Hon fångar djurens blickar

Hare – bearbetad litografi på frigolit av Riitta Tjörneryd Blicken mellan djur och människa, som kanske har spelat en avgörande roll i det mänskliga samhällets utveckling, och som alla människor i ...

Av: Niels Hebert | 24 mars, 2008
Konstens porträtt

En stor opinionsbildare

Jag befann mig i Indien när jag strax före jul fick budskapet att Björn Fremer gått bort. Det kändes vemodigt, främst för att han var en god vän (som dessutom ...

Av: Bertil Falk | 30 januari, 2014
Övriga porträtt

Utklädd till livet . Intervju med Little Annie

Som sextonåring i New Yorks förort ville hon bli artist – och började klä sig som en. "Du ser ut som om du borde stå på scen", sa någon. Hon ...

Av: Frida Sandström | 23 juli, 2013
Musikens porträtt

Vilken napp är din napp?

Om vi kunde se all den strålning som omgärdar oss, skulle vi märka att det dominerande inslaget i vår miljö stammar från mobiltelefoner. Inte nog med att man måste lyssna ...

Av: Carl Abrahamsson | 20 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Den ensamme brottslingen



 blodigbok.jpg
 llustration: Joanna Hellgren

Den ensamme brottslingen

När jag var liten så köpte jag och min vän Johanna böcker med titlar som Sveriges mest fasansfulla brott eller Historiens värsta mördare. Ibland fanns det artiklar i Allers också, som hennes mamma klippte ut åt oss. Sedan satte vi oss på Johannas vind och läste högt för varandra om notoriska bankrånare, kvinnor som lemlästats av sina älskare och små söta barn som mördats av sina föräldrar.

Allt detta hade jag nästan glömt bort när jag (år senare) började skriva en uppsats om brottslingar i skillingtryck från 1800-talet. Skillingtryck var korta, billiga texter på tunt papper, som såldes i cigarrbodar, på marknader och av kringvandrande försäljare så billigt att nästan vem som helst kunde köpa dem. Innehållet kunde vara minst sagt varierat, men en särskild grupp innehöll sensationslystna, ofta mycket blodiga, beskrivningar av spektakulära brott.

Jag hade inte förstått det tidigare, men det är en genre. Den kallas "true crime" nu för tiden. Förutom frossandet i ruskiga detaljer från brottsplatser så utmärks den av glidningen mellan fiktion och verklighet. Att händelserna som beskrivs är sanna understryks ofta genom att berättelserna sägs vara så fasansfulla att man knappt kan tro att det är sant - men ändå. I ett skillingtryck från 1882 beskrivs ingående hur en ung kvinna avlidit efter en misslyckad abort, och texten kallar sig för "den hemskaste skildring som någonsin flutit ur en penna, skildringar om ett odjur som hotat tillintetgöra sederna och moralen i ett helt samhälle". Samtidigt vill författaren "lofva läsaren att strängt hålla oss till sanningen, ej dikta något; och i detta fall skulle sannerligen all dikt blekna inför verkligheten".

