Hans O Sjöstrom. Kalkyl

Hans O Sjöström född 1939, före detta journalist, verksam som översättare. Har skrivit och utgivit tre romaner, fyra böcker med sakprosa och arbetat med Folket i Bild/Kulturfront och gör det ...

Av: Hans O Sjöström | 03 februari, 2014
Utopiska geografier

Tvål, ljus och oljemålningar i C.D. Friedrichs barndomshem

Han var svensk och hans föräldrar kokade tvål och stöpte ljus i källaren. Här på Lange Straße 57 mitt i centrum av Greifswald föddes Casper David Friedrich den 5 september ...

Av: Mathias Jansson | 16 september, 2014
Essäer om konst

Soap&Skin - Lovetune For Vacuum

Bakom Anja Plaschgs väldoftande och mjuka artistnamn döljer sig en mörk melankoli som konsekvent byggs upp låt efter låt på hennes starka debutalbum från förra året, Lovetune For Vacuum. Om ...

Av: Simon Henriksson | 24 februari, 2010
Musikens porträtt

Inget är så rött som färskt blod i snö

Detta är början på en trilogi - Röd som blod, Vit som snö,Svart som ebenholts. Alla som kan sin Snövit känner igen ramsan--- den gravida sagodrottningen önskade sig ett barn ...

Av: Belinda Graham | 21 oktober, 2014
Essäer

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen



Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna våra ideal. Som Nietzsche skrev: "den bästa vishet är inte så vis som visheten i din kropp." - På det viset skrev Nietzsche slutordet på själens historia som Platon och monoteismen förverkligade.

 

Om kroppens betydelse i Västerlandet.


Foto: Hebriana Alainentalo

Foto: Hebriana Alainentalo

Med 1900-talet och feminismens födelse förblir den kvinnliga kroppen ett objekt, förvandlad dock till ett objekt av politisk kamp. Kvinnan befriar sig från den manliga blicken, the natural look blir ett befrielsetecken för många kvinnor. Idag är de estetiska idealen inkarnerade av rampljus ikoner som Kate Moss, en anorektisk triumf.
Foto: Hebriana Alainentalo

Foto: Hebriana Alainentalo

Annons:

Under medeltiden är praktikerna för att plåga och kuva kroppen flera. Det finns de som piskar sig själva för att sona sig inför Gudsdomen som exempelvis flagellanterna, och de som fastar för att bli penetrerade av Gud som till exempel Katarina från Siena.

Under 1500- och 1600-talen förvandlades kroppen till ett nytt begrepp och anatomin föddes av den holländska doktorn Nicolas Tulp. Seklet därpå blir kroppen ett forskningsobjekt för biologi och genetik. Den feminina kanonen under romantiken ser smalhet som synonymt för skönhet. Den ideella kvinnan ska vara blek, tvingad i hårda korsetter, fragil och ofta sjuk i tbc.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Med 1900-talet och feminismens födelse förblir den kvinnliga kroppen ett objekt, förvandlad dock till ett objekt av politisk kamp. Kvinnan befriar sig från den manliga blicken, the natural look blir ett befrielsetecken för många kvinnor. Idag är de estetiska idealen inkarnerade av rampljusikoner som Kim Kardashian, stora rumpor, afrikanskt/brasilianskt inspirerade kroppar samt träningsvideos.
Den anorektiska kroppen som var så populär på 1990talet är ute idag.  

Kroppens död

Vår kropp är ett excellent ting för att sätta igång en relationsrörelse med oss själva, med de andra och världen.

Rösten ger oss möjligheten "att känna igen" oss, att känna att vi existerar, och detta mycket mer än ordet. Även poeterna behöver scenen eller en datastudio för att markera sina ord med en hypotetisk förstärkning som i själva verket bara är ett sätt att dämpa en egen ångest.

Genom känselsinnet kan vi skapa mer kompletta förhållanden eftersom huden är så nära hjärnan.
Våra läppar är dörren mellan det yttre utseendet och kroppens mystiska intimitet. Tystnaden tillåter oss en återkomst till oss själva genom våra läppar. En kyss är ett närmande mellan två intimiteter och läpparna öppnar oss till smaksinnets värld med vilket vi kommunicerar med världen.

