kan också fråga mig: Vem skapade fördomarna?

Denna text skulle handla om, tänkte jag, relationen Öst-väst, och då tänkte jag mest på Asien – Europa med USA som en svårt överdimensionerad blindtarm. Och frågan: Varför denna gräns mellan öst och väst, och varför skulle de aldrig kunna mötas? Och varför ger vi dessa områden namn från två väderstreck? Vem benämner? Vi, i väst. Vi, i Europa, som jag och många andra ser som utgångspunkt för erövring, kolonialism, etnocentrisk dominans.
Rasbiologen Herman Lundborgs teorier sträcker sig givetvis över hela planeten, trots att den vita s.k. rasen är koncentrerad till norra Europa. Wir sind Herrenmenchen, som Hitler så självsäkert och fördärvligt utropade.

Fortfarande dröjer dessa ekon kvar.

När jag, på 70-talet, började intressera mig för buddhismen för att på allvar studera dess meditation och filosofi, blev det reaktioner. Hur kunde jag bli buddhist, jag som levde i ett kristet land?!
Under kolonialtidens flera hundra år invaderades inta bara Asien, men i stort sett hela världen, av västerländska Herrenmenchen, för att låna från tyskan. Hur många fungerande traditioner på vår jord som dessa härskare och självutnämnda profeter – från Europas alla hörn - splittrat och förtryckt kan vi bara gissa, och knappt det.

En självsäker herre, präst och författare, (Gunnar Hillerdal)uttryckte i en artikel (1982)i Hallandsposten, att om jag bara träffat på rätt personer, tex kristna nunnor, skulle jag ha blivit kristen. Som om han kunnat veta. Ett så förfärligt klåfingrade!

Denna sannings övertygade kan vara farligare än de själva anar. I GP, aug 79, hittar jag en blänkare om "Front mot religionssurrogat." Bekymret gäller "ungdomen" som lämnat kyrkan för "andra religioner." Frontmännen här tycks obehagligt omedvetna om vilka intoleransens riktlinjer de drar upp som vägledning för denna ungdom.

"Västs relation till orientaliska tankar är en högst paradoxal och konfunderande sådan.

Å ena sidan, som Jung påpekar, smyger Östern in bland oss genom en bakdörr i det omedvetna, och influerar oss starkt i förvriden form, Å andra sidan avvisar vi detta med stor fördomsfullhet, insvept finspunnen metafysik, förgiftande för det vetenskapliga sinnet."

Så skriver Cary F. Baynes i sitt förord till "Den gyllene blommans hemlighet." CFB har översatt boken från kinesiska till engelska. Den kom 1931, och tionde upplagan trycktes 57 med samma förord.

I ett efterord till samma text skriver psykoanalytikern CG Jung:
"Genomsyrad av västerländska känslor har, helt naturligt, det främmande i denna kinesiska text gjort ett djupt intryck på mig. "

Varför är det just väderstreck som får stå för olika typer av filosofi?

Det går att anknyta till historien och till hur väst satte fartyg i havet för att stäva österut. Det gäller Spanien, Portugal och Frankrike, och, inte minst, England. Rule, Brittannia, Brittania rule the waves! Skepp kom i hamn eller strandade vid Asiens kuster, där sjöfararna fick kontakt med befolkningen. Ostindiska kompaniet, på Indiens sydspets, idag Tamil Nadu, slöt handelsavtal, och blev, sedermera upphov till kolonisationen och den politiska dominansen i Indien.

I dess spår följde också missionen.

Kyrkor byggdes, biblar översattes och delades ut till de läskunniga. Allt utom kristendom var hedendom, och hedningar skulle frälsas.
Hur var detta möjligt? Och vad är det att vara "genomsyrad av västerländska känslor"? Vilket slag av känslor är just västerländska?

