I väntan på år 2012

 Percival om Rimbaud, profetior, och solmedvetenhet  Så vitt jag förstår är världen en ofödd historia, visserligen född men ändå ofödd. Vår värld är uppfylld av en mänsklighet som troligen ...

Av: Percival | 22 juni, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Senmoderniteten. Del 1

Innledning Emnet for essayet mitt er livet i senmoderniteten. ‘Senmoderniteten’ er et abstrakt begrep; om abstrakte begrep sirkulerer i et samfunn, er det ikke helt opplagt at dermed er disse ord ...

Av: Thor Olav Olsen | 20 juli, 2013
Agora - filosofiska essäer

Jobs bok i kristider

Människan är ett syndabocksbenäget djur. Man pekar ut eller också utpekas man. I tider av kris måste officiella huvuden rulla. Chefer avsätts, ministrar avgår, kungen halshuggs. Föremålen skiftar och mekanismen ...

Av: Eugenio Trías | 07 mars, 2011
Agora - filosofiska essäer

Knaster är det enda...

Knaster är det enda... knaster är det enda som efterlämnats tolkningar vill vinnas men eko är det enda som existerar inget går längre att återskapa nytt är redan för gammalt några slut finns inte längre startskotten har ...

Av: Maria Yvell | 20 november, 2007
Utopiska geografier

Initierat om kulturbärare i det fördolda.

Litteratur: Kevin M. Moist och David Banash (red) - Contemporary Collecting: Objects, Practices and the Fate of Things



Att försöka förstå varat genom tingen

I en serie initierade essäer fördjupas bilden av samlaren och samlandet som företeelse. Kanske handlar det om galenskap – men i så fall finns det fler metoder i galenskapen än vad som ryms i schablonbilden om den bortkomne nörden. 
Den allra intressantaste essän är "Collection and Parody: Taliesin and House on the Rock" där Mary Titus tittar närmare på den excentriske Alex Jordan Jr:s arkitektoniska pastisch på Frank Lloyd Wrights hus Taliesin.
Kevin M. Moist och David Banash (red)
Contemporary Collecting: Objects, Practices and the Fate of Things
ISBN: 9760810891135
Förlag: Scarecrow Press



Varje köp via denna
länk stödjer TK.


Initierat om kulturbärare i det fördolda.

Initierat om kulturbärare i det fördolda.

Samlaren

Ordet "samlare" plägar frammana bilden av en socialt lätt dysfunktionell, något anemisk man med omoderna och aningens illasittande kläder som är helt insnöad på ett ämne som ingen annan bryr sig om – tänk Steve Buscemis karaktär i filmen "Ghost World". Det ligger väl en viss sanning i detta, i vissa fall, men men får inte glömma att det trots allt bara är en schablon som förklenar personen och tvingar in densamma i ett homogent kollektiv som inte finns. Givetvis kan en samlare se ut lite hur som helst, området för samlandet kan vara i princip vilket som helst, och samlandet som sådant säger ingenting om samlarens eventuella brist eller tillgång på sociala färdigheter. Tvärtom kan samlaren vara ytterst social – i synnerhet bland folk med samma intresse.

Dessutom är jag övertygad om att det bor en samlare i oss alla. I dessa tider när sanningsrelativismen lägger under sig allt större arealer på det intellektuella fältet, är det förmodligen fult eller i alla fall ytterst opassande att hävda några som helst biologiska inklinationer, men innan någon drar ut i strid mot sannolikheten i påståendet att samlandet är en nedärvd betingelse, fundera över hur många barn ni har träffat i livet som aldrig har samlat på någonting alls. Hur var det själv när du var barn? Hade du en liten låda med särskilt fina stenar som du hade plockat? Ett skrin med snäckskal från stranden vid sommarstället?

Du kanske sparade på bokmärken eller bytte filmisar med kompisarna på skolgården? Tändsticksaskar? Frimärken som mödosamt lossades från släktens kuvert och som sedan organiserades i album till parader av kungligheter med suddiga brottstycken av ortsnamn som "Örkelljunga" eller "Hallstahammar" utsmetade mitt i ögat som en blåtira av stämpelbläck? Du kanske rentav lämnade en del av veckopengen till den lokale pappershandlaren i utbyte mot små förpackningar med kulörta, tandade papperslappar som påstods komma från länder som förmodligen inte ens hade en riktig postgång?

