Arne Sucksdorff

Ett stort äventyr med en stor filmare!

Vilken var den förste svensk som belönades med en Oscar? Rätt svar på denna TP fråga är inte Ingmar Bergman. Rätt svar är Arne Sucksdorff. För första gången går det ...

Av: Belinda Graham | 22 april, 2017
Filmens porträtt

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | 27 augusti, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Bland alla dessa nya deckardrottningar och kriminalkungar.

Det är tur att man kan simma. Annars hade jag för längesedan dränkts av den svenska deckarvågen som vuxit sig stor och blivit till ett eget litet innanhav. Idag, fyrtiofem ...

Av: Crister Enander | 31 Maj, 2011
Crister Enander

Metaltown 2013 – en nära-döden-upplevelse?

Årets Metaltownfestival bjöd på allt man kan önska sig av en festival: Bra musik, sol, glada festivalbesökare och god mat! I detta festivalreportage beskriver Linda Olsson varför Metaltown är en ...

Av: Linda Olsson | 03 augusti, 2013
Essäer om musik

Den mediala explosionen och skriftkulturens upplösning - om McLuhan och mediernas utveckling



lorenzo-colloreta.jpg 
Foto: Lorenzo Colloreta

Den mediala explosionen och skriftkulturens upplösning

– om McLuhan och mediernas utveckling

I sin text Understanding media söker Marshall McLuhan etablera frågan om vad som händer med konsten och skrivandet i den mediala "explosion" som präglat (och fortfarande präglar) samtiden. Med hjälp av en för McLuhan kännetecknande slogan, "the media is the message", vill han till skillnad från tidigare medieteoretiker påvisa att det är de nya mediala formerna som är det väsentliga. Tidigare hade fokus vilat på vilket budskap som framfördes med hjälp av de nya medierna, samt vilken retorik de tog i anspråk och hur makt utövades med hjälp av dem.

Men dessa aspekter är, enligt McLuhan, av underordnad betydelse. Det är strukturen som är det primära. På sätt och vis förefaller det vara en metadiskussion kring olika medier som McLuhan vill upprätta. För om frågorna om budskap, retorik och makt är värderande till sin natur, framstår McLuhans resonemang som metabetonat därigenom att det ställer frågor om det instrument med vars hjälp de olika budskapen kan spridas. När McLuhan säger att "mediet [...] skapar och reglerar omfattningen och formen av mänsklig samverkan och verksamhet" avser han - här med det elektriska ljuset som exempel - att illustrera hur nya medier efterhand inkorporeras och blir en nödvändig del av de nya samhällen som de samtidigt frambringar. Medierna förmår alltså förändra våra sinnesförnimmelser och därigenom skapa "nya" sanningar. Och det är dessa nya sanningar som förutsätter vissa specifika förmedlingssätt hos de olika medierna.

Sett i ljuset av bloggmediets enorma genomslag under senare år blir en förlängning av tesen om "formen som budskap" skönjbar, om än vissa också håller sig med ett innehåll värt namnet. Men inte ens ett skarpsinne som McLuhans kunde ha förutspått omfånget av den både demokratiska och narcissistiska revolution som bloggosfären givit upphov till. Antagandet att fler via det nya mediet fått möjlighet att tala vid sidan av censur och övervakning i totalitära regimer är självklart riktigt, men ytterst få, totalt sett, har ett verkligt behov av dess demokratiska potential. Sommaren 2007, två år efter det breda genombrottet på svensk mark, kan vi självkritiskt säga att kvoten för en det tomma pratets ekonomi är på god väg att fyllas. Frågan är om inte var mans bloggande håller på att bli ett självändamål; att mångfalden gjort just formen till ett urvattnat budskap. Vem behöver egentligen all den information som alstras i denna virtuella miljö? Håller vi på att förmedla oss till döds?

 

mcluhan-2.jpg 
McLuhan i en bild från 1950-talet.
Foto: Gilda Paradise

Litteraturvetaren och medieteoretikern Friedrich Kittler skriver i viss utsträckning in sig i det idékomplex som föddes ur McLuhans vederhäftiga teorier, även om han är påtagligt mer influerad av franska tänkare såsom Foucault, Derrida och Lacan. Noteras bör dock att Kittler begränsade det hos McLuhan tämligen vittomfamnande begreppet media till att endast avse "det som kan överföra information". I inledningen till sin text Gramophone, film, typewriter slår Kittler dystopiskt fast att vi i det tjugoförsta århundradet står inför en ny situation vad gäller begreppet media; de olika mediala uttrycken kommer att destrueras i och med den datorisering och digitalisering av samhället som "[...] erases the differences among individual media". Dessutom: "sound and image, voice and text are [in the future] reduced to surface effects, known to consumers as interface". Men eftersom Kittler primärt är litteraturvetare odlar han också ett sådant perspektiv; den splittring, säger han, av de olika medierna som föregått "homogeniseringen" av begreppet media - uppkomsten av grammofonen, kinematografen och skrivmaskinen - upplöste det "skriftliga monopolet" och gav upphov till att hjärnans, snarare än den immanenta själens, funktioner fokuserades. Det blev isolerade funktioner (i såväl människan som maskinen) som uppmärksammades på bekostnad av helheten - den homogena individen fick undanröjas till förmån för det splittrade subjektet. Men idag, förefaller Kittler mena, närmar vi oss alltmer en homogenisering av de medier som kringskär människan och, för att tala med McLuhan, "använder sig av henne" på olika sätt. Mer precist: datorn (och människan bakom) omintetgör de landvinningar som de tre lagringsmedierna "Gramophone, film and typewriter" gjorde i förhållande till sina motsvarigheter i de centrala förnimmelse- och överföringssätten: att höra, att se, samt att skriva/läsa. En frestande invändning mot Kittlers resonemang är att det drar för stora växlar på grundval av de tre medier som diskuteras. Å andra sidan får man anta att det är en tendens snarare än ett fullbordat faktum som han vill peka på, och att framåtblickande teorier inte sällan antar formen av en mer eller mindre fruktbar blandning av vision och skräckscenario.