Min buddhistiska mentor och lärare i Vipassana (insiktsmeditation)hade tillbragt långa tider i Asien, bl.a. ett år i Burma, som inbjuden gäst, att studera och praktisera meditation i en speciell retreat och inför de bästa av lärare. Hon var svenska, Ingrid Svensson.
Vilka känslor hade genomsyrat henne, månne? Själv kan jag fortfarande väcka till liv de känslor som genomsyrat mig vid mötet av buddhister i Himalaya och på Sri Lanka. Kalla det ett djupt, innerligt lugn, tillit bortom de triviala bestyr, som ju också måste ingå i en så lång resa.

Ingrid Svensson återkom till Sverige som buddhistisk lärare, utsedd i sin tur av sina lärare. I den meditativa praktiken hade hon klarat hårda prov, och ansågs vara lämplig att bedriva undervisning.
De känslor som genomsyrat henne vid återkomsten, handlade om främlingskap inför det hon mötte på den svenska marken. Det hände tom att någon ville slita av henne nunnedräkten, som hon fått i Burma.

Hennes undervisning i buddhistisk filosofi kunde djupt missuppfattas.

Dessa de "västerländska känslorna" genomsyrade, förvisso, många av hennes åhörare. Nirvana, tex, jämställdes av många åhörare som ett resultat av Guds nåd. Liksom återfödelsen. Någon trodde att den kunde ske genom nåden och Guds vilja., eftersom "för Gud är ingenting omöjligt."
De fanns de som rentav förväxlade Gud med Nirvana.

Jung skriver i sitt tillägg om "västerlänningens sätt att gömma sitt eget hjärta under kappan av så kallad vetenskaplig förståelse." ----delvis därför att en förståelse, som når känslan, kan komma att innebära, att kontakt med den främmande inställningen blir till en allvarlig erfarenhet. "

När Ingrid Svensson återkom till Sverige från Asien hade hon gjort en sådan allvarlig erfarenhet. Nu var hon klädd i orange-färgad bomullsmantel, hade rakat av håret och kallades Amita Nisatta. Hon var liksom genomsyrad av österländska ! känslor, inifrån och ut. Inifrån, därför att hon genomgått den meditativa träningen på de djupa nivåerna, vägledd av kunniga lärare, utåt, inte bara för att hon bar den traditionella dräkten, men också för att hon deltagit i samhällslivet runt viharat (klostret) och mött buddhister i både vardagliga och mer sakrala sammanhang. Hon hade erfarit en harmoni som berörde henne djupt, och som hon inte funnit i Sverige.

Mötet med Ingrid Svensson/syster Amita blev för mig ett djupt avgörande.

Det skedde i Stockholm på Etnografiska Muséet, Djurgården. Jag var nog inte genomsyrad av varken det ena eller andra väderstreckets känslor, men efter fyra års vistelser i katolska länder, resor i stora delar av Europa med protestantiska bekännelser, upplevelser i det ortodoxa Grekland, hade ingenting övertygat mig om det kristna evangeliets storhet eller sanning. Det snarare förmedlade en känsla av makt och auktoritet, som var raka motsatsen till inspiration.
Jag förstod mig varken på Heliga Guds Moder, Jesusbarnet eller varför någon måste dö på korset för "våra synder." Ja, nu svor jag ju i kyrkan, och nuförtiden går det an. Det är dock inte alltför länge sedan som hädelse var straffbart i vårt land.

När Ingrid blev Syster Amita var medlemskap i Statskyrkan obligatorisk och given från födseln. Att gå ur var en krånglig procedur som krävde mycket papper och byråkrati. Övergången till en annan religion krävde, inte minst, ett ytterligare antal byråkratiska sidor att fylla i.

När jag mötte Amita, hade jag gjort vissa meditativa erfarenheter, helt utan vägledning eller bekräftelse utifrån. Jag minns vårt första möte:

-Vet ni något om buddhismen?
-Jag har läst Dhammapada.
-Jag menar om ni har fått levande buddhistisk undervisning?
-Nej. Det är därför jag är här.

