Hur mår din själ?

"Hur mår du?" säger jag och ler lite låtsascoolt. Men så - helt plötsligt, exakt när jag ska få mitt svar, står allt still: det är som om tiden stannar ...

Av: Sara Shams | 05 mars, 2009
Gästkrönikör

C'est la vie!

Vår granne, vi kan kalla henne Ewa, huvudsakligen för att hon hette så, levde fram till sin 12-årsålder hos en familj som slog och skändade henne från morgon till kväll ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 september, 2013
Gästkrönikör

Slå i glasen och låt oss lustiga vara

Jag har haft mina uppgörelser med julen. Jag har barrikaderat mig, dragit ur telefonjacket, hyrt en stuga i ödemarken, sjukskrivit mig efter att frivilligt smittat ner mig med vinterkräksjuka. Jag har ...

Av: Stefan Whilde | 06 december, 2011
Stefan Whilde

Gunnar Lundin

Prosadikter av Gunnar Lundin

Gunnar Lundin är tillbaka med en skönlitterär text

Av: Gunnar Lundin | 17 maj, 2017
Utopiska geografier

Kan islam och demokrati förenas?



Gud dödar inte men fanatikerna gör detOm 1980-talet dominerades av fruktan för export av den iranska revolutionen, så har perspektivet under 1990-talet vidgats till ett globalt islamiskt hot. 1 De olika riktningarna inom dagens islam tenderar alla att inordnas i "islamisk fundamentalism", vilket har blivit likvärdigt med våld och terrorism. En rad händelser har förstärkt bilden av islam som en militant och expansionistisk religion, rabiat antiamerikansk och beredd till krig med Väst; jämför exempelvis ayatollah Khomeinis fördömande av Förenta staterna som "den store satan", förkastelsedomen över Salman Rushdie, författare till The Satanic Verses, tagandet av gisslan i Libanon, Saddam Husseins uppmaning till "jihad" i Gulfkriget 1991, bombdåd i New York (World Trade Center), Kairo och södra Libanon, och rädslan för ett organiserat och samordnat gynnande och spridande av islamisk radikalism från Iran och Sudan. Samtidigt har extremisternas attacker i Egypten mot koptiska kristna, de islamiska regeringarnas framfart i Sudan och Pakistan samt de muslimsk-kristna striderna i Libanon, vållat stor oro i kristna samhällen. 

I. Rötterna till oro och missförstånd

 Såväl äldre tiders fiendskap som dagens konflikter har fullständigt fördunklat det faktum att det finns en gemensam judisk-kristen-islamisk föreställning om monoteism. Trots många gemensamma uppfattningar och värderingar har de muslimsk-kristna relationerna överskuggats av konflikter, där muslimska respektive kristna armeer och missionärer har stridit om makt och själar. Denna konfrontation har pågått alltsedan det tidiga bysantinska riket (Östrom) föll för de islamiska armeerna på 600-talet ända till de bittra striderna i samband med korstågen, utdrivandet av morerna från Spanien och inkvisitionen, hotet från ottomanerna att underlägga sig Europa, den europeiska (kristna) koloniala expansionen under 1700- och 1800-talet, den politiska och kulturella utmaningen från supermakterna (Förenta staterna och Sovjetunionen) under den senare hälften av 1900-talet, tillkomsten av staten Israel, de kristna och muslimska missionärernas tävlan om konvertiter i dagens Afrika samt den utmaning från vår samtid som islam eller "islamisk fundamentalism" åter är. Till följd av detta har relationen islam-Väst inte kännetecknats av förståelse utan av ömsesidig okunnighet, konfrontation och konflikt.