Även den tjeckisk-tyske filosofen Vilém Flusser betonar i Skriften att skriftmonopolet går mot sin upplösning. Det märkvärdiga är att Flusser och Kittler kommer till liknande slutsatser, men med hjälp av vitt skilda utgångspunkter. Flusser fokuserar i inledningen till sin text föreställningen att skriften som vi idag känner den kommer att försvinna till förmån för ett kodifierat språk som "förmedlar information bättre än skrivtecken". Läskunnighet och skrivkunnighet behöver i framtiden endast behärskas av "historiker och andra specialister". I anslutning till diktning och poetiskt skriftspråk menar Flusser att dessa kommer att hitta nya former i och med det kodifierade dataspråket, och den för poesin så karaktäristiska ord- och satsmanipulationen kommer att nå nya dimensioner i framtiden. För, som han säger, "dess [diktningen i betydelsen språkspel] överförande till dataprocessande apparater förutsätter i alla fall att det finns människor som är engagerade i ett alltmer kraftfullt och förfinat talande". Han vill med andra ord inte helt dödförklara människan i sitt utopiska framtida samhälle, men emotser ett nytt förhållningssätt mellan det skrivna och det talade, mellan skriftligt och muntligt, men också mellan människa och maskin. Med facit i hand kan vi säga att Flusser på det stora hela haft fel. Vi dataprocessar visserligen alltmer information, både som avsändare och mottagare, och mängden information som når oss är av en dignitet vi förmodligen inte kunnat föreställa ens för bara ett tiotal år sedan. Men vad Flusser bortser ifrån är att skriften (i dess ursprungliga form) har andra förtjänster som koder inte förmår erbjuda. Inte minst dess betydelse för oss när den uppträder som en bok, det vill säga den världsliga känslan av att hålla i den, att erfara dess textur och därefter ta sig an (och förhoppningsvis avnjuta) innehållet. Kort sagt: boken har ett värde såsom artefakt. En sådan dimension verkar inte "dataprocessandet" kunna ersätta - varken nu eller inom en överskådlig framtid. Den radikala destruering av skriftmediet som Flusser betrott sin "framtid" med påminner - än så länge, lyder reservationen - inte så lite om mindre träffsäkra science fiction-skildringar från filmmediets ungdom, där man helt enkelt tog i på tok för mycket när det gällde tron på den tekniska utvecklingen och därigenom uppnådde en oavsedd komisk effekt. I anslutning till talet om "satsmanipulationens nya dimensioner" pågår visserligen ett intressant och nödvändigt utforskande av språkets och tecknens gränser - Lars Mikael Rattamaas skandalomsusade dikt "Al-Jazeera", bestående av skiljetecken, kod och några solitära bokstavskombinationer, är ett exempel. Detta till trots kan vi förmodligen sluta oss till att "historiker och andra specialister" ännu en tid kommer att sysselsätta sig med annat än att uttyda kodifierade tecken med hjälp av ett uråldrigt skriftspråk i dödsryckningar.

Roberth Ericsson

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Svenskan som driver en av Europas ledande dansutbildningar

Det var med mycket envishet och en portion mod som Jessica Iwanson för 35 år startade sin skola för nutida dans i München. I dag räknas Iwanson International School of ...

Av: Linda Karlsson Eldh | Övriga porträtt | 04 januari, 2010

Brott och straff I. Brottets relativitet - straffets exekutivitet

Det är icke allt sant som sanning är likt (ur Domarreglerna) Lagarna var nyktra och definitiva. Uttömmande och sakliga. Där fanns inga promenadstråk, eller blombeströdda ängar insprängda mellan lagarna, inga ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 20 oktober, 2009

Levittown i Pennsylvania   1959

Magnolia och förgätmigej

Som jag nyss skrev handlar en av berättelserna i Robert McCloskeys ”Han hette Homer” om hur man byggde amerikanska sovstäder med expressfart, tack vare färdiga byggelement. I bild och text ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 28 Maj, 2016

Joseph Conrad

Joseph Conrad som människa och författare

Nämns Joseph Conrad i Sverige idag? Möjligen pliktskyldigast i grundskolan eller på gymnasiet (jag vet inte). Då dock troligen som författare av sjöäventyr eller som författaren till Mörkrets hjärta (som ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2017

Läkande kraft

En vän skriver till mig om sin tonårsdotter. Han skriver: "A hade panikångest här på morgonen, har varit för mycket för henne i helgen, träning och en kompis som fyllde ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 23 Maj, 2014

Fågelmataren, dokumentär-novell kring Svartån

  Bild: Hebriana Alainentalo En vit pickup krypkör på cykelbanan. Nedanför den snötäckta åbädden rasslar det sprött som glas när tunna flak törnar emot uddar av nyis. I klungor vid iskanten står ...

Av: Staffan Ekegren | Utopiska geografier | 09 februari, 2009

Omöjliga intervjuer. Benny Holmberg intervjuar Öyvind Fahlström

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 04 mars, 2012

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | Utopiska geografier | 28 september, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.