TV-serien Morran och Tobias, Foto: SVT

Skrattet vid ensamhetens avgrund

Mathias Jansson har hittat parallellerna mellan SVT:s komedisuccé "Morran och Tobias" och andra tragikomiska radarpar genom TV-historien. Många av komediserierna bygger i grunden på djupa existentiella frågor om mänsklig utsatthet ...

Av: Mathias Jansson | 04 november, 2015
Media, porträtt

Guds död, människans bankrutt och den kreativa subversionens metamorfoser - En essä om…

Finns det böcker som kan spränga hela folkhemska helyllebibliotek åt helvete? Nästan alla torde väl förneka att något sådant vore möjligt; dessvärre kanske de har rätt. Om något aldrig förut ...

Av: Nikanor Teratologen | 11 mars, 2011
Essäer om litteratur & böcker

"Jag var inte toastmaster åt någon generation" - Bob Dylan och livet fram…

"Jo", börjar jag försiktigt, "Bob Dylan fyller sjuttio år den 24: e maj, tror du att jag kan få in något om det?". När redaktören svarar javisst blir jag smått ...

Av: Linda Bönström | 24 maj, 2011
Kulturreportage

Anna Fredén. En dikt

Jag är en typisk sängskrivare som helst läser Ann Jäderlund och Pia Tafdrup. När min man sitter med hörlurarna på för att lyssna och skriva så ligger jag i sängen med ...

Av: Anna Fredén. | 06 oktober, 2014
Utopiska geografier

Illustration: Hebriana Alainentalo

Kösamhällen och andra samhällen



Anders Björnsson om öl, kösamhälle och socialism.




Man erinrar sig Lars Hillersbergs Puss-satir från sent sextiotal. Polisen till mannen på bänken: "Här får du inte sitta, din jävla kommunist!" Mannen på bänken: "Men snälla konstapeln, jag är anti-kommunist." "Jag bryr mig väl inte om vad du är för slags kommunist."
Turkisk öl och kösamhället

Köpte ett sex-pack nollprocentig öl, tillverkad i Turkiet, med arabisk skrift på etiketten. Det smakar inte öl. Är det då öl? OK, jag är nominalist. Begreppen har ingen egen verklighet. Man får heta vad man vill. Men vad ska man då kalla öl? Man kan kalla öl bärs. Det turkiska ölet kan man inte kalla bärs. Man kan inte heller kalla det bajer. Om man gör det, får man hela tiden skaffa sig nya namn. Det blir en begreppskarusell. För visst är det så, begreppet är bara ett namn. Allmänbegreppen ett påfund.

I grannbutiken köpte jag en förpackning korntunnbröd. Brödet är tunt och sprött. När man inte längre kan få tag på Vika, andrasortering, eftersom det inte längre bakas på stenugnshäll utan elektroniskt, är detta den godaste ersättningen (anser jag). Det kostade mig trettioen kronor. Men handlanden på landet, sex mil härifrån, tar för samma vara från samma tillverkare, lika stor förpackning, fyrtiofyra kronor. Båda butikerna är Ica-butiker. Den som håller det lägre priset måste ha en mycket högre hyra. Förresten tror jag att lanthandlaren äger sin lada.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är detta jag har mot kapitalismen, att den är så kass. För att vara kostnadseffektiv måste jag planera mitt liv noga – alltså införa något slags privat planekonomi. I min stadsdel finns det fem postutlämningsställen; ibland har försändelserna inte kommit fram i tid, då får man köa en gång till. Under realsocialismen, där det rådde något slags makroplanering, köade folk hela tiden. Priset på bröd var subventionerat, därför tillverkades det för litet av den varan. Till slut tröttnade folk på att stå i kö och gjorde något slags uppror. De slapp att stå i kö och blev plötsligt mycket fattiga. Men postkontoren har de ännu inte avskaffat.