Utmaningen från vår tids islam

Islam revitaliserades under 1970- och 1980-talet som en kraftfull global faktor. 2 Makten och vitaliteten i dagens islamiska väckelse har sina rötter i ett allmänt fenomen, nämligen att islam återkommit såväl i muslimernas personliga liv som i det politiska livet.3 Islam har alltid varit närvarande i de muslimska samhällena, men under senare år har religionen verkligen blivit en dynamisk och vital sociopolitisk kraft. Många muslimer är idag mer religiöst observanta när det gäller bön, fasta, kläder och livsstil. Islam har utvecklats till en viktig ideologisk kraft och har blivit ett reellt alternativ i det politiska och sociala livet. Muslimska regeringar och oppositionsrörelser måste bejaka eller i alla fall acceptera att religionen kommit att spela en allt större roll i det offentliga livet. Islamiska symboler och begrepp har blivit en viktig faktor när det gäller att skapa legitimitet och för att mobilisera allmänheten. De islamiska organisationerna. har växt och utvecklats till betydelsefulla politiska och sociala aktörer.

Osama bin LadenEn exposé över vår samtids politiska förhållanden i de muslimska samhällena ger vid handen att det inte finns fog för uppfattningen om en ensidig "islamisk fundamentalism" eller ett panislamiskt hot. Statens förhållande till islam varierar stort när det gäller styrelseskick, socialpolitik och utrikespolitik. Kungar, militära styresmän, presidenter och präster har styrt regeringar så olika som Saudiarabiens konservativa monarki, Libyens populistiska socialiststat, Irans klerikala republik samt Sudans och Pakistans militärregimer. Några stater har haft så nära förbindelser med Väst att andra har ansett detta utgöra ett hot. I vissa länder har motstridiga grupper kämpat om makten i islams namn.

Moderna islamiska organisationer och rörelser har varit drivande krafter i det islamiska återuppvaknandet. De har också hamnat i blickpunkten och kommit att förkroppsliga det islamiska hotet för västvärldens regeringar. För vissa representerar den islamiska rörelsen ett verkligt alternativ till korrupta, utsugande och ineffektiva regimer. För andra utgör aktivisterna en instabil kraft - demagoger som tar till vilka medel som helst för att nå makt. Det våld och den terrorism som utförs av grupper i Libanon och Egypten som kallar sig Guds parti, Heligt krig, Guds armé, Frälsning från helvetet och Gamaa Islamiyya (Islamiska gruppen) förkroppsligar en "helig vrede" som har blivit alltför vanlig.4

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Medan en minoritet är högljudda, våldsamma revolutionärer, så arbetar majoriteten (det muslimska brödraskapet i Egypten och i Jordanien, den islamiska befrielsefronten i Algeriet, renässanspartiet i Tunisien, Jamaat-i-lslami i Pakistan, Nahdat-ul-Ulama och Muhamadiyya i Indonesien samt ABIM och PAS i Malaysia) inom själva det politiska systemet och söker åstadkomma förändring underifrån genom stegvisa reformer. Många försvarar politisk frihet och demokrati. 

Från periferi till centrum

Om den islamiska väckelsen eller fundamentalismen under 1970- och 1980-talen uppbars av radikala extremistgrupper som höll till i samhällets utkanter, så står det klart att revitaliseringen av islam på 1990-talet är betydligt mer komplex.

Den islamiska väckelsen är idag en bred religiös social rörelse som tillhör huvudströmningen i det muslimska samhället. Kravet på en mer uttalad islamisk orientering reses av folk i medelklassen och i de lägre klasserna, bland män och kvinnor, utbildade och outbildade, tjänstemän och arbetare. Samtidigt fortsätter små radikala grupper att existera och att utföra våldsdåd och terror.

I många muslimska länder har dock den islamiska aktivismen blivit institutionaliserad och fungerar numera inom systemet. Vid sidan av dessa grupper har det växt fram en ny klass - en modern och utbildad, men islamiskt orienterad elit - som står i opposition till sekulariserade meningsmotståndare. Denna elit vill förändra samhället delvis genom människornas personliga förändring.

Genom sociala och politiska aktioner inriktar man sig på den sociala sektorn (sjukhus, vårdinrättningar), på ekonomiska projekt (islamiska banker, investmentbolag, försäkringsbolag), på utbildning (skolor, barnomsorg, ungdomsläger), och på olika medier. Islamiska aktivister är delaktiga i den politiska processen. 

