I huvudet på Björn Gustavsson

I denna sommarkrönika: tre starka diktsamlingar plus en minst lika stark monografi om tyska nazisoldater. Sistnämnda fungerar som viktig påminnelse om ondska: det finns krafter som kan sammantagna kan förvandla ...

Av: Björn Gustavsson | 20 juni, 2014
Gästkrönikör

 LOVE dataprogram ur David Ahls bok BASIC Computer Games (1978)

Den tidiga datakonsten

LOVE fyra bokstäver för kärlek är popkonstnären Robert Indianas mest kända verk. Det skapades 1964 som ett julkort för Museum of Modern Art. På vykortet ser man de röda bokstäverna ...

Av: Mathias Jansson | 31 mars, 2016
Essäer om konst

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | 19 januari, 2011
Essäer om religionen

Vatikanen – en stat med ständiga skandaler

Katolska kyrkan växte långsamt fram när det som sedan skulle bli Sverige började kristnas på 800-talet och etablerades på allvar i och med att den förste kristne kungen Olof Skötkonung ...

Av: Christer Nilsson | 29 Maj, 2013
Essäer om religionen

Goebbels - den intelligente fanatikern



 goebbels1
Goebbels bland gymnasiekamrater 1916.
Goebbels
- den intelligente fanatikern

Kejsardömet står i full blomning när Paul Joseph Goebbels föds 1897 i småstaden Rheydt strax nordväst om Köln. Efter segern över Frankrike drygt tjugo år tidigare har Tyskland utvecklats till en europeisk stormakt med världsomspännande koloniala ambitioner.

Goebbels föds och växer upp i fattigdom. Fadern avancerar visserligen från arbetare till manschettproletär, men barndomens skolor och universitetsstudierna finansieras genom föräldrarnas stora uppoffringar och med hjälp av katolska kyrkans stipendiefonder. Joseph Goebbels är klassens ljus inte endast i naturvetenskapliga ämnen utan också i latin och grekiska. Han funderar på att efter skolan studera teologi, men i tonåren börjar han läsa Ibsen och Strindberg vars naturalistiska samhällskritik av det borgerliga samhället väcker hans intresse för socialpolitiska frågor. 1919/1920 följer Goebbels vid universitetet i Heidelberg Goethe-biografen, Stefan George-lärjungen och professorn Friedrich Gundolfs föreläsningar. 1921 doktorerar Goebbels, med Max von Waldberg som handledare, med en analys av Wilhelm von Schütz som dramatiker, Ein Beitrag zur Geschichte des Dramas der Romantischen Schule.

Goebbels karriär som Tredje Rikets främste dogmatiker och propagandist kan inte förstås utan kännedom om uppväxtens fattigdom och hans fysiska handikapp; trots att föräldrarna anlitar de bästa specialister kan sjukdomen i Joseph Goebbels högra ben inte hävas och han förblir klumpfotad.

goebbels2 
Walter Ulbricht talar och Goebbels (till vänster
på bilden med nacken mot kameran) lyssnar i
Berlin den 22 januari 1931.
 goebbels3
Goebbels tillsammans med Kaltenbrunner, Göring,
Dietrich, Himmler och Bormann.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Goebbels mobbas i skolan. När han inte på lika villkor kan delta i lek och idrott isoleras han från kamratgängen. Utanförskap, men Goebbels upptäcker att han med sin intelligens som motor får makt och inflytande hos/över skolkamraterna, som han, därför(?), föraktar. Överkompensation och hektisk aktivitet förblir livet ut Goebbels trauma och en av drivkrafterna bakom hatet till adel, präster och borgerskap, till att han föraktar varje form av mänsklig svaghet. Goebbels drivs av ett äkta och väl tilltaget klasshat. Goebbels socialism, hans järnvilja att genomföra en nationalsocialistisk variant av proletariatets diktatur liknar i mycket Stalins konsekventa politik att systematiskt eliminera varje motståndare och varje hinder på vägen mot total makt.

