Sekunden överlever stenen

Om skönheten, ögonblicket och tideräkningens stupstock – från Tegnér till Tranströmer  Tilltron till att med poesins hjälp kunna upphäva dödens och icke-varats oundviklighet är en konsekvens av ett diktarkomplex som förmodligen ...

Av: Mattias Lundmark | 26 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Problemet med Grekland eller Greklands problem

Visst är Grekland korrupt och ineffektivt. Det låter hemskt svepande att säga så men det är sant. De 320 miljarder dollar som landet fått i stöd från EU de senaste ...

Av: Pierre Gilly | 12 maj, 2010
Essäer om samhället

Henri de Monfried

   Henri de Monfried Henri de Monfried - från pirat till poet Här uppstår poesin av sig självt, allt du behöver göra för att frammana den i konsten är att ge upp inför drömmarna. - ...

Av: Mohamed Omar | 11 januari, 2007
Essäer om litteratur & böcker

En avpolitiserad sanning från andra sidan muren

Redan innan resan till Mellanöstern visste jag att jag inte ville skriva en berättelse om politik. Jag ville inte skriva om mitt otvivelaktiga hat till orättvisa makthavare, jag ville inte ...

Av: Julia Thoresson Berkquist | 24 juli, 2012
Resereportage

Det övervakade lönearbetets kultur



Harpisten och machogubbenMachoismen är någonting jag har extremt svårt för. Även om jag som skådis alltsedan de sena tonåren har gjort mitt bästa för att avlägsna mig från alla sådana miljöer så har jag ju såklart ändå ibland stött på detta djupt osympatiska beteende; på krogen, under en och annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd och, ja, inom facket. Och är det inte märkligt egentligen om man tänker på’t? ”Rörelsen” skulle ju vara den trygga famnen där alla kunde känna sig välkomna – kvinna, man, homo, bi, svart, gul … Men så är det inte.

Lätt motvilligt måste jag erkänna att jag i djupet av mitt inre föredrar 10000 tillställningar med den lagomt bildade och småytliga konversationen i sällskap med arbetsmarknadens artiga back-stabbers – cheferna – framför en enda fika med någon av fackföreningsrörelsens machismos. Men var kommer egentligen den där rollen – ”Karlaktige Karl” – ifrån? Hur kan han ha förstört bilden av arbetaren så ända ner i grunden? Svaret verkar vara att han skapades av jobben i sig.

I och med den industriella revolutionen skildes mannen från att njuta resultatet av sina händers verk, från jorden, skogen och från familjen. Detta gjorde honom ytterligt sårbar eftersom detta nya förhållande berövade honom alla möjligheter till ett identitetsbygge, som inte utgick från att vara en utbytbar kugge i ett ack så stort maskineri.

Män förknippas än idag främst med sitt jobb. De inledande orden ”Jag är …” fylls sällan ut till den fullständiga frasen ”… en kärleksfull far till två små barn”. Eller tänk på det såhär: Varför hör man så sällan någon säga att den har ett arbete? Nej, vi är vårt arbete! Naturligtvis omfattar denna trend idag även kvinnor, eftersom vi i vår jämlikhetsdebatt har valt den konstiga vägen att definiera jämlikhetsarbete som att öppna upp dörren till allt det som historiskt varit förknippat med mannen. Kvinnor har alltså för att uppnå jämlikhet, ur ett könsrollsperspektiv, tvingats ”bli män”. Väldigt få har försökt belysa att samhället kanske skulle må bra av en rejäl dos av de påstått ”kvinnliga dragen”, och ännu färre att många av de ”manliga dragen” kanske inte ens är speciellt mänskliga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Eftersom jobbet blev personlighetsgrundande utvecklades även mannens strävan att få behålla sitt jobb till någonting liknande en primal drivkraft, nästan i paritet med sexualiteten eller födoanskaffandet. Detta innebar för mannens del att några av de drag som tidigare ansetts vara mänskliga – och inte nödvändigtvis könsbundna – stämplades som feminina, och alltså ansågs vara förbjudet område för ”riktiga män”. Konkurrensen mellan individerna som skapades på den nya, tidigare okända, arenan ”arbetsmarknaden” tolererade inte brist på vinningslystnad, vanlig enkel känslighet eller grundläggande empati. (Som en sorts makroantropologisk kompensatorisk konsekvens av detta förvandlades samma drag för kvinnans del till absoluta krav. Hon skulle nu stå för det omvårdande, ömma och sinnliga, annars var hon inte en riktig kvinna.)