Somliga kanske slutar samla på saker. Andra i sin tur kanske utvecklar beteendet, och byter snäckskalen mot böcker, skivor, porslinsfigurer, bilar, affischer, förpackningar från efterkrigstiden... Men ingen ska hävda att de aldrig någonsin har samlat på någonting överhuvudtaget och samtidigt kräva att jag ska tro på dem.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och ändå har samlaren raljerats över och karikerats så länge jag kan minnas. Det är egentligen först under senare år som man har börjat ana en viss upprättelse, med teveprogram som Antikrundan och dess brittiska förlaga Antiques Road Trip och andra program i liknande stil. Loppisjägarna har blivit fler, kunskaperna har ökat. På både gott och ont. På gott, för en gång "värdelösa", förbigångna föremål får en uppmärksamhet som de kanske faktiskt förtjänar på ett estetiskt plan. På ont, för vad händer när den som förr köpte saker för att de helt enkelt gillade dem plötsligt ser dem som potentiella vinstgivare på auktionssajter som Tradera och eBay (som själva gör sitt till för att legitimisera samlandet och samlarna)? Risken är att allting reduceras till en kommers där det rent estetiska värdet är en bisak, underordnad och kanske rentav oväsentlig jämte hetsen efter att fynda de dyrbaraste artefakterna. Plötsligt spelar det ingen roll om man tycker om föremålet – det viktigaste är hur mycket pengar det kan vara värt.

Passion & pengar

Jag har sett detta hända många gånger på det område som jag känner bäst – skivor och skivsamlande. Ett hypotetiskt meningsutbyte skulle kunna låta såhär: "Vad kul att du hittade den där plattan – är den bra?" "Den är värd mycket pengar." "Jaha, men gillar du den?" "Jag hittade den billigt!" Fast egentligen är exemplet inte så hypotetiskt som man skulle kunna hoppas; jag har flera gånger varit inbegripen i diskussioner som låtit just som den fiktiva konversationen ovan. Detta leder lätt till en rovdrift på skivor (för att dröja kvar vid mitt specialområde). Marknaden dammsugs på intressanta LP, priserna trissas upp även på sådana som tidigare varit mindre gångbara musikaliskt såväl som ekonomiskt. Vissa skivor som ingen brydde sig om för kanske tio år sedan kostar plötsligt tusentals kronor. Någonstans längs vägen har något – det viktigaste – gått förlorat i denna mest rabiata troféjakt: glädjen till musiken.

Det som en gång började som en ärlig passion för de allra flesta har degenererat till kapitalism i sin råaste och mest vulgära form. Det gäller att släpa hem det mest imponerande (=ovanligaste) bytet. Kanske för att imponera på sina likar, eller för att känna sig stor inför sig själv. Och allra helst ska man sedan kunna omsätta det igen med en ordentlig vinst. Skivköpandet, och det gäller antagligen annat samlarköpande, har blivit en strid på kniven. Jag har sett den vänliga blicken hos vanligtvis sansade och älskvärda människor förvandlas till vad som bäst kan beskrivas som ett vilddjursstirrande framför backarna med nyinkomna skivor i begagnataffärerna. Timida människor förvandlas till Gollum – "min, bara min! Precioussss!".

Det är förbannat obehagligt att se, och det fick mig att helt och hållet ge upp mitt eget skivsamlande under många år. Det, och den absurda prisstegringen, äcklar mig, för den har ingenting att göra med det som är mitt livselixir: musiken som sådan. Med uppskruvade priser på 5.000, 10.000 och ännu mer, är jag ändå utestängd från cirkusen. Och det här är inte rävens sura rönnbär – jag står verkligen inte ut med den galopperande hysterin. Den är ovärdig.

Men visst har jag fortfarande samlardriften i mig. Visst är det fortfarande roligt att hitta en ovanlig LP på loppis. Men jag är noga med att komma ihåg varför jag köper skivor. Vad det var som alls fick mig att börja med det när jag var en åtta-nio år gammal. Jag vill att det fortfarande ska handla om musiken, och inte bara att tillfredsställa ett beroende som är lika omättligt som vilket annat missbruk som helst.

Så visst finns det exempel på när samlandet slår över i någon form av galenskap. Kanske ligger den inbyggd som en funktion i samlandet, som en parasit som hotar förgöra värddjuret. Man får inte förlora kontrollen.