Våra läppar tillåter oss en mångfasetterad serie av olika förbindelser som inget språk kan nå.

Vår kultur har dock ersatt kroppens medlings potentialitet med godtyckliga metafysiska koder som exilerar oss från oss själva och skiljer oss från vår miljö och från de andra. Idag är kroppen överallt och samtidigt ingenstans. Det rör sig om en djurkropp, en objektkropp, en bildkropp, en robotkropp eller handlar det om en kropp som är sjuk och död, en kropp som inte "än" är "vår" kropp.

Sinnen

Kroppen har blivit någonting illusorisk, en fantasi som separerar oss från livet. Kroppen är frisk och perfekt bara i våra föreställningar, medan den i verkligheten drabbas av anorexi och bulimi.

Kroppen blir evig medan - så ung, dör (den) av krig, av brott, av saturday night, av sjukdom eller av självmord.

 

Vi är besatta av kroppen, en besatthet utan lidelse. Kroppen är en marknadsvara som säljs och låter sig köpas, kroppen är pengar.

Kroppen lever mycket längre än förr, men den är mindre hållbar, innesluten som den är i ett begränsat "utrymme" som kallas ungdom liksom den vore evig, men som i själva verket förespråkar backfischar.

Kroppen är politisk, framförallt är kvinnokroppen en teater för alla möjliga konflikter: religiösa, lagstiftande, sociala. En kvinnokropp som - ur mannaminnet - är reglerad, fängslad, övervakad, fruktad. Kvinnokroppen bidrar till den fruktansvärda motsättningen mellan Väst och Öst: Islam förslavar kvinnokroppen och förvisar den till samhällets skrymsle, Västlandet förödmjukar den och - genom gangbang och nakenhet - förvandlar den till Hot Flesh att konsumera.

De islamiska kvinnorna åberopar rättigheten att bära den slöjan som fängslar dem, inte bara symboliskt. Den västerländska kvinnan intalar sig själv en större frihet, men bara därför att hon kan klä av sig inför miljoner bio- eller tv-tittare, och är tvingad att använda sin egen kropp som en stridsklubba, skönheten eller sex appeal blir hennes enda identitet.

Kroppen vinner, kroppen förlorar

Den moderna historien berättar att den västerländska kvinnan aldrig haft rätt till en egen kropp och inte heller till en naturlig skönhet. Hennes bröst har särbehandlats av silikon, midjan har tunnats till döds, flankerna hyvlades av korsetter, stjärten har vulgärt proppats upp av krinoliner och "panier" (korgar), håret rakades till pannan eller puffades av peruker, och ansiktet bleknades av puder eller skuggades av rödsmink.

 htorget4

Foto Hebriana Alainentalo

Det har funnits en tid då kvinnoidealet liknade en matrona, en fellinisk figur, moderlig eller maskulin. Idag behöver modern en kvinnokropp som är falsk. En artefakt mer än en kropp. Smal på vissa ställen, lite tjockare på andra. Hedonism och marknad slänger kvinnan utanför historien igen.

Den triumferade relativismen och den postmoderna könlösheten tvingar den intellektuellt icke frälsta kvinnan till en ny skärseld. Men kunde marknaden av den efemära kroppen tillfredsställa sig bara med kvinnorna? Ja, materia prima var betydande och miljoner efter miljoner tjejer var säkert disponibla att ramla i fällan eller bara att drömma. Med det räckte inte. Så kroppsångesten har börjat smitta även mannens kropp.

Deras eviga strävan till "prestationsförmågan" har funnit en ny näring och är flyttad från sex till estetik. Vi har kunnat vittna ett nytt födelsebarn: den maskulina mystiken. Mannen behöver inte längre (eller inte bara) lära sig konsten att förföra kvinnan utan den behöver lära sig konsten att finna behag i sin egen skönhet och att finna sättet för att attrahera även andra män. Den homogena världen har blivit en homovärld.

Bodybuilding, beauty farm, Men's health, plastikkirurgi och mycket träning. Magazines och specialiserade tidskrifter visar en tillfällig skönhet, från vilken läsaren, den som tittar, är utesluten. Den är utesluten och utvisad till en glömd och obenägen skog bebodd av fulhet och sjukdom, av ålderdom och död.