Hon satt i det kinesiska tempelrummet, som Sven Hedin lyckats forsla hit. I bakgrunden syntes en stor svart Buddha-gestalt, och hon själv, på golvet med korslagda ben, lyste eld-orange i dunklet. Hennes balans imponerade på mig.
Bl.a. undervisade hon i Vipassana/Mindfulness. Snart upptäckte jag att mitt eget sätt att hantera meditation behövde en kraftfullt hjälpande hand. Den erbjöd hon, och den praktik hon visade har jag tillämpat sedan dess.

Vi kom att följas åt under många år, inte minst på resor i Asien. Hon introducerade mig till buddhistiska miljöer och traditioner, från de strikta och lite trångsynta munkarna på Sri Lanka, till den tibetanska buddhismen med dess färgstarka symbolik, mantran och högljudda recitationer i norra Indiens berg.
I dag befinner jag mig dock någon annan stans.

Erfarenheterna i de buddhistiska/asiatiska miljöerna var inte alltid de bästa.

Syster Amita arbetade hårt och envetet för att bli fullvärdig bikkhuni (nunna) – alltså få tillgångar till samma slag av ordination som munkarna, kallad Upa sam pada. Krångel och byråkrati också i öst, minsann, men av ett lite annorlunda slag än i västvärlden. Så småningom kunde hon resa till Taiwan, där en lärare tog emot henne och gav henne den önskade ordinationen enligt alla ceremoniella regler. Den gula manteln blev nu utbytt mot en brun, fotsid kappa. Håret var rakat och hon hade små svarta prickar inbrända i armen, som tecken på de s.k. Bodhisattva-reglerna. "Levande varelser utan tal, jag lovar att befria dem alla."

Det främmande och ondskans banalitet.

Hannah Arendt misstrodde ideologier, hon menade att de var avhumaniserande. Risken är att vi ser reglerna, inte människan. Hon hade rätt, och vi kan se detta överallt – från äktenskapets två-samhetsideologi till grannars osämja, släktfejder och storvulna världsförbättrarplaner. Det gäller ju också vår svenska vardagsbyråkrati och hur dess påverkan på enskilda människor inte alltid är den bästa. Tänk . . . .menade Hannah. Alltså: tänk efter innan du griper in eller drar slutsatser. Reflektera! Hon framförde åsikten, att det var bristen på reflexion som är den största faran i våra samhällen. Om E sa hon bl.a., att det otäcka med honom inte var demoni, men att han var så slätstruken och banal.

Jag för över hennes tänkande om totalitarism, Eichmann och nazismens vardagshandlingar till andra områden. De banala. Men också till hur vi tänker kring öst-väst.

Klanens härskare gifter bort sina döttrar utan att fråga efter konsekvenserna för dessa. Släktens namn skall räddas, godset, förmögenheten.

Äktenskapets skall räddas till varje pris, inte de båda människorna som kanske håller på att slitas sönder. Familjen skall räddas, inte barnen som fostras till lydnad med piska och morot. Överbyggnaden är viktigare än den levande människan.

Väderstreck och handelsavtal

Jag har många gånger frågat mig, vad som gick snett mellan britterna och indierna i kolonialismens gryning, eller strax innan den blev påtänkt. Britterna kom i underläge visavi indierna när det gällde förhandlingar på de senares mark. I Indien fanns ingen brittisk konsul eller beskickning. Småningom utvecklades det till att brittiska kronan la sina rabarber över alltsammans, sände ut tjänstemän, utbildade indier till att betjäna brittiska kronan, slänga Upanishaderna och Mahabharata till förmån för Bibeln och Shakespeare. Jag kan uppfatta förloppet, men inte gripa tag i dess innersta kärna.
Lika lite som jag kan gripa tag i den kärna, som betingade Eichmanns handlingar mot judarna.
Eller vårt eget sätt, i dag, att hantera romer och invandring till Sverige. Vi äger ju ingen rätt till svensk mark, svensk lagstiftning, svenska vanor, bara för att vi är födda här och landets medborgare. De mänskliga rättigheter vi så gärna hänvisar till ligger på en djupare nivå. Långt mindre sofistikerad.