Men kan man alls definiera vad samlande egentligen är för något? Boken "Contemporary Collecting: Objects, Practices and the Fate of Things" försöker göra det, på olika sätt och utifrån olika perspektiv. En möjlig förklaringsmodell är att vad det ytterst handlar om är erövring och organisering. Med erövring tänker jag här inte så mycket på själva införskaffandet av föremålen, utan att erövra en del av världen för att göra den begriplig.

Och begriplig blir den genom organiseringen. Ställa skivorna i bokstavsordning. Sortera porslinsfigurerna efter fabrikat. Förvara de antika vapnen efter epok. Det är i detta som skillnaden ligger mellan en samlare och en vanlig konsument (någon som "bara köper saker" utan annan intention än att använda dem). Genom att strukturera sin samling har man erövrat en del av världen och gjort den mer begriplig för sig själv. Kanske försöker de som omorganiserar sina samlingar med jämna mellanrum avtäcka nya aspekter av världen, för att uppenbara nya mönster för att förstå världen ännu bättre? Det vore hur som helst orättvist att påstå att samlande enbart skulle vara konsumism utrustad med ett skolastiskt försvar. Om samlande nu är en galenskap, så finns det i alla fall metod i galenskapen, en medveten strävan i motsats till planlöst köpande.

Men sanningen är att det inte finns någon entydigt svar på frågan om samlandets funktion, och det är just det som är poängen med "Collecting Things". I en serie essäer visar den att samlandets innebörd är lika skiftande som samlarna själva är. Ambitionen med boken är också att nyansera bilden av samlaren som bara en kuf i för korta byxor.

En av bokens viktigaste poänger är att peka på de kulturhistoriska insatser som samlare ibland gör.
Samlare bevarar och ibland katalogiserar sådant som inte nödvändigtvis bedömts tillräckligt meningsfullt av etablerade akademiker att bevara till eftervärlden, men som långt senare visar sig ha åtminstone ett vist värde för historieskrivningen inom ett visst område. Ett exempel på det är Phillip J. Hutchisons essä "Searching for Cap'n Ernie's Treasure Chest: Collecting and Sharing the Lost History of Live Local Television Genres". Den handlar om de hemsidor och bloggar som dök upp på nittiotalet och som erbjöd gamla barn- och underhållningsprogram från femtiotalets amerikanska teve-epok, program och shower som försvann i samma ögonblick som direktsändningen var slut, men som av framsynta tittare bevarades så gott det gick i form av ljudupptagningar eller enkla avfilmningar av teverutan.

Kulturhistoriska insatser

Det berörs inte i texten, men det ligger nära till hands att dra paralleller mellan dessa program och det som genom åren har producerats i den kulturella undervegetationen, och som hotas dömas till en plats i glömskan av urskiljningslösa upphovsrättslagar. I sin iver att rättmätigt skydda mer kända artister från upphovsrättsintrång, kastar man enögt ut barnet med barnvattnet. Ingen behöver vara google-mästare för att snabbt hitta kanaler för mer eller mindre bortglömd kultur som är kommersiellt (och förmodligen också konstnärligt) ointressant för de aktörer som med störst nit försöker, och i många fall också lyckas, kväsa möjligheterna till spridning av sådant material som just de har den juridiska rätten till. Medan Madonna får sina intäkter (som hon självklart är förtjänt av), dör någon märklig och nyskapande experimentfilm från 1971 eller privatutgiven kassett med fransk progrock från 1982 den "ärorika" döden på stordriftens altare.

Vad entusiasterna, samlarna, gör är att i många fall erbjuda alternativ till den hyperkommersiella kulturen som, vad de än påstår, är den enda som de stora kulturaktörerna intresserar sig för – och det är de som har makten. Samlarna med all sin imponerande kunskap tar vid där de branschelefanterna lämnar bordet för att gå och räkna sina penningsäckar. Att samlarna bidrar till att bredda det kulturella utbudet och följdaktligen kunskaperna därom är uppenbart när man läser Hutchisons text.

Det är härifrån inte långt till den sorgliga berättelsen om hur Marcus Boon blev av med hela sin samling med legalt köpta mp3:or. I "Meditations in an Emergency: On the Apparent Destruction of My Mp3 Collection" berättar han hur han genom egen klantighet (vilket han erkänner) raderade all musik han hade på datorn. Många frågor dyker upp: Borde iTunes ha ersatt honom om inte annat så av goodwill-skäl? Hade Boon kunnat ladda ner hela samlingen (eller i alla fall så mycket som han mindes av den) från någon av skivbolagen icke-sanktionerad källa utan att behöva vara rädd för juridiska repressalier?

Men det som "Meditations in an Emergency" ytterst handlar om är vad som egentligen utgör en samling – måste den vara fysisk för att räknas? Hur påverkar ägodelarna vår identitet och vad händer om de plötsligt fråntas oss? Hur mycket av det vi äger har en verklig betydelse för oss; hur mycket skulle vi sakna om vi i ett slag förlorade det? Vad händer med oss om vi äger för mycket? Vad händer med oss om vi äger för lite? Kan man alls göra det ena eller det andra? Är innebörd och kvantitet två oskiljaktliga begrepp – egentligen? Vad är överhuvudtaget en ägodel? Vilka effekter har den alltmer avkroppsligade – läs: internetbaserade – tillvaron på oss som varelser? Vidare, en fråga som ställs ibland men alldeles för sällan – vilka konsekvenser för historien får det om allting dokumenteras i ett flyktigt digitalt format? Samtiden har sällan känts så icke-permanent som nu. Vad är vi och det vi gör för framtiden?

Marcus Boon

Marcus Boon försöker inte besvara alla dessa frågor. En del av dem ställer han inte ens; de inspirerar han läsaren till att ställa Det är en av "Contemporary Collectings" stora förtjänster: genom att belysa så många olika aspekter av samlandet (och samlarna) och med utblickar mot fler områden – historia, filosofi, psykologi – förlägger den den viktigaste läsningen bortom den tryckta texten.

Det som en gång började som en ärlig passion för de allra flesta har degenererat till kapitalism i sin råaste och mest vulgära form. Det gäller att släpa hem det mest imponerande (=ovanligaste) bytet. Kanske för att imponera på sina likar, eller för att känna sig stor inför sig själv. Och allra helst ska man sedan kunna omsätta det igen med en ordentlig vinst. Skivköpandet, och det gäller antagligen annat samlarköpande, har blivit en strid på kniven.  

Den allra intressantaste essän är "Collection and Parody: Taliesin and House on the Rock" där Mary Titus tittar närmare på den excentriske Alex Jordan Jr:s arkitektoniska pastisch på Frank Lloyd Wrights hus Taliesin. Jordan byggde sitt House on the Rock inte långt från Wrights förlaga och reflekterar den fast i en överdriven närmast grotesk form, som en narrspegel. Där Wright inredde med sedvanliga sober renhet, fläskade Jordan på med så mycket han kunde. Han proppade huset (som idag är öppet för allmänheten genom guidade visningar) fullt med högt och lågt, kitsch och kvalitet, allting om vartannat. Äkta föremål trängs med billiga kopior utan att man får veta vilket som är vilket, något som retat gallfeber på sådana som värdesätter historisk ackuratess. Jordan var en manisk samlare av allt möjligt, och som det sägs i Titues essä skulle han om han hade levt idag kanske ha synts i något av de senstionslystna teveprogrammen om "hoarders", extrema samlare.

Då dyrbart och billigt blandas utan åtskillnad har House on the Rock kallats ett "postmodernistiskt museum". Så kan man givetvis se det, men det är en beskrivning med en stum klang. Dess innebörd är större än att bara vara en orgie i postmodernistisk värderelativisering med en estetikens nihilism som följd. Det viktigaste med Jordans samling är hur den avikoniserar föremålen. Även om hans ursprungstanke visserligen var att parodiera Wrights hus och hållning och därmed oundvikligen rymmer ett drag av förlöjligande ställer House on the Rock en viktig fråga: Vad avgör tingens värde? Att han på det viset ställer frågan betyder inte nödvändigtvis att han nivellerar deras innebörd vilket postmodernismen som den gestaltar sig idag skulle göra. Nyansskillnad måhända, men en viktig skillnad.