De har deltagit i nationella och lokala val. I Algeriet vann de en förkrossande seger i kommunalvalen och parlamentsvalen. I Egypten, Tunisien och Jordanien representeras de av de största oppositionspartierna. I Sudan, Jordanien, Pakistan, Iran och Malaysia återfinns aktivisterna på departementsnivå.

Ironiskt nog har det faktum att den islamiska väckelsen har spritt sig till alla samhällsskikt inneburit att många ser den som ett ännu större hot. I många muslimska länder kompletteras eller utmanas idag de statliga institutionerna av islamiskt orienterade skolor, kliniker, sjukhus, banker och olika former av socialtjänst. Aktivisternas framgång med att tillhandahålla olika tjänster uppfattas ofta av regeringarna som en outtalad kritik gentemot deras egna begränsningar och misslyckanden.

På samma sätt erbjuder framväxten av en alternativ elit, med modern utbildning men med en islamisk orientering, ett alternativt synsätt på politik och samhälle. Detta utmanar sekulariserade meningsmotståndare i Väst, deras livsstil, makt och privilegier.

II. Islam och Väst

KvinnoförtryckMånga västerländska betraktare frammanade förr stereotypa bilder av araber, turkar eller muslimer när de utmålade panarabiska och panislamiska hotbilder. Idag ser vi hur en ny myt skapas. Islam har blivit ett tredubbelt hot: politiskt, demografiskt och religiöstsocialt. Den överhängande konfrontationen mellan islam och Väst framställs som en del i ett historiskt mönster där muslimsk krigiskhet och aggression ingår. Gamla föreställningar om hur Väst slår tillbaka de muslimska arméerna som hotar att erövra Västerlandet frammanas och kopplas samman med dagens realiteter. Man varnar för "religiösa stalinister" som strävar efter ett islamiskt "korståg" mot Väst, inspirerade och understödda av Iran, det nya "Komintern".5

Några talar om ett globalt islamiskt uppror, muslimer i moderlandet och i periferin av den muslimska världen som reser sig i en revolt: en "ny 'krisvåg' ... samtidigt pågår en annan omfattande rörelse, obemärkt men ändå lika olycksbådande, nämligen en global intifadah" 6

Ett demografiskt hot?

Det islamiska hotet intensifieras genom att man kopplar ihop politik och demografi. Sålunda kunde Patrick Buchanan skriva i Rising Islam May Overwhelm the West att, medan Väst "förhandlar om gisslan med shiitiska radikaler som hatar och föraktar oss", så "översvämmar deras religiösa medbröder länderna i Väst". Det muslimska hotet blir globalt, säger Buchanan, när muslimerna i Europa, i det före detta Sovjetunionen och i Förenta staterna förökar sig och blomstrar.

Händelser i Väst fortsätter att stärka uppfattningen om ett växande demografiskt hot. Betydande muslimska befolkningsgrupper från Mellanöstern, Asien och Afrika som finns i Europa skapar sociala spänningar i länder som Storbritannien, Tyskland och Frankrike. På samma sätt är det i Förenta staterna. Efter bombdådet i World Trade Center fokuserades uppmärksamheten på det stora antalet muslimer i landet och på det växande antalet immigrationsärenden.

Kan islam och demokrati förenas?

Att islamiska organisationer deltar i politiska val och använder valsedlar istället för kulor har ironiskt nog åstadkommit ett allt större hot mot olika regimer i den muslimska världen och även mot några länder i Väst. Det gick för sig att fördöma och förtrycka islamiska rörelser som betedde sig som våldsamma extremister, små icke-representativa grupper i samhällets marginaler, som vägrade att verka inom systemet och därför var ett hot mot samhälle och regional stabilitet. 

De som en gång avvisade deras krav som icke-representativa och som stämplade deras radikalism som ett hot mot systemet anklagar idag samma grupper för att försöka ”stjäla demokratin”.

En sådan fruktan har uttryckts av politiska kommentatorer och observatörer i Väst och utnyttjats av de styrande i Tunisien och i Algeriet. När den algeriska militären intervenerade och ogiltigförklarade legitimt hållna val samt fängslade och undertryckte den islamiska befrielsefronten tystnade många röster i Väst.

