Oavhängigt perfektionens hegemoni – Progglådan del 1

”Man ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade ...

Av: Peter Sjöblom | 21 maj, 2013
Essäer om musik

Nattliv av Joseph Roth

Natt efter natt går jag samma väg. Natt efter natt ser jag samma bilder. Utanför fattighuset kör likvagnen fram, obevekligt, nyktert, affärsmässigt, för att sänka i jorden dem som var ...

Av: Joseph Roth | 05 september, 2014
Kulturreportage

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | 02 oktober, 2013
Agora - filosofiska essäer

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | 21 mars, 2014
Kulturreportage

Den döende dandyn (Dardel)

Den eviga dandyn



Dödssynden nummer ett var att vara tråkig. Nummer två att vara ful. Och den tredje, men inte minst allvarliga, var att vara osmakligt klädd. När Moderna Museet i Malmö med början 24 februari visar Dardel, hamnar dandyn åter i fokus. Dandyn verkar ha evigt liv. 

En essä om dandy och dandyism.



George Bryan Brummell

George Bryan Brummell

Dandyn var en utpräglad sällskapsmänniska som satte en ära i att ha en känslighet för det sociala spelet.
Den döende dandyn (Dardel)

Den döende dandyn (Dardel)

Den döende dandyn är utan tvekan det mest ikoniska av Nils von Dardels verk. Skapad vid tiden för första världskrigets slutskede 1918, kom målningen att räknas som ett av det förra seklets stora verk i svensk konst.

Men det var inte förrän på 1980-talet, när Malmöiten Fredrik Roos köpte tavlan för 3,4 miljoner som Den döende dandyn blev allmänt omskriven. Det var då det högsta pris som någon någonsin betalat för ett svenskt konstverk. När Roos fyra år senare, 1988, sålde Dandyn för 13 miljoner till finansmannen Hans Thulin, framstod summan som rent ofattbar. Händelsen kom att bli en symbol för de fiktiva värden som byggdes upp under 1980-talets yuppie-era.

Motivet med en blek, finlemmad yngling omgiven av minst lika gracila, sörjande vänner antas vara inspirerat av Dardels eget förhållande till döden. När han var 17 år, drabbades den unge Nils av scharlakansfeber. Han överlevde sjukdomen, men till priset av ett obotligt hjärtfel. Flera Dardel-experter menar att vetskapen om att han skulle dö i förtid, kom att prägla Dardels livsföring.

Det gällde att fånga dagen, att leva som om varje dag var den sista. Livsstilen inkluderade ett periodvis mycket stort umgänge och försvarliga mängder alkohol. Såpass att det gick rykten om att konstnärens adress faktiskt var Nils Dardel, c/o Operabaren, Stockholm.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är i slutet av 1910-talet som Dardel hittar sin säregna stil, med figurativa stilblandningar och en kombination av allvar och ironi. De drömska motiven i verk som Besök hos excentrisk dam inbjuder till psykoanalytiska funderingar. Dardels konstnärliga hållning passade utmärkt in i 1980-talets postmoderna strömningar och blandningen av fantasi och verklighet utgjorde en kontrast till det politiskt förnumstiga 1970-talets socialrealism.

På 1980-talet låter sig många inspireras av Dardels Dandy. Magnus Uggla ger 1986 ut albumet Den döende dandyn, Lustans Lakejer plagierar hedonismen och den välklädda stilen i sin image, Olle Ljungström i Reeperbahn blir en levande dandy och Klas Östergren lånar motiv till nu bioaktuella Gentlemen.

Men vad är då en dandy?

Även om fenomenet är känt i dagens Sverige utifrån Dardels tidiga 1900-talstavla, kan dandyismen och dess grundprinciper spåras längre tillbaka i tiden. Närmare bestämt till brytningen mellan 17- och 1800-tal, då industrialismen med borgerskapet i spetsen rycker fram i Europa, i synnerhet i England, och hotar aristokratins privilegier.

Som en reaktion mot det förmenta kulturhotet, växer dandyismen fram. Man skulle förgöra den gräsliga materialismen med stil och slagfärdighet. Dödssynden nummer ett var att vara tråkig. Nummer två att vara ful. Och den tredje, men inte minst allvarliga, var att vara vederstyggligt klädd.

Yrkesarbete sågs inte med blida ögon. Fulast och mest gement av alla yrken var politikerns. Så lågt som till den infama politikens arena sänkte sig ingen dandy. Näst lumpnast var köpmannayrket, som man fann gräsligt motbjudande.

Istället ägnade sig dandyn åt att promenera i Hyde Park, där han hängav sig åt den inom dandyismen långt utvecklade och högt stående klädedräktens filosofi.

