Arne Sucksdorff

Ett stort äventyr med en stor filmare!

Vilken var den förste svensk som belönades med en Oscar? Rätt svar på denna TP fråga är inte Ingmar Bergman. Rätt svar är Arne Sucksdorff. För första gången går det ...

Av: Belinda Graham | 22 april, 2017
Filmens porträtt

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | 27 augusti, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Bland alla dessa nya deckardrottningar och kriminalkungar.

Det är tur att man kan simma. Annars hade jag för längesedan dränkts av den svenska deckarvågen som vuxit sig stor och blivit till ett eget litet innanhav. Idag, fyrtiofem ...

Av: Crister Enander | 31 Maj, 2011
Crister Enander

Metaltown 2013 – en nära-döden-upplevelse?

Årets Metaltownfestival bjöd på allt man kan önska sig av en festival: Bra musik, sol, glada festivalbesökare och god mat! I detta festivalreportage beskriver Linda Olsson varför Metaltown är en ...

Av: Linda Olsson | 03 augusti, 2013
Essäer om musik

Bild av Francesca Woodman.

Frostsprängning av urberget



Han är en målare som bränt alla sina målningar. Han har pengar att leva för, antagligen ärvda, och har sedan barndomen en i många avseenden plågsam koppling till orten Weng, där han nu vistas. Han bor på ett värdshus som han avskyr, i en trakt som han känner avsmak inför, där blicken "måste brytas sönder mot bergväggarna", i en dal som "är dödlig för varje själ", där hundar ständigt skäller och ylar.

Nikanor Teratologen läser Thomas Bernhards roman "Frost".



Nikanor Teratologen om Thomas Bernhard.


Thomas Bernhards gravplats.

Thomas Bernhards gravplats.

 

Han dog 1989, och lämnade efter sig något av det mest omistliga i den tyskspråkiga efterkrigslitteraturen.
Thomas Bernhard, 1987. Foto: Wikipedia

Thomas Bernhard, 1987. Foto: Wikipedia

Annons:

En ung man, en så kallad allmäntjänstgöringsläkare, anställd under handledning en tidsperiod innan läkarlegitimationen utfärdas, anländer vintertid med tåg till en avsides österrikisk dalgång. Han har åkt dit för att under falska förespeglingar observera målaren Strauch, på uppdrag av sin handledare, kirurgen Strauch. Den unge mannen är en medicinsk spion, utsänd av kirurgen, som fruktar att hans excentriske bror målaren, med vilken han sedan länge inte har någon kontakt, slutgiltigt håller på att gå under. Ett par decennier har gått sedan bröderna Strauch senast träffades, men rykten från orten Weng, där målaren huserar, har nått kirurgen. Uppdraget är att i brevform och senare när de möts förmedla bl.a detta:

Beskrivning av hans beteendemönster, hans dygnsrutiner; upplysning om hans åsikter, avsikter, yttranden, omdömen. En rapport om hans sätt att gå. Om hans sätt att gestikulera, brusa upp, "värja sig mot människor". Om hanteringen av hans käpp. "Observera käppens funktion i handen på min bror, iaktta det å det noggrannaste." 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den unge mannen utger sig för att vara juridikstuderande och har inga problem att vinna den gamle målaren Strauchs förtroende.

Strauch visar sig vara en talträngd, frispråkig misantrop, förvånansvärt öppen och meddelsam. Han är medveten om att han är sjuk, och yttrar när de två umgåtts några dagar:

"Vad säger folk om mig", frågade han. "Säger de: den idioten? Vad säger folk?" Han ville ha svar. "Jag retar dem, så är det. Mitt huvud har alltid retat dem. Idag, i det här tillståndet, framträder även andra egenskaper som tidigare varit dolda. Inte trängt ända fram till huvudet. Det är sant: i en sådan sjukdom kan man inte längre gömma något."

