Viborgs fall 1944

Förlusten av staden Viborg var psykologiskt förödande för finnarna. Krigslitteraturen om andra världskriget är omfattande. Anthony Beevors böcker om Stalingrad, Berlin och spanska inbördeskriget har gått ut i stora ...

Av: Rolf Karlman | 03 september, 2008
Essäer om samhället

Thelemas lag

Om Aleister Crowley finns det mycket litteratur. Det handlar mer om legender och skandaler än om riktiga, djupa studier. Crowley kallade denna text ”en enkel kurs i etik, tänkt för ...

Av: Gilda Melodia | 06 augusti, 2016
Gilda Melodia

Inspirationen är inte en bristvara, direkt

Det räcker med att gå in på någon av morgontidningarnas hemsidor för att jag ska få inspiration till mängder av krönikor. Vissa av dem blir skrivna, de flesta inte. Idag ...

Av: Jessica Johansson | 13 september, 2011
Jessica Johansson

Camille Claudel, L'Âge mûr, public domain wikipedia

Camille Claudel - elev och musa

En gammal kvinna sitter på en stol i en park. Parken tillhör ett mentalsjukhus nära den sydfranska staden Avignon. Hon väntar, det har hon gjort i trettio år. Mannen hon ...

Av: Lena Månsson | 06 Maj, 2016
Konstens porträtt

Illustration: Hebriana Alainentalo

Kösamhällen och andra samhällen



Anders Björnsson om öl, kösamhälle och socialism.




Man erinrar sig Lars Hillersbergs Puss-satir från sent sextiotal. Polisen till mannen på bänken: "Här får du inte sitta, din jävla kommunist!" Mannen på bänken: "Men snälla konstapeln, jag är anti-kommunist." "Jag bryr mig väl inte om vad du är för slags kommunist."
Turkisk öl och kösamhället

Köpte ett sex-pack nollprocentig öl, tillverkad i Turkiet, med arabisk skrift på etiketten. Det smakar inte öl. Är det då öl? OK, jag är nominalist. Begreppen har ingen egen verklighet. Man får heta vad man vill. Men vad ska man då kalla öl? Man kan kalla öl bärs. Det turkiska ölet kan man inte kalla bärs. Man kan inte heller kalla det bajer. Om man gör det, får man hela tiden skaffa sig nya namn. Det blir en begreppskarusell. För visst är det så, begreppet är bara ett namn. Allmänbegreppen ett påfund.

I grannbutiken köpte jag en förpackning korntunnbröd. Brödet är tunt och sprött. När man inte längre kan få tag på Vika, andrasortering, eftersom det inte längre bakas på stenugnshäll utan elektroniskt, är detta den godaste ersättningen (anser jag). Det kostade mig trettioen kronor. Men handlanden på landet, sex mil härifrån, tar för samma vara från samma tillverkare, lika stor förpackning, fyrtiofyra kronor. Båda butikerna är Ica-butiker. Den som håller det lägre priset måste ha en mycket högre hyra. Förresten tror jag att lanthandlaren äger sin lada.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är detta jag har mot kapitalismen, att den är så kass. För att vara kostnadseffektiv måste jag planera mitt liv noga – alltså införa något slags privat planekonomi. I min stadsdel finns det fem postutlämningsställen; ibland har försändelserna inte kommit fram i tid, då får man köa en gång till. Under realsocialismen, där det rådde något slags makroplanering, köade folk hela tiden. Priset på bröd var subventionerat, därför tillverkades det för litet av den varan. Till slut tröttnade folk på att stå i kö och gjorde något slags uppror. De slapp att stå i kö och blev plötsligt mycket fattiga. Men postkontoren har de ännu inte avskaffat.