Känslighet för det sociala spelet

Dandyn var en utpräglad sällskapsmänniska som satte en ära i att ha en känslighet för det sociala spelet. Med sin allmänbildning och sitt skarpsinne förde sig den lyckade dandyn med lätthet i tidens maktelit och societeten. Allt en dandy gjorde skulle för övrigt ske med lätthet. Fanns det minsta antydning till ansträngning bakom repliker, leverne eller gester, innebar det oåterkalleligen att ha förverkat rätten att kalla sig dandy.

I svenskan märks strömningen genom att begreppet dandy i mitten av 1800-talet tränger ut det ditintills förhärskande uttrycket ”petit maître” som beteckning på en snobb och sprätt.

Om dessa ”devotees of pleasure” skrev W.M Thackeray i sin satir Lord Cinqbar och hans vänner, där han ironiserar vilt över salongernas gladiatorer. Han skrev även en rolig följetong i Punch där han beskrev dandyn under vinjetten ”The snobs of England – written by one of themselves”. Mindre skojfriska kontinentala författare som Baudelaire och Stendahl tog strömningen mer på allvar och gjorde sitt bästa för att själva framstå som Den Store Dandyn. En given referens är förstås också Oscar Wilde, som i både liv och verk kan anses vara starkt påverkad av dandyismen.

Men de förbleknar alla i jämförelse med den störste och förste: George Bryan Brummell.

George Bryan Brummell - den största och förste

Denne dandysimens härförare och grundare gjorde en social karriär utan like. Det talades om Brummell i hela Europa, fram tills dess att Napoleonkrigen kom och trängde ut honom som det givna samtalsämnet.

Brummell var son till en privatsekreterare men blev ganska snart föräldralös och skickades till den prestigefyllda internatskolan Eton. Där predikade han Machiavellis lärosats om att världen tillhör de kyliga andarna och intresserade sig för att klä sig snyggast på hela skolan.

Genom sitt stora klädintresse fick han inflytande över de adliga kamraterna och på fjärde året vid Eton kunde han räkna sig som ledare för ”el macaronis” som modelejonen kallades tack vare sina smala byxben.

Efter Eton kom Brummell till Oxford och sedan tog han värvning vid kavalleriet. Med sitt långa blonda hår, sin grekiska profil och sina blå ögon motsvarade Brummell tidens skönhetsideal, och det var under sin tid i kavalleriet som han fick tillnamnet Beau efter franskans ord för vacker.

Vad som kan ha varit kärlek uppstod ögonblickligen mellan den unge fänriken och befälhavaren. Denne var ingen mindre än prinsen av Wales, sju år äldre och känd för att omge sig med yngre manliga vänner.

På terrassen i den anspråksfulla Windsor gjorde Brummell entré i det kungliga sällskapslivet. Prinsens vänner förfasade sig över det oerhörda i att Brummell var son till en privatsekreterare och såg honom som en typisk lycksökare och uppkomling. Men genom sin distanserade personlighet, sin stil och sin elegans, vann Brummell ändå sympatier.

När Brummells regemente skulle förflyttas till Manchester, tog han avsked. Att bo i en industristad var för honom fullständigt otänkbart. Istället inrättade han sig i en våning på Chesterfield Street i London, där han inredde med det vackraste finaste och bästa som stod att finna av möblemang och lösöre, samt en för engelska förhållanden god kock. Särskilt det sistnämnda lär ha väckt ett outsläckligt hat i Londonsocieten.

Han gav middagsbjudningar som snart blev högsta mode. Han omgav sig gärna med vackra människor, däribland flera av tidens prima ballerinor. Överhuvudtaget grundade han sin bekantskapskrets på kvinnor, vilket gav honom öknamn som ”fruntimmernas Richelieu” och ”bordsdukssultanen”.

Brummell är också given hedersgäst på storslagna baler, där han gör briljanta uppvisningar i konversationens konst. ”Mellan 1799 och 1815 fanns det inte en fest, inte en utflykt och inte en middag eller bal som förtjänade namnet om inte Den Store Dandyn närvarade i triumf”, skriver Richard Shaukai i levnadsteckningen von Dantytum und von G.Brummell.

Beau var den självskrivne gästen på Carlton House och i Brightonpaviljongen och han stod på förtroligaste fot med tidens framstående konstnärer och poeter, däribland Sheridan och Lord Byron.

Prinsen av Wales hade nu hunnit bli regent – George IV. En viss grad av fetma började göra sig påmind i majestätets konstitution, och därmed hade ingen mindre än kungen av Storbritannien gjort sig skyldig till en av dandyismens dödssynder. Brummell lät inte majestätet slippa undan ostraffad, speciellt som Georg IV var både kokett och fåfäng.

