Bevissthetsfilosofi

Bevisstheten som grunnkategori Diskursen om bevisstheten er tvetydig; den kan stå for systematiske undersøkelser av bevisstheten, dens struktur og dens fenomen, eller den kan dreie seg om relasjonen mellom vår tilgang ...

Av: Thor Olav Olsen | 05 januari, 2015
Agora - filosofiska essäer

Storpolitiken i änkefru Hjorths sängkammare Storpolitik och rena Almedalen i Örebro 1812

”Ryssland och England gick in i en sängkammare hos änkefru Hjorth på Storgatan i Örebro och slöt fred.” Det låter som en absurdistisk pjäs men är faktiskt vad som hände den ...

Av: Staffan Skott | 08 april, 2014
Kulturreportage

Hurra för Drottningen

Den 23 december kommer svenska flaggor hissas upp som om det var Juldagen, men så är det ej, anledningen är att vi firar H.M. Drottning Silvias 71:e födelsedag. Grattis. På den ...

Av: Vladimir Oravsky | 22 december, 2014
Gästkrönikör

Nedslag bland svenska klassiker som blivit film

“Kostymdrama” är i sig ett ord som förpliktigar. Man tänker direkt på påkostade brittiska filmer som vinner Oscars i stil med The King’s Speecheller Gosford Park. Eller så tänker man ...

Av: Belinda Graham | 09 december, 2013
Gästkrönikör

Litteratur: Sandro Veronesi; De förflutnas makt



Lödigt ordflöde om ett hemligt öde

Sandro Veronesi. Foto ContempoSandro Veronesi
De förflutnas makt
Översättning Malin Emitslöf
Contempo

Det är i ordens flöde mystiken ligger dold, kan jag sitta och tänka i början av berättelsen. Gestaltningen kommer säkert att visa detta. Jag litar på Sandro Veronesi utifrån hans tidigare litterära prestationer. Jag läser in mig, trevar i tryggt vardagsläsåkande och noterar dock redan en smått motsträvig oöverskådlighet. Finner snart en intrig som lösgör sig ur ordbygget. En man i sina bästa år, lever på bra. Har det fint. Gianni Orzan. Är barnboksförfattare. Får pris. Plötsligt en kväll hamnar han i en svarttaxi av vilket följer häpnadsväckande ting.

Man känner att lugnet som etablerats, det ordinarie levnadsrumsterandet som preciserats, därtill den sociala anamnesen och historiken, uttryckt i perspektiv av den medelklassliknande vardagen, skall rämna.

Det pinnar på. Det går bra. Lite ordrikt är fortfarande känslan, men ändå så här i början omsorgsfullt upptrappat och sakta omslutande. Veronesi skriver målande bra. Rustikt hantverk med inslag av bländande prosa helt enkelt. (Men återigen: Lite mycke' prat ibland)

Kanske är det just att den greppande intrigen pågår verbalt överallt, i det 'myckna pratet', på caféer och i annorstädes utveckling, som ska vara det härtagande, det fängslande? Och omvänt, för mig och mitt läsande, är det just det mångordiga utsirandet som, av och till, skendränker min läslust, med de verbalt lustfyllda sidospåren, de långsamma infallen, de omständliga utvikningarna, något av detta, eller allt sammantaget, som gör att jag inte riktigt letar mig ut.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi äter. Det är vi, allihop, huvudpersonerna Gianni Bogliasco, Gianni Orzan och läsaren. Vi sitter där, i Fregene, i trakten där medelklassturismen härskar. På 'Cutty Sark'. I den del av restaurangen som brer ut sig på stranden.

Han, Bogliasco, tar en svart bläckfiskspaghetti och Gianni Orzan en spaghetti med vongolemusslor , till detta grillade scampi och grönsaker för två. Läsaren får endast avsmaka med de mentala smaklökarna.

Och spelet kan börja

Det finns i texten vardagspropåer som är övertydlighetsskyltar, ibland ungefär som:Hallå där läsaren!! Här är en väldigt lugn väg och allt är tillfyllest och fint men man vet aldrig vad som kan dölja sig bakom nästa hörn! Pass på!