Han är en målare som bränt alla sina målningar. Han har pengar att leva för, antagligen ärvda, och har sedan barndomen en i många avseenden plågsam koppling till orten Weng, där han nu vistas. Han bor på ett värdshus som han avskyr, i en trakt som han känner avsmak inför, där blicken "måste brytas sönder mot bergväggarna", i en dal som "är dödlig för varje själ", där hundar ständigt skäller och ylar. Han är en oresonlig självplågare och radikal civilisationskritiker och den förste i raden av larger than life-gestalter som ska komma att dominera Bernhards berättelser:

1967 kom Verstörung, om en läkare i en liknande alpdal som tar med sin son på en rundfärd bland sina groteska patienter; boken tas över av furst Sauraus inte helt själsfriska monolog, som löper över ett hundratal sidor; i Das Kalkwerk (1970) möter vi den egenartade och grymme Konrad som tillsammans med sin handikappade och hunsade hustru tagit sin tillflykt till ett nedlagt kalkbruk, enligt Konrads förmodan den bästa tänkbara platsen för att äntligen kunna skriva ner den ultimata studien om det absoluta gehöret, en studie som han säger sig ha haft i huvudet under decennier, men hindrats överföra i skrift tack vare alla tidigare omgivningars störande olämplighet; i Korrektur (1975) har en namnlös berättare dragit sig tillbaka till "Höllers takkammare", som förmodas vara ännu en sådan plats där tankar och skrivande äntligen görs möjliga, för att ordna den självmördade Roithamers efterlämnade papper: liksom i Frost och Kalkverket och i flera kommande verk når oss huvudpersonens mässande ordflöde genom en förmedlare, gärna namn- och konturlös.

Frost var Thomas Bernhards första roman, publicerad 1963, när han var 32 år.

Han dog 1989, och lämnade efter sig något av det mest omistliga i den tyskspråkiga efterkrigslitteraturen. Som jag ser det bröt han ny mark med Frost: ingen hade gjort något jämförbart tidigare. Det finns en befriande kompromisslös djärvhet i Frost; något rått och ursprungligt och tämligen utpinat, eller kanske snarare pinat till vanmäktigt storhetsvansinniga språkliga konvulsioner. Det knotiga och styltiga i det tyska språket, som är ett vackert tungomål, laddas med osalig energi, hudflängs och rådbråkas till knastrande taggighet, när målaren Strauch ger utlopp för sina hutlösa, abrupt avsnörpta tirader. Mer om dem senare, nu till miljöskildringen. Den unge mannen skriver:

Weng är den dystraste ort som jag någonsin sett.---Weng ligger högt, men ändå liksom långt nere i en ravin. Det är omöjligt att komma över klippväggarna.---Floder andas ut lukten från förmultningen längs hela deras lopp. Bergen liknar hjärnstrukturer som man kan råka på, är övertydliga om dagen, inte ens förnimbara om natten.

Nedanför Weng, i botten av dalen, ligger järnvägsstationen. Där finns butiker och en cellulosafabrik. Nära byn byggs ett stort kraftverk. Tillståndet hos befolkningen är så erbarmligt att det väl aldrig skådats i sinnevärlden, åtminstone inte i Österrike. Den unge mannen berättar om sina intryck:

[Orten] är befolkad av mycket små, vuxna människor, som man lugnt kan kalla svagsinta. Inte längre än en och fyrtio i genomsnitt raglar de mellan sprickor i murar och gångar, avlade i rus.---I själva verket har jag hittills bara sett skuggor av människor, människoskuggor, i fattigdom och i ett slags ursinnigt skälvande beklämning.

Denna proletariserade landsbygdsbefolkning påstås ha "försupna barnröster" och sägs närhelst tillfälle ges hänge sig åt glädje-och hänsynslös liderlighet. Strauch har en hårt avvisande och djupt äcklad hållning till sexualitet, och till kvinnor. Till allt, kan man väl egentligen säga. Vid ett tillfälle, i ett genom sina överdrifter komiskt utfall mot livet på landet, fräser han bland annat:

"Perverst", sade målaren, "är allting på landsbygden, speciellt här är allting perverst. Det är dock ett stort misstag att anta att folk på landet är mer värda: folk på landet, ja! Folk på landet, det är ju dagens undermänniskor!---Landsbygden är inte längre något källbezirk, bara en fyndgruva för brutalitet och svagsinthet, för otukt och storhetsvansinne, för mened och dråpslag, för systematiskt utdöende!---Här råder arbete och armod och inget annat. Här hänger man sig eller hoppar i floden.

Den unge mannen bor på samma värdshus som Strauch, och de tillbringar det mesta av dagarna tillsammans. Mest strövar de mödosamt omkring i den snöfyllda skogen, och ner till stationssamhället, och tillbaka till värdshuset vid middagstid. Den unge mannen sammanfattar:

Det är alltid samma promenader. Det är inte alls några promenader. Helt enkelt gående i snö, i blåst och skog, i kyla.

Den halsstarrige Strauch stapplar kraftigt framåtlutad och sönderpinad av smärta vidare, med Pascals Tankar i rockfickan, dag efter dag, och mal sin bitterhet och upprördhet och förtvivlan. Kvällarna tillbringas i värdshuset, där åldringens beska ord fortsätter välla fram som varet ur ett obotligt sår. Förunderligt att denna outtröttliga, hyperboliska kverulans, som kan sägas vara romanens väsentliga handling, kan vara så pass underhållande: i den verkliga världen skulle samma slags jämrande och ilskna utgjutelser förstås inom kort bli outhärdliga.

Även i boken, denna alternativa verklighet, berättad i tjusosju kapitel som motsvarar samma antal dagar i Weng, blir det påfrestande för den unge mannen att nästan hela sin vakna tid passivt och receptivt lyssna till den maniske svartsynspredikanten. Ett av de sista kapitlen består av de brev den unge mannen sänt till kirurgen Strauch, utan att få något svar. Sättet att skriva påminner då om Strauchs sätt att tala, och även den tigande kirurgen dras där genom vissa formuleringar in i den malström av vad som kanske kan kallas vansinne som Strauch och därmed även den unge mannen virvlar kring i. Han, som börjat med att observera och citera Strauch, parafraserar honom senare, infiltreras, invaderas av hans slamskredsordvält, av hans tankevåld. Identiteterna luckras upp, logiken sviktar. Samtidigt kan den unge mannen punktvis se mycket klart på Strauch och hans predikament. Vid ett tillfälle skriver den förstnämnde:

Målaren Strauch hör till dem som gör allt flytande. Allt de rör vid smälter. Karaktären, det mest stabila. "Mig kan man inte se, för man ser ingenting", sade han.

En annan gång beskriver han Strauch så här:

Han var blott ordfragment och omflyttad satsfogning.

Denna första bok handlar om ett sönderfall, liksom den sista av Bernhards romaner skulle göra det (Auslöschung: Ein Zerfall, 1986). Strauch är på väg mot något slags sammanbrott. Han, den i ord ihärdigt självmordskretsande, får ett slut, och därmed får den bok han gav liv ett slut, ett slut som lär ha inspirerats av den läsvärde Robert Walsers livsslut. Men innan Strauch, denne osannolike antihjälte utan något som helst att kämpa för eller hoppas på, tar slut har han bjudit den läsande på mängder av tvärsäkra utlåtanden, outrerade hypoteser och mörkerglimmande resonemang. Om det är tankar så är det existens-undergrävande och tankeförintande tankar. Ofta är iakttagelserna frätande och omdömena roliga. Han har sedan länge vänt sitt tidigare målande ryggen:

Konstnärer, målare, författare, musiker, det är de onanipliktiga på jordklotet, dess oaptitliga förstelningscentra, dess böldperiferier, dess varhärdsrättsordningar...

Han är en målare som bränt alla sina målningar. Han har pengar att leva för, antagligen ärvda, och har sedan barndomen en i många avseenden plågsam koppling till orten Weng, där han nu vistas. Han bor på ett värdshus som han avskyr, i en trakt som han känner avsmak inför, där blicken "måste brytas sönder mot bergväggarna", i en dal som "är dödlig för varje själ", där hundar ständigt skäller och ylar.

Nikanor Teratologen läser Thomas Bernhards roman "Frost".



Nikanor Teratologen om Thomas Bernhard.


Thomas Bernhards gravplats.

Thomas Bernhards gravplats.