Beau talade alltid om feta människor så fort kungen kom i närheten, och på en fest i Carlton House lär han oupphörligen ha kommenterat vaktmästarens fetma. När Brummell stötte ihop med kungen i Hyde Park frågade han alla som stod i närheten: ”Vem är fetknoppen?”

Omvänt, om kungen inte var närvarande, frågade Brummell: ”Var är tjockisen?”

 

Oscar Wilde av  Napoleon Sarony

 

Han förolämpade även personer i hovet genom att förväxla dem med tjänstefolket. ”Var är Benina?”, frågade Brummell och syftade på fru Fitzherbert. Beau Brummell måste ha haft en egenartad makt över sin omgivning, för hans förolämpningar tolererades år ut och år in och verkar snarast ha ökat hans berömmelse.

Men Brummell började nu bli en flitig gäst på en spelklubb i London, Watierklubben, där man lade ut oerhörda summor på spelbordet. Brummell, som egentligen aldrig hade varit rik, ruinerade sig fullständigt. Ungefär samtidigt kom Napoleonkrigen och stal hans position som det ledande samtalsämnet i Europa.

Och när Brummell efter en misslyckad spelkväll nedlät sig till att låna pengar, blev det slutet på hans makalösa karriär. Han vore inte den han var om han inte genast lämnade landet efter att ha nedlåtit sig till en så nedrig och låg handling. Redan nästan morgon avseglade han till Calais för att aldrig sätta sin fot på engelsk mark igen.

Hans tillgångar såldes på en auktion som blev årets händelse i London, och hans ägodelar blev kultföremål. Själv hyrde Brummell några rum ovanpå en bokhandel i Calais där han framlevde i små omständigheter fram till sin död. Han lär ha hankat sig fram på arvoden som illustratör i den franska modetidningen Moniteur de la Mode.

Den franske romanförfattaren Balzac, som träffade honom mot slutet av hans liv, beskrev honom: ”Han var gammal och fattig, men han var fortfarande Brummell. Han var Brummell beträffande sin korrekta matsedel, han var Brummell i varje åtbörd av sin hand och i varje leende blick”

I London talade man länge om honom som ”kungen av Calais”. Och i hela Europa talade man om ”en riktig Brummell” när man avsåg en förförare och sällskapsmänniska. I Sverige levde uttrycket kvar ända in på 1930-talet.
Även nu lever vi i en brytningstid, där gamla värderingar ersätts av nya och där normer utmanas. Men det är svårt att tänka sig att någon idag skulle kunna göra karriär enbart i kraft av sin personlighet, utan vare sig förmögenhet eller yrke.

Kanske är det just därför som dandyn som typ fortsätter att fascinera. Han är levnadskonstnären som trots titeln Den döende dandyn förefaller ha evigt liv.  

Susanna Kumlien

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

53. Kjell

Det har slagit till och blivit riktigt kallt. Snöröjningsfordonens larm på Lundagatorna har pågått hela natten och Kjell vaknar av det blinkande ljuset. Nu kommer ungarna att bli glada tänker ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 28 december, 2012

Den långa färden

Liten dårfinkerapport mindre, än en dag i mars igår nu. Min tidigare psykiater i Trädstockholm, vilken var alldeles för normal och verkade homosexuell i vinjett, eller delvis bisexuell eftersom han ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 23 september, 2013

Emmakrönika XII Det vackraste att få älska dig

Här excerpt käx: Vi är ej likadana, hurpass vi ens förstår varann, aldrig förstör varandra, jag betvivlar dock att någon annan kan förstå och acceptera endera oss bättre det ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 05 februari, 2009

Att säga hej!

-Guten Morgen, säger kontrollanten vid säkerhetskontrollen. -Grüss Gott, säger jag, resenären. Så växlandes orden en tidig morgon på flygplatsen i Allgau, i hjärtan av Bayern. -För mig finns bara god morgon. -Så konstigt, är ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 25 januari, 2014

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 23 november, 2011

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 23 november, 2012

Claude Simon - ordorgiernas mästare

Intrigen är inget och berättandet allt i Claude Simons vindlande textmassor. Det är textsjok som befinner sig bortom de gängse intrigvestibulerna och det vanliga a till ö harvandet i den ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 19 april, 2010

Salvador Dalís gåta

En av Moderna Museets många dyrgripar är Wilhelms Tells gåta. Salvador Dalí målade den år 1933 och museet köpte den 1967. Det är en stor oljemålning på duk, cirka två ...

Av: Birgitta Milits | Kulturreportage | 15 december, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts