Inför den Internationella kvinnodagen

I den bästa av världar skulle inte den här dagen behöva finnas i almanackan.I den bästa av världar skulle inte den här dagen behöva finnas överhuvudtaget.I den bästa av världar ...

Av: Solveig Olsson-Hultgren | 06 mars, 2013
Gästkrönikör

Shushan Purim i Jerusalem

Purim är en judisk högtid som firas till minne av judarnas räddning från en utrotnings komplott ledd av Haman i det Persiska riket på 400-talet före Kristus. Historien berättas i ...

Av: Loulou d'Aki | 22 Maj, 2010
Bildreportage

Vad är musikkritik?

Musikkritiken som vi känner den idag är omöjlig att tänka sig utan framväxten av dels den borgerliga offentligheten, dels de moderna teknologierna för reproduktion, distribution eller konservering. Likväl är det ...

Av: Thomas Sjösvärd | 25 Maj, 2009
Essäer om musik

Gör Bologna-processen yrkesskolor av Europas universitet?

Bildning är i motsats till utbildning inte direkt kopplad till ekonomiska syften - så uttryckte sig Wilhelm von Humboldt, men ett visst perspektiv på arbetsmarknaden vill de flesta studenter ändå ...

Av: Lilian O. Montmar | 28 mars, 2010
Allmänna reportage

vattentub och svalltorn. Foto Holger.Ellgaard

En obelisk vid Ångermanälvens strand



Mathias Jansson om svalltorn, vattentorn,  vattentuber och flera hydrauliska system. 
Pierre Olofsson

Pierre Olofsson

Ett svalltorn påminner om ett vattentorn, men istället för att trycka ut vatten i ledningarna fungerar det som en säkerhetsventil som rinner över om trycket i vattentunnlarna under skulle bli för högt.
vattentub och svalltorn. Foto Holger.Ellgaard

vattentub och svalltorn. Foto Holger.Ellgaard

Jag växte upp i skuggan av ett svalltorn. Som en grå betongobelisk speglade den sig i Ångermanälvens blanka yta. Om man stod nere vid stranden och tittade upp mot de stängda metalluckorna kunde man känna en rysning genom kroppen. Tanken på att luckorna när som helst kunde öppnas och ett gigantiskt vattenfall skulle kastade sig över mig och svepte ner mig i djupet var skrämmande, men det hände aldrig. Det finns ett vykort som visar hur vattnet forsar ur luckorna och träffar de nakna klipporna nedanför innan det i en romantisk dimridå rinner ut i älven. Det är egentligen inte så konstigt att vykortet dyker upp på en polsk hemsida om vattenfall i Sverige. Bland vykort av Storforsen, Ristafallet och Tannforsen hittar man också "Svalltorn, Ådalen".

Det som egentligen skiljer motiven åt är att berget har ersatts av ett artificiellt cementtorn annars är den vackra omgivande naturen och vattnets våldsamma och fascinerande framfart densamma. Det måste ha varit en fantastisk upplevelse att få se hur vattnet kastades ut från detta höga torn. Kanske är det bara ett utslag av hembygdsromantik som gjort att byggnaden fastnat i mitt minne eller finns det andra estetiska kvalitéer?

Svalltornet ligger i den lilla orten Dynäs i Kramfors kommun i Västernorrlands län och är en av de få synliga delarna av Ådalstunneln ett stor infrastrukturprojekt bestående av en 14 kilometer lång sötvattentunnel som börjades bygga 1961 och som stod färdig 1964.

I mitten av 1800-talet blomstrade träindustrin i Ådalen. Skogens gröna guld skapade en högkonjunktur som varade mellan 1860 och 1940 och som mest fanns här ett femtiotal sågverk och ett tiotal massaindustrier. Timret fälldes i skogarna och flottades sedan ner längs Ångermanälvens naturliga vattenvägar ner till Sandslån där världens största sorteringsverk för timmer låg. Det lokala uttrycket: "Vart man än såg så såg man såg vid såg." är en anspelning på alla de sågverk som en gång i tiden fanns längs Ångermanälvens stränder. Förutom brädor framställde man även pappersmassa av timret men för att producera pappersmassa av hög kvalité krävs god tillgång till sötvatten. Problemet var att alla fabrikerna låg vid bräckt vatten, det vill säga när sötvatten från Ångermanälven blandades med det salta vattnet från havet blev det bräckt och skapade problem med bland annat korrosion för industrin. För att tillfredsställa den växande massaindustrins behov av sötvatten började man bygga Ådalstunneln.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I Hammar en bit in i Ångermanälvens arm byggde man ett pumphus där sötvatten togs in och genom en lång tunnel i berget ledde man sedan vattnet till fabriken i Väja, sedan vidare till Sandvikens fabrik och slutligen till massafabriken i Kramfors. Från början var det tänkt att tunneln skulle sträcka sig ytterligare någon mil ner till fabrikerna i Svanö och Nensjö, men innan man kommit så lång i planeringen lades fabrikerna ner, som en olycksbådande förutsägelse om vad som var på gång att hända i Ådalen.

Tunnelprojektet påbörjades i en tid då efterfrågan på pappersmassa fortfarande var stor och det fanns en stor framtidsoptimism i Sverige. Men redan under sextiotalet minskade efterfrågan och allt högre miljökrav på de slitna fabrikerna gjorde att de började bli olönsamma för ägarna. I slutet av sjuttiotalet lades Sandviken och Kramfors fabrik ner och kvar blev bara Väjafabriken som än idag är i produktion. Tunneln vars dimensioner varierade mellan 10 och 4 kvadratmeter hade en max kapacitet på 10 kubikmeter vatten i sekunden. Behovet vid byggandet räknades vara runt 4 kubik i sekunden, men man trodde att det fanns ett framtida behov på 7 kubik. Idag använder Väjafabriken runt 0.5 kubikmeter vatten från tunneln för sin produktion. Det var nu inte första eller sista gången som ett stort byggprojekt som man satsade på för att gynna industrin i landsbygden i slutändan visade sig bli en dyr affär för staten och kommunen när ägarna flyttade eller la ner verksamheten på grund av olönsamhet. I ett riksdagsprotokoll från 1973 uttrycker VPK:aren herr Lorentzon sin besvikelse över ägarnas agerande: "Hur var det med Ådalstunneln, där man inspirerade statliga och kommunala myndigheter att satsa 49 miljoner kronor i en sötvattenstunnel? När denna är klar, har SCA ingenting kvar i bygden. Alla företag är borta."

Även om projektet som industrisatsning kan anses som misslyckat är det ändå ett intressant utslag för svensk ingenjörskonst. De mesta av arbetet utfördes av beredskapsjobbare under vintertid vilket skapade en hel del sysselsättning i kommunen. Man arbetade från två olika håll och i genomsnitt lyckades man ta sig 100 meter framåt i månaden. Några större bekymmer att bygga tunneln verkar inte ha förekommit då berget var av god kvalité och inga större förstärkningsarbeten krävdes. Den mest krävande delen var passagen under Bollstafjärden som byggdes på 90 meters djup, den del av tunneln där svalltornet står.

Som projektledare och arkitekter för bygget stod VBB (AB Vattenbyggnadsbyrån) ett konsultföretag i Stockholm som grundats redan 1897 och som specialiserat sig på infrastruktur och vattenbyggnad. VBB är kanske mest känd för vattentornet Svampen i Örebro som ritades av arkitekten Sune Lindström och som invigdes 1958. Vattentornet i Örebro hade förmodligen inte gått till arkitekturhistorien om det inte var för att Saudiarabiens prins Faisal bin Abdul Aziz i en katalog hade sett vattentornet i Örebro och beställ en kopia som var 33% större och som 1971 uppfördes i huvudstaden Riyadh. Redan 1965 hade VBB inlett ett samarbete med Kuwait för att skapa ett nytt vattenförsörjningsystem för Kuwait City där man också uppförde flera svampvattentorn som liknade det i Örebro. Frågan är förstås om Svalltornet i Dynäs på något sätt påminner om vattentornet i Örebro eller vattenprojektet i Kuwait?

svalltorn vykort

Det finns ingen namngiven arkitekt för svalltornet i Dynäs men arkitekturen är ganska tidstypiskt för vattentorn från 1960-talet. De första vattentornen i Sverige byggdes inne i städerna ofta i tegel och i en historiserad stil inspirerad av gamla Vasaborgar, medeltidstorn eller kyrkotorn. Ofta anlitades kända arkitekter som i Trelleborg där Ivar Tengbom ritade det centralt belägna vattentornet som invigdes 1912. Under 60-talet ökade behovet av vattentorn men nu förlades de istället utanför stadskärnan och det fanns inte längre något behov av ett förskönade yttre.

Istället var det snarare ingenjörer än arkitekter som utformade tornen och i tidens anda var tornen massproducerade och funktionella precis som husen i miljonprogrammet. Svalltornet består därför av en kantig cylinder i grå betong utan utsmyckning och saknar den elegans som vattentornet i Örebro har. Arkitekturen är enkel och funktionell. En intressant detalj är de manshöga fönster som löper som ett band runt toppen av tornet och ger en panoramautsikt över älven och landskapet. Att vattentorn som det i Örebro hade restauranger och utsiktspunkter var inte ovanligt och de blev i många fall turistmål med många besökare efter invigningen. Svalltornet ligger däremot avsides och är inte tänkt att fungera som besöksmål eller att vara en byggnad öppen för allmänheten. Så utsikten kan bara ha varit för eventuella teknisk personal. Fönstren skapar naturligtvis en öppnare avslutning på tornet och med tanke på placeringen på en klippa vid älven påminner den lite om ett fyrtorn med sin glasade topp. Byggnadens enkla och strama arkitektur ger ett skulpturalt intryck och eftersom den reser sig som en solitär vid vattnet kan man också likna den vid en modernistisk obelisk.

En drivande kraft bakom byggandet av Ådalstunneln var Herbert Höglund. Han var vid tiden ordförande i kommunfullmäktige i Kramfors. Hans insats har förärats med en fontän i Kramforsån som ortsbefolkningen kallar "Herberts stråle". Vattnet till fontänen hämtas från den sötvattentunneln som går djupt under staden på väg mot den nu rivna massafabriken i Kramfors. Höglund var inte bara driftig när det gällde kommunens industriverksamhet utan även intresserad av konst. Höglund satt som ordförande i den konstnämnd som bildades i kommunen 1948 och under åren gjordes en hel del inköp som nu utgör kommunens konstsamling med verk av till exempel X-et Erixson, Stellan Mörner och Birger Lundqvist.

Sedan 1920 och 30-talets strejker och konflikter mellan arbetar och fabriksägare som nådde sin kulmen 1931 med de tragiska och dramatiska skotten i Lunde då en demonstration av arbetare blev beskjutna av militär och fem personer omkom, har begreppet röda Ådalen präglat trakten. Det lockade naturligtvis en del konstnärer med socialistisk ådra att besöka staden. Den kända arbetarmålaren Albin Amelin gjorde 1937 oljemålning "Arkebuseringen" där man i förgrunden ser soldaterna som öppnar eld mot demonstranterna i Lunde.

När Kramfors blev stad 1947 bjöd man in Amelin för att skapa ett beställningsverk till staden. Amelin stannade i staden ett par månander men var inte riktigt i form så arbetet drog ut på tiden. Slutligen kunde i alla fall tavlan avtecknas med motivet "Demonstrationståg" (1947). På tavlan ser man demonstrationståget på väg mot Lunde. En annan tavla från samma tid visar "Strejkmöte i Gudmundrå kyrka" (1948). I maj 1945 hade också en konstförening bildats i Kramfors och Amelins vistelse verkar ha lockat andra kända konstnärer till bygden. Förutom Amelin ställde konstföreningen 1948 ut Sven X:et Erixon och Siri Derkert.

Med tanke på Höglunds konstintresse och att en hel del etablerade konstnärer redan hade besökt staden så skulle man tänka sig att detta jätteprojekt skulle ramas in av offentliga konstverk på olika sätt. Om det beror på att större delen av bygget låg under jord och inte var publikt eller brist på pengar så är det bara i pumphuset i Hammar man hittar en konstnärlig utsmyckning. Efter invigningen blev pumphuset i Hammar lite av ett turistmål dit skolklasser åkte på utflykt men står idag knappast på turistbyråns lista över utflyktsmål. I entréhallen skapade konstnären Pierre Olofsson i alla fall en stor väggmålning i sgraffitio-teknik. Det är en teknik som består av puts i olika färger där man sedan skrapar och ristar fram motivet på väggen. Olofsson hade 1947 deltagit i utställningen "Ung konst" på Stockholmsgalleriet Färg och Form.

Deltagarna har gått till konsthistorien som "1947 års män" och utställningen betraktas som den konkreta konstens genombrott i Sverige. Bland utställarna fanns förutom Pierre Olofsson många kända namn som Lennart Rodhe, Olle Bonniér, Karl Axel Pehrson, Randi Fisher och Lage Lindell. Förutom uppdraget i Hammar hade Olofsson tidigare blivit anlitad för att skapa andra offentliga utsmyckningar på läroverk, inom gruvindustrin (LKAB) och till vattenkraftverk.

Någon titel verkar inte väggmålningen i Hammar ha. Verket påminner om en kartbild över en skärgård med öar, vikar och landtungor. Att det skulle finnas någon förlaga till Ångermanälvens topgrafi är svårt att se. På kartan hittar man många olika mystiska symboler som dåtidens fabriks- och skogsarbetare enkelt kunde tolka men som verkar kryptiska för dagens betraktare. Man ser en svart fågel, som förmodligen är den kråka som återfinns i Kramfors stadsvapen. Det finns även en hel del olika märken från stämpelyxor i målningen. För att respektive skogsägare skulle veta vilken stock som tillhörde vem efter avverkningen stämplades varje stock med ägarens speciella märke. På målningen hittar man också ord som SCA och NCB som var de stora skogsbolagen och ägarna av fabrikerna.

Här finns även ordet sulphite som förknippas med massaindustrin. Olofsson har i sin målning velat fånga bygdens historia och samtid där papperstillverkning och sågverk varit grunden för tillväxt och framgång. Även om ambitionen var att hylla bygden och dess arbetar så kan man så här i efterhand se målningen mer som ett bokslut över en avslutad epok än en lovande framtidsvison. För efter 1960-talet tappade Ådalen snabbt konkurranskraft och de flesta sågverk och fabriker stängdes och förvandlade bygden som så många andra industriorter till en utflyttningsort.

Men när tunneln invigdes på hösten 1964 efter att både ha hållit tidsplan och budget så var framtidstron fortfarande stor. Invigningen uppmärksammade i de stora dagstidningarna som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen och det fanns en stolthet att vi i Sverige hade byggt Skandinaviens största sötvattentunnel. Idag står ett ensamt svalltorn kvar vid Ångermanälvens strand som ett minnesmärke över en försvunnen industriepok. Som en obelisk i öknen vittnar Svalltornet om att här låg en gång i tiden ett spirande industrisamhälle och vart man än såg så såg man såg vid såg.

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Alla hjärtans dag

De första solstrålarna letade sig in i Wards kök och Doug tittade ut på den krispiga, blåa februarimorgonen och rörde sig så tyst han kunde medan han gjorde i ordning ...

Av: Henrik Johansson | Utopiska geografier | 06 juni, 2011

Vegetarianism – Om vördnad för livet

En nations storhet och dess moraliska utveckling kan bedömas utifrån hur deras djur behandlas. (Ghandi) Mänskligheten tycks idag stå vid ett vägskäl. Den stora välfärdsökningen i västvärlden har tveklöst andra mindre goda ...

Av: Lena Månsson | Essäer | 15 september, 2013

Bland tomtar, troll och mylingar: Har nordiska oknytt en chans mot amerikanska vampyrer?

Amanda Hellberg blev uppmanad av självaste Philip Pullman, den brittiske Astrid Lindgren pristagaren 2005 (ALMA priset), att skriva ”Jag väntar under mossan”, en ungdomsbok som handlar om Matilda som kommer ...

Av: Belinda Graham | Essäer | 21 december, 2012

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 Maj, 2011

Sten Barnekow

Zazen och den omöjliga boken

Det är svårt för mig försöka formulera frågor om Sten Barnekows minst sagt mastodontiska bok, 2 144 sidor, Än zen då: En japansk zenmästares första besök i Sverige (Bokförlaget Nya ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 07 januari, 2017

Detalj från omslaget av Tiphaine Samoyault: Roland Barthes

Den polymorfe Roland Barthes

Poeten och essäisten Bo Gustavsson bjuder oss på ett poetiskt minne av den franska författaren Roland Barthes som skulle ha blivit 100 år i år.

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 09 augusti, 2015

Le Chat Noir Gaudeamus

Bortglömd radikal från konstnärernas Montmartre

En ny bild av det tidiga nittonhundratalets Montmartre framträder när den politiskt medvetne målaren Théophile-Alexandre Steinlen får ta plats på Musée de Montmartre i Paris. Tidens strömningar och politiska dramatik ...

Av: Eva-Karin Josefson | Konstens porträtt | 27 februari, 2015

Stefan Whilde

Konsten att resa inkognito

Jag hade ätit Paila marina, en skaldjursgryta med för mycket mussla i, och avnjutit ett högst mediokert bordsvatten i samma trista lokal som två svettiga tanter och en krokryggad ...

Av: Tidningen Kulturen | Stefan Whilde | 02 april, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.