Vietnam ett leende land. I Vietnam mitten av 1980

Den första bilden som möter en nyanländ till Vietnam är vietnamesen som går till knäna i vatten ute på risfälten och arbetar, oftast är det kvinnornas syssla. Det är en ...

Av: Rolf Zandén | 13 februari, 2012
Resereportage

Hilda Doolittle och vägvisaren Hermes

Hilda Doolittle. Foto: Modern American Poetry Hilda Doolittle som bland annat tillsammans med Ezra Pound grundade diktargruppen Imagisterna, är en av USA:s mest ”underliga” poeter. Bo Gustavsson porträtterar hennes diktande ...

Av: Bo Gustavsson | 03 mars, 2008
Litteraturens porträtt

En rapsodi från Manhattan. Del 1. West-sides bokhandlar

Tillbaka på Manhattan i New York och på spaning efter litterära äventyr och faktainsamling om immigrationen, märker jag att stora förändringar har skett sedan det begav sig. Nedläggningar, konkurser ...

Av: Lilian O. Montmar | 06 april, 2009
Resereportage

Pennan

Jag skriver, ibland skriver jag ord, och ibland, om min ägare tillåter det, blir dessa ord meningar. Det händer ofta att jag kommer till en punkt och mer ofta än ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 15 april, 2014
Gästkrönikör

Litteratur: Sandro Veronesi; De förflutnas makt



Lödigt ordflöde om ett hemligt öde

Sandro Veronesi. Foto ContempoSandro Veronesi
De förflutnas makt
Översättning Malin Emitslöf
Contempo

Det är i ordens flöde mystiken ligger dold, kan jag sitta och tänka i början av berättelsen. Gestaltningen kommer säkert att visa detta. Jag litar på Sandro Veronesi utifrån hans tidigare litterära prestationer. Jag läser in mig, trevar i tryggt vardagsläsåkande och noterar dock redan en smått motsträvig oöverskådlighet. Finner snart en intrig som lösgör sig ur ordbygget. En man i sina bästa år, lever på bra. Har det fint. Gianni Orzan. Är barnboksförfattare. Får pris. Plötsligt en kväll hamnar han i en svarttaxi av vilket följer häpnadsväckande ting.

Man känner att lugnet som etablerats, det ordinarie levnadsrumsterandet som preciserats, därtill den sociala anamnesen och historiken, uttryckt i perspektiv av den medelklassliknande vardagen, skall rämna.

Det pinnar på. Det går bra. Lite ordrikt är fortfarande känslan, men ändå så här i början omsorgsfullt upptrappat och sakta omslutande. Veronesi skriver målande bra. Rustikt hantverk med inslag av bländande prosa helt enkelt. (Men återigen: Lite mycke' prat ibland)

Kanske är det just att den greppande intrigen pågår verbalt överallt, i det 'myckna pratet', på caféer och i annorstädes utveckling, som ska vara det härtagande, det fängslande? Och omvänt, för mig och mitt läsande, är det just det mångordiga utsirandet som, av och till, skendränker min läslust, med de verbalt lustfyllda sidospåren, de långsamma infallen, de omständliga utvikningarna, något av detta, eller allt sammantaget, som gör att jag inte riktigt letar mig ut.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi äter. Det är vi, allihop, huvudpersonerna Gianni Bogliasco, Gianni Orzan och läsaren. Vi sitter där, i Fregene, i trakten där medelklassturismen härskar. På 'Cutty Sark'. I den del av restaurangen som brer ut sig på stranden.

Han, Bogliasco, tar en svart bläckfiskspaghetti och Gianni Orzan en spaghetti med vongolemusslor , till detta grillade scampi och grönsaker för två. Läsaren får endast avsmaka med de mentala smaklökarna.

Och spelet kan börja

Det finns i texten vardagspropåer som är övertydlighetsskyltar, ibland ungefär som:Hallå där läsaren!! Här är en väldigt lugn väg och allt är tillfyllest och fint men man vet aldrig vad som kan dölja sig bakom nästa hörn! Pass på!

Kanske är det också denna metod som irriterar när författaren önskar vara närgången och visitera mig och leta i mina mentala fickor och se efter om jag verkligen förstått allt i intrigen med det otänkbara, märkliga, genuint överraskande i den betydelsebärande händelsen med den mystiske svarttaximannen och hans berättelse:

”Visst, jag inser att det låter förfärligt cyniskt när jag lägger fram det så här: En främling bryter ett löfte och avslöjar för dig att din nyligen bortgångne pappa var en spion, och tvingar dig därmed att se saker, om så bara för en kort stund, ur ett absurt perspektiv som får varje litet ögonblick av ditt förflutna att inte vara något annat än en noggrant uttänkt täckmantel.”