Jämställda?En sorts hungrig aggressivitet blev själva sinnebilden av en man, och är så på många sätt än idag. Den enda lilla gnutta makt som finns tillgänglig för denna nya människotyp finns där i form av en anställning. Men denna nya samhällsinstitution är på samma gång just den högre kraft som berövar människan all makt. Inte ens den riktigt store av liberalismens fäder, Adam Smith, gillade idén om att människor skulle sälja sina kroppar och sin tid mot ersättning, utan kallade fenomenet löneslaveri. Inför denna självändamålslika målsättning – en anställning – fick (och får) alla skrupler ge vika. Mannen blev hårdför.

Visst har sakernas tillstånd förändrats på en del sätt idag, men grundproblemet kvarstår: det finns väldigt lite (om någon) värdighet i att jobba för någon annan. Om vi tänker på de förindustriella hantverkarnas och böndernas enorma kunskaper och skicklighet – på den frihet som följer av att inte behöva följa någon annan klocka än sin egen inre (vilket faktiskt var fallet för en överväldigande majoritet av alla människor före industrins tidevarv), ja då förstår vi att dessa män nästan var som en annan art än dagens rädda arbetare, intellektuellt formstöpta för att passa in på ”marknaden”.

Personligen kan jag göra en enkel jämförelse med de få bönder ”av den äldre stammen” som jag hann lära känna innan de dog; med smeden som faktiskt fortfarande fanns kvar i min by när jag var barn (han hade ärvt yrket av sin far, och han var fortfarande verksam fast han var långt över 80 år när jag lärde känna honom). Javisst, en del av dem hade säkert en rutten kvinnosyn och var på inget vis perfekta, men på ett mer generellt plan ägde de en viss sorts mildhet. De hade inget behov av att verka macho. Framförallt fanns där en stolthet som saknas oss idag (mig själv inräknad).

Män i mekanismenDet finns en speciell sorts tvärhet – och som tyvärr saknar den friska sturigheten hos min bys gamla bönder – som kännetecknar den som är född in i att vara ständigt övervakad och bedömd. Man arbetar därför att man är övervakad, inte för att man vill. Om man för en liten stund kan maska eller be en kund att dra åt helvete så känns det som en liten seger. Just i det ögonblicket är man inte ”working for the man” – som amerikanerna så träffande kallar det. Den personliga viljan – hågen – förnekas oss och arbetsplatsen förvandlas därför till en arena för ett mycket ojämlikt maktspel mellan bevakare och bevakad. Den enda hållning som inte totalt utplånar självständigheten hos en arbetare blir likgiltigheten.

En stor del av oss, som t. ex. någon gång försökt få bilen hederligt lagad på en verkstad, kan nog nicka igenkännande åt de totalt nollintresserade snusprilleansiktena som ofta möter en vid inlämning. För att inte tala om überbesserwisserismen i tonen hos varje form av tekniker om man försöker inkräkta på deras territorium genom att exempelvis ställa en fråga. Som kulturarbetare har jag själv vid flertalet tillfällen i olika kulturprojekt varit tvungen att samarbeta med kommunalt anställda personer. Inte sällan har man förvånats över ointresset för det egna arbetet som finns i dessa led – utom när det ibland handlat om att petimeteraktigt följa ”regelverket”. Har man sedan försökt komma med kreativa lösningar på något problem har man ofta blivit bemött med någon ”Du ska inte komma här och lära mig mitt jobb.”-fras. Facket och nästan alla rörelser och institutioner är grundade och formade av dessa män – machismos och paragrafryttare, bittra revirpissare som egentligen ger fan i reviret, men eftersom de inte har något annat så bevakar de det som hökar. Livet är inte en utmaning utan en kamp.

Det kan vara värt att reflektera över när man nästa gång går in på verkstaden eller kulturförvaltningskontoret att den ovilja man ofta möts av, på ett högre plan, nog egentligen inte alls är riktad mot en själv. Det är bara ett uttryck för att individen inte lever ett tillfredsställande liv. Och, ännu viktigare, varför blir jag så rädd? Varför svarar jag med att kalla dem för ”snusprilleansikten”? Varför är det så svårt för mig att hitta en annan väg än att själv bli en machismo, som betraktar löneslaven ur ett ”von obenperspektiv”?

