Erik Carlquist översätter Voltaires Krig

Uppslaget till Voltaires Dictionnaire philosophique sägs ha kommit vid en middag hos Fredrik den Store av Preussen. Boken, som utkom f.f.g. anonymt 1764, innehöll alfabetiskt ordnade artiklar om olika kontroversiella ...

Av: Voltaire | 25 mars, 2013
Kulturreportage

Röda korset

Svenska Röda korset, 150 år

Den så kallade Röda korsdagen firas traditionellt 8 maj. 2013 fyllde internationella Röda korset 150 år, den svenska grenen grundades i december året efter, och började sin verksamhet 1865. Svenska ...

Av: Mats Myrstener | 23 juni, 2015
Essäer om samhället

Pacifister i det virtuella kriget

I maj 2003 beslöt sig det amerikanska försvaret för att bege sig in på dataspelsindustrins territorium. Stridsklädda soldater ur specialstyrkan invaderade E3 (Electronic Entertainment Expo) understöd av svarta Black Hawk ...

Av: Mathias Jansson | 01 oktober, 2008
Essäer om konst

vladimir Oravsky

Vad kommer jag att fråga Sting när han kommer till Sverige för att…

Den följande historien har jag berättat tidigare och vid andra sammanhang. Att den nu återigen gör sig påmind är på grund av att dess förmodade huvudperson tilldelades ett av de ...

Av: Vladimir Oravsky | 09 februari, 2017
Gästkrönikör

Baltiskskalle

Om skallar och skelett



En bok jag tidigt fascinerades av var ett välillustrerat häfte i liggande format med fullt av tabeller, kurvor och diagram som ville visa upp en expansiv industrinations muskler. Det hette Svea Rike, var sammanställt av den storsvenske Ludvig Nordström, och gavs ut i samband med den paviljong på Stockholmsutställningen 1930 som hade samma namn och som hade honom som främste upphovsman. Där sökte han bevisa att Sverige stod inför en ny guldålder. Att det redan två år senare skulle braka samman i svallvågorna efter Kreuger-kraschen kunde han ju inte veta. Samtidigt gav han ut en historik över Ljunglöfs, stockholmsfirman bakom snuset, men hans största genomslag kom först åtta år senare när han gjorde sin berömda och beryktade reportageresa för Radiotjänst genom Lort-Sverige. 

Den knappologiska indelningen i olika rastyper och den stolliga indelningen i långskallar och kortskallar hör till de pinsammare inslagen i svensk (och europeisk och amerikansk) nyare historia.

I häftet om Svea Rike (namnet stals några år senare av ett nazistiskt förlag) kunde man se representanter för olika typer av svenskar, med olika anatomiska beteckningar. Ostbaltisk ras är en term jag minns. Där fanns foton på samer även om de nog fortfarande kallades lappar, och blonda flickor med flätor, idel bilder på präktigt folk som såg ut som man skulle göra om man var svensk. Jag tror inte att jag som pilt på 1950-talet blev påverkad alls av de underliggande rasfördomarna, men många blev det säkert tidigare, under mellankrigstiden. Redan 1922 hade ett rasbiologiskt institut inrättats vid Uppsala universitet, och trettiotalets sociala ingenjörskonst fick förödande konsekvenser (den statliga tvångssteriliseringen inleddes 1934, samma år som makarna Myrdals inflytelserika skrift Kris i befolkningsfrågan med inte invändningsfria åsikter och förslag gavs ut).

Det där kom jag att tänka på när jag nyss läste Björn af Kleens och Fredrik Funcks intressanta redogörelse i Dagens Nyheter för deras besök på Karolinska Institutet, i de låsta rum där åttahundra kranier förvaras utan att deras ägare någonsin gett sitt medgivande att de skulle få tillbringa evigheten på det viset.  Namn på forskare som på olika vis bidragit till eller i varje fall engagerat sig i samlingen radas upp: far och son Retzius, etnograferna Otto Nordenskjöld och Eric Mjöberg, anatomiprofessorn Folke Henschen, och Conrad Fristedt som var en förslagen och skrupelfri framskaffare av skallar liksom Nordenskjöld och Mjöberg. Några av kranierna stals från nyzeeländska maori-stammar. Man kan hoppas att de nu återlämnas under värdiga former, liksom till andra folkslag som utsatts för denna gravplundring som maskerades som legitim vetenskap.

Eric Mjöberg var kusin till den ibland koleriske rektorn på Lunds katedralskola Josua Mjöberg och därmed fars kusin till den vänlige litteraturhistorikern och flitige skribenten Jöran Mjöberg. En bok av Eric Mjöberg, en hallucinatorisk skildring av en läkemedelsförgiftning (skopolamin och atropin), heter På giftets vingar och har ett roligt omslag på etnografen som far fram i ett monoplan, ritat av Albert Engström. Om han i den beskriver sina härjningar bland gravar minns jag inte. Folke Henschen var en av de utländska obducenter som dissekerade den döde Lenin 1924. I sina memoarer har han skildrat likets grava åderförkalkning: när man slog en skalpell mot en frilagd åder i hjärnan klingade det…