Mary Titus

Sålunda tar jag Mary Titus essä som bokens centrala kapitel. För ytterst handlar hennes text om samlandets kärna – det är samlaren som ger mening åt föremål som tagna var för sig saknar mening som annat än, kanhända, bruksföremål. Vore det inte för samlarna av PEZ-dispensrar (små behållare som kunde föreställa till exempel Disney-figurer och som sköt ut små godistabletter när man böjde på deras huvud) skulle de inte vara annat än skräp, förbrukade föremål när ägaren inte längre orkade fylla på sin dispenser igen. PEZ-samlarna är många, i synnerhet i USA, och vissa åtråvärda figurer kan gå för tusentals kronor. Det är fullständigt absurt, och närmast en karikatyr på hur samlare bestämmer värdet och innebörden i ett objekt.

Det samma kan sägas om samlandet av baseball-memorabilia. Allting som är knutet till baseball tycks utöva en lockelse på de mest passionerade samlarna, men det mest obegripliga är att vissa av de omåttligt populära samlarkorten på baseball-stjärnor har sålts för flera miljoner. Och då menar jag dollar! För mig som är militant ointresserad av sport i alla former får detta det att snurra i huvudet på mig. Visserligen kan jag erkänna sport som en del av den mänskliga kulturen, och i de fall där privatpersoners ofta oerhört omfattande ansamlingar av baseball-relaterade artefakter kommit till allmänhetens gagn genom offentliga utställningar i de respektive lagens regi, kan jag uppskatta det kulturella värdet åtminstone rent intellektuellt om än inte emotionellt. Vad en samling PEZ-figurer gör för historieskrivningen är däremot fullkomligt obegripligt för mig.

Ett föremåls monetära värde är något abstrakt, även när pengar lämnas i utbyte mot detsamma. Priser går upp och ner hela tiden beroende på trender. Vem som helst som har tittat på Antikrundan har noterat detta. Ett bord som för några år sedan var det hetaste som fanns, kan ha sjunkit i värde drastiskt. Det handlar alltså delvis om modenycker vilket ytterligare understryker att samlarnas intresse ur värdehänseende är överordnat föremålets själva beskaffenhet. Det finns inget givet samband mellan bruksvärde och samlardito. Ingalunda konstigt att samlarvärlden ter sig både obegriplig och bisarr emellanåt – till och med för den som är inne i den.

Många av essäförfattarna i boken (där de flesta är professorer och doktorer inom olika discipliner) berör ett slags sociofilosofisk aspekt, att vad samlande egentligen handlar om är kontextuell förståelse som samtidigt utgör ett narrativ. Man vill förstå sig själv i ett sammanhang, kanske som en bespegling – berättelsen om sig själv. Var hör jag hemma i tiden? Vad och vilka kan jag relatera till? Och den mest uttjatade och ständigt lika angelägna frågan: Vem är jag? Givetvis kan det finnas drag av nostalgi i ett samlande.

Ett objekt blir ju ögonblickligen en del av det förflutna redan vid införskaffandet. Kanske handlar det rentav om en nu-rädsla – man försöker dela upp tidsflödet i ett antal mentalt gripbara stillbilder. Frysta ögonblick att internalisera i en takt som passar en själv. Det förflutna är (oftast) ofarligt och med det försöker man eskapistiskt oskadliggöra den förvirrande, övermäktiga samtiden. Visst ligger det en tragik i detta. Det är väl därför som jag har haft så svårt att erkänna det för mig själv, om mig själv, i mitt eget samlande.

Det är inte konstigt att det har uppstått en karikatyr av samlaren eftersom samlandet i sig på många sätt är löjligt. Men "Contemporary Collecting" tar ämnet på allvar. Dels nyanserar den bilden av samlaren (som till exempel att vederbörande "alltid" är en man, vilket inte alls är sant) och dels pekar den på samlandets positiva effekter på både samlaren själv och vår uppfattning om vårt eget kulturella kollektiva förflutna.

Essäernas tonfall, stil och omfång skiftar. Bland de tretton texterna finns både det lärda (ibland så referensfyllt och akademiskt torrt att det hotar att självantända) och det mer lättsamma. Jag har redan nämnt Mary Titus uppslukande text om Frank Lloyd Wright och Alex Jordan Jr som en av bokens bästa bidrag, men jag vill också framhålla Sophie Thomas betraktelse över forna tiders kuriosakabinett och deras betydelse för dagens museer (som ju också är samlingar). Kuriosakabinettet som med sin exotistiska och lätt sensationella nimbus idag i sig betraktas som något kuriöst.

