En liten blåsa i Guds andes glas

Jag är förtvivlad, full av ångest och riven i djupet som aldrig förr! Det är nåt fel med mig! Det är som att återuppbygga ett hela tiden raserande och sönderblandat ...

Av: Benny Holmberg | 05 september, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Lee Lozano och bokstävernas magi

Hon föddes som Lenore Knaster i New Jersey 1930, hon försvann från New York omkring 1972 och dök upp i föräldrahemmet i Dallas i Texas där hon dog i ensamhet ...

Av: Birgitta Milits | 11 Maj, 2010
Konstens porträtt

Frank Heller på Casa Collina

Dervischen bleknade

”Berättelserna, vilka förvisso äro bagateller, bära tydliga spår av sättet och tidpunkten för sin tillkomst. Jag bodde i första världskrigets Danmark, där man i lugn och ro lyssnade till stormen ...

Av: Ivo Holmqvist | 07 september, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Nybyggare i den svenska obygden. Arbetslinjen anno 1900-talet

Västerbottens län omfattar inte endast kustlandets goda jordar utan även lappmarkernas stora vidder. När denna obygd bröts kunde en människa få uppleva hur en by blev till. En familj slog ...

Av: Lilian O. Montmar | 13 juli, 2010
Reportage om politik & samhälle

  • Kultur
  • Publicerad:

Bokåret 2014



en kavalkad bland årets böcker”Stilens munterhet” lyder den muntra titeln på en nyutkommen volym med dagboksanteckningar gjorda av Sara Lidman åren 1975—1985, här i urval av Annelie Bränström Öhman (Albert Bonniers förlag).

Utgivaren skriver i sitt förord: ”Här träder Sara Lidman fram i helfigur, som det både ömsinta och argsinta tidsvittne hon var, en samtidsförfattare med lika delar esprit och självironi. Hennes dubbla position som romanförfattare och vänsterradikal förgrundsgestalt gör självklart också boken till ett levande politiskt tidsdokument.”

Den kommenterade dagboken ger spännande inblickar i Sara Lidmans vardagstillvaro i Missenträsk och hennes pågående arbete med Jernbanesviten. T.ex. Pingstdagen 1976: ”Nu håller jag på att drunkna i dokument. Hur ska jag med min trötthet orka få ordning på detta, och orka få ordning på min historia, och orka skriva ut det, och orka renskriva?” Och en annan dag: ”Har idag fått en fantastisk karta över Jörn – en stor ytterst detaljerad karta med minsta kärr och pöl utsatt. Den har stått i källaren på kommunalkontoret i Jörn ”till ingen nytta”. Ett led i nedmonteringen av glesbygden? Måtte jag hinna taga fast denna bygd. Hinna fånga.”

Ivo Ledo (1924—2012), en av den brasilianska modernismens viktigaste namn, har introducerats på svenska med volymen ”Rekviem och andra dikter” (Ellerströms), i översättning av Henrik Nilsson, som också skrivit ett utomordentligt förord. Livos vindlande lyrik är lättillgänglig, impressionistisk, Artur Lundkvistaktigt sinnlig och livsbejakande – trots förgänglighetsmedvetenheten. Sammantaget en av de mest inspirerande diktsamlingar jag på senare år läst!

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En stark läsupplevelse bjuder också Kjell Espmarks nyutkomna ”Den inre rymden” (Norstedts), som kompletterar den tidigare ”Vintergata”. Här reser diktjaget i livsrymden och återupplever barndomsminnen, varvat med dikter från nuet innehållande oerhört starka dikter från den åldrandes tillvaro allt närmare livets yttersta gräns. Såväl resignation som trots: ”Och jag reser mig långsamt/ ur den hopsjunkna mannen på bänken./ Det är dags att uppfinna världen.” Som helhet en av årets starkaste svenska diktsamlingar.