True crime-litteraturen är sig väldigt lik från 1800- till 2000-talet, men förutom det så menar jag att den fyller samma funktion idag som den gjorde då. Dess främsta syfte är förstås att vara underhållande, att "ge publiken vad publiken vill ha" som det brukar heta. Men beskrivningarna av brottslingar utgör också en kontrast till hur vi vill se på oss själva. Genom att förfasa oss över brottet och dess förövare poängterar vi att vi är skilda från den brottsling som avbildas.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Pia Laskar har skrivit en avhandling i idéhistoria som heter Ett bidrag till heterosexualitetens historia, där hon undersöker sexhandböcker från 1800 till 1920. Hon utgår bland annat från Judith Butler, som menar att våra identiteter hela tiden skapas, normaliseras och naturaliseras med hjälp av berättelser om sådant som inte passar in i normen. Positiva berättelser om ett korrekt beteende kompletteras med avskräckande berättelser om motsatsen. Laskar visar hur sexhandböckernas beskrivningar av korrekta, inkorrekta, önskvärda och icke önskvärda sexuella handlingar är en del av det som gör att heterosexualiteten verkar vara naturlig. Jag skulle vilja föra över Laskars resonemang kring sexualitet och sexhandböcker till true crime-litteraturen. De böckerna är inte uttalat föreskrivande och rådgivande som sexhandböcker, men det borde inte hindra oss från att se samma funktion i konstruktionen av normalitet, tvärtom. Teman och motiv i en helt eller halvt skönlitterär text är förstås inte mindre starka bara för att författaren inte uppträder som en lika stark auktoritet. True crime-litteraturen skulle då kunna sägas producera brottslingen som hot- och motbild (som Laskar kallar det) till ett normativt ideal. Genom att verka avskräckande och visa upp en bild av hur det kan gå så får brottslingen sin motsats - den "normala" människan - att verka naturlig. På det sättet skapas bilden av normalmänniskan som ett självklart och naturligt ideal.

Samtidigt som brottslingen fungerar som en hot- och motbild till den ideala normalmänniskan så fungerar offret i true crime-litteraturen ofta som en positiv bild, som visar hur en god människa bör bete sig. I skillingtrycken så återkommer vissa egenskaper hos offren hela tiden: de är ordentliga, människovänliga, arbetsamma och framför allt har de mycket kärleksfulla familjerelationer. Föga förvånande är detta positiva familjeideal tydligast i de texter där förövaren mördat en eller flera personer i sin egen familj. Mord på egna familjemedlemmar är förstås särskilt sensationella, vilket märks i texterna, som frossar i blandningen av släktskap och brott. Här syns det till exempel i ett skillingtryck om en kvinna som dödat man och barn för att kunna rymma med sin älskare: "Den trogna makan och ömma modren blef förwandlad till en afgrundsfurie - som genom sin brottsliga, dubbla kärlek mördade sitt eget kött och blod". Bilden av den lyckliga familjen som mördas av en grym och onaturlig familjemedlem är ibland svår att få ihop. I ett annat skillingtryck är familjen "välmående och ansedd" och "frid och tillfredsställelse lyckliggjorde" dem, tills en av sönerna plötsligt bestämmer sig för att döda de andra familjemedlemmarna. Familjen framstår inte som så lycklig längre, när "den onaturlige brodern", "den grymme brodermördaren", höjer "i vildt raseri gång på gång den blodiga yxan" och "söndersargar [...] med djurisk grymhet" sin fars kropp.

Jag bestämde mig för att leta reda på nutida true crime-litteratur, för att se om den var så lik skillingtrycken som jag mindes böckerna från när jag var barn. Jag behövde inte leta särskilt länge. På Pocketshop ramlade jag över Den svenske kannibalen: en sann historia, som enligt baksidestext­en "är hämtad direkt ur verkligheten" men "innehåller mer dramatik än en uppdiktad deckare". Jag köpte den, förstås. Den kostade 65 kronor, vilket är ganska mycke­t för en tunn och slarvigt skriven pocketbok, men lite för ett forskningsprojekt.

Liksom väldigt många true crime-skillingtryck så handlar även Den svenske kannibalen om mord på familjemedlemmar (hälften av mördarna i skillingtrycken mellan 1860-1885 hade dödat personer i sin egen familj). Här har en ung man mördat sina två fostersystrar och ätit delar av deras kroppar. Offren är ordentliga och ansvarsfulla föräldrar, det ena offret är till exempel "pålitlig och mycket mån om sin dotter", och kommer aldrig för sent när hon ska hämta sitt barn från skolan. Genom att beskriva hur väl offren tagit hand om sina barn, hur de sörjs av sina familjer och hur alla deras släktingar sluter upp på begravningarna så förstärks bilden av familjeband som en viktig del av normalitet. Mördaren, däremot, bor i en ostädad och skräpig friggebod hemma hos sina föräldrar, som har ett sextiotal vanvårdade katter och beskrivs som "isolerade". För att dölja sin folkskygghet inför sina arbetskamrater så ljuger mördaren om sina "nära relationer" med kvinnor, och hittar på en historia om att han gjort en fjortonårig tjej gravid. Nu bor han med henne och flickvännen, säger han, och ska adoptera sitt och fjortonåringens barn tillsammans med henne. Mördarens försök att passera sina arbetskamraters normalitetsgranskning visar hur familjen konstrueras som någonting både önskvärt och normalt. Även i den förvrängda variant som mördaren ljuger ihop är familjelyckan den ultimata fantasin.

En ensamstående mamma, som ett av offren i Den svenske kannibalen, hade antagligen inte passerat som "god familj" i skillingtrycken från 1800-talet. Synen på hur en normal familj ser ut har ändrats på 150 år. Men vad undersökningen av true crime-litteraturen visar är att synen på denna familjs angelägenhet och funktion är sig förvånansvärt lik. Att det ordentliga offrets familjeliv som motsats till den slarviga, asociala och ensamma brottslingen är de två tydligaste motiven i både true crime-skillingtrycken och Den svenske kannibalen säger en del om likheterna mellan vår kultur för 150 år sedan och idag. Oavsett de genremässiga likheterna (och sådana finns förstås även i andra genrer) så kontrasteras brottslingar och offer mot varandra på samma sätt - och med samma symboler - nu som då. När vi ska förfasa oss över fruktansvärda brott, och brottslingen ska urskiljas från oss "normala", så är familjen fortfarande lika viktig. I särskiljandet mellan normala människor och monster så är familjen ett återkommande ideal, som berättelser om det avvikande centreras kring.

Moa Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vilket språk talar Gud? — om bibelns väg till Sverige

Fader war i himiriki hælecht hauis thit namn. til kom os thit rike. warde thin wili hær i iordhriki swa sum han warder i himiriki. wart daglict brød gif os ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 11 mars, 2013

En skånsk europé. Om Göran Lundstedt

Göran Lundstedt är en gedigen litteraturvetare som valt att ställa sig utanför universitetet och bli kritiker och essäist. Han riktar sig inte mot den akademiska sfären utan mot ett marknadsanpassat ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 20 december, 2010

En mademoidame som går sin egen väg

Den franska traditionen och allmänna regeln säger att man av hövlighet skall titulera personer och ge dem epitet som monsieur, madame och mademoiselle. Den franska författarinnan Isabelle Sojfer ifrågasätter denna ...

Av: Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2011

Mastodon - på jakt efter herravälde

Heavy metal med dess otaliga subgenrer är en av de konstformer som nått bred publik och samtidigt delvis kunnat vara relativt svårtillgänglig. Inom kommersiell pop, r´n´b, hip hop och rock ...

Av: Mattias Segerlund | Musikens porträtt | 24 januari, 2012

Ellen Thesleff foto Public Domain Wikipedia

Kulturkrönika, tidig vår 2016

Björn Gustavsson fortsätter att tycka. Nu om Ellen Thesleff med flera

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 28 mars, 2016

I nationalskaldens kristallkula

Förr höll de sig i skymundanskrev anonyma brevkom med anonyma tillropanonyma uppringningarföretog anonyma överfallnu törs de kasta maskernanu har de namn och ansiktengoda danska namnfrostiga danska ansiktennu har de upptäckt ...

Av: Nancy Westman | Övriga porträtt | 07 november, 2010

Målarprinsen i arbete (omkring 1905).  Foto: Emil Eiks

Prins Eugen och folkbildningsfrågorna i början av 1900-talet

Övertygad antinazist, liberal demokratianhängare och folkbildare - Mats Myrstener ger oss en inblick i målarprinsen Eugens liv och verk.

Av: Mats Myrstener | Essäer om konst | 09 december, 2017

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.