Aleksa Lundberg- en dramatiker med fokus på de transsexuellas problem i samhället

Det finns en marginaliserad grupp i vårt samhälle, vars röst inte har lyckats göra sig hörd i nämnvärd grad förrän nu. De transsexuella har levt vid sidan av de givna ...

Av: Jens Wallén | 02 augusti, 2014
Övriga porträtt

Vermeer van Delft och hans konst

Johannes/Jan Vermeers 1600-talsmåleri kännetecknas av den tidens moraliska uppfattningar. Det finns pedagogiska pekpinnar i hans verk, som hade som mål att åskådliggöra synen på samhällets ”nya moral” och fostra kvinnorna ...

Av: Lilian O. Montmar | 18 juni, 2014
Konstens porträtt

Pantheon i Rom

Sommarens esoteriska betydelser

Året, med dess olika årstider, har hermetiska betydelser som binds till solståndet och dagjämningarna och ger den moderna människan möjlighet att stärka banden mellan den individuella själen och världens ande, mellan det ...

Av: Guido Zeccola | 12 juni, 2017
Essäer om religionen

Luther spikar upp de 95 teserna. Målning av Julius Hübner. Foto: Wikimedia

Ett jubileum med komplikationer

”Om inte om hade funnits...” - så börjar ett känt talesätt med många mer eller mindre burleska varianter. Sensmoralen tycks ändå alltid vara, att så kallade kontrafaktiska spekulationer om historiens ...

Av: Thomas Notini | 30 maj, 2017
Kulturreportage

Speldjävulen eller underklassens Las Vegas



Bihari SándorEnligt Statens Folkhälsoinstituts siffror spelade sjuttio procent av Sveriges befolkning om pengar under år 2008. Crister Enander om spelfeber, bingo, nätpoker och lotter.

Nu har det hunnit gå rätt många år. Men under nästan två år tillbringade jag minst två kvällar i veckan och varannan helg på en bingohall. Den låg – och ligger fortfarande – i de centralaste delarna av Malmö. Det var en okänd värld som öppnade sig första gången jag kliv in i spelarnas paradis. Lokalen var stor. Den var förvånansvärt flott inredd med sobra heltäckningsmattor i hela hallen. Stolarna som spelarna satt i var bekväma, nästan som fåtöljer. Hela inredningen gick i en mörkblå och smakfull färgskala. Där fanns en kaffeteria som förutom kakor serverad smörgåsar och några andra litet mer mättande rätter. Belysningen i hallen var dämpad, närmast sordinerad som på en nattklubb.

Jag hade, ung som jag var, fått arbete som Biträdande Bingohallsföreståndare. Ett arbete som egentligen enbart bestod i att vara närvarande när den ordinarie chefen var ledig; han kunder ju inte vara där alla de timmar som bingohallen var öppen. Alla andra anställda var unga tjejer, och en äldre dam som skötte kassan. Jag hade precis beslutat mig för att lämna universitetet och försöka försörja mig på mitt skrivande. Detta var alltså en sorts feg försäkring från min sida att min egen ekonomi skulle gå runt.

I hallen gick sannerligen ekonomin runt. Den drog årligen in stora summor. Drygt hälften av omsättningen gick tillbaka till spelarna i form av vinster. En del föll bort i omkostnader. Resten gick direkt till statskassan och – som det var på den tiden – till ungdomsidrotten. Sedan dess har reglerna ändrats och Statens stora spelvinster går numera till olika ändamål, i princip till vad som helst.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

När jag öppnar dörren till bingohallen första gången kliver jag in i en högst märklig miljö. Jag har aldrig tidigare varit i en bingohall. Det är knäpptyst i det stora, nästan kyrkliknande rummet. Det är förvånansvärt högt i tak. Det är nästan tyst. De flesta sitter utmed långbord som delas, klyvs, av en skärm. De behöver inte – ja, de kan inte – se den som sitter mittemot. Ljuset från rampen faller välriktat ner mot det viktiga, det väsentliga. På själva spelbrickorna. Det är överrumplande många människor där inne med tanke på att det är mitt på eftermiddagen och de flesta är på sina arbeten.

BingospelareBollarna – de små specialgjorda gula pingisbollarna – bubblar och hoppar omkring i en plexiglasbur som står framför det upphöjda podiet där utroparen sitter och läser upp numren. Luften från en apparat som inte är något märkvärdigare än en bakvänd dammsugare håller bollarna med de heliga siffrorna levande. De rasslar oavbrutet mot plexiglaset. Det är det enda som hörs, bortsett från evighetslitanian som mässas fram från den minst sakrala predikstol jag någonsin sett.

”Trettiosju. Trea. Sjua”
”Tjugotvå. Dubbel tvåa.”
”Sexton. Etta. Sexa.”

Människorna sitter som fastnitade, nerböjda, totalt gripna och uppslukade av siffrorna som läses upp med samma entoniga, mässande röst – oavsett vem som sitter där uppe så låter deras röster nästan identiska. Ingenting tycks kunna störa eller distrahera spelarna. Koncentrationen är total. Det kryssas. Det suckas. Det stönas. Ty efter ett tag upptäcker jag att det ändå inte är alldeles tyst. Det finns rörelser och ljud som det tar litet tid att upptäcka.

Ett stilla mumlande tycks strömma ur mungiporna på de flesta av bingospelarna. Somliga är verkliga lika tysta som de blåmålade väggarna, men många släpper ifrån sig detta nästan ohörbara mummel. De är helt enkelt sina egna kommentatorer. Och språket de använder är – upptäcker jag när jag ställer mitt litet diskret tätt intill – betydligt mer mustigt än någonsin den mest förbannade sportkommentators.

Jag lär sakta men säkert att känna människorna, lära mig hur hallen fingerar. Den är som ett levande litet samhälle, en egen avskärmad verklighet. Det finns motsättningar och grupperingar. De flesta har bestämda platser där de sitter, ett eget revir som de återvänder till med envis regelbundenhet och ofta vid ungefär samma tid.

Och kväll efter kväll sitter de där. Jag står och tittar på dem. Jag känner mig alltmer som ett fån; jag känner mig till och med skamsen, ja skyldig å deras vägnar. Att bara sitta där, kväll efter kväll efter kväll. Är de förryckta? Har de förlorat all kontakt med vardagen och verkligheten?

Charles Edouard BoutibonneHär drabbas man av betänkligheter. Det är bara så. Det går inte att komma ifrån när man konfronteras med en så främmande verklighet. Den första frågan, som snart börja ränna runt i skallen på mig likt en ettrig iller, är självklart den enklast av alla: Varför? Varför sitter de här i tre-fyra, ja upp till fem timmar i sträck för att sedan gå hem sex-sjuhundra kronor fattigare? Vad driver dem? Vad tänker de på när de fattar beslutet där hemma att jag går till bingohallen ikväll? Eller är det en så inrotad vana, att de med automatik stänger dörren bakom sig och ställer stegen mot bingohallen? Något de aldrig ens reflekterar över.

Det tar ganska lång tid innan jag ens börjar ana ett hållbart svar. De flesta går nog ändå inte – åtminstone inte fullt och fast övertygade – hit till bingohallen för att de tror att de ska vinna pengar. Visst är själva möjligheten till vinster viktig. Men de går hit, inser jag snart, först och främst för att förlora tid, eller snarare: för att för en stund få förlora sig själva. Här, där deras koncentration är fullkomligt fastnaglad vid en lapp med en massa rutor och nummer, finns det helt enkelt inte utrymme för det djävulskap som finns utanför hallens behagligt blå väggar. Verkligheten och vardagen tar en paus. Här härskar en annan ordning. Här kan man för några timmar få fly undan alla problem, glömma den grå och tunga vardagen.

Detta är underklassens Las Vegas. Insatserna är låga. Vinsterna är inte direkt höga. Och nästa alla vet – innerst inne – att ingen vinner förutom bingohallen. De sitter alltså här för att slippa ha tråkigt, för att fly ledan, tristessen och tomheten. Många är här för att de inte vill vara hemma, kanske slippa ensamheten, kanske sitter de fastskruvade i ett hopplöst äktenskap.

Självfallet finns det de som sitter här och spelar enbart för att de förväntar sig – tror, avsevärt starkare och mer övertygade än dagens präster tror – att de ska vinna. Speldjävulen finns. Det säger jag utan att tveka. Här finns människor som spelat bort villor, som blivit av med allt ifrån enmansföretag och bilar till äkta hälfter. Den mer garvade delen av personalen viskar både det ena och andra i mitt öra. Allt de berättar är lika groteskt. Allt är absurt och är svårt att fullt ut förstå, att offra de viktigaste sakerna och – i flera fall – de betydelsefullaste människorna i livet för att sitta på baken och spela bingo timme efter timme, dag efter dag. Och snart sitter datumen för pension, löning och barnbidrag i ryggmärgen. De dagarna måste jag se till att det finns extrapersonal eftersom hallen då fylls till sista stol.

Här paraderar människans sämsta sidor förbi, varje dag, varje kväll. Snålhet, aggressivitet och avundsjuka, missunnsamhet och en evig grälsjuka som förbittrar det mesta. Det skvallras och baktalas. Ty även om det tar ett bra tag att fatta så är detta – bingons underbara verklighet – en helt egen liten värld. En värld med egna regler. Med egna drottningar och kungar. Med undersåtar och inställsamma kypare. Alla känner varandra eller åtminstone känner de alla igen varandra till utseendet och har koll på vad de andra gör, var de arbetar, om de är gifta. De har setts på stadens alla bingohallar, år efter år. Jag befinner mig – inser jag snart – i en mycket klart fixerad, men totalt osynlig hierarki.