Inom området facklitteratur – eller kanske snarare samtidshistoria – kan jag slutligen inte låta bli att nämna Håkan Hjulströms nyutkomna, initierat skrivna ”Diskoteken i Sverige” (Ekerlids). Rikt illustrerad överblickar boken hel epok i svenskt nöjesliv (ganska precist 1975—1984). Café Opera som ett svenskt svar på Studio 54 och discokulturens kommande kulmination kom att färga en hel generation. Men varför dog diskokulturen så plötsligt? Själv tror jag starkt: aids-epidemin.

I Lars Noréns En dramatikers dagbok noterar berättarjaget i princip allt som dagarna har att ge: telefonsamtal, väderlek, tankar, känslor… Lars Norén blir så sina upplevelsers notisskrivare…

Genom att detaljerat skriva om sig själv lär han allt tydligare känna sig själv. Han studerar det egna jaget med en iver gränsande till besatthet – påminnande om Michel de Montaignes i dennes berömda Essäer.

Ett ytterst nära släktskap föreligger mellan fyra följande svenska författare: Lars Norén (f. 1944), Ulf Lundell, (f. 1949), Göran Greider, (f. 1959) och Lukas Moodysson (f. 1969). Fyra profilerade ensamgångare; fyra framhävt antiauktoritära, själv- och samhällskritiska diktare – alla dessutom med en påfallande blick för samhällets svaga och marginaliserade. Hos samtliga därtill ett påfallande frihetsbehov liksom en lust att ta in så mycket som möjligt av omvärlden – alltsammans på en vardaglig prosa där privat och allmänt, smått och stort, blandas.

Ulf Lundells tegelstenstjocka Frukost på en främmande planet kan läsas som såväl roman som diktsamling: en samling reflektioner, anteckningar och minnesbilder som spränger genregränser. Här liksom i bl.a. senaste romanen Visenterna återkommer en författare driven av en lust att komma till klarhet om det egna jaget – och att kritiskt granska samtidens samhälle.

Göran Greiders texter har ofta samma generösa bredd som verksamheten som ledarskribent: internationell ekonomi och kattens rörelser noteras med lika stort intresse.

Lukas Moodyssons kliver djärvt mellan stilnivåer, blandar i princip in vad som helst i sin text. Hans senaste, mosaikartade roman, Döden&co, är blixtrande infallsrik och hisnande i sina djärva tankekast. Berättarjagets upplevelser inbegriper bokstavligt talat allt som varseblivs. Resultatet blir anmärkningsvärt lyckat: vardagslivet föder stor dikt.

Anton Tjechov, in i det sista var tveksam huruvida han alls skulle gifta sig, vigdes år 1901 med skådespelerskan Olga Knipper, som han några år tidigare mött på den nygrundade Konstnärliga teatern, där hans pjäs ”Måsen” repeterades.

Båda månade emellertid om sin frihet och även som gifta levde de långa perioder åtskilda: Tjechov i sitt hus på Jalta, där han vistades för sin hälsas skull, Olga i Moskva, där hon fortsatte sin skådespelarkarriär. Till stor del kommunicerade de genom intensivt brevskrivande.

Ulla Roseen, initierad kännare av rysk litteratur, översatte för tiotalet år sedan ett frikostigt urval ur denna spännande korrespondens och sammanställde en volym (försedd med ett rikt notsystem och unika illustrationer) som sammantaget ger en fantastiskt levande bild av inte minst Anton Tjechov. Boken heter Älska mig och skriv! – och den håller i högsta grad för omläsning.

Makarna framstår faktiskt båda som ambivalenta till giftermålet. De är visserligen ömhetstörstande och i uppenbart behov av närhet och bekräftelse, men samtidigt röjer de misstro mot en alltför nära relation: båda månar om sin integritet. ”Vi är ett föredömligt äkta par i det att vi inte hindrar varandra från att arbeta”, konstaterar Tjechov belåtet nere i Jalta.

