Jag ropar

Jag ropar en varm tunga öppnar en sångs tillblivelse Har i vändpunkten ropet som är ett direkt tilltal där randen av fuktighet möter . En tunga söker en mun En blick är funnen I ett stenröse en röst begraven ...

Av: Hebriana Alainentalo | 11 januari, 2007
Utopiska geografier

Den sjuka pojken. Fastlåst i en syn med tungan styv som ett horn.

Kan dikten, som är ett verbalt medium, fånga det väsentliga i en målning, en teckning eller ett fotografi, och därigenom transformera det till text så att läsaren i läsningen upplever ...

Av: Emma Tornborg | 08 oktober, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Maja Stenis 1923-2008

Lustig längtan - en sökares samhällssyn

En gång i tiden var jag också en snäll, liten pojke. Mamma tyckte då att det nog inte var så bra för mig att vid fem års ålder sitta ...

Av: Dr Jan Stenis | 23 mars, 2015
Utopiska geografier

Eugenio Carmi – den pythagoreiske målaren

I dagarna öppnades en utställning med den italienske målaren Eugenio Carmi i Stockholm. Verk av den genuesiske målaren visas på Nobis Hotel vid Norrmalmstorg, och en mindre del på Italienska Kulturinstitutet ...

Av: Guido Zeccola | 29 maj, 2012
Konstens porträtt

Czeslaw Milosz  Foto Artur Pawlowski CCBYSA4.0

Litteratur: Czeslaw Milosz - Traktater på vers



En ark i tidens flod

Ordet traktat (franskans traité) för tankarna till upplysningstiden, till Voltaire och Alexander Pope. Det är knappast en ”lyrisk” genre. Den präglas av rationalism och common sense.

Då Czeslaw Milosz kallar en av sina tre traktater för Traktat om poesin låter det därför närmast som en paradox, som en kollision mellan oförenliga storheter. Så rör det sig också om ett försök att skapa en dikt bortom stämningsmåleri och välljud: ”Glöm poesin, jag vill ha ny diktion”.

Att ”rädda” poesin är även att ”ta upp en evig stund ur rörelsen”, att försöka fasthålla ett absolut värde, då moralen adopteras av politiken. Det finns en förbindelse mellan liv och konst, stil och existens.
Czeslaw Milosz
Traktater på vers
ISBN: 9789173272247
Översättare: Jurek Hirschberg
Förlag: H:ströms



Varje köp via denna
länk stödjer TK.


Czeslaw Milosz  Foto Artur Pawlowski CCBYSA4.0

Czeslaw Milosz  Foto Artur Pawlowski CCBYSA4.0

Milosz eftersträvar en förening av intellekt och känsla. Den utgår från en tankeakt. Han misstror metaforer och vill tala direkt: ”Jag skall helt enkel säga ”bord”, jag skall inte använda ett språk där orden blir förundrade över orden”.

Det är inte bara poetik. Udden är också riktad mot ideologiernas utfästelser och mot nationalistisk retorik. Genom att underordna sig traktatens form vill Milosz befria sig från esteticism till förmån för innehåll och uttryckskraft.

Att ”rädda” poesin är även att ”ta upp en evig stund ur rörelsen”, att försöka fasthålla ett absolut värde, då moralen adopteras av politiken. Det finns en förbindelse mellan liv och konst, stil och existens.

Försöket att extrahera ”en liten bit” av realitet i anslutning till klassicismen inleds i Traktat om moralen, som skrevs i Washington 1947, då Milosz  verkade vid den polska ambassaden. Det är en tid präglad av katastrofkänsla och diktens sista ord är ”mörkrets hjärta”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Milosz  hyllar vardagsting och förordnar ”ett tryggt hjärta”. Så skapar han en ark i tidens flod, men han är också uppenbart fascinerad av marxismens föreställning om vardandet och senare utvecklar han en subtil dialektik, enligt vilken man måste göra bruk av vardandet för att återerövra en ny dimension. På samma sätt menar han, att de sanna dissidenterna är de som först var tvungna att ” gå genom marxismen, genom denna historiska dimension”.

Förhållandet mellan ”ÄR” (être) och ”Blir” (devenir) är ett genomgående tema i traktaterna.
Milosz  anklagar dem som i Nietzsches efterföljd ”accepterar förändringens flod utan att avskilja sanningsbegreppet från rörelsen”.