Det är en smaksak om man ska kalla ett sådant system, ett kösamhälle, för socialism. De som inte har pengar köar inte. De som har mycket pengar organiserar köerna. Bankerna har mycket pengar; dem får de på provisioner. I min stadsdel får man stå i kö om man vill ha ut sina pengar eller betala för dem, i alla fall om man är utlänning och inte har fått bankkort och internetkod. Det är en väldig efterfrågan på kontantbetalning – köerna börjar redan en halvtimme innan bankkontoret öppnar – men samtidigt som efterfrågan på kontantbetalning är konstant, upphör bankerna en efter en att hålla kontanter så att det uppstår en akut brist på banktjänster. Det är en smaksak om man ska kalla ett sådant system, ett kösamhälle, för marknadsekonomi.

Bästa ölet jag druckit, Radeberger, tillverkades för övrigt i den forna östtyska staten – ett förhållande som utan vidare måste betraktas som en smaksak.

Allt som inte smakar öl behöver inte vara förkastligt. Och allt vårt handlande är inte konceptualiserat. Koncepten uppkommer alltid i efterhand, de är rationaliseringar. Om man tar ett begrepp som "revolution": det var länge liktydigt med en återgång till någonting förlorat, stenens tillbakarullande framför Jesu grav. Men när återgången krävde nya sociala och politiska förhållanden, som i England på 1600-talet och Frankrike på 1700-talet, bytte ordet innebörd. Syftningen blev framåtriktad; förändring blev detsamma som omvandling, omvandling detsamma som innovation.

På analogt sätt med "kommunism": när det ordet gick miste om sin ursprungsbetydelse, egendomsgemenskap, och kom att beteckna ett statsbyråkratiskt terrorvälde, blev det användbart endast som en speglosa, utan varje analytisk kvalitet.

Man erinrar sig Lars Hillersbergs Puss-satir från sent sextiotal. Polisen till mannen på bänken: "Här får du inte sitta, din jävla kommunist!" Mannen på bänken: "Men snälla konstapeln, jag är anti-kommunist." "Jag bryr mig väl inte om vad du är för slags kommunist."

En affisch från samma tid, den hängde på ett kortlivat bokkafé vid Malmskillnadsgatan i Stockholm: "Klasskampen är över!" "Vem vann?" Vi vann, säger ett par generationer senare Warren Buffett, ett tag världens rikaste man. En viktigare fråga är kanske: Vad var det för en vinst han gjorde?

Det skrevs en gång av en belgare en berättelse som handlar om att den första klunken öl alltid är den som smakar bäst. Man har sagt att lyckade revolutioner ofta spårar ur. De äter sina barn. Vad ska de annars leva av? Bolsjevikerna fick pengar av Kaisern för att få Ryssland ut ur kriget. Men också mensjevikerna, dödsfienderna, fick pengar av honom, av samma skäl. Stalins formel, "Slå hårdast mot den som står närmast", har tillämpats av politiker i alla tider, också i vår tid.

Bekvämast så. De flesta mord begås inom en krets av närstående, familjedramerna är tragiska men på något sätt arketypiska. Ideologisk renlärighet kan tillkomma, för att motivera eller urskulda dåden. Machiavelli var republikan, men det är med sin furste-praktikas grymt-realistiska rekommendationer som han har blivit ett namn i var mans mun. Furstestaten var dock för honom undantagstillståndet, republiken idealet. Också i den demokratiska republikens namn har övergrepp begåtts.

Republiken Sverige

Sverige är en republik som kallas monarki. Republikanska klubben slåss mot spöken. Övergreppen som begås i vårt land må vara marginella, men rättsstatens trakasserier mot Julian Assange har trots allt väckt internationell harm. Somaliasvenskarna som fick sina konton spärrade, de två misstänkta som sattes på ett amerikanskt plan för tortyr i Egypten – allt detta väcker i vårt land mycket mindre uppmärksamhet än två äktsvenska journalister som grips för olovlig närvaro i Egypten. Ändå går medborgare i Republiken Sverige till val vart fjärde år, i god ordning.