Den som inte har tillräckligt med pengar väntar i åratal på ett läkarbesök eller en tandvård. Den som inte kan spegla sig i de illusoriska gestalterna från kommersiella tv-kanalerna eller från magazines har inte tillgång till den vetenskapliga strävan efter reservdelar för kroppar i förfall.

Och även om kvinnan vet att hennes kropp, hyllad som värdefull, fri och vinnande, ständigt riskerar att bli rövad av det sexuella våldet, kommer ändå politik, moralism och misstänksamhet att segra över hennes behov och rättigheter.

Ruinen och kroppen

På den sexuella frihetens marknad är kroppen (manlig och kvinnlig) ett tillgängligt gods. Kroppen glorifieras men förblir tyst och förlorar sin betydelsefullhet. Samhället letar efter nya kroppar och bland dem de mest heliga: barnens.

Pedofilen söker i barnets kropp det behag som de vuxna kropparna (manliga eller kvinnliga), narcissistiskt sysselsatta inte längre kan ge. Kroppen triumferar i media också. Och modet - som borde vara och är den perfekta behållaren för mediebranschen, föreslås som den onda häxan. En häxa som förelägger omöjliga kroppar. Resultatet är att modet letar efter nya kroppar bland 14- eller 15-åriga!

Under det triumferande köttets epok är kroppen en fiende som ska domineras för att kunna förintas. Och vägen till det går inte bara via modet utan också via internet.

På många sajter uppmanas människor till smalhet fram till den yttersta konsekvensen. Detta för att invända mot den vuxna världen. Det är fruktansvärt!

Efter gud, ideologin och marknaden det är kroppen som äger sanningen idag.

Det är bara kroppen som har en hållbarhet, det är bara kroppen som består.

All hopp tillägnar vi till den och från kroppen förväntar vi oss en verklighet som vi annars har svårt att förstå.

Kroppen blir vändpunkten i vilken all makt konvergerar, alla förväntningar, även de som kunde ge oss en frälsning.

Vi är dessa konstiga varelser, dessa främmande kroppens människor.

Frågan är: vems är kroppen?

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Bland avatarer och självmord

Den polske regissören Jan Komasas debutlångfilm ”Suicide Room” – som har presenterats vid flera tillfällen i Stockholm, bland annat av den polska filmfestivalen Kinoteka, under Stockholms filmfestival och nu senast ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 juni, 2012

Andy Warhol, Velvet Underground och Ron Nameth

I samband med att Fotografiska i Stockholm i början av 2011 visar en utställning om Andy Warhols (och Velvet Undergrounds) "Exploding Plastic Inevitable"-show 1966-1967 tillåter vi oss här en liten ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 12 januari, 2011

Dataspel som konst

I USA finns det många förespråkare, med professor Henry Jenkins från MIT i spetsen som menar att dataspel är en konstform, precis som litteratur, film och bildkonst. Man kan väl ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 14 december, 2008

Om Kazuo Ishiguro

Sitt namn till trots hör Kazuo Ishiguro till den nu drygt medelålders generationen av engelska författare där många för övrigt kommer från länder och städer långt bortom det förenade kungadömet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2017

Nike från Samothrake och Gunnar Ekelöf

NikeI år är det fyrtio år sedan Gunnar Ekelöf dog, i mars 1968, ett par månader före studentupproret. På Svenska Institutet i Kavalla, som i likhet med Neapel under antiken ...

Av: Carina Waern | Essäer om litteratur & böcker | 25 september, 2008

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris

Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de ...

Av: Emma Fäldt | Resereportage | 31 Maj, 2015

Skärgårdsdeckarna

Skärgårdsdeckare kan man väl kalla den nya kriminalgenren i Camilla Läckbergs efterföljd. I fjol debuterade Viveca Sten med en deckare, där det mördades på och kring Sandhamn i Stockholms skärgård. Hennes ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 17 juni, 2009

Då möjligheterna inte alltid fanns

Min morfar, Georg, började arbeta och röka ungefär samtidigt. Med en cigarett vilset hängande i mungipan gick han med osäkra steg, tillsammans med de andra arbetarna, genom Svenska kullagerfabrikens mörka ...

Av: Björn Augustson | Kulturreportage | 20 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.