Kanske är det just detta. Här påminns läsaren smått beskäftigt, om just det omöjliga i detta. Läsaren skall för säkerhets skull med inlagda påpekanden som förstärkning, bringas till häpnad. Men jag tror inte att jag som läsare gör det. Inte så lättvindigt. Det blir lite avkrävande uppmärksamhet, magistralt påkallad.

Därmed går mystiken till viss del förlorad exponerad rakt ut i en icke önskvärd pratsamhetens transparens.

Jag kan, då, inte riktigt följa intrigen längre i någon stringent mening. Den sorterar bort sig i ett ordflöde och det är som om den bitvis inte riktig vet vad den själv vill deklarera, att det som distraherar är ämnen mer intressanta för författaren att skriva än för läsaren att läsa.

Det blir lite pratigt. Som sagt.

Sandro Veronesis förra bok, Stilla Kaos, en fantastisk berättelse, som blev mycket hyllad, prisad och erhöll flera litterära priser, ägde enligt mitt förmenande ett helt annat anslag med en större känsla av litterär volym och stringens och också mera levande fördjupning och igenkännbar mänsklighet i sitt 'verklighetstycke' än denna nästan lite 'överförädlade' rövarhistoria impregnerad av en föråldrad spionthrillerestetik som jag tycker sky(-l)(-m)tar lite väl mycket.

Som detta plötsliga möte med en påstådd svarttaxichaufför som visar sig vara...nåja...

Så här tyckte jag om Sandro Veronesis förra bok, den mästerligt skrivna ”Stilla kaos” i Tidningen Kulturen den 20 januari 2013:

” I den motsägelsefulla titeln Stilla Kaos ryms detta kompakta verklighetsflöde som en bred flod bland annat innehållande verkan av Pietros hustrus bortgång, sorgen, omgivningens reaktioner på denna och det egna behovet av tröst men också en myllrande vardags alla tillfällen och egenheter. Egentligen innehåller denna bok en enda lång och djupverkande sorgebearbetning med en skenbart ytlig sens moral om att livet går vidare och att vardagen är det är det bästa sättet att hantera sorgen på men med en djupare existentiell fråga ställd:

Vad är döden?...”

Läs vidare ur recensionen här:

http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/13955-litteratur-sandro-veronesi-stilla-kaos:

En intervju från 2009 med Sandro Veronesi gjord av denna tidnings huvudredaktör Guido Zeccola finns här i Tidningen Kulturen:
http://tidningenkulturen.se/artiklar/nyheter-mainmenu-53/inrikes-mainmenu-49/4427-en-gest-som-kan-bryta-rutinen-och-ge-livet-en-djupare-betydelse

 

Benny Holmberg

Ur arkivet

view_module reorder

Att rädda offentligheten från religiöst och politiskt förtryck

Att rädda offentligheten från religiös och politisk förtryck Yttrandefriheten var årets tema på Göteborgs bokmässa. Stefan Villkatt har intervjuat flera utländska gäster och frågat dem om yttrandefriheten i deras respektive länder ...

Av: Stefan Villkatt | Reportage om politik & samhälle | 28 september, 2006

44. Ingrid

Det hade känts fint att hjälpa Asad, att vara del av något större, något som verkligen betydde något. Det gav också en känsla av upprättelse. Ingrid hade inte berättat för någon ...

Av: Ingrid | Lund har allt utom vatten | 27 oktober, 2012

Carsten Palmer Schale – Jag föddes som tillhörighet

Jag, Carsten Palmer Schale, är i huvudsak sociolog och socialpsykolog, men har också grundläggande kompetens inom naturvetenskap och humaniora. Jag har vidare varit forskare i ett 10-tal länder, bl. a ...

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 04 mars, 2013

Tanz der Gerippe von Michael Wolgemut

Nelly Sachs poetiska öde hand i hand med Paul Celan

(eller det Tyska som både död och hopp) ”Jag är icke mera jag; gudens meningslöshet är i mig. Tiden står stilla, rummet finns inte längre. Min tankes tanke svävar bort genom färglösa rymder, speglande ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 25 december, 2014

Infernaliska vindar: håll i tanten

Vi här mitt i Sverige, invid sjön Vättern, har haft flera dagars intensiv vind. Härligt, för det känns nästan som att vara ute till sjöss. Men vi upplever vinden på ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 23 april, 2013

Three ladies in Cairo. Del II. From northern slopes to oriental deserts

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | Utopiska geografier | 10 juli, 2014

Francis Scott Key Fitzgerald efter 70 år

Den 21 december 2010 är det sjuttio år sedan jazzålderns författare F. Scott Fitzgerald avled.  Därmed blir hans verk enligt gällande svensk lag fritt för publicering av vem det vara ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 29 november, 2010

Fragoline. Foto Anne Edelstam

Bo Bjelvehammar. Dikter och minnen

En liten bit av Bo Bjelvehammars poetiska universum.

Av: Bo Bjelvehammar | Utopiska geografier | 09 november, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.