Den demokrati som börjar utveckla sig i Mellanöstern och i den muslimska världen i övrigt samt de islamiska rörelser som deltar i politiska val väcker frågan: Kan islam och demokrati förenas?7 Islam kan på samma sätt som judendomen och kristendomen tolkas på flera olika sätt. Islam har använts både för att stödja demokrati och diktatur. Under 1900-talet har vi sett exempel på båda dessa tendenser. Vissa ledare för den islamiska rörelsen har vänt sig mot demokrati och parlamentarism, men deras negativa reaktioner har ofta varit en del av ett allmänt förnekande av europeiskt kolonialt inflytande och ett försvar för islam mot ytterligare inblandning och beroende av Väst, och således inte ett totalt förkastande av demokratin.

Olika muslimska ståndpunkter

Det finns olika muslimska uppfattningar om demokrati men historiskt har det också på andra håll existerat olika tolkningsmodeller för begreppet demokrati. Demokratibegreppet har fått genomgå en islamisering för att kunna accepteras. Denna bygger på en modern process av omtolkning (ijtihad) av traditionella islamiska uppfattningar om politisk debatt eller konsultation (shura), samhällelig konsensus (ijma), och personlig tolkning (ijtihad) eller omtolkning för att stödja föreställningar om parlamentarisk demokrati, representativa val och religiösa reformer. Islamiska rörelser har använt demokrati och mänskliga rättigheter för att kritisera enväldiga härskare som 'icke-islamiska', för att uppnå demokratiska val och större politiskt inflytande i Tunisien, Algeriet, Egypten, Kuwait, Marocko, Pakistan, Kashmir, Indonesien och Bangladesh.

III. Västerländsk och islamisk syn på demokrati

Mellan den västerländska uppfattningen av demokrati och den islamiska traditionen existerar skillnader. Enligt islamisk form av demokrati skall mänsklig makt i teorin underordnas gudomlig överhöghet; Guds eviga lag kan inte ändras av mänsklig vilja eller nyckfullhet. Vad detta innebär i praktiken har varierat avsevärt, somliga kräver ett absolut fullgörande av den klassiska islamiska lagen, vissa menar att den islamiska lagen måste omformuleras, andra hävdar att det räcker med att en lag inte står i motsättning till Koranen.

Toleransen

Hamasbrigaderna

Raden av islamiska experiment i Pakistan, Iran och Sudan väcker allvarliga frågor om de islamiskt orienterade regeringarna är beredda att tolerera oliktänkande och att respektera kvinnors och icke-muslimska minoriteters rättigheter och i vilken grad man är beredd att låta dessa grupper medverka i styrande organ och samhället i övrigt.8

Kristendomen har under historiens gång ställts inför samma frågor. Ända fram till Andra vatikankonciliet menade vissa politiska bedömare att demokrati/modern pluralism och romersk katolicism var oförenliga.

Spänningar och sammandrabbningar mellan muslimer och icke-muslimska grupper har ökat under de senaste åren: kopterna i Egypten, Bahai i Iran, kineserna i Malaysia, kristna i Sudan och Pakistan. Ofta har de icke-muslimska minoriteterna, som de kristna i Egypten, Sudan och Pakistan eller Ahmadiyya i Pakistan, betraktats som medlöpare till de tidigare europeiska kolonialmakterna.

De har vidare ansetts dra fördelar av kolonialstyret. Likaledes har kopterna i Egypten, kineserna i Malaysia, Bahai i Iran och Ahmadiyya i Pakistan trakasserats och diskriminerats för att de har bättre utbildning och högre ekonomisk status. Reaktionära religiösa ledare har kunnat mobilisera sina anhängare mot minoriteter, som enligt dem har varit oproportionerligt gynnade. Minoritetsgrupperna har blivit objekt för uppdämda socio-ekonomiska frustrationer.

De ”icke-troendes” status

Enligt islamisk lag tillhör icke-muslimer en särskild klass av medborgare, dhimmi ('beskyddade'). Dessa utgör en egen gemenskap. I utbyte mot deras lojalitet mot staten och mot att de betalar skatt är de fria att utöva sin tro och de har sina egna religiösa ledare i gudstjänstliv, privatliv, utbildning och familj. Detta kan jämföras med hur kristendomen tidigare betraktade 'icke-troende'. Med moderna mått mätt skulle dessa utgöra en andra klassens medborgare. 

De flesta moderna muslimska stater har idag genom lagstiftning garanterat jämlikhet för alla oberoende av trosåskådning. Men dagens islamiska väckelse har rest krav på att åter lagfästa den traditionella uppfattningen av icke-muslimer, ett synsätt som omfattas av många muslimer. Ett modernt, liberalt, sekulariserat och pluralistiskt förhållningssätt förkastas idag av många i den muslimska världen. De anser att en islamisk statsideologi kräver anslutning till islam.

Detta utesluter icke-muslimer från att inneha nyckelposter i regeringar, lagstiftande församlingar, domstolar och inom militären, vilka formulerar och verkställer statens ideologi. Trots moderna konstitutionella reformer har islamiska organisationer som Det muslimska brödraskapet och Jamaat-i-Islam samt många religiösa ledare fortsatt att förespråka restriktioner för icke-muslimer.

Utan en omtolkning av den klassiska islamiska lagen angående icke-muslimer som 'beskyddade' (dhimmi) kommer den islamiskt ideologiskt orienterade staten på sin höjd att bli en begränsad demokratisk stat med en svag pluralistisk profil. Den ideologiska orienteringen skulle dels kunna utesluta ickemuslimer från nyckelpositioner i styrande organ, dels kunna inskränka förekomsten av politiska partier som representerar andra ideologier eller inriktningar, både världsliga och religiösa.

Bara tiden kan utvisa om man försvarar demokrati och deltagande i allmänna val, som många av dagens islamiska rörelser gör, i syfte att få makt eller om detta är ett mål i sig. Erfarenheterna hittills visar att där islamiska rörelser kommer till makten förorsakar frågor om politisk pluralism och mänskliga rättigheter spänningar och konflikter. Hittills har inte nya politiska traditioner och institutioner kunnat utvecklas. 

Mer utmaning än hot 

Abdel-Qader Yassine är en palestinsk forskare och författare bosatt i Sverige. Under många år har han varit forskningschef vid PLOs Planeringscentrum. Han är medlem i palestinska författarförbundets styrelse, och Internationella journalistförbundets styrelse, Sveriges Författarförbund, och the Afro-Asian Writers’ UnionDagens islam är snarare en utmaning än ett hot. Den uppfordrar Väst att undvika att reducera rikedomen och mångfalden i islam till ett monolitiskt hot. Judar och kristna utmanas att lära känna islams tro, att erkänna sina muslimska bröder och systrar som Abrahams barn och observera skillnaderna mellan islam och den exploatering av extremister som förekommer.

Denna hederskodex gäller i lika mån för islam som för andra religioner. Våld och fanatism förekommer ju också hos kristna och judiska extremistgrupper. Den politiska islam utmanar den västerländska konventionella, sekulariserade världsbilden. Islamiska aktivister förnekar etablerade politiska och intellektuella ordningar och kan inte acceptera vissa normer som obestridda självklara sanningar. För dem liknar ett visst västerländskt tänkande en 'sekulariserad fundamentalism'. Därför är det betänkligt att kategorisera de islamiska aktivisterna som 'abnorma', avvikande, irrationella och extremister.

Muslimska regeringar utmanas att bli mer tillmötesgående mot krav på politisk frihet och ökat medborgerligt inflytande, att bli mer toleranta mot oppositionsrörelser (inklusive islamiska organisationer och partier) och att bygga stabila demokratiska institutioner. Den politiska islam utmanas av sin egen retorik att vara självkritisk, att leva upp till de krav och de principer som den kämpar för och kräver av andra. Detta är nödvändigt för att komma till rätta med de övergrepp som begås av regeringar och rörelser som kallar sig islamiska.