Den knappologiska indelningen i olika rastyper och den stolliga indelningen i långskallar och kortskallar hör till de pinsammare inslagen i svensk (och europeisk och amerikansk) nyare historia. Om det har skrivits mycket på senare tid. Porträttgalleriet i Svea Rike föreföll mig nog lätt kuriöst den gången för drygt sextio år sedan när jag knappt tio år gammal bläddrade genom det. Ungefär samtidigt utsattes jag och mina klasskamrater för ett annat handfast exempel på hur man alldeles oreflekterat handskades med avlidnas kvarlevor, i förment upplysande syfte. I folkskolan i den skånska stad där jag bibragtes nyttiga kunskaper fanns i hörnet bredvid katedern ett glasskåp, halvannan meter högt. I det satt uppsatt ett skelett med alla tillhörande ben intakta.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Av etiketten kunde man läsa att detta varit en sömmerska från Nürnberg.
Det var nog Norstedts skolavdelning som sålt detta läromedel, den som försåg Sveriges skolor med planscher, kartor och annat, med Skrivrit i Arlöv som en allvarlig affärskonkurrent.  Hur länge höll man på med det geschäftet? Jag hoppas att sömmerskan fick betalt innan hon avgick med döden. Skälet att jag minns henne så tydligt är mest för att vår stränge folkskollärare, han var mycket nära pensionsåldern när vi hade honom i tredje och fjärde klass, förvarade sin rotting bakom hennes glasmonter. Han använde den visserligen aldrig, och möjligen var det förbjudet redan då med kroppsaga. Det räckte med hotet för att vi skulle darra – även han kunde vara kolerisk och snabbt uppbrusande.

Därmed är i stort sett mina direkta upplevelser av skallar och skelett uttömda, förutom en skulptur i ett konstmuseum i Auckland där tre skelett är uppställda tätt bredvid varandra. De har gått ner på knä, beredda att möta motståndarlaget. Titeln scrum säger vad det är fråga om, ett viktigt taktiskt inslag i rugby. Det hade förstås varit en gudomlig rättvisa om dessa tre skelett varit vad som fanns kvar av svenska sjömän, ilandflutna på antipodiska stränder. Men de är säkert i plast. Räcker för övrigt de äkta skallarna (långa eller korta eller klantiga) till när man sätter upp Hamlet världen över? När dödgrävaren räcker honom vad som finns kvar av hovnarren Yorick, världslitteraturens mest emblematiska och symbolmättade skalle, är även den nog numera oftare i plast än lånad från ett ossuarium.


 


 

PS


Olle Franzéns artikel i Svenskt biografiskt lexikon om Eric Mjöberg är full av fakta om hans vetenskapliga gärning, den i svenska Wikipedia är redan mera subjektiv, och på den internationella Wikipedia beskrivs hans sista dagar och död som hade han drabbats av en antipodisk Tutankhamons hämnd (the Kimberleys ligger i norra Australien):
Mjöberg died in poverty in Stockholm after a long, undiagnosed illness during which he had constant nightmares reflecting his experiences in the Kimberleys, including a sense of being pursued by Aboriginal people and contact with the Wondjina – creation spirits of the Dreamtime. During this time he was forced to sell part of his collection. Despite his ill health he managed to write an account of this experience.
In the Australian documentary Dark Science, an elder explains that the spirits give intruders a hard time, making them sick, but that Aboriginal people know ways to forestall these effects, and that outsiders do not.

 

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Milla-Elina Bylund Lepistö

Jag är född 1979 och bosatt i Sundsvall. Mitt bidrag består av texter och bilder. För att förstå mitt uttryck kan en beskrivning av min bakgrund, mina idéer och tankar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | Kulturen strippar | 08 april, 2012

Upplopp av Torsten Renqvist

Upplopp av Torsten Renqvist Torsten Renqvist: Född 1924. Debuterade som målare och grafiker 1950. Fick pris på Biennalen 1964. Lämnade några år senare måleriet helt. Sedan dess har han skulpterat ...

Av: Anders Forsberg | Bildreportage | 02 november, 2006

Illustration Hebriana Alainentalo

Onåbar del 3 av Gabriella Olsson

Morgonen före förmiddagen då hon på pendeltåget sparkade ihjäl mannen som ofredade henne på Gare de Lyon hade hon på bussen till stationen sett en familj om tre personer. Mamma ...

Av: Gabriella Olsson | Utopiska geografier | 20 juli, 2015

Psykotexten. Del 1. Man blir inte älskad när man är extrem

"Krigskonst är att förgås med blommorna, litteratur är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor" Yukio Mishima Sidorna som följer upphittades vid ett rivningsarbete i ett för länge sedan ...

Av: Johann von Fritz | Essäer | 25 juli, 2013

Masken och ansiktet. Foto: Public Domain Wikipedia

Elena Ferrante. Flickvänskaper och författeri

När jag började Läsa Elena Ferrantes storslagna Neapelkvartett kom en mening från nobelpristagaren Toni Morrisons Sula från 1973 för mig: ”We was girls together”, och jag kände mig plötsligt gråtfärdig ...

Av: Enel Melberg | Litteraturens porträtt | 23 mars, 2016

Fragment av surrogatpyret XVI

Ja vill bara säja dej en sak, Holger Holmlund från Hebbershålet, framhärda Göte grälsjukt å klia sitt aldri läkta å ständit varande sår i ljumsken, där en lömsk minderåri ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 30 april, 2008

Mata Hari - Spionen - hundra år senare

Slå upp ordet "femme fatale" och du får upp en bild på Mata Hari. Bokstavligen, om du använder wikipedia. Den exotiska spionen Mata Hari hette egentligen Margaretha Zelle och var från ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 22 december, 2016

Stillbild ur filmen Russian Ark (2001) av Alexander Sokurov.

Tystnad, en tagning

Johannes Brahms symfoni nummer 2 fick mig att börja fundera kring utmaningen i att göra en film i en enda tagning. I mitten av december sände nämligen SVT2 en konsert ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 24 december, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.