Jared DiamondLikgiltigheten är dock inte den enda till synes permanenta skada som löneslaveriet inympat i oss. Det har också dödat kreativiteten. I radions P1 hör jag en ung arbetslös man från Bengtsfors säga något i stil med att det känns helt meningslöst att gå upp om morgnarna. ”Vad ska man göra liksom. Gå upp och sätta sig framför teven?” Det verkar som om arbetet blivit en så integrerad del av hela vårt tänkande att en ung man, med hela livet framför sig, utan arbete inte ens kan komma på någonting annat att göra än att bokstavligt döda tiden i sitt enda liv. Som om den enda ”sysselsättningen” för en arbetslös är att vara icke-arbetande.

Den världsberömde forskaren och tänkaren Jared Diamond argumenterar i sin bok Vete, vapen och virus för att världens ursprungsbefolkningar i de flesta fall är mer intelligenta än den s. k. civiliserade människan – om man med ”intelligens” avser en förmåga att kunna tänka kreativt och utanför lådan, övervinna hinder och lösa problem i vardagen. Jag tror att han har rätt. I korthet utgår hans argument från det faktum att så mycket av den västerländska människans vardag består av ordnade aktiviteter – teveunderhållning osv. – medan den ”primitive” papauanen ägnar hela sitt liv åt kreativitet i skiftande former. Visserligen tar inte Diamond upp arbetet som exempel på ordnad aktivitet, men det är knappast speciellt långsökt att tro att en människa som dag efter dag, år efter år sysselsätter sig med likartade arbetsuppgifter blir mindre kreativ än den ständigt problemlösande ”vilden”.

Nog måste det i den arbetslöse unge killens Dalsland, med all sin skog, sina vattendrag, myrar och åkrar, med sin närhet till Vänern och till Norge, med gamla bruksmiljöer, slussar och fornlämningar finnas gott om näring för kreativa idéer att gro. Jovisst, det som saknas är någonting annat.

Working for the ManI Grekland börjar man nu på vissa håll se tecken på undernäring (och till undernäringen kopplade sjukdomar) hos befolkningen. Detta trots att åkrarna finns kvar. Inte heller båtarna, tågen och lastbilarna för transporter av förnödenheter har försvunnit. Fabrikerna finns kvar. Sjukhusen. Framförallt så finns alla kunskaper hos de människor som en gång odlade, fiskade, bakade, byggde, vårdade, körde, utövade läkarvetenskap och städade kvar. Det som saknas är någonting helt annat, själva anden som får maskineriet att fungera. Pengar.

På samma sätt kan man säga att det som saknas den unge arbetslöse i Bengtsfors inte är resurser, utan snarare den ”andliga” förmågan som ska till för att kunna använda resurserna. Kreativt tänkande!

I arbetslinjens tidevarv drömmer kanske liberalen om att individen ska göras fri genom att bli konsult eller så, men det som verkligen sker är att prostitutionen som vi alla arbetat inom påtvingas en ”progressiv liberalisering” och de grundläggande rättigheter som arbetarrörelsen under hundra års tid trots allt lyckats framtvinga nu ifrågasätts. Den måttliga, men trots allt existerande solidaritet som tidigare visats kvinnor och utlänningar med flera bleknar ner till en ariskt vit nyans, och hela den dröm ”om en drägligare värld” som trots allt fanns hotar att krossas. Machomannen såväl som den fyrkantigt tänkande som hamnar i en trängd situation – som arbetslöshet och sviktande välfärd – finner alltför ofta att den enda framkomliga vägen är aggression (som historiskt sett väldigt ofta kanaliserats in i mycket auktoritära rörelser). Inte att undra på när man från barnsben fått lära sig att inte hantera sina känslor och att inte tänka kreativt.