Med moderna mått mätt och dagens större kunskap framstår de naturligtvis med alla sina anomalier och abnormiteter som opassande, och visst skapades de ofta med en aningslöst överlägsen attityd, men de är historiskt intressanta och säger, menar jag, inte så lite om vår "perfekta" tids rädsla för det aparta.

För egen del bjuder bokens sista kapitel på det största igenkännandet. Kevin M. Moist, en av bokens redaktörer, har skrivit en kärleksfull text om skivsamlande. Bland annat ger "Record Collecting as Cultural Anthropology" ett exempel på de initiala impulser som hos somliga leder fram till ett regelrätt samlande. Jag tar mig friheten att översätta en passus ur Moists text, då den så precist och ömsint beskriver fröet till denna syssla som i lika delar kan förfära och förtjusa:

"Det, tror jag, är vad det var jag började samla – inte bara LP-skivorna som objekt, utan upplevelserna de gav upphov till, en vidare utblick mot den värld som de representerade. Skivorna spelade inte bara upp musik; de utvidgade mitt sätt att tänka kring tingens ursprung och deras innebörd, kring historia och kultur.

Tack vare dessa skivor förändrades min egen värld – jag förstod saker på ett annat sätt som ett resultat av att jag lyssnade på ljuden i skivspåren. Med denna medvetenhet kom den oundvikliga följdfrågan: Vilka andra musikaliska världar, åtskilda min egen av tid, rum och omständigheter, fanns det där ute och som bara väntade på att upptäckas? Kunde det rentav finnas ännu fler inspelningar som kunde föra dessa världar till mig?"

Kanske är det detta allting mynnar ut i: driften att erövra kunskap. I så fall är samlandet utan tvekan mest av godo. Kanske är det samlaren som kommer att inte rädda hela världen i ett slag men små, små delar av den. Som riddare, som bakom de många ibland sorgliga skepnaderna kanske är de sanna och ärligaste kulturbärarna.

(Kritikern, Peter Sjöblom, samlar själv på svensk progg och B-film från perioden 1940-1980.)

Peter Sjöblom

Ur arkivet

view_module reorder

Debatt och Samtal om rasism på Peace & Love festival 2012

Rasismen som inte kom tillbaka utan som alltid funnits – ”Hur bygger vi ett samhälle där vi kan leva tillsammans?” Förutsättningarna för samtalet om rasism och främlingsfientlighet i Sverige är inte ...

Av: Linda Bönström | Kulturreportage | 11 juli, 2012

Collografi gör gott för själen

Kärt barn har många namn. Jag får en känsla av att det ter sig så för konstnärerna som uttrycker sig genom collografi – eller collagrafi, alternativt limtryck, som denna tryck- ...

Av: Marit Jonsson, Formom | Essäer om konst | 16 februari, 2012

Anna plus Sonja är lika med bra

  Anna Järvinens medverkan på samlingsplattan "Sonja Åkesson tolkad av..." befäste ytterligare hennes position som en chanteuse extraordinaire i dagens Sverige. Skivan har fått väldigt fina recensioner (till exempel här på ...

Av: Viktor Andersson | Musikens porträtt | 23 januari, 2011

Pennan

Jag skriver, ibland skriver jag ord, och ibland, om min ägare tillåter det, blir dessa ord meningar. Det händer ofta att jag kommer till en punkt och mer ofta än ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 15 april, 2014

Robert Halvarsson Foto Robin Malmqvist

Tre nya dikter av Robert Halvarsson

Robert Halvarsson presenterar tre nya dikter.

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 23 juli, 2016

Kulturen og dens voktere

Atikkelen er om de ulike former for kultur: kultur er ikke bare om imaginativ skaping, eller at det er om det menneskene selv lager, for det som er spesifkt for ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 16 augusti, 2011

Vem ska man tro på – val 2014

Snart är det val igen och våra etablerade partiledare syns precis överallt. Det är löften och hot, tjuvnyp och flirt. Alla är både med och mot varandra i en salig ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 september, 2014

Friedrich Zarathustra Nietzsche

Nietzschelitteraturen är, minst sagt, omfattande. Redan 1889-1890 utgavs första kommentaren till Friedrich Nietzsches Sålunda talade Zarathustra, Gustav Naumanns tvåbandsutgåva Zarathustra-Commentar. Få filosofiska verk har initierat en sådan mängd synpunkter, lagt ...

Av: Bo I. Cavefors | Agora - filosofiska essäer | 30 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.