Det är vandringsfolken som äger jorden, resonerar jag. Jordägarna har stulit marken från resten av människorna och byggt murar och satt ut vakter. Alltmedan vi blir alltfler som måste dela (rättvist) på jordens resurser, förvalta och vårda dem. Alltmedan vapenindustrin ökar.

Hur upprättades denna osynliga gräns mellan öst och väst?

Den går någonstans bortom Israel-Palestina.

Indien har skakat av sig det mesta av kolonialt inflytande. Delvis blottar detta landets egna komplikationer. Kristna kyrkor finns dock kvar, i viss mån också kristen mission. Kastsystemets sociala avarter är långt ifrån utrotade, liksom orättvisor mot kvinnorna. Bl.a. har familje-ministern Maneka Gandhi (Indiras svärdotter) nekat till att lagstadga mot sexuellt våld inom äktenskapet.

Många västerländska idéer och vanor ogillas i öst. Kvinnor i jeans kan t.ex. anklagas för lättsinne enligt västmodell. Samtidigt uttrycks här, i Sverige, fortfarande misstro mot yoga och meditation. De esoteriskt sinnade som menar sig kunna acceptera alla religiösa traditioner, kan ibland uttrycka att kristendomen skulle vara en passande åskådning för just den "västerländska" människan. Varför?

Begreppet "synd" förekommer knappast i asiatiska religioner.

Däremot fel, misstag (som kan rättas till) kan, bl.a. ingå i karma-begreppet. Jag kan inte synda mot t.ex. Buddha, däremot kan jag missförstå hans undervisning, undvika etiken eller trotsa reglerna. Konsekvenserna blir mer eller mindre allvarliga för mig själv, men kan också bidra till en insikt som öppnar för nya och bättre hantering av livet. I det allmänna resonemanget kan gränserna förvisso bli hårfina mellan t.ex. "kristen etik" och "buddhistisk etik." Båda kan tillämpas överallt på detta runda klot och utan ett alltför stort anspråk på gränser eller väderstreck.

Jag har svårt att förstå kristendomens inflytande över vår s.k. västliga värld. Varför denna bild av en man på ett tortyrredskap i alla kyrkors fokus? Varför bilden på madonnan med barnet , ofta intill krucifixet? För mig handlar det om en legend bland många, men inte Legenden eller Sanningen.
Biskop Caroline Krook fick påskrivet när hon hävdade, att många vägar leder till Gud, och att kristendomen var en av dessa vägar. Inte Vägen. Jag ställer frågan: varför blir religiösa människor så känsliga, intill snarstuckenhet?

Jag kunde inte förlika mig med de dogmatiska dragen inom buddhismen.

Alltså avsvor jag mig. Det var inte så svårt, eftersom inga papper måste fyllas i, ingen redovisning krävdes. Dock hade det föregåtts av en del samtal med buddhister av olika slag, bl.a. Syster Amita och medlemmar i ett samfund för Tibetansk Buddhism. Det var uppenbart, att mina kritiska synpunkter oroade dem.
Om däremot, en ordinerad munk eller nunna vill avsäga sig sin ordination (Avbemantla sig, alltså lägga av sin sakrala klädsel), krävs strikta ceremonier.