1933 publicerades Wilfried Bades biografi Joseph Goebbels. Under det därpå följande halvseklet kom det ett tiotal biografier varav Wilfred von Ovens Wer war Goebbels? från 1987 kanske är den viktigaste. I dessa biografier karakteriseras Goebbels helt olika, panegyriskt hos Bade, hos andra som en diktaturens demon, som machiavellisk, osv. Ofta betonar man Goebbels mindervärdeskomplex som ett resultat av klumpfoten. 1991 publicerades Ralf Georg Reuths biografi om Göebbels som överträffar de tidigare försöken att fånga in den småväxte, magre propagandaministern med den skarpskurna profilen, de strama läpparna och de intensiva ögonen. Reuth, född 1952, var när biografin publicerades Berlinkorrespondent för Frankfurter Allgemeinen Zeitung. Han hade tillgång till tidigare okänt och hemligstämplat material från bla Koblenser Bundesarchiv och Berlin Documenter Center. Därtill kom en intressant brevväxling mellan Goebbels och den älskade Else Janke från tiden före 1924 - brevoriginalen bevakades draklikt av den schweiziske advokaten Francois Genoud. Dessutom fanns Goebbels dagböcker, i sin slutgiltiga redigering efter bråk mellan forskare i BRD och det forna DDR, tillgängliga för Reuth, samt viktig sekundärlitteratur som Horst Wessels anteckningar. Reuth finslipade de tidigare biografernas analyser samtidigt som han tillförde Goebbelsbilden nytt material utan att vara fixerad av utsagor från människor som direkt upplevt den goebbelska psykterrorn. Allt detta innebär att insikten om Goebbels agerande fördjupas samtidigt som hans roll i det nationalsocialistiska tusenårsriket framstår som mer avgörande för det politiska agerandet i sin helhet än vad man tidigare anat.

Framför allt visar Reuth att det är omöjligt att historicera nationalsocialismen, att man inte kan tidsmässigt begränsa den till att vara möjlig eller tänkbar endast under bestämda historiska förutsättningar. Goebbels framträder allt mer tydligt som den intressantaste av Tredje Rikets huvudaktörer. Han är Rörelsens högintelligente folktribun, som med retoriskt mästerskap de facto förvandlar en betydande del av tyska folket till kälkborgare.

Oavsett parti- och klasstillhörighet, likt flertalet tyskar, upplever Goebbels krigsutbrottet 1914 som en folkgemenskap där det enskilda självförverkligandet kan effektueras. 1918 kommer chocken och en förtvivlan som för Goebbels har avgörande betydelse för hans fortsatta emotionella och intellektuella utveckling. Hos Goebbels växer övertygelsen att endast en stor revolution som krossar den förhatliga kapitalismen kan ge människorna nytt livsperspektiv, att "kaos måste komma innan det kan bli bättre."

Samtidigt vänder sig Goebbels allt oftare till Gud, därför att "ju starkare och större jag gör Gud desto starkare och större blir jag själv". Gud är tro, "Gud är allt". Goebbels menar att en modern människa som tror förlöser sig själv när hon offrar sig själv, när hon blir en "Kristus-socialist" som ger sitt liv för mänskligheten. Men även om människan förlöser sig själv söker hon dock efter en förlossare som framträder i människogestalt; i Hitler finner Goebbels vad han söker, Hitler har allt "för att bli Konung". Under de kommande decennierna, vid framgång som motgång, förblir Hitler Goebbels hjälte, en "undergörare", den "nye Messias". Goebbels förvandlar agitatorn Hitler till en Führer och han skapar Hitlermyten, en myt som han själv bedras av och som leder till hans egen undergång, Führern och hans skapare, båda blir offer "för mänskligheten".

Nationalsocialism är för Goebbels som för så många andra en hjärtats trossak. Goebbels svärmar för Führerns stora blå ögon som är "som stjärnor", och han skriver i dagboken att han "älskar honom" med en kärlek som består till det bittra slut då det totala moraliska, politiska och socialistiska nederlaget uppenbaras också för den självförhäxande duon Hitler/Goebbels.

Vilka socialpolitiska och socialistiska idéer leder fram till denna mediokra bankrutt? Eftersom segern över andra världskrigets motståndare för Goebbels också är avgörande för tron på Führern, skriver han så sent som 1942 att "så länge han lever och är frisk mitt ibland oss och så länge hans andes kraft och hans mannakraft kan sättas in i kampen, så länge kan oss intet ont ske". Sådan tro försätter berg och för Goebbels är politik inte det möjligas konst utan det omöjligas "under". Mot allt förnuft försätter sig den intelligente Goebbels i ett fanatismtillstånd som lär oss att även exceptionella begåvningar genom mäktiga emotionella upplevelser kan lamslås och att agerandet som sker i sådant tillstånd rättfärdigar för personen själv de mest atavistiskt förankrade förstörelsefantasier. Under de sista krigsåren överträffar Goebbels verklighetsnära undergångslusta Hitlers mer retoriskt förankrade idéer om att utrota allt, inklusive sig själv och det tyska folket. Undergången, apokalypsen, blir för Goebbels en lika stor hjärteangelägenhet som att fullfölja "det totala kriget". Medan Hitler ofta tvekar, tvekar inte Goebbels att driva på och inspirera den älskade Führern till nya korståg mot "det onda".

Vägen mot makten och åren vid makten är för Goebbels ej endast tjugofem år präglade av stora politiska slagord och magnifika propagandakampanjer utan också en tid med kupper och motkupper inom och utom partiet. Goebbels är den borne kuppmakaren och han har endast förakt, spydiga sarkasmer och glåpord över till förlorarna. Om 1944 års 20-julimän skriver han att "om de bara inte varit så oskickliga. De hade sin stora chans. Vilka trumfkort! Men så barnsligt genomfört! Jag ser framför mig hur jag skulle ha handlat. Varför besätter de inte radiohuset och kastar i etern ut de grövsta lögner? Utanför min dörr placerar de en vaktpost, men låter mig i lugn och ro telefonera till Führern och göra allt klart för en motkupp. De blockerar inte ens min telefon! Att ha så många trumf på hand... Vilka nybörjare!". Endast Claus von Stauffenberg får godkänt: "...vilken karl! Om honom är det skada. Vilken kallblodighet, vilken intelligens, vilken järnvilja! Obegripligt att han omgav sig med detta garde av kärringar!".

Goebbels största egen kupp framför alla andra kupper är naturligtvis maktövertagandet i januari 1933, då Hitler avlöser husen Hohenzollern och Habsburg med hjälp av paroller som "Grossdeutschen", "Führer", "profet" och "kämpe". Goebbels nyttjar tidens tekniska hjälpmedel och når en enorm genomslagskraft med dessa propagandakanonader, trots ytterst begränsade ekonomiska resurser. Miljonerna från storindustrin tillhör mytens värld. Partitidningarnas upplagor är blygsamma: 120 dagstidningar med en total upplaga av knappt en miljon exemplar är detsamma som 2,5 procent av den totala dagstidningsupplagan i Tyskland.

ppp 
En scen från Saló-Sade av Pier Paolo Pasolini.
Våldet och förödmjukelsen blir applicerat med
klinisk intelligens av nazifascismen.

Från 1920-talet och fram till dagen innan Goebbels i kanslerbunkern i Berlin 1945 sväljer cyankaliumkapseln står han i ständig kontakt med vanliga medborgare, talar, skriver och hjälper även i triviala angelägenheter. Goebbels är en av Hitlertysklands mest hatade och fruktade partipampar men samtidigt för "vanligt folk" den mest omtyckta. Det gäller också personalen i hans ministerium, där flertalet 1933 ännu inte fyllt trettio år och således är drygt tio år yngre än Führern, som själv är knappt mer än hälften så gammal som det gamla gardet weimarpolitiker. Goebbels menar att medarbetarna visserligen inte alltid "förstår sig på de byråkratiska krämarfasonerna" men istället är besjälade av rätt entusiasm när det gäller att smida slagkraftiga vapen för framtida strider: "Eld, begeistring och oförbrukad idealism". Mer än hälften av medarbetarna har universitetsutbildning och en betydande del av dem har doktorerat.

Maktövertagandet 1933 är ingen kupp i traditionell mening. I detta faktum finns det machiavelliskt intressanta. Maktövertagandet sker legalt sedan det blivit uppenbart för alla att ett legalt maktövertagande av nationalsocialisterna är enda möjligheten att undvika partiets kupp mot den bestående ordningen. Den perfekta kuppen är naturligtvis alltid den som sker under omständigheter vilka inte kan karakteriseras som "kupp", dvs att den sker legalt och under ordnade former. Hitlers maktövertagande sker i samförstånd med ledande personligheter i Weimarrepubliken, framför allt Otto Meissner, Franz von Papen och rikspresidenten Paul von Hindenburg.

Inför årsskiftet 1932/1933 skriver Hindenburg till rikskanslern Kurt von Schleicher, som sedan fyra veckor är regeringschef och tackar honom för utfört arbete. I stort sett instämmer politiska bedömare med Frankfurter Zeitungs ledarskribent som menar att "det våldsamma nationalsocialistiska angreppet på den demokratiska staten slagits tillbaka"" och att generalen Schleicher kommer att "ge nytt liv åt Weimarstatens demokratiska organ". Så skedde ej trots att Schleicher fick 63 procent av de avgivna rösterna vid valet den 6 november 1932. Hitler förlorade drygt två miljoner röster! Bland annat som ett resultat av denna motgång försöker Gregor Strasser i december samma år spränga partiet inifrån, men under de första dagarna 1933 inträffar ett av de "under" som får Goebbels att sätta total tilltro till Hitlers säregna förmåga att vid krissituationer i sista sekunden kravla sig ur problemen. Den tidigare rikskanslern Papen, som har Hindenburgs obegränsade förtroende, träffar utan rikspresidentens vetskap Hitler vid ett hemligt möte i Köln den 4 januari 1933, då man bla talar om möjligheterna att gemensamt störta regeringen Schleicher. Därmed ligger vägen öppen för Hitler att genom Papens förmedling förhandla direkt med Hindenburg.

Papen rapporterar till Hindenburg och får fria händer att förhandla vidare med Hitler. Trots Hindenburgs väl kända förakt för Hitler lyckas Papen få denne att tro att endast via omvägen över Hitler kan Papen åter själv bli rikskansler. Hindenburg avkräver sonen Otto von Hindenburg - som är hans adjutant - och statssekreteraren Otto Meissner tystnadslöfte, dvs att de intet skall säga till Schleicher om Papens underhandlingar med Hitler. Därmed har det mindre angenäma författningstillstånd inträtt att statsöverhuvudet intrigerar mot sin egen regering och förbereder en kupp för att avsätta den. Meissner borde i det läget informerat Hindenburg att det inte rörde sig om en alldaglig utnämningsfråga. Det gjorde han emellertid inte och öppnar därmed vägen för den konspiration som leder fram till den statskupp Schleicher genom fördröjningstaktiken gentemot Hitler, försöker undvika.

För intrigören Goebbels är det gyllene tider och vad som sker ett stort "under". I ett radiotal säger han att det "är djupt gripande att se hur i denna stad (Berlin) där vi för sex år sedan började vårt arbete med hjälp av en handfull människor, hur i denna stad praktiskt taget hela folket står bakom oss, hur alla sorters människor marscherar förbi, arbetare och borgare och bönder och soldater och studenter - en stor folkgemenskap där man inte frågar vem som är borgare eller proletär, katolik eller protestant utan endast vill ha svar på frågan: Vem är du, hur hör du samman med och bekänner dig till ditt land! Detta är för oss nationalsocialister denna dags stora lycka. Vi tror inte att kampen därmed är slut. Redan i morgon börjar det nya arbetet och den nya kampen. - Med all rätt kan man säga: Deutschland ist im Erwachen..."

Goebbels förblir nationalsocialist, han är nationalsocialist även 1945. Han förlorar sällan målet ur sikte att förvandla Tyskland till en stat där förutom judarna även kapitalister, adel och borgare fördrivits från den politiska och ekonomiska makten. Fram till slutet solidariserar sig Goebbels med de vänsterradikala krafterna inom partiet, före 1933 samlade kring bröderna Gregor och Otto Strasser. Sedan bröderna efter maktövertagandet snabbt förlorat inflytande över partiet, tunnas skaran av övertygade nationalsocialister ut, inte minst därför att Hitler själv, möjligen av taktiska skäl, lierar sig med samhällets tidigare ledande skikt.

Men ej heller detta att Hitler sviker de nationalsocialistiska idealen förändrar Goebbels tro på Führern som ledare för det samhälle där betoningen ligger på ordet "socialism". Goebbels menar att Führern innerst inne fortfarande är trogen 1920-talets ideal och att när hindren undanröjts kommer det tusenåriga paradiset förverkligas.

Men de sovjetryska trupperna närmar sig Berlin. I en artikel i tidskriften Das Reich skriver den i detta avseende klarsynte analytikern Goebbels 1945 att år 2000 kommer, om tyskarna förlorar kriget, "Sovjetunionen även om överenskommelserna mellan Roosevelt, Churchill och Stalin håller, att besätta hela öst- och sydosteuropa och större delen av Tyskland. Framför detta i ett slag enormt stora Sovjetunionen sänkes då en järnridå (uttrycket "järnridå" präglade Goebbels i en artikel publicerad i Das Reich 1944) bakom vilken människorna kommer att föras till masslakt...".

Bo I Cavefors

Ur arkivet

view_module reorder

Vem får uttrycka sig 2012?

Det pågår ett omfattande arbete på andra sidan sundet. Lokaler, Hotel och hyrbilar bokas. Röda mattan putsas, redo att rullas fram. Danmark tar över den europeiska unionens ordförandeklubba i januari 2012 ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 22 november, 2011

Georg Brandes, en av Nordens ledande intellektuella under 1800-talets sista decennier

Det händer inte så ofta att en doktorsdisputation drar horder av besökare, inte bara släkt och vänner, utan personer ur de mest skilda läger. Så var dock fallet då Pil Dahlerup 1983 vid ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer | 14 Maj, 2014

Av det ni lämnar i ruiner ska jag bygga ett tempel

Det känns som att det svenska litteraturklimatet blir alltmer fientligt gentemot poesin. Att den litterära jordmånen dödar dess rötter. Att den inte längre tillåts växa. Den har blivit en fridlyst ...

Av: Tim Sterner | Gästkrönikör | 24 november, 2011

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 30 januari, 2013

DIKTER i AUGUSTI

nya dikter av Carsten Palmer Schale

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 08 augusti, 2017

Konungens ring

Fransmännen slår vakt om sina äventyrsförfattare. Victor Hugo räknas som en klassiker. Hans Samhällets olycksbarn läses också hos oss. Och den har blivit en jättesuccé som musikal. Men vem omhuldar ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 09 december, 2013

Nordiska musikdagarna

Karin Hellqvist, Anna Lindal och Lene Grenager spelar Bandroom 5 av Öyvind Torvund. Medverkade gjorde också Håkon Stene basgitarr och Anders Förisdal gitarr. Nordiska musikdagarna i Norrköping "Vafför ...

Av: Sophie Malmros | Kulturreportage | 18 september, 2007

Loserförfattarfabriken III

Ny sen årstid på loserförfattarfabriken. Den varma tredjedelslängre sommarén av få ord förbyttes till höstens meningslösa tystnad först. Loserförfattarna hade för det mesta glömt sin första iver att skriva enahanda ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 11 augusti, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.