Franz Kafka. Foto: Wikipedia

Tre dikter av Franz Kafka

Erik Carlquist föreslår tre dikter av Franz Kafka tagna från brev han skrev.

Av: Erik Carlquist | 11 augusti, 2015
Gästkrönikör

Från animation till station -Lars Arrhenius och pixelns födelse

I begynnelsen var pixeln. En grön blinkande fyrkant. I animationen ”Murmurs of Earth” (2007) berättar konstnären Lars Arrhenius och filmaren Johannes Müntzing jordens historia på sex minuter med hjälp av ...

Av: Mathias Jansson | 21 september, 2011
Essäer

Jag ropar

Jag ropar en varm tunga öppnar en sångs tillblivelse Har i vändpunkten ropet som är ett direkt tilltal där randen av fuktighet möter . En tunga söker en mun En blick är funnen I ett stenröse en röst begraven ...

Av: Hebriana Alainentalo | 11 januari, 2007
Utopiska geografier

Döden är den stora illusionen

Den tibetanska dödsboken och det som aldrig dör

”Total närvaro är väsentligt då någon dör. Det är av yttersta vikt och mycket kraftfullt om vi kan relatera i nuet, eftersom det just då finns en osäkerhet mellan kropp ...

Av: Annakarin Svedberg | 01 december, 2015
Essäer om religionen

Czeslaw Milosz  Foto Artur Pawlowski CCBYSA4.0

Litteratur: Czeslaw Milosz - Traktater på vers



En ark i tidens flod

Ordet traktat (franskans traité) för tankarna till upplysningstiden, till Voltaire och Alexander Pope. Det är knappast en ”lyrisk” genre. Den präglas av rationalism och common sense.

Då Czeslaw Milosz kallar en av sina tre traktater för Traktat om poesin låter det därför närmast som en paradox, som en kollision mellan oförenliga storheter. Så rör det sig också om ett försök att skapa en dikt bortom stämningsmåleri och välljud: ”Glöm poesin, jag vill ha ny diktion”.

Att ”rädda” poesin är även att ”ta upp en evig stund ur rörelsen”, att försöka fasthålla ett absolut värde, då moralen adopteras av politiken. Det finns en förbindelse mellan liv och konst, stil och existens.
Czeslaw Milosz
Traktater på vers
ISBN: 9789173272247
Översättare: Jurek Hirschberg
Förlag: H:ströms



Varje köp via denna
länk stödjer TK.


Czeslaw Milosz  Foto Artur Pawlowski CCBYSA4.0

Czeslaw Milosz  Foto Artur Pawlowski CCBYSA4.0

Milosz eftersträvar en förening av intellekt och känsla. Den utgår från en tankeakt. Han misstror metaforer och vill tala direkt: ”Jag skall helt enkel säga ”bord”, jag skall inte använda ett språk där orden blir förundrade över orden”.

Det är inte bara poetik. Udden är också riktad mot ideologiernas utfästelser och mot nationalistisk retorik. Genom att underordna sig traktatens form vill Milosz befria sig från esteticism till förmån för innehåll och uttryckskraft.

Att ”rädda” poesin är även att ”ta upp en evig stund ur rörelsen”, att försöka fasthålla ett absolut värde, då moralen adopteras av politiken. Det finns en förbindelse mellan liv och konst, stil och existens.

Försöket att extrahera ”en liten bit” av realitet i anslutning till klassicismen inleds i Traktat om moralen, som skrevs i Washington 1947, då Milosz  verkade vid den polska ambassaden. Det är en tid präglad av katastrofkänsla och diktens sista ord är ”mörkrets hjärta”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Milosz  hyllar vardagsting och förordnar ”ett tryggt hjärta”. Så skapar han en ark i tidens flod, men han är också uppenbart fascinerad av marxismens föreställning om vardandet och senare utvecklar han en subtil dialektik, enligt vilken man måste göra bruk av vardandet för att återerövra en ny dimension. På samma sätt menar han, att de sanna dissidenterna är de som först var tvungna att ” gå genom marxismen, genom denna historiska dimension”.

Förhållandet mellan ”ÄR” (être) och ”Blir” (devenir) är ett genomgående tema i traktaterna.
Milosz  anklagar dem som i Nietzsches efterföljd ”accepterar förändringens flod utan att avskilja sanningsbegreppet från rörelsen”.

Det är inte främst en filosofisk fråga. Den beror djupa skikt i Milosz  personlighet och är förenad med skuldideologier. Dessa känslor avspeglas i de partier av Traktat om poesin, som behandlar ockupationsåren i Polen.