Slutligen måste den politiska islam ta ansvar och inte bara anklaga Väst för misslyckanden i muslimska samhällen. Västmakterna utmanas att stå fast vid de demokratiska värden som de förkroppsligar, samtidigt som de måste erkänna autentiska folkliga rörelser och människornas rätt att bestämma, vilka regeringar och ledarskap de vill ha, antingen de väljer en sekulariserad eller en mer islamiskt orienterad väg. 

Det kommande århundradet kommer att pröva vår förmåga att skilja mellan de islamiska rörelser som utgör ett hot och de som representerar legitima inhemska försök att reformera och omforma sina samhällen.

Abdel-Qader Yassine

 Fotnoter

 

1 Denna artikel baseras på tidigare studier, framförallt min Islamic Fundamentalism : A Critical Approach.

2 För studier angående den islamiska väckelsen se Yvonne Y. Haddad, The Contemporary Islamic Revival : A Critical Survey and Bibliography (New York, 1991); John Esposito, Islam and Politics (New York, 1991); John Esposito (red.), Islam in Asia: Religion, Politics and Society (New York, 1987); James Pescatori (red.), Islam in the Political Process (Cambridge, 1983); och Nazih Ayyoubi, Political Islam: Religion and Politics in the Arab World (London, 1991).

3 Se John Esposito, Islam and Politics (New York, 1991); Shireen Hunter (red.), The Politics of Islamic Revivalism (Bloomington, 1988); och James Pescatori (red.), Islamic in the Political Process (Cambridge, 1983).

4 Robin Wright, Sacred Rage : The Wrath of Militant Islam (New York, 1985).

5 Charles Krauthammer, ”Iran Orchestrator of Disaster”, The Washington Post (1 Januari 1993); Morton Zuckerman, “Beware of Religious Stalinists”, US News and World Report (22 mars 1993), Bernard Lewis, “Roots of Muslim Rage”, Atlantic Monthly (September 1990).

6 Charles Krauthammer, ”The New Crescent of Crisis : Global Intifadah”, The Washington Post (16 februari 1990).

7 För en analys av detta ämne se John Esposito och James Pescatori, ”Democratization and Islam”, The Middle East Journal, pp. 427-440.

8 För en analys av framstöten av den islamiska väckelsen mot icke-muslimska grupper se John Esposito och Byron Haines, The Impact of Islam, Pro Mundi Vita, Bulletin 109 (1987)

Ur arkivet

view_module reorder

Vita Frun och andra gengångare

Varje europeisk adelsfamilj med anseende verkar ha sitt eget slottsspöke. Överallt på slotten bultas, knackas och hånskrattas det. De äldsta spökhistorierna härstammar från 1100-talet, men tron på gengångare hade sin ...

Av: Lilian O. Montmar | Allmänna reportage | 21 maj, 2009

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Porrslinsblomman

Av min okända och förvackra porrslinsblomma. De toaornas fler tvenne antal på det. Vuxit innan i en lavoar vara, ser man brunt envist kvar det lavoariska havets tidvattensbevis. Dessa varit ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 21 oktober, 2010

Varför gnäller männen?

– Det är svårt att tala om män som offer, sade Jens Liljestrand. – Jamen vad beror det på, frågade Belinda Ohlsson. Och längre kom de inte, trots att de drog över ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 28 september, 2011

Från penselhår till pixelporr – en essä om pornografi i konsten

Hur många unga pojkar slet inte ut sin joystick på 80-talet i dunkla pojkrum framför en flimrande TV-skärm? Det var inte bara plattformsspel och shoot-em-up spel som visades på skärmarna ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2012

Grattis Sverige

När medicine doktor Naděžda Kavalírová dog 93 år gammal i början av 2017, förlorade Förbundet av politiska fångar i Tjeckien (Konfederace politických vězňů České republiky) och Institutet för studier av totalitära regimer (Ústav pro studium ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 11 februari, 2017

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Omöjliga intervjuer. Bertil Falk intervjuar Aurora Ljungstedt

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Bertil Falk | Litteraturens porträtt | 11 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.