 

Han dog 1989, och lämnade efter sig något av det mest omistliga i den tyskspråkiga efterkrigslitteraturen.
Thomas Bernhard, 1987. Foto: Wikipedia

Thomas Bernhard, 1987. Foto: Wikipedia

Annons:

En ung man, en så kallad allmäntjänstgöringsläkare, anställd under handledning en tidsperiod innan läkarlegitimationen utfärdas, anländer vintertid med tåg till en avsides österrikisk dalgång. Han har åkt dit för att under falska förespeglingar observera målaren Strauch, på uppdrag av sin handledare, kirurgen Strauch. Den unge mannen är en medicinsk spion, utsänd av kirurgen, som fruktar att hans excentriske bror målaren, med vilken han sedan länge inte har någon kontakt, slutgiltigt håller på att gå under. Ett par decennier har gått sedan bröderna Strauch senast träffades, men rykten från orten Weng, där målaren huserar, har nått kirurgen. Uppdraget är att i brevform och senare när de möts förmedla bl.a detta:

Beskrivning av hans beteendemönster, hans dygnsrutiner; upplysning om hans åsikter, avsikter, yttranden, omdömen. En rapport om hans sätt att gå. Om hans sätt att gestikulera, brusa upp, "värja sig mot människor". Om hanteringen av hans käpp. "Observera käppens funktion i handen på min bror, iaktta det å det noggrannaste." 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den unge mannen utger sig för att vara juridikstuderande och har inga problem att vinna den gamle målaren Strauchs förtroende.

Strauch visar sig vara en talträngd, frispråkig misantrop, förvånansvärt öppen och meddelsam. Han är medveten om att han är sjuk, och yttrar när de två umgåtts några dagar:

"Vad säger folk om mig", frågade han. "Säger de: den idioten? Vad säger folk?" Han ville ha svar. "Jag retar dem, så är det. Mitt huvud har alltid retat dem. Idag, i det här tillståndet, framträder även andra egenskaper som tidigare varit dolda. Inte trängt ända fram till huvudet. Det är sant: i en sådan sjukdom kan man inte längre gömma något."

Han är en målare som bränt alla sina målningar. Han har pengar att leva för, antagligen ärvda, och har sedan barndomen en i många avseenden plågsam koppling till orten Weng, där han nu vistas. Han bor på ett värdshus som han avskyr, i en trakt som han känner avsmak inför, där blicken "måste brytas sönder mot bergväggarna", i en dal som "är dödlig för varje själ", där hundar ständigt skäller och ylar. Han är en oresonlig självplågare och radikal civilisationskritiker och den förste i raden av larger than life-gestalter som ska komma att dominera Bernhards berättelser:

1967 kom Verstörung, om en läkare i en liknande alpdal som tar med sin son på en rundfärd bland sina groteska patienter; boken tas över av furst Sauraus inte helt själsfriska monolog, som löper över ett hundratal sidor; i Das Kalkwerk (1970) möter vi den egenartade och grymme Konrad som tillsammans med sin handikappade och hunsade hustru tagit sin tillflykt till ett nedlagt kalkbruk, enligt Konrads förmodan den bästa tänkbara platsen för att äntligen kunna skriva ner den ultimata studien om det absoluta gehöret, en studie som han säger sig ha haft i huvudet under decennier, men hindrats överföra i skrift tack vare alla tidigare omgivningars störande olämplighet; i Korrektur (1975) har en namnlös berättare dragit sig tillbaka till "Höllers takkammare", som förmodas vara ännu en sådan plats där tankar och skrivande äntligen görs möjliga, för att ordna den självmördade Roithamers efterlämnade papper: liksom i Frost och Kalkverket och i flera kommande verk når oss huvudpersonens mässande ordflöde genom en förmedlare, gärna namn- och konturlös.

Frost var Thomas Bernhards första roman, publicerad 1963, när han var 32 år.

Han dog 1989, och lämnade efter sig något av det mest omistliga i den tyskspråkiga efterkrigslitteraturen. Som jag ser det bröt han ny mark med Frost: ingen hade gjort något jämförbart tidigare. Det finns en befriande kompromisslös djärvhet i Frost; något rått och ursprungligt och tämligen utpinat, eller kanske snarare pinat till vanmäktigt storhetsvansinniga språkliga konvulsioner. Det knotiga och styltiga i det tyska språket, som är ett vackert tungomål, laddas med osalig energi, hudflängs och rådbråkas till knastrande taggighet, när målaren Strauch ger utlopp för sina hutlösa, abrupt avsnörpta tirader. Mer om dem senare, nu till miljöskildringen. Den unge mannen skriver:

Weng är den dystraste ort som jag någonsin sett.---Weng ligger högt, men ändå liksom långt nere i en ravin. Det är omöjligt att komma över klippväggarna.---Floder andas ut lukten från förmultningen längs hela deras lopp. Bergen liknar hjärnstrukturer som man kan råka på, är övertydliga om dagen, inte ens förnimbara om natten.

Nedanför Weng, i botten av dalen, ligger järnvägsstationen. Där finns butiker och en cellulosafabrik. Nära byn byggs ett stort kraftverk. Tillståndet hos befolkningen är så erbarmligt att det väl aldrig skådats i sinnevärlden, åtminstone inte i Österrike. Den unge mannen berättar om sina intryck:

[Orten] är befolkad av mycket små, vuxna människor, som man lugnt kan kalla svagsinta. Inte längre än en och fyrtio i genomsnitt raglar de mellan sprickor i murar och gångar, avlade i rus.---I själva verket har jag hittills bara sett skuggor av människor, människoskuggor, i fattigdom och i ett slags ursinnigt skälvande beklämning.

Denna proletariserade landsbygdsbefolkning påstås ha "försupna barnröster" och sägs närhelst tillfälle ges hänge sig åt glädje-och hänsynslös liderlighet. Strauch har en hårt avvisande och djupt äcklad hållning till sexualitet, och till kvinnor. Till allt, kan man väl egentligen säga. Vid ett tillfälle, i ett genom sina överdrifter komiskt utfall mot livet på landet, fräser han bland annat:

"Perverst", sade målaren, "är allting på landsbygden, speciellt här är allting perverst. Det är dock ett stort misstag att anta att folk på landet är mer värda: folk på landet, ja! Folk på landet, det är ju dagens undermänniskor!---Landsbygden är inte längre något källbezirk, bara en fyndgruva för brutalitet och svagsinthet, för otukt och storhetsvansinne, för mened och dråpslag, för systematiskt utdöende!---Här råder arbete och armod och inget annat. Här hänger man sig eller hoppar i floden.

Den unge mannen bor på samma värdshus som Strauch, och de tillbringar det mesta av dagarna tillsammans. Mest strövar de mödosamt omkring i den snöfyllda skogen, och ner till stationssamhället, och tillbaka till värdshuset vid middagstid. Den unge mannen sammanfattar:

Det är alltid samma promenader. Det är inte alls några promenader. Helt enkelt gående i snö, i blåst och skog, i kyla.

Den halsstarrige Strauch stapplar kraftigt framåtlutad och sönderpinad av smärta vidare, med Pascals Tankar i rockfickan, dag efter dag, och mal sin bitterhet och upprördhet och förtvivlan. Kvällarna tillbringas i värdshuset, där åldringens beska ord fortsätter välla fram som varet ur ett obotligt sår. Förunderligt att denna outtröttliga, hyperboliska kverulans, som kan sägas vara romanens väsentliga handling, kan vara så pass underhållande: i den verkliga världen skulle samma slags jämrande och ilskna utgjutelser förstås inom kort bli outhärdliga.

Även i boken, denna alternativa verklighet, berättad i tjusosju kapitel som motsvarar samma antal dagar i Weng, blir det påfrestande för den unge mannen att nästan hela sin vakna tid passivt och receptivt lyssna till den maniske svartsynspredikanten. Ett av de sista kapitlen består av de brev den unge mannen sänt till kirurgen Strauch, utan att få något svar. Sättet att skriva påminner då om Strauchs sätt att tala, och även den tigande kirurgen dras där genom vissa formuleringar in i den malström av vad som kanske kan kallas vansinne som Strauch och därmed även den unge mannen virvlar kring i. Han, som börjat med att observera och citera Strauch, parafraserar honom senare, infiltreras, invaderas av hans slamskredsordvält, av hans tankevåld. Identiteterna luckras upp, logiken sviktar. Samtidigt kan den unge mannen punktvis se mycket klart på Strauch och hans predikament. Vid ett tillfälle skriver den förstnämnde:

Målaren Strauch hör till dem som gör allt flytande. Allt de rör vid smälter. Karaktären, det mest stabila. "Mig kan man inte se, för man ser ingenting", sade han.

En annan gång beskriver han Strauch så här:

Han var blott ordfragment och omflyttad satsfogning.