Det fanns de som förväntade sig att jag nu skulle återvända till "fadershuset", alltså kristendomen. Det visar hur ynkligt vi lär oss tänka. Kristus eller Buddha – många är tydligen fast i ett pendel-tänkande, antingen-eller. På den tiden – sent 20e sekel – var det för många omöjligt att leva utan religion. Det har krävts nya generationer för att få religionens grepp att lossna. I stället har vi fått ett slags allmän ateism, där andra uppfattningar antingen osynliggörs, hånas eller kritiseras i offentligheten.
Bortom den senare, dock, sker en hel del annat. Det talas med änglar, det ges budskap från andra sidan, alltså avlidnas själar, det undervisas i meditation, gudar och gudinnor kontaktas, ceremonier utförs och tidigare liv kan minnas och hänvisas till.

Detta, menar jag, är mestadels gott, eftersom jag är långt ifrån att avvisa de andliga dimensionerna ur det mänskliga livet. Dessutom ogillar jag det slarviga avfärdandet som dessa dimensioner drabbas av från dem som tror sig veta bättre.
Jag ogillar också, emellertid, traditioner och föreställningar som kan bli gastkramande. Själva ifrågasättandet är, i sig, en andlig dimension, som också handlar om att ifrågasätta såväl guds existens som icke-existens. Detta närmar sig talet om att hålla "två tankar samtidigt i huvudet."

Om vi praktiserar Vipassana/Mindfulness kan vi rentav komma därhän, att vi bryter oss loss ur såväl väst som öst. Det handlar om meditationens kraft eller om styrkan i varje människas inre när den ges rättvis uppmärksamhet, om djupet i våra själar bortom dogmer och lärosatser.
Där våra inre rum spränger dogmens och ideologernas gränser så att vi kan ta oss ut i det kosmiska äventyr som kallas livet.

Anna-Karin Svedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Vad sysslar du med?

Jag är argJag är arg på världenMen mest är jag förbannad på digFör jag trodde att du var annorlundaTrodde att du var rättvisans ansikteFaktiskt så trodde jag blint på den ...

Av: Sofia Ahmad | Utopiska geografier | 10 januari, 2011

Eyvind Johnson och det röda Norrland

Allmänt sett skulle man kunna säga att en gemensam strävan hos norrländska författare finns i förhållandet att de önskar bryta sig loss och frigöra sig från det provinsiella arvet. Åtminstone ...

Av: Lars-Göran Söderberg | Litteraturens porträtt | 07 april, 2009

Paul de Man och litteraturen som självbiografi

Paul de Man föddes 1919 i Antwerpen, flyttade 1948 till USA där han dog 1983 i New Haven. Hans tid i Belgien präglades förstås av kriget och ockupationen; hans amerikanska ...

Av: Arne Melberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 Maj, 2014

Barnet Felicia

Efter att ha läst åtskilliga recensioner, krönikor och intervjuer angående boken Felicia försvann vill jag nu genom egen läsning skapa mig en förståelse av texten och det tänker jag göra ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om litteratur & böcker | 17 januari, 2012

Veckan från hyllan, Vecka 26 - 2012

Det har varit val i Grekland. Huvudfrågan gick inte av för hackor – det gällde att rädda landet ut ur krisen. Valet vanns av det konservativa Ny demokrati. Vad som ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 juni, 2012

Vill du spotta i någons soppa?

TEMA KONST Att spotta i någons soppa Människor har mardrömmar om att göra konstiga och udda saker. Ibland känner man sig inställsam, som om man kysser chefen, fast man egentligen vill ...

Av: Niels Hebert | Kulturreportage | 03 mars, 2008

Ålderdom

Tre småkakor låg på assietten. Kaffet hängde i luften, timmen var slagen till mitt på dagen, det var halvtid. Hennes hand var knölig, hon satt och tittade ut genom fönstret ...

Av: Jenny Berggren | Gästkrönikör | 30 juli, 2013

Postludium

Och nu har många människor omkring mig dött. Denna höst har i mörkret tagit med sig släktingar och vänner, liksom vore det ett krigsfält. Hösten tog med sig också de sena illusionerna ...

Av: Guido Zeccola | Gästkrönikör | 24 oktober, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts