ICA och de svarta kärnfria druvorna

Som boende mitt emellan Jönköping och Linköping i Ödeshög har vi en oerhörd bas, två rätt så stora och starkt växande städer med högskola respektive universitet. Häromdagen var jag på sammanträde ...

Av: Per-Inge Planefors | 15 januari, 2014
Gästkrönikör

Rilkes andra lyra

Under några veckor i februari 1922 fullbordade Rainer Maria Rilke sitt livsverk genom att skriva merparten av Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus. Det var enligt hans egna ord som ”en ...

Av: Bo Gustavsson | 27 februari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Olästa och omlästa böcker

I den hög av böcker som ligger på golvet, nere till vänster, har jag äntligen börjat botanisera. De är företrädesvis ”äldre” och svenska, och några – men inte alla – ...

Av: Carsten Palmer Schale | 05 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Erik Jorpes

Ett märkligt åländskt läkaröde

En ung åländsk läkare kom att kom att spela märkliga roll i det röda upproret som inleddes i Finland i januari1919. Erik Jorpes från Kökar hamnade på den röda ...

Av: Rolf Karlman | 31 januari, 2017
Essäer om politiken

Maskeradliv i mellankrigstid



 
 

Maskeradliv i mellankrigstid

Sveriges historia rymmer världens mest berömda maskerad. Alla har hört om hur Gustav III blir skjuten 1792. Men få känner till att operamaskeradernas historia i landet sträcker sig från 1700-talet och fram till det tidiga 1960-talet.

Maskerader som fenomen har pendlat från en kungligt sanktionerad och uppmuntrad umgängesform, till en illegaliserad ljusskygg verksamhet, och tillbaka. När de förbjöds var det för att de gav anledning "ej mindre till kostnad, yppighet och överflöd än till hvarjuhanda oanständigheter och oordningar" som Riksrådet uttryckte det i mitten av 1700-talet. Den här texten handlar om en flärdfull natt i mellankrigstidens Stockholm, då maskerader åter blivit på mode och Operans åskådare fick lämna sina bänkrader och bli deltagare i sitt eget uppklädda och utklädda drama.

Året är 1925 och den diaboliske barytonen John Forsell har nyligen blivit chef för Operan. För att återuppliva en smått sömnig institution bestämmer man sig för att ställa till med fest. För första gången på 24 år är det åter dags för operamaskerad. Institutionen ansöker om alkoholserveringstillstånd hos polisen för att få hålla maskeraden "i likhet med hvad som förr i verlden ägde rum" och så fort det är ordnat sätter arbetet med det stora evenemanget igång. Det annonseras i tidningar över hela landet och gäster väntas dyka upp från när och fjärran. Man siktar på två tusen gäster "däri alltså ej inräknadt polisbevakning, brandsoldater, vakter, marskalkar, musik och tjänare". Drygt tusen biljetter blir sålda, en god ekonomisk affär för Operan, som därmed kunde dryga ut i operaarbetarnas tunna pensionskassa.

Förberedelsetiden är kort, så att inte den ordinarie repertoaren ska störas. Dekoratörer och snickare jobbar skift. "Gubbarna arbetade friskt undan, och när kungen och hans hus och det till större eller mindre oigenkännlighet svenska folket i kväll samlas för att återuppleva operamaskeradernas dionysiosyra, då ska allting vara klappat och klart", skriver Dagens Nyheter. På en dag bygger man om i salongen genom att anlägga ett golv som täcker hela parketten. "Detta golf skulle stå i direkt samband med scengolfvet, hvarigenom erhölles ett verkligt stort utrymme för de dansande", kommenterar Aftonbladet. Det skapas också enkla sätt att ta sig mellan Operakällaren och den ombyggda salongen. Nordiska Kompaniet får i uppdrag att dekorera och sätta upp blommor. Pelare restes i lätta material för att inge en känsla av rokoko.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ombyggnationerna hade både praktisk och symbolisk betydelse. Den symboliska bestod i ett nivellerande av skillnaden mellan scenrum och salong. Under operamaskeraden stod alla på samma golv, oavsett om de var professionella dansare eller salongsberusade festprissar. Den omgjorda arkitekturen var en inbjudan till besökarna att ta steget från åskådare till deltagare, vilket i princip alla gjorde. Blott en tiondel satt vid på läktarplats för att beskåda spektaklet från ovan. De praktiska konsekvenserna av ombyggnationen var att man kunde få in en stor mängd besökare som kunde röra sig fritt och konversera och dansa med varandra. På detta vis skapades en deltagarkultur. Den genomgripande förändringen av inredningen förmedlade dessutom känslan av en svunnen epok. Att träda in i operamaskeraden upplevdes som en resa tillbaka i tiden. Deltagarna uppmanades i inbjudan att komma i kostym eller högtidsdräkt. Inbjudan illustrerades av Kungliga teaterns emblem och planritningar över Operans lokaler, så att man inte skulle gå bort sig. På baksidan placerades en liten kerub med amorbåge i hand.

Klockan tio startade balen med An der schönen blauen Donau, som framfördes av hovkapellet under ledning av Armas Järnefelt. Vid elvatiden drar ett karnevalståg i rokokostil in i salongen. I det medverkade både balettdansare, solister och kör. När tåget framfört sina nummer, till exempel en polonäs ur Eugen Onegin och en balett ur Thetis och Pelée, avslutades det med ytterligare en polonäs som fick utgöra bryggan mellan det formaliserade karnevalståget och den allmänna dansen. Snart blandades tillfälliga besökare med yrkesvana anställda i en dans som fyllde hela golvet och höll på fram till morgonkvisten. På en liten scen stod ett nio man starkt jazzband, vilket var ett högst modernt inslag för tiden.

Samma kväll som maskeraden verkställs så avlider arbetarrörelsens för tiden mest aktade gestalt, Hjalmar Branting, efter en tid av sjukdom. Brantings död är en stor tragedi som skakar om i alla samhällsklasser. Den leder till att kronprinsessan och kronprinsen, som var väntade gäster på maskeraden, inte dyker upp. Det ansågs inte passande för kungligheterna att ägna sig åt fest en afton som denna. Tidningarna fylldes med spaltmeter av reflektioner och sorgebrev.

Festdeltagarna hade dock inte tappat humöret. Dansgolvet var fullt och bufféer serverades till hungrande utklädda och utmattade. Svettiga herrar stod och förfriskade sig. Lättklädda damer lät "tappa" sina handskar och kunde roa sig åt att se vem som var först ner och kröp framför deras fötter för att gentlemannamässigt plocka upp dem. Många av besökarna var även klädda i domino, ett plagg som Operan hyrde ut till gäster som saknade egen utstyrsel. Dominon är en vid svart kapuschong som räcker hela vägen ner till fötterna. Ofta är de gjorda i siden och bärs tillsammans med en halvmask. Dominon döljer kroppens former, vilket ökade maskeraddeltagarnas anonymitet och androgynitet. Vissa deltagare klädde ut sig till kineser eller turkar, vilket förstås satte en exotistisk prägel på tillställningen. Stockholmarna var redo att lämna den allmänna depressionen bakom sig för att helhjärtat ägna sig åt dessa maskerader, som lyckades kombinera operans estetiska ideal med festens sociala undantags­tillstånd.

Evenemanget 1925 följdes av årliga maskerader fram till 1929, då de upphörde. Vid ytterligare två tillfällen återkommer operamaskeradkonceptet, nämligen 1953 och 1962. Idag är det alltså dryga 45 år sedan Operan ställde till en stor maskerad. Maskeraden som social aktivitet har dock fortfarande stor popularitet i vår kultur, till exempel genom levande rollspel, som varje år får tusentals unga att ge sig ut i skogarna för att uppleva svunna sagor och äventyr. Kanske är det åter dags för Operan att bjuda in till dans och maskerad - om inte annat för att nå nya målgrupper.

Gabriel Widing

 

Ur arkivet

view_module reorder

Konsten är för mig extrem anti-vardag. En intervju med Martin Tistedt

Martin Tistedt är en bland de bästa av Vertigos författare. Han skiftar mellan dröm och mardröm i det han skriver. Hans senaste roman heter Vår och där har drömmen ingen ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 maj, 2014

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Peyote-scenen, foto Gençer Yurttaş

Istanbuls viktigaste klubb

När man talar om Istanbuls oberoende musikscen måste man prata om Peyote, stadens viktigaste och äldsta klubb. Peyote har fått sitt namn från kaktusen som är välkänd för sina psykedeliska ...

Av: Aylin Ünal | Essäer om musik | 26 november, 2016

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 maj, 2011

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Ett ständigt misslyckande – dataspelens berättarstruktur inspirerar filmvärlden

Det ständiga misslyckandet är grunden för dataspelets berättarstruktur. Precis som i film och litteratur har ofta dataspel ett linjärt berättande. Huvudpersonen ska ta sig från berättelsen början till slutet genom ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 24 september, 2014

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.