De revolterar inte. De tillåter att myndigheter bryter mot lagen (så kallat institutionellt lagtrots: lagen ska inte hållas utan kringgås). Kungen är en skråpuk. Hans enda funktion: att skapa nationell endräkt; de flesta kungar har splittrat nationen, några har mördats.

Jag bor i en stadsdel där många är somalier, iranier, eritreaner, det finns också några mongoler. När jag växte upp, på femtio- och sextiotalet, i en arbetarstad, bodde där finnar och italienare; i vår trappuppgång fanns en dansk konstnär, en judinna; värdinnan var en häxa och kom från Estland. I staden fanns också en och annan från Jugoslavien. Vad ska man kalla detta samhälle? Svenskt. (Också det en smaksak, mind you.) De kom alla att tillhöra den svenska nationen. De man fruktade mest var inte utlänningar utan – kommunister. Dessa var alla "svenska", ingen import.

Från min mormors fönster kunde jag se ut över torget – där satt A-lagarna, de talade en släpig storstadssvenska – och stationshuset och Frälsningsarméns stora hus. Min mormor kom från Avesta, min hemmaboende morbror var gravt alkoholiserad. Mormor var min dagmamma. Hon lagade god räkomelett. Ibland kastade sig någon framför ett förbirusande tåg. Jag vet inte vad man ska kalla detta. Misär? Här skedde min första idealbildning. Min morfar var grovarbetare och röstade kommunistiskt på trettiotalet. Men nu bodde han på ungkarlshärbärge. Nå, inte för att han var ungkarl. Det var som ett fängelse, en deportation.

Trasiga, dysfunktionella familjer – sådant minns jag med stor skärpa. Två ölkaféer fanns det i stan, de var kommunalt ägda. Vid entrén stod uniformerade vakter, utanför fanns det en pissoar. Överskottet från försäljningen gick till ett semesterhem för ensamstående mödrar. För ett flickmord dömdes Olle Möller till långvarigt fängelse; man sade att den skyldige satt i stadsfullmäktige.

Ja, vad ska man kalla ett sådant samhälle?

Anders Björnsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

sista_kväll erotik

Jag står långt från dig världna blom, finns inget jag mer hade än doftat mig knarkad på dig, din lekamen gör mig blind i bästa, ser dig vackra för allt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 14 november, 2012

Sannheten

Innledning I uminnelige tider har så vel lek som lærd undret seg over hva som menes med ‘sannhet’ og hva for egenskaper, eller kvaliteter, som gjør at en kan hevde om ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 29 september, 2014

Experimentmässor, igenkänning och julgåvor

Med start på Första söndagen i Advent, alltså den 2 december, kan Svenska kyrkans nya försöksordningar för mässan komma att användas. Ett antal församlingar har fått ansöka om att bli ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 26 oktober, 2012

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Målarprinsen i arbete (omkring 1905).  Foto: Emil Eiks

Prins Eugen och folkbildningsfrågorna i början av 1900-talet

Övertygad antinazist, liberal demokratianhängare och folkbildare - Mats Myrstener ger oss en inblick i målarprinsen Eugens liv och verk.

Av: Mats Myrstener | Essäer om konst | 09 december, 2017

Free your mind – and the rest will follow

  foto: Henriette Lykke Free your mind – and the rest will follow Sedan drygt femtio år tillbaka har den japanska dansformen Butoh fascinerat sin publik. Butoh är konsten att sudda ut kroppens ...

Av: Johanna Wilkens | Konstens porträtt | 14 augusti, 2007

Remember Manhattan

  Silence (over Manhattan) A black September shadow cloaks the dawn,The City’s once white teeth now rotting stumps,Midst choking dusty embers ether-borne,Its shrunken soundless heart now barely pumps.Infernos upon retribution rise,Fanaticism maddening ...

Av: Guido Zeccola | Allmänna reportage | 11 september, 2011

Who is Charlie?

Alla begrepp flyter in i varandra. Ingenting är längre vad det brukade vara och ingenting är heller hur det ser ut att vara.

Av: Niklas Anderberg | Essäer om litteratur & böcker | 10 december, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts