Pompero Batoni Estasi di santa Caterina

Katarina av Siena och den heliga anorexin (anorexia mirabili )

Katarina föddes i Siena 1347 och dog i Rom den 29 april  1380. En historiker karaktäriserar Katarinas samtid på följande knapphändiga sätt. ”Det var en eländig tid för mänskligheten”. En ...

Av: Lena Månsson | 29 april, 2017
Essäer om religionen

De mortuis nihil nisi bene Med anledning av Alla helgons dag

En av mina vänner dog i kräfta. ”Han skall gravsättas på lördag”, tillkännagav hans flickvän som trodde att jag skämtade en smula när jag svarade ”it’s bad for him. Jag ...

Av: Vladimir Oravsky | 02 november, 2013
Gästkrönikör

André Brink. Foto: Seamus Kearney, Wikipedia

André Brink, 1935-2015

André Brink avled den 6 februari på planet från Amsterdam till Kapstaden, efter att några dagar tidigare ha blivit hedersdoktor vid katolska universitetet i belgiska Louvain/Leuven.

Av: Ivo Holmqvist | 15 februari, 2015
Essäer om litteratur & böcker

 Paul Cezannes målning Mordet (1868)

Falskspelare och mördare i konsten

Han ser så fridfull ut där han ligger i badkaret. Den högra handen har halkat ner på golvet och han håller fortfarande gåspennan i ett fast grepp. I den andra ...

Av: Mathias Jansson | 26 november, 2016
Essäer om konst

Toilette Kawakawainnen foto Maksim

Skatologi



Ivo Holmqvist om urinoarerna och lite annat. 

Konsten att kissa


orgelkonsert 22 mars 2015 002. Foto Ivo Holmqvist

orgelkonsert 22 mars 2015 002. Foto Ivo Holmqvist

En svensk läsare associerar kanske till en bekant passus hos Strindberg, den gången då Jean avslöjar hur det gick till när han som statarens pojkvask första gången fick syn på den undersköna och överklassiga Fröken Julie.
Toilette Kawakawainnen foto Maksim

Toilette Kawakawainnen foto Maksim

I ett av sina många underhållande kåserier från resor runtom i Europa berättade Jan-Olof Olsson, den legendariska signaturen Jolo i Dagens Nyheter, om ett besök han gjort på ett imponerande etablissemang, kanske var det på den centrala järnvägsstationen i Riga. Det var en herrtoalett av gigantiska proportioner, med rader av porslinspissoarer (eller med en något vackrare benämning urinoarer), så många att Lettlands samtliga fotbollslag samtidigt skulle kunna använda sig av dem. Någon gång ska jag väl kontrollera om han for med sanning. De forna väldiga hangarer för Zeppelinare i centrala Riga som nu används som saluhallar är hursomhelst av imponerande mått.

Det där kom jag att tänka på häromkvällen när vi var på konsert i stadshuset i Auckland, en vacker byggnad från 1911 vars orgel renoverades för fem år sedan. Samme organist som då invigde den, Tomas Heywood från Melbourne, framträdde nu med full kraft. Både händer och fötter dansade fram över klaviaturerna, som man kunde se på två stora bildskärmar medan han brakade loss i ouvertyren till Wilhelm Tell. Det var mycket hör- och sevärt, och han var mycket underhållande i sina uppsluppna kommentarer. Han tackade dem som bidragit till instrumentets upprustning med en vågad vits som han genast bad om ursäkt för: han kallade dem organ donors, en tvetydighet som bara går fram på engelska.

I pausen passade jag på att avlägga besök i ställets etablissemang i underjorden, och jag råkade ha kameran med i fickan. I ett obevakat ögonblick när ingen annan var där tog jag en bild av den minnesplatta som finns uppsatt över det drygt hundraåriga brittiska sanitetsporslinet som säkert stammar från någon keramisk fabrik i The Five Towns i the Midlands, de som Arnold Bennett gärna förlade sina romaner till. Man skulle lätt kunna göra sig lustig över att stadens fäder (och kanske också mödrar) ansett att detta varit värt en minnesplatta. Men Nya Zeeland är en ung nation vad gäller den europeiska invandringen, och Auckland har just firat sin 175-årsdag. Historiska minnesmärken har man inget direkt överflöd av, så varför inte k-märka pissoarer?

Honi soit qui mal y pense. Och för all del, vad vore det parisiska gatubilden utan motsvarande inrättningar i snirklad jugend-gjutjärn, kanske ritade av den store Victor Horta? På trettiotalet fanns över tolvhundra, nu inte mer än en fjärdedel så många, så det är en utrotningshotad art som är värd alla minnesplattor och k-märkningar. Och kan man tänka sig centrala Bryssel utan Manneken Pis?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

För övrigt finns det en offentlig toalett på Nya Zeeland, mycket festligare än den i Aucklands Town Hall, som hunnit bli en turistattraktion sedan den inrättades 1999 i den annars inte märkvärdiga orten Kawakawa (med drygt 1300 invånare) några timmars bilfärd norr om Auckland.

Den har glada mosaiker med mycket guld, och färgat glas i väggarna, vindlande gångar och fantasifulla pelare, sådant som man kan finna i Wien. Österrikaren Friedensreich Hundertwasser formgav den året innan han dog – han flyttade till trakten 1975 och bodde där periodvis i ekologisk avskildhet till sin död för femton år sedan, ombord på kryssningsfartyget Queen Elizabeth II.

