Piscatorial Paedophilia

Några anteckningar om flugfiske på Nya Zeeland Det finns få verkligt effektiva botemedel mot en 12 tidzoner lång östlig jetlag. En privat metod som dock fungerar mycket tillfredställande är att få ...

Av: Steven Ekholm | 06 september, 2009
Resereportage

Lydmar Hotell

År 1993 fick Stockholm sitt första designhotell; hyperstylade Lydmar strax intill Stureplan; ett område som just vid den tiden började bli ett verkligt hotplace. Även Lydmar, med sina glasade väggar ...

Av: Björn Gustavsson | 13 september, 2017
Resereportage

Lykke. Del II

Aristoteles, Aquinas og Schopenhauer Gitt at lykke er knyttet til at å være menneske er å ha et personlig prosjekt, eller, om en ønsker og vil, at en har en ambisjon ...

Av: Thor Olav Olsen | 11 januari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Barnkonventionsdagen

I dag, tisdagen den 20 november är utnämnd till ”Barnkonventionsdagen”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Barnkonventionsdagen”. Och här kommer mitt bidrag till dess ...

Av: Vladimir Oravsky | 20 november, 2012
Gästkrönikör

 De revolutionibus orbium coelestium.

Något om partiadel, konservativa revolutionärer och andra myter



Bo I Cavefors om Kopernikus, Algeriet, Lenin, Hitler, och mystifieringen av ordet makt. Det är som Giuseppe Tomasi di Lampedusa hävdade, att människan visserligen vill att allt förblir vid vad det var men samtidigt är klok nog inse att ett och annat måste förändras, just därför. Eller som Chateaubriand skrev i sin kortlivade tidskrift Le Conservateur (1818-1820), att det behövs en gudomlig ordning för att människan skall orka stå emot fördärvliga och despotiskt centralistiska och mytomspunna maktstrukturer. 

Begreppet Tredje Riket (alltså inte Hitlers ”Tredje Rike”) skulle vidareutvecklas till en Tredje International, till ett världsomspännande socialistiskt Imperium, att den konservativa revolutionen skulle utvecklas till ett proletariatets ”Endreich”. Ernst Jünger insåg tidigt farorna med detta ”tredje rike”.

I De revolutionibus orbium coelestium (1543) påstår Nikolaus Kopernikus att ej blott människor utan även Himlen, Herren själv, drömmer drömmar om en annan verklighet än den tillstädesvarande. I ett brev från 1771 beskriver Voltaire upplysningstiden som en hjärnornas, förståndets, revolution. Var han nu fick det ifrån. Förmodligen ett infall utan större verklighetsförankring.

Kopernikus och Voltaire stegrade sig inför antikens uppfattning om att det finns ett påtagligt samband mellan myt och verklighet, trots att de båda ”moderna” människorna visste, inte kunde undgå veta att även under romersk antik nyttjades mytologier för den som strävade efter politisk legitimitet: Trojas undergång var förutsättningen för Roms makt. Myter är även när de anknyter till historiska fakta, tvetydiga begrepp. Karl Marx hävdade att revolutioner är historiens lokomotiv och med det påståendet gav han fritt fram för den liberalkapitalistiska uppfattningen att revolutioner är politiskt företeelser som kan accepteras, dock endast så länge de inte stör den bestående liberala ordningens doktriner om globalisering, frihandel, osv.

I antologin Revolution und Mythos (med Dietrich Harth och Jan Assmann som redaktörer; Fischer Taschenbuch Verlag/Wissenschaft, 1992) skriver ett större antal tyska professorer om ämnen som politisk vetenskap, egyptologi, sociologi, filologi, för att få grepp om mångfalden revolutionära och mytologiska företeelser alltifrån urkristendomen till franska revolutionen, oktoberrevolutionen, nationalsocialismen, revolutionerna i Mexiko, Kuba, Folkrepubliken Kina och Algeriet, samt den nordamerikanska revolutionen, egentligen resultatet av historiskt relaterade spänningar mellan europeiska stormakter. Revolution und Mythos utkom 1992: tyngdpunkten ligger således på den då aktuella utvecklingen i Algeriet, den sovjetiska bankrutten och den uppblossande tyska nationalismen. Mohammed Dib, populär algerisk revolutionsförfattare berättar om FNL-kämparnas ”barnsliga förtjusning” i 1789 års franska revolution, ”allas vår moder” enligt Arno Schmidt som uppenbarligen aldrig insåg att en av historiens stora tragedier är att det revolutionsstolta Frankrike under revolutionsåret 1830 struntade i alla högtidligt proklamerade liberala humanitetsprinciper och startade den blodiga koloniseringen av Algeriet. Historisk ironi att Frankrike trots alla krig och allt mördande och alla bedrägerier och alla svikna löften, trots folkmorden i Maghreb, för äldre generationers algerier förblivit den forna nordafrikanska provinsens ”moder”, à la Schmidt.

