Hans O Sjöstrom. Kalkyl

Hans O Sjöström född 1939, före detta journalist, verksam som översättare. Har skrivit och utgivit tre romaner, fyra böcker med sakprosa och arbetat med Folket i Bild/Kulturfront och gör det ...

Av: Hans O Sjöström | 03 februari, 2014
Utopiska geografier

Tvål, ljus och oljemålningar i C.D. Friedrichs barndomshem

Han var svensk och hans föräldrar kokade tvål och stöpte ljus i källaren. Här på Lange Straße 57 mitt i centrum av Greifswald föddes Casper David Friedrich den 5 september ...

Av: Mathias Jansson | 16 september, 2014
Essäer om konst

Soap&Skin - Lovetune For Vacuum

Bakom Anja Plaschgs väldoftande och mjuka artistnamn döljer sig en mörk melankoli som konsekvent byggs upp låt efter låt på hennes starka debutalbum från förra året, Lovetune For Vacuum. Om ...

Av: Simon Henriksson | 24 februari, 2010
Musikens porträtt

Inget är så rött som färskt blod i snö

Detta är början på en trilogi - Röd som blod, Vit som snö,Svart som ebenholts. Alla som kan sin Snövit känner igen ramsan--- den gravida sagodrottningen önskade sig ett barn ...

Av: Belinda Graham | 21 oktober, 2014
Essäer

 De revolutionibus orbium coelestium.

Något om partiadel, konservativa revolutionärer och andra myter



Bo I Cavefors om Kopernikus, Algeriet, Lenin, Hitler, och mystifieringen av ordet makt. Det är som Giuseppe Tomasi di Lampedusa hävdade, att människan visserligen vill att allt förblir vid vad det var men samtidigt är klok nog inse att ett och annat måste förändras, just därför. Eller som Chateaubriand skrev i sin kortlivade tidskrift Le Conservateur (1818-1820), att det behövs en gudomlig ordning för att människan skall orka stå emot fördärvliga och despotiskt centralistiska och mytomspunna maktstrukturer. 

Begreppet Tredje Riket (alltså inte Hitlers ”Tredje Rike”) skulle vidareutvecklas till en Tredje International, till ett världsomspännande socialistiskt Imperium, att den konservativa revolutionen skulle utvecklas till ett proletariatets ”Endreich”. Ernst Jünger insåg tidigt farorna med detta ”tredje rike”.

I De revolutionibus orbium coelestium (1543) påstår Nikolaus Kopernikus att ej blott människor utan även Himlen, Herren själv, drömmer drömmar om en annan verklighet än den tillstädesvarande. I ett brev från 1771 beskriver Voltaire upplysningstiden som en hjärnornas, förståndets, revolution. Var han nu fick det ifrån. Förmodligen ett infall utan större verklighetsförankring.

Kopernikus och Voltaire stegrade sig inför antikens uppfattning om att det finns ett påtagligt samband mellan myt och verklighet, trots att de båda ”moderna” människorna visste, inte kunde undgå veta att även under romersk antik nyttjades mytologier för den som strävade efter politisk legitimitet: Trojas undergång var förutsättningen för Roms makt. Myter är även när de anknyter till historiska fakta, tvetydiga begrepp. Karl Marx hävdade att revolutioner är historiens lokomotiv och med det påståendet gav han fritt fram för den liberalkapitalistiska uppfattningen att revolutioner är politiskt företeelser som kan accepteras, dock endast så länge de inte stör den bestående liberala ordningens doktriner om globalisering, frihandel, osv.

I antologin Revolution und Mythos (med Dietrich Harth och Jan Assmann som redaktörer; Fischer Taschenbuch Verlag/Wissenschaft, 1992) skriver ett större antal tyska professorer om ämnen som politisk vetenskap, egyptologi, sociologi, filologi, för att få grepp om mångfalden revolutionära och mytologiska företeelser alltifrån urkristendomen till franska revolutionen, oktoberrevolutionen, nationalsocialismen, revolutionerna i Mexiko, Kuba, Folkrepubliken Kina och Algeriet, samt den nordamerikanska revolutionen, egentligen resultatet av historiskt relaterade spänningar mellan europeiska stormakter. Revolution und Mythos utkom 1992: tyngdpunkten ligger således på den då aktuella utvecklingen i Algeriet, den sovjetiska bankrutten och den uppblossande tyska nationalismen. Mohammed Dib, populär algerisk revolutionsförfattare berättar om FNL-kämparnas ”barnsliga förtjusning” i 1789 års franska revolution, ”allas vår moder” enligt Arno Schmidt som uppenbarligen aldrig insåg att en av historiens stora tragedier är att det revolutionsstolta Frankrike under revolutionsåret 1830 struntade i alla högtidligt proklamerade liberala humanitetsprinciper och startade den blodiga koloniseringen av Algeriet. Historisk ironi att Frankrike trots alla krig och allt mördande och alla bedrägerier och alla svikna löften, trots folkmorden i Maghreb, för äldre generationers algerier förblivit den forna nordafrikanska provinsens ”moder”, à la Schmidt.