Sedan en tid pågår en kommunal strid i Whangarei, en större stad i provinsen lite närmre Auckland. Planer på att inrätta ett Hundertwasser-museum där (donationsmedel finns redan, dock inte tillräckligt) har rört upp sinnena både bland stadsborna och bland kommunalpolitikerna. Många engagerar sig starkt för att museet ska bli av, andra sätter sig lika ihärdigt på tvären och hävdar att pengarna kan användas till att täcka mera pressande behov. Det kan kanske stämma, Northland är en eftersatt region med många problem. Inom de närmaste veckorna avgörs frågan, och man kan hoppas att museet blir av, det skulle öka strömmen av internationella besökare.

Vad som emellertid är lite dystert är att man i Auckland inte varit mera aktsam om det som funnits, och att man tillåter exploatörer att härja nästan ohejdat: vackra arts and craft-villor jämnas med marken (se länken till det förödda Coolangatta här nedan) och i en gammal husfasad mitt i centrum som man kommit överens om skulle bevaras uppstod som av en slump oreparerbara sättningar sprickor när grävmaskinerna for fram. Där revs, inte för att få ljus och luft, men för att nya skyskrapor med bordeller i flera våningar skulle byggas. Fast de kinesiska bröder som planerat det geschäftet har visst dragit sig ur det, så de röda lamporna får lysa på andra håll.

Vad mer kan sägas i detta ämne? Jo, att en av de mest spridda böckerna (den dyker ständigt upp på loppmarknader) är ”The Specialist”. Den skrevs 1929 av den amerikanske vaudeville-artisten Chick Sale och handlar om snickaren Lem Putt som specialiserar sig på att bygga avträden (alternativt lokum- fast det är kanske mest bara på danska - eller klosett, hemlighus eller det dialektala schadis, benämningarna är många) av olika slag och storlekar och som håller låda om den konsten. Den lilla boken gick fenomenalt bra, och Sale blev snabbt miljonär på detta lyckokast.

En svensk läsare associerar kanske till en bekant passus hos Strindberg, den gången då Jean avslöjar hur det gick till när han som statarens pojkvask första gången fick syn på den undersköna och överklassiga Fröken Julie. Han smet in i det grevliga uthuset och dröjde sig kvar lite för länge så att bara en utväg fanns. För att hamra in klassmotsättningarna mellan mannen av folket och kvinnan av börd gör Alf Sjöberg mycket av den episoden i sin filmversion av dramat: ”Usch vad du luktar”. När Jean sedan som vuxen berättar om det för henne viftar han bort minnet av stanken med hjälp av midsommarnattens syrener – Ulf Palme och den unga Anita Björk är mycket bra i den scenen.

Och så till sist en annan svensk författare som tyckte det var lika kul med det skatologiska och skabrösa, förstås Gunnar Ekelöf i dikten ”Helvetes-Brueghel”(i samlingen ”Non serviam”):

Vad helvetet är 3vligt!
Där sitter lorteraner och kissoliker
Och bönar på latrin och kräkiska.

Helst ska man komma ihåg den latinska mässans Ära vare gud i höjden och fred för människorna på jorden, ”Gloria in excelsis Deo, pax in terra hominibusque”, för att se hur skicklig den fortsatta travestin är, och veta att genitivformen "bonae voluntatis" betyder av god vilja, medan voluptas är lika med nöje eller njutning:

Glor jag in excelsis Deo?
Pax in terrore!
Hå, min i busken bonae voluptatis!

http://cameronbrewer.co.nz/2010/09/20/coolangatta-rip-2/
 

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder

POETRY SLAM - folklighet eller elitism?

POETRY SLAM - folklighet eller elitism? Poesi - ett artificiellt språk från de finlitterära salongerna, eller ett ärligare sätt att uttrycka sig på, ett medel för att spräcka barriärerna och säga ...

Av: Elin Bengtsson | Kulturreportage | 09 februari, 2007

Michael Mandiberg, From Aaaaa! To ZZZap! på Denny Gallery i New York (2015)

Skriv ut hela internet!

Tänk att ha hela Wikipedia i sin bokhylla. Förr i tiden hade varje bildat hem ett uppslagsverk i bokhyllan. Det kunde vara Bonniers Familjelexikon, Bra Böckers Lexikon eller Nationalencyklopedin. Idag ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 21 juli, 2015

Om förväntningar och böcker

Oftast börjar upptäckten av ett författarskap med att jag läser en bok av personen ifråga, gillar boken och blir nyfiken på mer. Antingen har jag blivit rekommenderad boken av någon ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 05 juni, 2012

Claus Beck-Nielsen - En identitet

Den nionde oktober år 2010 begravde den danske författaren och performancekonstnären Claus Beck-Nielsen sig själv. Närmare bestämt var det hans identitet som begravdes och det skedde under värdiga former och ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om samhället | 29 oktober, 2010

Dokusåpan och döden

I dagarnas Big Brother-diskussioner kan man påminnas om två brittiska tv-dramer på temat. Den första av de båda, The Year of the Sex Olympics, sändes 1968 inom ramarna för BBC2:s ...

Av: Charlotte Wiberg | Essäer om film | 24 december, 2017

Dikter av Daniel Westerlund

Dikter av Daniel Westerlund vi var i dessa gående vi kom att nyktra till när dom som kallade nytt stoff kallade dom vi var i våra identiteter när vi samtidigt försökte solidifiera ...

Av: Daniel Westerlund | Utopiska geografier | 26 januari, 2007

Christopher Locke

Floppydiskar och hårddiskar som konst och miljöhot

Det är ett välkänt problem inom konsthistorien att kunna bevara all konst som görs i olika material. Och ju snabbare tekniken utvecklar sig, desto svårare blir det för konstrestaurerarna att ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 03 april, 2015

Moral og moralske verdier

Rent allment er det slik at folk som arbeider med moral og teorier om moral, er opptatt av at det gis et rimelig klart skille mellom moral på den ene ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 02 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.