Denna första bok handlar om ett sönderfall, liksom den sista av Bernhards romaner skulle göra det (Auslöschung: Ein Zerfall, 1986). Strauch är på väg mot något slags sammanbrott. Han, den i ord ihärdigt självmordskretsande, får ett slut, och därmed får den bok han gav liv ett slut, ett slut som lär ha inspirerats av den läsvärde Robert Walsers livsslut. Men innan Strauch, denne osannolike antihjälte utan något som helst att kämpa för eller hoppas på, tar slut har han bjudit den läsande på mängder av tvärsäkra utlåtanden, outrerade hypoteser och mörkerglimmande resonemang. Om det är tankar så är det existens-undergrävande och tankeförintande tankar. Ofta är iakttagelserna frätande och omdömena roliga. Han har sedan länge vänt sitt tidigare målande ryggen:

Konstnärer, målare, författare, musiker, det är de onanipliktiga på jordklotet, dess oaptitliga förstelningscentra, dess böldperiferier, dess varhärdsrättsordningar...

Vad är det här för språk?

Men när jag ska skriva om Frost får jag ungefär samma känsla som den unge mannen i boken:

"Vad är det här för ett språk, Strauchs språk? Vad tar jag mig till med hans tankefragment? Det som först verkade lösryckt och utan sammanhang har sitt "egentliga oerhörda sammanhang"; det hela är en alltigenom förskräckande ordtransfusion in i världen, in i människorna, "ett hänsynslöst förlopp mot dumheten", för att använda hans egna ord, "en oavbruten regenerationsvärdig klangbotten".

Hur skriva ner det? Vilka noteringar? I vilken grad schematiskt, systematiskt? De här utbrotten kommer emot mig som nedfallande klippor. Plötsligt avbryts det han säger av explosiva utrop om det löjliga i hur han "ser sig själv och världen". Strauchs språk är ett hjärtmuskelspråk, ett skändligt "mothjärnanpulserande". Det är rytmiska självförnedringar under det "egna dånande underhörselbjälklaget".

Strauch säger: "Jag arbetar med mina begrepp som jag tillskansat mig från det kaotiska helt för mig själv." Vid ett tillfälle redogör den unge mannen för vad den andre sagt om sina ordkonstruktioner:

Verklighetsföraktandemagister är exempelvis ett sådant ord och lagbrytarmaskinist. Den här manin tog sin början en sommar och fortsatte bara, en gång sänkte han nermänniskoviljeförtigare i ett hål som han själv grävt med stövelspetsen i en vattenpuss.

Wirklichkeitsverachtungsmagister, Gesetzesbrecher-maschinist, Menschenwillenverschweiger...

Det finns även andra avsnitt i boken, men när Strauch inte står i centrum för uppmärksamheten känns de i mångt och mycket som transportsträckor, kanske infogade för att kontrastera den grådaskigt vardagliga, förment socialrealistiska tristessen, som den unge mannen uttryckslöst skildrar, med den vidunderliga frenesin hos den allt mer sinnesförmörkade Strauch. Den gamle kan dock få för sig att agera på annat sätt. Exempelvis vid ett tillfälle i värdshusmatsalen när "målaren låtsas som om han var mycket intresserad av det ingenjören säger" - och så följer några sidor om kraftverksbygget, personalens jultillägg, övertid, sjukpenning och så vidare.

Och Strauch, vars världsfientliga utsagor är som en sargad tapirs dödsångestskrik och vars tankespår liknar ett genialitetsympat gnostiskt fosters tjackdagdrömmar, är samtidigt en ivrig läsare av hela buntar av färska dagstidningar, dessa tanketomhetens, trivialitetens och språkarmodets våta filtar, som han köper på stationen.

Värdshusvärdinnan är en tvångsmässigt promiskuös kvinna vars man värden sitter i fängelse, efter att i ett bråk ha slagit ihjäl en gäst med ett ölglas. Dödsfallet förmodades inledningsvis vara en olycka, men värdinnan angav sin avskydde make. De gäster som får mest utrymme i texten är en ingenjör och en rackare (en Wasenmeister, en person som i gången tid hade som yrke att ta hand om djurkadaver och utvinna nyttoprodukter, som benmjöl och tvål, ur dessa.