2008 års ungdomar i Algeriet ser det annorlunda: mor/farföräldrar och föräldrar var, menar de, antingen kolonisatörernas kollaboratörer eller så vad/är de komprometterade genom livslång passivitet. Istället knyter man an till tidigare århundradens mystifierade frihetskamper som i mycket påminner om myterna kring den ryska revolutionen, myterna kring stormningen an Vinterpalatset, mystifieringen (och mumiefieringen) av Lenin, alltsammans visserligen påhitt av senare tiders revolutionära sympatisanter och motståndare och därmed cementerade som konkret politisk verklighet. Politiker, historiker, journalister, marxister, socialister, liberaler, konservativa, ja alla lever upp till franska jakobintradioner att verbalt skapa revolution istället för att faktiskt genomföra revolution. Ja, alltsammans påminner om de nordamerikanska revolutionsmyterna kring Jefferson och Lafayette som inte skiljer sig mycket från gammalryska och bolsjevistiska och nationalsocialistiska drömmar om ett tusenårsrike där drömmen om den kristna människosonen ersatts med löst sammanhållna, förment vetenskapliga teorier och ideologier. Man följer den religiösa (judendom, kristendom, islam) kontinuitetsläran att Gud och människa är en enhet, är ett ett. Hos de ickereligiösa teoretikerna och ideologerna kompliceras det hela emellertid av att ideologierna och teorierna, för att bli brukbara, måste gå i spagat och samtidigt konvertera människorna till materialism, rationalism och modernism. Marxismen misslyckades med konststycket och i dagens värld är den globala liberalismen på väg mot samma ättestupa.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I ärlighetens namn bör sägas att den tidiga bolsjevismen/leninismen försökte hålla rent från myter och mytbildningar, men Lenins tidiga död och samhällets (och omvärldens) instabilitet tvingade ideologerna att aktivera tsarernas byråkratier och myterna kring ledarrollen, Lille Far. Bolsjevikerna avskaffade kyrkan men tog tillvara traditionerna från ortodox kristendom vad gällde den nära relationen mellan religion/ideologi och stat, mellan stat och medborgare. Eftersom leninismen inte kunde, inte var avsedd att ge svar på frågan om livets mening tvingades bolsjevikerna förvandla sig själva till att bli en del av det traditionella maktsystemet. Gulag existerade även i tsarryssland. Klyftan mellan att vilja och förmågan/möjligheterna att uträtta något väsentligt, mellan rationalitet och utopi/myt, förde rakt in i ett korrupt system och precis som i Hitlertyskland, till ett snabbt bokslut. Ett politiskt system som höll ut i åttio år är knappast intressant som förebild för framtida samhällsomdanare. Å andra sidan måste Putin och hans efterföljare inte endast bygga vidare på de gamla religiösa och tsaristiska myterna utan även baka in de sovjetiska myterna om oktoberrevolutionen och om Lenin, för att bli trovärdiga kontinuitetsbevarare. Mausoléet på Röda Torget kommer inte att rivas inom överskådlig tid.

Arno Schmidt


Med andra ord: det är som Giuseppe Tomasi di Lampedusa hävdade, att människan visserligen vill att allt förblir vid vad det var men samtidigt är klok nog inse att ett och annat måste förändras, just därför. Eller som Chateaubriand skrev i sin kortlivade  tidskrift Le Conservateur (1818-1820), att det behövs en gudomlig ordning för att människan skall orka stå emot fördärvliga och despotiskt centralistiska och mytomspunna maktstrukturer. Central tanke hos 1800-talets konservativa revolutionärer var att kapitalism och teknik är absoluta, abstrakt-objektiva, irreversibla och destruktiva begrepp för en utveckling som leder till kulturell nivellering och standardisering. Det är inte svårt se likheterna mellan dagens nyliberalism, som falskeligen åberopar sig på ”kulturkonservativa” värderingar, och öppet uttalade despotier som bolsjevism och nationalsocialism. Bakom det synnerligen otydliga begreppet ”kulturkonservatism”, som kan ge vackra associationer till skön konst och läsvärda böcker, döljer sig ofta en reaktionär absolutism som definitivt skiljer sig från de revolutionärt konservativa idéerna före 1914 om en efterkrigsvärld präglad av postmaterialism och postkapitalism. Ett Tredje Rike i den anda Schiller beskriver i Über die ästetische Erziehung des Menschen och som von Kleist har som motiv i Über das Marionettentheater. Lenin, som tydligen var mer beläst än våra dagars globaliserade nyliberaler, tar upp samma tankegång när han skriver om marxismens ”tre källor och tre beståndsdelar”. Ur leninistiskt perspektiv blir kommunismen samhällshistoriens Tredje Rike, ett negationernas negation där expropriatörerna expropieras. Ernst Bloch menade att Tredje Riket är den i djupast mening mest korrekta benämningen på målet för en revolutionär rörelse; i kampen mot målet måste konservativa och revolutionära människor samarbeta, idéerna samverka. Konservativa är orienterade mot en evigt oföränderlig verklighet medan revolutionärerna står för viljan att bryta ned det som de facto är dåligt i den konservativa verkligheten. De som samverkar blir ”konservativa revolutionärer”.