Det är inte främst en filosofisk fråga. Den beror djupa skikt i Milosz  personlighet och är förenad med skuldideologier. Dessa känslor avspeglas i de partier av Traktat om poesin, som behandlar ockupationsåren i Polen.

Dikten, som skrevs i Frankrike 1955 och som har försetts med en utförlig kommentar av författaren, har fyra delar. De är lokaliserade till sekelskiftets Kraków, mellankrigstidens Warszawa, krigsårens Warszawa och Pennsylvania 1948-49.

Aldrig tycktes människan vara så underkastad determinismen och så berövad hoppet som i andra världskrigets Polen. Det är Demiurgens värld, varat som fängelse, och mot den står hos Milosz  två makter: minnet av barndomens Litauen och hans katolska tro eller kanske snarare av mystik färgade tro på en transcendens.

Milosz  var liksom sin främsta förebild Adam Mickiewicz född i Litauen och skulle alltid spela ut barndomslandskapets skogklädda kullar mot den monotona polska slätten.

Vilnius blir en utopisk mikrokosmos liksom Trieste hos Claudio Magris.

Författare har i Polen av hävd haft en representativ roll: ” I ett land vars historia dignar av tragedier, invasioner av mäktiga grannar, främmande ockupationer och uppror mot ockupanterna, hade poesin fått rollen av osynlig regering och var hyllad som sådan”.

Så är också Traktat om poesin närmast en versifierad polsk litteraturhistoria, där Milosz  prövar författarens halt och motståndskraft mot tidsandans politiska och estetiska manifestationer.

De är betecknande, att då Milosz  överväger stanna i USA är den själva förpliktelsen som polsk författare, denna särskilda mission, som får honom att återvända till Europa. Han menar visserligen att i vår tid är alla författare emigranter, men utan ”mitt Europa” är han ingen.

Hans förpliktelse gäller inte minst de döda. Historien återerövras och blir ett vapen mot värderelativism. Minne är också motstånd.

Jurek Hirschbergs översättning kompletteras av tre omfattande intervjuer med Milosz  gjorda av polska kritiker. Det arbete som Hirschberg utfört är ett ”labour of love”, en kärleksgärning.

Milosz  försök att införa en ny dimension har inte förlorat sin relevans. I en värld av ettor och nollor saknas ett dialektiskt, överskrikande moment om man erinrar sig Vilhelm Ekelunds uppmaning till den beträngda människan: ”Ett tredje måste hon söka – där hon kan återvinna det första”.

 

 

Göran Lundstedt

Ur arkivet

view_module reorder
Foto: Björn Gustavsson

Litauen - en integrerad del av västvärlden

Björn Gustavsson om Litauen, ett nytt, lite exotiskt resmål för många.

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 19 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

bild Privat ägo

Jack Vanarsky och den potentiella konstens sällskap

Han arbetade med rörligt, skivade skulpturer och dito ("lamellade") bilder, Jack Vanarsky, den argentinskfödde konstnären (1936-2009) som landade i Paris under upprorens tid 1968 och blev kvar och verksam där ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 18 maj, 2016

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Konkretpoesi til Tidningen Kulturen fra Uwe Max Jensen

  ŠŠŠŠŠŠŠ./Z¯/)                          ŠŠŠŠŠŠ..,/¯../ ŠŠŠŠŠŠ./Š./                        ŠŠŠŠ./Z¯/'Š'/Z¯¯`·z ŠŠŠ./'/Š/Š./ŠŠ./s¯\                          ŠŠ..('(ŠZŠZŠ. ¯~/'Š') ŠŠŠ\ŠŠŠŠŠ..'Š../                          ŠŠŠ."Š\ŠŠŠ. _.·Z ŠŠŠŠ\ŠŠŠŠ..(                          ŠŠŠŠ..\ŠŠŠŠ.\Š    

Av: Uwe Max Jensen | Utopiska geografier | 04 oktober, 2008

Åvald Norén. Texter

Mitt namn är Åvald Norén, 22 år och studerar på Malmö Folkhögskola. Jag har skrivit mycket med inspiration av spoken word och även rapp då jag vill uppnå den typen av ...

Av: Åvald Norén | Utopiska geografier | 17 juni, 2013

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | Musikens porträtt | 24 september, 2014

Ian McEwan: Sweet Tooth

Goda vänner till oss på Nya Zeeland köpte för många år sedan en försvarlig hög tegelstenar i St. Privat, en liten lantlig by i det inre av Frankrike. Fast de ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.