Marcel Duchamp och Man Ray i Entr'acteTill min förfäran upptäcker jag efter ett knappt halvår att jag själv är något slags halvkung. Spelarna fjäskar för mig. De försöker ställa in sig. Dessutom börjar de, efter en tid då det står klart att jag inte är tillfällig gäst i deras verklighet, att komma till mig – av alla människor – med sina problem och förtroenden. Kan jag sköta deras heliga bingotempel, kan jag säkert också lösa vardagens avsevärt trivialare små problem, tycks de resonera.

En beklagar sig över sin son som, milt uttryckt, kommit på kant med rättvisan. En annan talar om sin man. En tredje berättar om sina drömmar om en framtid som egen företagare, om målarfirman han tänker starta en dag när turen äntligen vänt. Men mest av allt så skvallras det. Det läggs ner en otrolig energi på att framställa de andra – som hotar den egna ställningen i denna bingovärlds lilla hierarki – i så nedsättande dager som möjligt.

Huvuddelen av personalen är minst lika involverad. Personalen arbetar nämligen inte bara på bingo. De spelar också bingo – på stadens andra hallar. De har en betydelsefull och prestigeladdad position i hierarkin, deras status är överlag mycket hög.

Fast mest är det problem, vardagens elände som möter mig när jag kommer ner från kontoret till den alltid lika fullsatta hallen. Personalen – huvudsakligen unga tjejer från nitton och några år uppåt – har till exempel killar därhemma som slår dem. Natt efter natt – hallen stänger mycket sent – måste jag följa en av dem hem. Hennes före detta pojkvän står ofta och väntar på henne utanför huset där hon bor. Kommer hon hem ensam är hon blåslagen dagen därpå. Jag väntar tills hon låst lägenhetsdörren bakom sig och går sedan hemåt i Malmönatten. Situationen kan synas absurd. Men så är det. Hela tiden är det någon av tjejerna som lever ett liv i skräck för sin före detta.

När jag idag sitter här och tänker tillbaka på de två år jag tillbringade min mycket välbetalda fritid som Biträdande Bingohallsföreståndare inser jag hur lätt det skulle vara att göra komik av alltihop. Jag skulle kunna berätta om mannen som var fullt och fast övertygad om att det var ”något radioaktivt” som styrde vilka bollar som kom upp. Han visste – minsann! – att numren var manipulerade. Om och om igen kom han fram till mig och berättade alltid lika omständligt sin teori om att det var någon som satt och styrde bollarna. Han visste inte vem. Han visste inte exakt hur. Ibland tror jag att han till och med misstänkte mig. Eller varför inte berätta om hur den där underbart frappanta damen – med vidhängande halvblind man, som av någon oviss anledning kallades för ”greven” – aldrig lyckades upptäcka att hennes peruk alltid, efter några hetsiga ögonblick i väntan på att just hennes sista nummer skulle dyka upp, hamnade fullkomligt på sniskan.

LyckoBingoHur värdigt skred hon inte genom hallen, på väg till kafeterian eller toaletten med hårburret snurrat ett halvt varv över huvudet.

Och visst var det komiskt. Men skrattet fastnar i halsen än idag. Bingohallen var visserligen fräsch och elegant. Ändå var den ett Inferno eller snarare en konkret vision av Skärseldens väntrum.

Det som förenade alla dessa människor var inte – som mina fördomar sagt mig – att de var gamla pensionärer, inte att de var tanter. Där fanns unga par, ensamstående, frånskilda. Välanpassade och nästan utstötta. Sjukskrivna och socialfall, hårt arbetande män, hårfrisörskor och svetsare, hemmafruar och elektriker. Där fanns alla sorters människor – nästan. En sak hade de samtliga gemensamt. De var underklass – eller arbetarklass, om så vill. Inte en endaste överklasstant kunde man hitta där, inte heller en endaste människa från medelklassen satte sin fot i bingohallen. Det var bara arbetare eller före detta arbetare, och ett antal utstötta, de som blivit över när det stora spelet om livet hade spelats färdigt.

Spelandet är den sanna folkrörelsen i Sverige. Det var dit, till den stora bingohallen, som folket gick. De gick inte på kvällskurser. De spelade inte fotboll och inte tusan tecknade de kroki. De gick inte i bokcirklar och besökte inga föreläsningsserier.

Sedan dess tar jag aldrig ens en lott. Jag vet hur statistiken fungerar. Banken vinner alltid, som det heter. Jag vet att speldjävulen finns. Jag vet hur den hänsynslöst ödelägger människors liv, hur den får människor att tappa varje fäste i vardag och verklighet. Jag vet hur den – lika starkt som brännvin eller heroin – äter upp och deformerar personligheten, förvrider människors prioriteringar och perspektiv, hur de förvandlas och snart utan att blinka trampar på sina närmaste, blåser sina vänner och bekanta, för att kunna göda den svultna djävul som lever därinne i bröstet och som ständigt kräver mer och mer.

Den cynism som idag styr statsmaktens inställning till det ständigt växande spelandet är skändlig. Summorna som omsätts idag är enorma. Det jag då, där i bingohallen, fick bevittna och som då gjorde mig illa till mods och upprörd, ja förbannad är idag närmast att likna vid en svunnen idyll. Idag träffas inte ens spelarna, de har ingen möjlighet att umgås litegrann då det är dags att sälja brickor till nästa omgång.

TombolaNu sitter de hemma i sin ensamhet framför datorn och spelar bort allt de äger och har på allt ifrån bingo till nätpoker, satsar på hästar eller hundar, bilar eller vadslagning. Spelandet är idag ett stort samhälligt problem som alla inblandade parter föredrar att blunda för – eller för att uttrycka det på ren svenska: som de fullkomligt skiter i. Staten agerar inte; de håvar i stället nöjt och tyst in de stora vinsterna och ser enbart de privata spelsajterna som det stora hotet. De bryr sig inte om spelarnas växande beroende; inte om den lavinartade tillväxten av spelmissbrukare i Sverige. De döljer sig bakom några symboliska gester där de på spelsajterna lägger upp små klickbara rutor som leder till en sajt som berättar om spelberoende. Det är farligt, får man veta. Och Svenska Spel – som omsätter ofattbara 23 miljarder om året – har sina egen lilla kampanj: ”Spela lagom!”

”För närvarande finns bara begränsade möjligheter för spelberoende att få stöd, vård och behandling”, sammanfattar Spelberoendes Riksförbundet läget idag. Att förbjuda spel går inte; jag ser det inte ens som något önskvärt. Däremot måste politikerna mycket snart börja se över inställningen till det tilltagande spelandet och det växande spelberoendet. Det är frågor om tillgänglighet, maxgränser för insatser och vinster, om hur reklamen får utformas som måste ses över. Och av ren skam borde staten omedelbart inrätta vårdinstanser dit de redan beroende kan vända sig – liksom deras anhöriga.

Enligt Statens Folkhälsoinstituts siffror spelade sjuttio procent av Sveriges befolkning om pengar under år 2008. Sjuttio procent av befolkningen! För över tio år sedan fick Folkhälsoinstitutet i uppdrag att ”utveckla insatser för att minska de negativa effekterna av överdrivet spelande”. Vad de gjorde var att skapa ett Internetbaserat ”självhjälpsprogram”. Kön dit är idag mycket lång. Kanske ska de hjälpsökande spela om vem som ska få en plats?

 

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

An Alternative Economic Paradigm: How Redistribution would Drive the Economy

Amartya Sen (1981) provides evidence that increased income for a portion of the economic players may inflate the subsistence sector. In 1943, a famine in Bengal brought millions of citizens ...

Av: Piero Benazzo | Essäer om politiken | 25 mars, 2013

En sydafrikansk Fröken Julie drar norr- och västerut

Den bärande konflikten i Strindbergs Fröken Julie kan summeras med fyra ord, annars förbehållna missromaner: kvinnan av börd – mannen av folket. Grafiskt kan man framställa det som två diagonala ...

Av: Ivo Holmqvist | Reportage om scenkonst | 09 november, 2012

Nu krävs mer än 24 timmar för att lösa konflikten

Homeland säsong ett och två har en mycket ironisk ”story arc”: i början av säsong ett är CIA agenten Carrie Mathison den enda som tror att den hemvändande krigshjälten Brody är ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 18 februari, 2014

Handke, Keller och den Gröne Henrik

I Peter Handkes roman ”Kort brev till kort farväl” läser Peter Handke, ehh ursäkta en ”romankaraktär i en Handkeroman” den schweiziska författaren Gottfrid Kellers roman ”Den Gröne Henrik”.Vi kan anta ...

Av: Jesper Nordström | Essäer om litteratur & böcker | 10 februari, 2017

Jules Verne, En amerikansk journalists resa 2889

Vid hundraårsminnet 1889 av franska revolutionen skrev Jules Verne en framtidsvision från 2889, d.v.s. tusen år till in i framtiden. Han visste lika väl som alla andra att det inte går ...

Av: Jules Verne | Kulturreportage | 02 oktober, 2013

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Dikter av Gunnar Lundin

    Till G H Hur länge stannar du i ditt lantliga vägskäl? Varje skäl pekar Pekar ditt åter mot stan? Och varje skäl har en botten stjärnorna i julinatten ovanför fårens ögon därunder      se stjärnorna i ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 12 september, 2008

Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 19 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.