Det är faktiskt inkorrekt när Hitler ses som någon sorts gudfader för begreppet Tredje Riket, att han strävade efter att det nationalsocialistiska Tyskland var eller skulle förvandlas till det ”Tredje Riket”. Hitler yttrade sig sällan om ”Tredje Riket”. Däremot var Goebbels vansinnigt förälskad i begreppet och uppmanade redan 1927 (i uppsatsen Wege ins dritte Reich) de unga SA-männen att se sig som ”unga aristokrater inom en ny arbetarrörelse! Ni är Tredje Rikets adel” (det där med ”partiadel” är ju ett begrepp som flitigt användes än idag av svenska partier… Märkligt!). Mot, eller snarare jämsides med denna entusiasm bör man ställa Blochs uppfattning att Tredje Riket, som begrepp, är själva essensen av revolutionär kiliasm, av föreningen mellan konservativ och socialistisk radikalism. Blochs positivt värdeladdade analys missbrukades hänsynslöst av den skickliga demagogen Goebbels. Ernst Niekisch menade att begreppet Tredje Riket (alltså inte Hitlers ”Tredje Rike”) skulle vidareutvecklas till en Tredje International, till ett världsomspännande socialistiskt Imperium, att den konservativa revolutionen skulle utvecklas till ett proletariatets ”Endreich”. Ernst Jünger insåg tidigt farorna med detta ”tredje rike”. Mot slutet av 1920-talet predikade han visserligen om ett Tyskland där ”arbetarnas framgångar sker jämsides med Tysklands framgångar”, men några år senare, 1932, varnar han för att en sådan exploatering av nationella begrepp lätt urartar till ett samhälle med extremt nationalstatliga värderingar. Förhoppningsvis ångrade Thomas Mann, senare i livet, att han 1921 talat och skrivit att Ibsens religionsfilosofi är själva syntesen av begreppet Tredje Riket, ”frihet och sammanhållning, ande och kött, Gud och världen”. Mann karakteriserade Tredje Riket som ett Utopia av försoning och fulländning, som det ”slutliga Riket” där människor lever under en samhällsordning garanterad och beskyddad av Gud och kejsare.

Efter all denna turbulens kring begrepp ”Tredje Riket” var det inte konstigt att Hitler via en rundskrivelse av den 13 juni 1939 krävde att uttrycket ”Drittes Reich” förbjöds.

 

Vi tackar Eva Nylander, bibliotekarie och kulturarvschef på Universitetsbiblioteket, Lunds universitet, där Bo I Caveforsarkiv och rättigheter finns.

Bo I. Cavefors

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Bland avatarer och självmord

Den polske regissören Jan Komasas debutlångfilm ”Suicide Room” – som har presenterats vid flera tillfällen i Stockholm, bland annat av den polska filmfestivalen Kinoteka, under Stockholms filmfestival och nu senast ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 juni, 2012

Andy Warhol, Velvet Underground och Ron Nameth

I samband med att Fotografiska i Stockholm i början av 2011 visar en utställning om Andy Warhols (och Velvet Undergrounds) "Exploding Plastic Inevitable"-show 1966-1967 tillåter vi oss här en liten ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 12 januari, 2011

Dataspel som konst

I USA finns det många förespråkare, med professor Henry Jenkins från MIT i spetsen som menar att dataspel är en konstform, precis som litteratur, film och bildkonst. Man kan väl ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 14 december, 2008

Om Kazuo Ishiguro

Sitt namn till trots hör Kazuo Ishiguro till den nu drygt medelålders generationen av engelska författare där många för övrigt kommer från länder och städer långt bortom det förenade kungadömet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2017

Nike från Samothrake och Gunnar Ekelöf

NikeI år är det fyrtio år sedan Gunnar Ekelöf dog, i mars 1968, ett par månader före studentupproret. På Svenska Institutet i Kavalla, som i likhet med Neapel under antiken ...

Av: Carina Waern | Essäer om litteratur & böcker | 25 september, 2008

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris

Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de ...

Av: Emma Fäldt | Resereportage | 31 Maj, 2015

Skärgårdsdeckarna

Skärgårdsdeckare kan man väl kalla den nya kriminalgenren i Camilla Läckbergs efterföljd. I fjol debuterade Viveca Sten med en deckare, där det mördades på och kring Sandhamn i Stockholms skärgård. Hennes ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 17 juni, 2009

Då möjligheterna inte alltid fanns

Min morfar, Georg, började arbeta och röka ungefär samtidigt. Med en cigarett vilset hängande i mungipan gick han med osäkra steg, tillsammans med de andra arbetarna, genom Svenska kullagerfabrikens mörka ...

Av: Björn Augustson | Kulturreportage | 20 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.