Det är en smaksak om man ska kalla ett sådant system, ett kösamhälle, för socialism. De som inte har pengar köar inte. De som har mycket pengar organiserar köerna. Bankerna har mycket pengar; dem får de på provisioner. I min stadsdel får man stå i kö om man vill ha ut sina pengar eller betala för dem, i alla fall om man är utlänning och inte har fått bankkort och internetkod. Det är en väldig efterfrågan på kontantbetalning – köerna börjar redan en halvtimme innan bankkontoret öppnar – men samtidigt som efterfrågan på kontantbetalning är konstant, upphör bankerna en efter en att hålla kontanter så att det uppstår en akut brist på banktjänster. Det är en smaksak om man ska kalla ett sådant system, ett kösamhälle, för marknadsekonomi.

Bästa ölet jag druckit, Radeberger, tillverkades för övrigt i den forna östtyska staten – ett förhållande som utan vidare måste betraktas som en smaksak.

Allt som inte smakar öl behöver inte vara förkastligt. Och allt vårt handlande är inte konceptualiserat. Koncepten uppkommer alltid i efterhand, de är rationaliseringar. Om man tar ett begrepp som "revolution": det var länge liktydigt med en återgång till någonting förlorat, stenens tillbakarullande framför Jesu grav. Men när återgången krävde nya sociala och politiska förhållanden, som i England på 1600-talet och Frankrike på 1700-talet, bytte ordet innebörd. Syftningen blev framåtriktad; förändring blev detsamma som omvandling, omvandling detsamma som innovation.

På analogt sätt med "kommunism": när det ordet gick miste om sin ursprungsbetydelse, egendomsgemenskap, och kom att beteckna ett statsbyråkratiskt terrorvälde, blev det användbart endast som en speglosa, utan varje analytisk kvalitet.

Man erinrar sig Lars Hillersbergs Puss-satir från sent sextiotal. Polisen till mannen på bänken: "Här får du inte sitta, din jävla kommunist!" Mannen på bänken: "Men snälla konstapeln, jag är anti-kommunist." "Jag bryr mig väl inte om vad du är för slags kommunist."

En affisch från samma tid, den hängde på ett kortlivat bokkafé vid Malmskillnadsgatan i Stockholm: "Klasskampen är över!" "Vem vann?" Vi vann, säger ett par generationer senare Warren Buffett, ett tag världens rikaste man. En viktigare fråga är kanske: Vad var det för en vinst han gjorde?

Det skrevs en gång av en belgare en berättelse som handlar om att den första klunken öl alltid är den som smakar bäst. Man har sagt att lyckade revolutioner ofta spårar ur. De äter sina barn. Vad ska de annars leva av? Bolsjevikerna fick pengar av Kaisern för att få Ryssland ut ur kriget. Men också mensjevikerna, dödsfienderna, fick pengar av honom, av samma skäl. Stalins formel, "Slå hårdast mot den som står närmast", har tillämpats av politiker i alla tider, också i vår tid.

Bekvämast så. De flesta mord begås inom en krets av närstående, familjedramerna är tragiska men på något sätt arketypiska. Ideologisk renlärighet kan tillkomma, för att motivera eller urskulda dåden. Machiavelli var republikan, men det är med sin furste-praktikas grymt-realistiska rekommendationer som han har blivit ett namn i var mans mun. Furstestaten var dock för honom undantagstillståndet, republiken idealet. Också i den demokratiska republikens namn har övergrepp begåtts.

Republiken Sverige

Sverige är en republik som kallas monarki. Republikanska klubben slåss mot spöken. Övergreppen som begås i vårt land må vara marginella, men rättsstatens trakasserier mot Julian Assange har trots allt väckt internationell harm. Somaliasvenskarna som fick sina konton spärrade, de två misstänkta som sattes på ett amerikanskt plan för tortyr i Egypten – allt detta väcker i vårt land mycket mindre uppmärksamhet än två äktsvenska journalister som grips för olovlig närvaro i Egypten. Ändå går medborgare i Republiken Sverige till val vart fjärde år, i god ordning.

De revolterar inte. De tillåter att myndigheter bryter mot lagen (så kallat institutionellt lagtrots: lagen ska inte hållas utan kringgås). Kungen är en skråpuk. Hans enda funktion: att skapa nationell endräkt; de flesta kungar har splittrat nationen, några har mördats.

Jag bor i en stadsdel där många är somalier, iranier, eritreaner, det finns också några mongoler. När jag växte upp, på femtio- och sextiotalet, i en arbetarstad, bodde där finnar och italienare; i vår trappuppgång fanns en dansk konstnär, en judinna; värdinnan var en häxa och kom från Estland. I staden fanns också en och annan från Jugoslavien. Vad ska man kalla detta samhälle? Svenskt. (Också det en smaksak, mind you.) De kom alla att tillhöra den svenska nationen. De man fruktade mest var inte utlänningar utan – kommunister. Dessa var alla "svenska", ingen import.

Från min mormors fönster kunde jag se ut över torget – där satt A-lagarna, de talade en släpig storstadssvenska – och stationshuset och Frälsningsarméns stora hus. Min mormor kom från Avesta, min hemmaboende morbror var gravt alkoholiserad. Mormor var min dagmamma. Hon lagade god räkomelett. Ibland kastade sig någon framför ett förbirusande tåg. Jag vet inte vad man ska kalla detta. Misär? Här skedde min första idealbildning. Min morfar var grovarbetare och röstade kommunistiskt på trettiotalet. Men nu bodde han på ungkarlshärbärge. Nå, inte för att han var ungkarl. Det var som ett fängelse, en deportation.

Trasiga, dysfunktionella familjer – sådant minns jag med stor skärpa. Två ölkaféer fanns det i stan, de var kommunalt ägda. Vid entrén stod uniformerade vakter, utanför fanns det en pissoar. Överskottet från försäljningen gick till ett semesterhem för ensamstående mödrar. För ett flickmord dömdes Olle Möller till långvarigt fängelse; man sade att den skyldige satt i stadsfullmäktige.

Ja, vad ska man kalla ett sådant samhälle?

Anders Björnsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Ur omslaget av Vad hände när och var? : Historisk atlas

Vad hände när och var?

År 2000 höll jag ett seminarium på Bokmässan i Göteborg. Då mötte jag en tjugoettårig Kristoffer Lind, som var där med ett nystartat förlag, Lind & Co. Kristoffer och jag ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 29 januari, 2016

Geten i konsten – en riktig syndabock

Det är inte roligt att vara get i konsten. Det blev snett redan från början när man i den judiska traditionen började utse en syndabock. Ursprungligen var syndabocken ett offerdjur ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 Maj, 2013

Är öst verkligen öst, väst verkligen väst?

Jag for västerut till USA och där till Kalifornien och västkusten. Därifrån vidare västerut till Hawaii. Om jag fortsatt västerut hade jag kommit till Japan. En hel del japaner hade ...

Av: Anna-Karin Svedberg | Essäer om samhället | 06 Maj, 2016

Den Gudomliga komedin (del 1)

Dante Alighieri föddes i florens 1265. Han var bl.a. apotekare och läkare, samt deltog aktivt i stadens politiska liv. Han dömdes i en partistid 1302 till egendomsförlust och landsflykt. Han ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer om litteratur & böcker | 11 februari, 2010

Konstmässan Markets natur

Konstmässan ”Market” håller på att bli institution. Det är bara en kort tidsfråga innan 10-års jubiléet står för dörren. Men där är vi inte än, detta är sjunde upplagan av ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 22 februari, 2012

Memoarer skrivna ur hjärtat av Europas största katastrofer. Intervju med Norman Manea

Rumänien har varit landet det brusats om, när det paratades Nobelpris 2012 och passande står också landet som huvudtema för nästa års bokmässa, 2013. Även ifall priset detta året gick ...

Av: Linda Johansson | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2012

Arkitekturen i Rotterdam

Det är ett typiskt Holländskt landskap från slutet av 1800-talet. Två tredjedelar av målningen består av himmel och den resterande är mark. I förgrunden en väderkvarn och i bakgrunden en ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 01 oktober, 2009

Det skandalösa korset

"Tror ni han kommer?" Jerusalem kokar av förväntningar. Tiotusentals pilgrimer fyller staden. Rykten går om en märklig profet. En kraftfull predikant, en mirakelman och undergörare, vän till de små och svaga ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om religionen | 07 april, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.