2008 års ungdomar i Algeriet ser det annorlunda: mor/farföräldrar och föräldrar var, menar de, antingen kolonisatörernas kollaboratörer eller så vad/är de komprometterade genom livslång passivitet. Istället knyter man an till tidigare århundradens mystifierade frihetskamper som i mycket påminner om myterna kring den ryska revolutionen, myterna kring stormningen an Vinterpalatset, mystifieringen (och mumiefieringen) av Lenin, alltsammans visserligen påhitt av senare tiders revolutionära sympatisanter och motståndare och därmed cementerade som konkret politisk verklighet. Politiker, historiker, journalister, marxister, socialister, liberaler, konservativa, ja alla lever upp till franska jakobintradioner att verbalt skapa revolution istället för att faktiskt genomföra revolution. Ja, alltsammans påminner om de nordamerikanska revolutionsmyterna kring Jefferson och Lafayette som inte skiljer sig mycket från gammalryska och bolsjevistiska och nationalsocialistiska drömmar om ett tusenårsrike där drömmen om den kristna människosonen ersatts med löst sammanhållna, förment vetenskapliga teorier och ideologier. Man följer den religiösa (judendom, kristendom, islam) kontinuitetsläran att Gud och människa är en enhet, är ett ett. Hos de ickereligiösa teoretikerna och ideologerna kompliceras det hela emellertid av att ideologierna och teorierna, för att bli brukbara, måste gå i spagat och samtidigt konvertera människorna till materialism, rationalism och modernism. Marxismen misslyckades med konststycket och i dagens värld är den globala liberalismen på väg mot samma ättestupa.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I ärlighetens namn bör sägas att den tidiga bolsjevismen/leninismen försökte hålla rent från myter och mytbildningar, men Lenins tidiga död och samhällets (och omvärldens) instabilitet tvingade ideologerna att aktivera tsarernas byråkratier och myterna kring ledarrollen, Lille Far. Bolsjevikerna avskaffade kyrkan men tog tillvara traditionerna från ortodox kristendom vad gällde den nära relationen mellan religion/ideologi och stat, mellan stat och medborgare. Eftersom leninismen inte kunde, inte var avsedd att ge svar på frågan om livets mening tvingades bolsjevikerna förvandla sig själva till att bli en del av det traditionella maktsystemet. Gulag existerade även i tsarryssland. Klyftan mellan att vilja och förmågan/möjligheterna att uträtta något väsentligt, mellan rationalitet och utopi/myt, förde rakt in i ett korrupt system och precis som i Hitlertyskland, till ett snabbt bokslut. Ett politiskt system som höll ut i åttio år är knappast intressant som förebild för framtida samhällsomdanare. Å andra sidan måste Putin och hans efterföljare inte endast bygga vidare på de gamla religiösa och tsaristiska myterna utan även baka in de sovjetiska myterna om oktoberrevolutionen och om Lenin, för att bli trovärdiga kontinuitetsbevarare. Mausoléet på Röda Torget kommer inte att rivas inom överskådlig tid.

Arno Schmidt


Med andra ord: det är som Giuseppe Tomasi di Lampedusa hävdade, att människan visserligen vill att allt förblir vid vad det var men samtidigt är klok nog inse att ett och annat måste förändras, just därför. Eller som Chateaubriand skrev i sin kortlivade  tidskrift Le Conservateur (1818-1820), att det behövs en gudomlig ordning för att människan skall orka stå emot fördärvliga och despotiskt centralistiska och mytomspunna maktstrukturer. Central tanke hos 1800-talets konservativa revolutionärer var att kapitalism och teknik är absoluta, abstrakt-objektiva, irreversibla och destruktiva begrepp för en utveckling som leder till kulturell nivellering och standardisering. Det är inte svårt se likheterna mellan dagens nyliberalism, som falskeligen åberopar sig på ”kulturkonservativa” värderingar, och öppet uttalade despotier som bolsjevism och nationalsocialism. Bakom det synnerligen otydliga begreppet ”kulturkonservatism”, som kan ge vackra associationer till skön konst och läsvärda böcker, döljer sig ofta en reaktionär absolutism som definitivt skiljer sig från de revolutionärt konservativa idéerna före 1914 om en efterkrigsvärld präglad av postmaterialism och postkapitalism. Ett Tredje Rike i den anda Schiller beskriver i Über die ästetische Erziehung des Menschen och som von Kleist har som motiv i Über das Marionettentheater. Lenin, som tydligen var mer beläst än våra dagars globaliserade nyliberaler, tar upp samma tankegång när han skriver om marxismens ”tre källor och tre beståndsdelar”. Ur leninistiskt perspektiv blir kommunismen samhällshistoriens Tredje Rike, ett negationernas negation där expropriatörerna expropieras. Ernst Bloch menade att Tredje Riket är den i djupast mening mest korrekta benämningen på målet för en revolutionär rörelse; i kampen mot målet måste konservativa och revolutionära människor samarbeta, idéerna samverka. Konservativa är orienterade mot en evigt oföränderlig verklighet medan revolutionärerna står för viljan att bryta ned det som de facto är dåligt i den konservativa verkligheten. De som samverkar blir ”konservativa revolutionärer”.


Det är faktiskt inkorrekt när Hitler ses som någon sorts gudfader för begreppet Tredje Riket, att han strävade efter att det nationalsocialistiska Tyskland var eller skulle förvandlas till det ”Tredje Riket”. Hitler yttrade sig sällan om ”Tredje Riket”. Däremot var Goebbels vansinnigt förälskad i begreppet och uppmanade redan 1927 (i uppsatsen Wege ins dritte Reich) de unga SA-männen att se sig som ”unga aristokrater inom en ny arbetarrörelse! Ni är Tredje Rikets adel” (det där med ”partiadel” är ju ett begrepp som flitigt användes än idag av svenska partier… Märkligt!). Mot, eller snarare jämsides med denna entusiasm bör man ställa Blochs uppfattning att Tredje Riket, som begrepp, är själva essensen av revolutionär kiliasm, av föreningen mellan konservativ och socialistisk radikalism. Blochs positivt värdeladdade analys missbrukades hänsynslöst av den skickliga demagogen Goebbels. Ernst Niekisch menade att begreppet Tredje Riket (alltså inte Hitlers ”Tredje Rike”) skulle vidareutvecklas till en Tredje International, till ett världsomspännande socialistiskt Imperium, att den konservativa revolutionen skulle utvecklas till ett proletariatets ”Endreich”. Ernst Jünger insåg tidigt farorna med detta ”tredje rike”. Mot slutet av 1920-talet predikade han visserligen om ett Tyskland där ”arbetarnas framgångar sker jämsides med Tysklands framgångar”, men några år senare, 1932, varnar han för att en sådan exploatering av nationella begrepp lätt urartar till ett samhälle med extremt nationalstatliga värderingar. Förhoppningsvis ångrade Thomas Mann, senare i livet, att han 1921 talat och skrivit att Ibsens religionsfilosofi är själva syntesen av begreppet Tredje Riket, ”frihet och sammanhållning, ande och kött, Gud och världen”. Mann karakteriserade Tredje Riket som ett Utopia av försoning och fulländning, som det ”slutliga Riket” där människor lever under en samhällsordning garanterad och beskyddad av Gud och kejsare.

Efter all denna turbulens kring begrepp ”Tredje Riket” var det inte konstigt att Hitler via en rundskrivelse av den 13 juni 1939 krävde att uttrycket ”Drittes Reich” förbjöds.

 

Vi tackar Eva Nylander, bibliotekarie och kulturarvschef på Universitetsbiblioteket, Lunds universitet, där Bo I Caveforsarkiv och rättigheter finns.

Bo I. Cavefors

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

En svensk antisemitisk historia

Boken Lurifaxiana tillhör de råaste antisemitiska texter som publicerats på svenska. Med titeln Lurifaxiana ville författaren säga att boken handlade om lurifaxarna, det vill säga judarna. Det var inte skämtsamt ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 16 februari, 2009

Människor lever i bubblor

Socialpsykologiskt är detta ingenting nytt; där kallas bubblorna för primära och sekundära grupper. Jag lever naturligtvis själv, och har framförallt levt, i bubblor. Under de senaste, säg, 20 åren har ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 09 juli, 2016

I Pousettes värld: en poet

Det är en konst att vara enkel. Erik Pousette skalar av det överlagrade och står kvar med de stringenta orden i dess ursprungliga skepnader. Han litar på dem. Behöver inte ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 maj, 2012

Skilda rörelser på landet och i staden Intervju med regissören Radu Mihaileanu

Det finns några filmer som har en enorm vikt på grund av deras sociala patos, ofta större än dess tekniska möjligheter. I Sverige fann man den allra första av denna ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Scenkonstens porträtt | 24 januari, 2012

Abrishami synagogan.  Belysning  symboliserar den eviga låga som alltid brinner på offeraltarna

Framme vid en av Teherans många judiska bönehus

Till skillnad från de arabiska länderna har Iran fredat sina judiska församlingar. Sedan 1948 har över 800 000 judar emigrerat och förvisats från sina länder i Mellanöstern och Nordafrika; inte ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Essäer om religionen | 08 februari, 2017

Trio Brantelid Härenstam Sparf

Nicolò Paganini kontra Robin Bengtsson

I stället för melodifestivalen har Björn Gustavsson ägnat lördagskvällen åt att skriva om Paganini.

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 11 mars, 2017

Jag har slutat prata om Gud eftersom jag tycker synd om honom. Intervju…

Mohamed Omar är poet, essäist och debattör. Han har varit hyllad i många år innan han tog väldigt radikala positioner inte bara mot Israels politik i Palestina utan också mot ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 26 juli, 2012

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.