Dikten, som skrevs i Frankrike 1955 och som har försetts med en utförlig kommentar av författaren, har fyra delar. De är lokaliserade till sekelskiftets Kraków, mellankrigstidens Warszawa, krigsårens Warszawa och Pennsylvania 1948-49.

Aldrig tycktes människan vara så underkastad determinismen och så berövad hoppet som i andra världskrigets Polen. Det är Demiurgens värld, varat som fängelse, och mot den står hos Milosz  två makter: minnet av barndomens Litauen och hans katolska tro eller kanske snarare av mystik färgade tro på en transcendens.

Milosz  var liksom sin främsta förebild Adam Mickiewicz född i Litauen och skulle alltid spela ut barndomslandskapets skogklädda kullar mot den monotona polska slätten.

Vilnius blir en utopisk mikrokosmos liksom Trieste hos Claudio Magris.

Författare har i Polen av hävd haft en representativ roll: ” I ett land vars historia dignar av tragedier, invasioner av mäktiga grannar, främmande ockupationer och uppror mot ockupanterna, hade poesin fått rollen av osynlig regering och var hyllad som sådan”.

Så är också Traktat om poesin närmast en versifierad polsk litteraturhistoria, där Milosz  prövar författarens halt och motståndskraft mot tidsandans politiska och estetiska manifestationer.

De är betecknande, att då Milosz  överväger stanna i USA är den själva förpliktelsen som polsk författare, denna särskilda mission, som får honom att återvända till Europa. Han menar visserligen att i vår tid är alla författare emigranter, men utan ”mitt Europa” är han ingen.

Hans förpliktelse gäller inte minst de döda. Historien återerövras och blir ett vapen mot värderelativism. Minne är också motstånd.

Jurek Hirschbergs översättning kompletteras av tre omfattande intervjuer med Milosz  gjorda av polska kritiker. Det arbete som Hirschberg utfört är ett ”labour of love”, en kärleksgärning.

Milosz  försök att införa en ny dimension har inte förlorat sin relevans. I en värld av ettor och nollor saknas ett dialektiskt, överskrikande moment om man erinrar sig Vilhelm Ekelunds uppmaning till den beträngda människan: ”Ett tredje måste hon söka – där hon kan återvinna det första”.

 

 

Göran Lundstedt

Ur arkivet

view_module reorder

Naturalismen og hedonismen

Det gis et mangfold av mer eller mindre velfunderte synspunkt på hva menneskets natur er: En av disse er å tyde menneskeværen som «natur». Et annet perspektiv er å beskrive ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 december, 2009

Själens alkemi – H D:s Trilogy

Hilda Doolittle som bland annat tillsammans med Ezra Pound grundade diktargruppen Imagisterna, är en av USA:s mest ”underliga” poeter. Bo Gustavsson porträtterar hennes diktande i den sista av två artiklar. Då ...

Av: Bo Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 29 oktober, 2011

Bilder av Alvar Aaltos arkitektur

Entrétak i Villa Mairea, 1937-39 På två utställningar på Arkitekturmuseet i Stockholm kan man fundera över vad som är essensen i skapandet av en byggnad eller en möbel eller en... Vad ...

Av: Leif Carlsson | Konstens porträtt | 24 mars, 2008

illustration Signe Collmo

Den franska nationalismens rena blod

Fransk nationalism har en mörk historia. Äkta fransmän är de som har vit hud och rent blod. Frihet, jämlikhet och broderskap gäller bara för äkta fransmän. Historiskt sett har det ...

Av: Bo Gustavsson | Gästkrönikör | 01 juni, 2015

Å ha et globalt liv å leve, Del III

Innledning Del III av Å ha et globalt liv å leve er om sosial rettferdighet. Sosial rettferdighet er om relasjoner mellom mennesker, det vil si at det er om anstendige liv ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 24 oktober, 2013

Skuggmänniskor -litteratur ur en sprängd verklighet

Kristian Lundberg har i sitt bidrag till antologin Landet som sprängdes fångat den skamkänsla som vidhäftar en människa som är dränerad på stolthet av en tillvaro som ständigt slår upp ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 14 januari, 2013

Ljuden i en indisk palmlund

Ljuden i en indisk palmlund Folke Rabe reser i södra Indien och fascineras av de tre största religionernas ljudbilder.

Av: Folke Rabe | Allmänna reportage | 04 september, 2006

Nakna människor på konstmuseum

På ett konstmuseum är det ganska vanligt att du möter nakna människor. Några av världens mest kända konstverk består av nakna människor som Michelangelos Davidstaty, Botticellis Venus födelse och Manets ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 21 juni, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.