Både han och Olga växlar mellan en raljant, distanserad ton och en mera naken, desperat ton, som vittnar om ett omättligt kärleksbehov (Tjechov 1904: ”Du ska veta att utan dina brev kan jag inte leva.”) Dröjer den andre med sitt svarsbrev några dagar för länge, tror sig den andre genast vara övergiven och glömd.

Våren 1904, strax innan makens död, undrar hon: ”Käraste Anton, vad är livet? Det känns så fruktansvärt sorgligt och tungt.” Maken svarar avvärjande: ”Det är detsamma som att fråga: vad är en morot? En morot är en morot, och det är allt man vet om det.”

Gång på gång försöker Olga ingjuta mod i sin desillusionerade make. ”Du måste jaga bort alla meningslösa tankar”, manar hon. ”Älska mig och skriv!”

Tjechov själv pendlar mellan ett smått apatiskt tillstånd och en febrig skrivlust. Han tittar ut på de gulnade träden. Stackars träd, kommenterar han, ”nu har de gulnat - precis som människor som inte får en droppe lycka i sina liv”.

Giftermålet med Olga Knipper förlöste kluvna känslor hos Anton Tjechov; han tycks känna både fasa och fascination inför den unga, vackra skådespelerskan.

Korrespondensen förmedlar ytterst levande porträtt av de båda – samtidigt som breven manar fram en hel epok. Här kommer Gorkij på besök; ångbåten i Sebastopol tjuter; Olga skriver vid ”otroligt lyxigt elektriskt ljus”… En försvunnen värld skymtar åter.

 

Björn Gustavsson

Ur arkivet

view_module reorder

Den gylne regel

For å prøve om det en gjør er etisk/moralsk akseptabelt, gis det ulike prosedyrer det vil si at det tilfredsstiller fordringer som ‘logisk forenlighet’, ‘koherens’, ‘konsensus’, ‘konsistens’, og en av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 juli, 2013

Buddhismen och Västvärlden. Samverkan och anpassning

Buddha Shakyamunis födelse ur sin mors sida (Nepal, 1570)Buddhismen är en ytterligt mångskiftande religion som innehåller ett flertal skolor och olika tolkningar har gett upphov till skilda riktningar. Den viktigaste ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 09 mars, 2009

Regler og regelstyring

Innledning Eksempler på aktiviteter som er regelstyrt, er sjakk og fotball: I det tjuende århundre dukket det opp filosofer som hevdet at språk er regelstyrt (Austin; Searle).Ut fra en oppfatning om ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 juni, 2013

Melker Garay. Foto: Niclas Kindahl

Utlämnad åt ensamheten

En människa är alltid utlämnad åt ensamheten. Det upptäcker hon ibland; på vägen hem i bussen, i närbutiken, eller när hon ligger i sängen och stirrar upp i taket. Till ...

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 02 april, 2015

Machiavellis republikanska ideal

Machiavellis republikanska ideal Historikern Satya Datta beskriver Niccolò Machiavellis republikanska ideal. Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex ...

Av: Satya Datta | Essäer om samhället | 03 Maj, 2007

Kaurismäki – absolut finskt?

Aki Kaurismäki kan ses som någonting absolut finskt även om många finländare tycker att han förmedlar en felaktig bild på Finland i sina filmer. Ändå tilltalar Kaurismäkis filmer en internationell publik ...

Av: Mirva Huusko | Övriga porträtt | 17 januari, 2014

Virginia Woolf trendextrapolerar

I sitt berömda föredrag A Room of One’s Own (Ett eget rum), som Virginia Woolf höll på två kvinnliga colleges vid universitetet i Cambridge 1928, sa hon att Jane Austen ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 09 februari, 2014

Stranger Visions (2012-2013) av Heather Dewey-Hagborg

Självlysande kaniner och kvantkonst

Mathias Jansson med en essä om konst vid den yttersta gränsen för forskningen.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 18 september, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.