Ett allmänt föraktat och avskytt yrke, som kunde medföra att rackaren drabbades av mjältbrand eller andra vidriga sjukdomar. Ofta var bödeln i en stad eller i en region, för att kunna försörja sig och sin familj, också en rackare. Rackaren i Frost arbetar även som dödgrävare.) Värdinnan ligger med både ingenjören och rackaren, och spekulerar i könsumgänge med i princip alla karlar som kommer inom räckhåll. Exempelvis väntar hon flera timmar i förväg otåligt på att ölutkörarna ska komma. Värdinnan får väl i viss mån i boken tjänstgöra som symbol för det mesta som upplevs som kväljande och vämjeligt av såväl Strauch som hans iakttagare och kanske adept, den unge mannen.

Ändå skissas hennes livsgång på ett sätt som nyanserar bilden av värdinnan, alstrar förståelse för att hon är som hon är. Hon är likt de övriga gestalterna förensligad, alienerad, fastlåst i sitt liv. Elias Canetti trodde att Thomas Bernhard vid skrivandet av Frost inspirerats av Canettis storartade Die Blendung, där huvudpersonen, den världsfrånvände filologen Peter Kien, bland annat drömmer om ett "Dekrets betreffs Abschaffung des weiblichen Geschlechts". Canetti säger (citerat i Manfred Mittermayers Thomas Bernhard: Eine Biographie):

Er hat die Isolierung der Figuren begriffen, die das Eigentliche der Blendung ist; sie entsprach seiner eigenen Isolierung von früh auf. Aber er hat sie in eine reale Welt von Landmenschen übertragen und so zu seiner Eigenart gefunden.

Bernhard sade i en intervju:

In das erste Buch, da schreibt man alles hinein.

Och så kan det nog vara. Allt man trodde man hade då, när man skrev den, i alla fall. Allt man inbillade sig. Många teman Bernhard skulle återvända till och omgestalta återfinns i Frost. Ett envetet, oavhängigt temperament och en frätande, svarthumoristisk intelligens präglar redan från början detta författarskap, detta tröstlöst rebelliska och kallsinnigt blottläggande språk. Översättaren Jan Erik Bornlid har gjort ett gediget och lyhört arbete med att överföra Frost till svenska.

Källa
Thomas Bernhard : Frost
Översättning: Jan Erik Bornlid. Bokförlaget Tranan

Nikanor Teratologen

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Svenskan som driver en av Europas ledande dansutbildningar

Det var med mycket envishet och en portion mod som Jessica Iwanson för 35 år startade sin skola för nutida dans i München. I dag räknas Iwanson International School of ...

Av: Linda Karlsson Eldh | Övriga porträtt | 04 januari, 2010

Brott och straff I. Brottets relativitet - straffets exekutivitet

Det är icke allt sant som sanning är likt (ur Domarreglerna) Lagarna var nyktra och definitiva. Uttömmande och sakliga. Där fanns inga promenadstråk, eller blombeströdda ängar insprängda mellan lagarna, inga ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 20 oktober, 2009

Levittown i Pennsylvania   1959

Magnolia och förgätmigej

Som jag nyss skrev handlar en av berättelserna i Robert McCloskeys ”Han hette Homer” om hur man byggde amerikanska sovstäder med expressfart, tack vare färdiga byggelement. I bild och text ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 28 Maj, 2016

Joseph Conrad

Joseph Conrad som människa och författare

Nämns Joseph Conrad i Sverige idag? Möjligen pliktskyldigast i grundskolan eller på gymnasiet (jag vet inte). Då dock troligen som författare av sjöäventyr eller som författaren till Mörkrets hjärta (som ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2017

Läkande kraft

En vän skriver till mig om sin tonårsdotter. Han skriver: "A hade panikångest här på morgonen, har varit för mycket för henne i helgen, träning och en kompis som fyllde ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 23 Maj, 2014

Fågelmataren, dokumentär-novell kring Svartån

  Bild: Hebriana Alainentalo En vit pickup krypkör på cykelbanan. Nedanför den snötäckta åbädden rasslar det sprött som glas när tunna flak törnar emot uddar av nyis. I klungor vid iskanten står ...

Av: Staffan Ekegren | Utopiska geografier | 09 februari, 2009

Omöjliga intervjuer. Benny Holmberg intervjuar Öyvind Fahlström

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 04 mars, 2012

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | Utopiska geografier | 28 september, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.