Jag är egen företagare och på sätt och vis är det mycket bättre och friare än att löneslava. Det uppmuntrar problemlösaren inom en och man har definitivt inte råd att vara macho mot sina kunder. Men samtidigt ställs jag också utanför de få fackförbund som jag trots allt sympatiserar något med, eftersom de inte accepterar företagare. På sätt och vis kan man säga att jag, i egenskap av fri entreprenör ”tagit makten över produktionsmedlen” och alltså levat upp till en urgammal facklig dröm. Men hur jag än vänder och vrider mig så blir jag aldrig någonting mer än en utbytbar kugge i en värld av kuggar. Dömd till konkurrens med mina medmänniskor. För idag har övervakaren, som en gång ändock var en människa av kött och blod – förmannen, bossen – inkarnerat sig upp genom klasskasterna till gudanivån. Den nya övervakaren heter ”Den globala marknaden”, och inför honom är vi alla löneslavar – fria entreprenörer eller inte.

svenkköttFörst kom arbetet som institution och slog sönder urgamla sätt att umgås, forma sin personlighet och att vara, sedan kom de fackliga organisationerna. Det är viktigt att förstå att de var en anpassning till den nya situationen, inte i första hand en omdanare av densamma. De räddade inte människornas mänsklighet, men de var stundtals en god hjälp för den nya sortens människa. På det hela taget kan man dock med fog påstå att arbetarrörelserna i lika hög grad som industrin själv fortplantade moderniteten bland de breda massorna.

Men i vår tid då, i vårt moderna tjänstesamhälle kan man väl inte påstå att Karlaktige Karl och hans machismo-gelikar är speciellt tongivande. Inte är vi känslolösa och råa sällar med usel människosyn? Jodå, det är bara det yttre uttrycket som har förändrats.

Den samhällsdominerande machismon idag går inte omkring i slitna verkstadskläder och har inte pinuppor på väggen. Han har jeans och kavaj och ser på porr på sin surfplatta istället. Likgiltigheten inför livet självt tar sig nuförtiden uttryck i att vi sitter framför teven och äter chips medan vi tittar på svältande barn någon annanstans; att vi skiter i ekosystemens kollaps… Konkurrensen har bara förändrats från att ha varit arbetare mot arbetare här hemma till att ha blivit norra halvklotet mot allting annat. Hur kommer vi att framstå ur en eventuell framtida historieskrivnings perspektiv?

Johannes Söderqvist – är författare och skyr både högern och vänstern

Ur arkivet

view_module reorder
Bild: Tarja Salmi-Jacobson

I greve Draculas fotspår. Del 1

Tarja Salmi-Jacobsons reportage i två delar om Draculas födelseort Sighisoara.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 11 januari, 2016

Omöjliga intervjuer – Milla-Elina Bylund-Lepistö intervjuar Jesus

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | Essäer | 22 maj, 2012

Michael Economou

Michael Economou. En dikt

Vände R.S. Thomas verkligen ryggen mot Atlanten?

Av: Michael Economou | Utopiska geografier | 31 augusti, 2015

Apologi för det mörka Del II. Essä om utdrivningen av samvetet

OFFERTORIO Proposta. Leviathan Makten över medmänniskan, medborgaren, eller som det förr hette undersåten är maktens medel och mål. Förutsättningen för att detta skall bli möjligt är att individen, den enskilde inordnas i ...

Av: Oliver Parland | Agora - filosofiska essäer | 11 oktober, 2011

David Maria Turoldo – poet, profet, predikant.

Februari 1992. S. Carlokyrkan i Milano är fylld till sista plats. På piazzan utanför står skaror av  sörjande. 3000 personer har kommit för att säga farväl till David Maria Turoldo ...

Av: Örjan Ekman | Övriga porträtt | 17 februari, 2009

Martin Heidegger med hustru – ett filosofiskt problem?

Min personliga uppfattning är att filosofi, filosofiska system, ej endast skapas bak hjärnglobers djupa källarvalv, intellektuellt, systematiskt, utan att en hustru, en älskare/älskarinna, en motståndare, en god vän, lika ofta ...

Av: Bo I. Cavefors | Agora - filosofiska essäer | 12 september, 2013

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 31 maj, 2010

Skratt, gråt och förväntan på ”romance”

“Make them laugh, make them cry, make them wait.” Detta uttalande tillskrivs Charles Dickens, men det skulle lika gärna ha varit Julian Fellowes som sagt de bevingade orden. För Downton ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 21 april, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.