Kanske är det också denna metod som irriterar när författaren önskar vara närgången och visitera mig och leta i mina mentala fickor och se efter om jag verkligen förstått allt i intrigen med det otänkbara, märkliga, genuint överraskande i den betydelsebärande händelsen med den mystiske svarttaximannen och hans berättelse:

”Visst, jag inser att det låter förfärligt cyniskt när jag lägger fram det så här: En främling bryter ett löfte och avslöjar för dig att din nyligen bortgångne pappa var en spion, och tvingar dig därmed att se saker, om så bara för en kort stund, ur ett absurt perspektiv som får varje litet ögonblick av ditt förflutna att inte vara något annat än en noggrant uttänkt täckmantel.”

Kanske är det just detta. Här påminns läsaren smått beskäftigt, om just det omöjliga i detta. Läsaren skall för säkerhets skull med inlagda påpekanden som förstärkning, bringas till häpnad. Men jag tror inte att jag som läsare gör det. Inte så lättvindigt. Det blir lite avkrävande uppmärksamhet, magistralt påkallad.

Därmed går mystiken till viss del förlorad exponerad rakt ut i en icke önskvärd pratsamhetens transparens.

Jag kan, då, inte riktigt följa intrigen längre i någon stringent mening. Den sorterar bort sig i ett ordflöde och det är som om den bitvis inte riktig vet vad den själv vill deklarera, att det som distraherar är ämnen mer intressanta för författaren att skriva än för läsaren att läsa.

Det blir lite pratigt. Som sagt.

Sandro Veronesis förra bok, Stilla Kaos, en fantastisk berättelse, som blev mycket hyllad, prisad och erhöll flera litterära priser, ägde enligt mitt förmenande ett helt annat anslag med en större känsla av litterär volym och stringens och också mera levande fördjupning och igenkännbar mänsklighet i sitt 'verklighetstycke' än denna nästan lite 'överförädlade' rövarhistoria impregnerad av en föråldrad spionthrillerestetik som jag tycker sky(-l)(-m)tar lite väl mycket.

Som detta plötsliga möte med en påstådd svarttaxichaufför som visar sig vara...nåja...

Så här tyckte jag om Sandro Veronesis förra bok, den mästerligt skrivna ”Stilla kaos” i Tidningen Kulturen den 20 januari 2013:

” I den motsägelsefulla titeln Stilla Kaos ryms detta kompakta verklighetsflöde som en bred flod bland annat innehållande verkan av Pietros hustrus bortgång, sorgen, omgivningens reaktioner på denna och det egna behovet av tröst men också en myllrande vardags alla tillfällen och egenheter. Egentligen innehåller denna bok en enda lång och djupverkande sorgebearbetning med en skenbart ytlig sens moral om att livet går vidare och att vardagen är det är det bästa sättet att hantera sorgen på men med en djupare existentiell fråga ställd:

Vad är döden?...”

Läs vidare ur recensionen här:

http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/13955-litteratur-sandro-veronesi-stilla-kaos:

En intervju från 2009 med Sandro Veronesi gjord av denna tidnings huvudredaktör Guido Zeccola finns här i Tidningen Kulturen:
http://tidningenkulturen.se/artiklar/nyheter-mainmenu-53/inrikes-mainmenu-49/4427-en-gest-som-kan-bryta-rutinen-och-ge-livet-en-djupare-betydelse

 

Benny Holmberg

Ur arkivet

view_module reorder

Veckan från hyllan. Vecka 10 -2013

Efter att ha varit bortrest i två veckor undrar jag efter hemkomsten vad som har hänt under min bortavaro. Som vanligt visar det sig att det har inte hänt något ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 02 mars, 2013

Nigredo

I.   All denna vakna tid tillbringad i andra människors mardrömmar i denna värld av sinnrikt vävda lögner i de svarta pelarnas skuggor vid kanten av den öppna massgraven   Det är som om ett svart hål fötts fram ...

Av: Sven Andrè | Utopiska geografier | 08 november, 2010

Georges Simenon

Maigret kommer tillbaka – svarta döden direkt!

Det är inne just nu att använda ordet retro som försäljningsargument. Vi gjorde det nyss när vi lade ut en del Rörstrandsporslin från sextiotalet på blocket – allt såldes nästan ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 11 november, 2016

Natur och kultur mer samhöriga än vi tror . Byggmästaren som bygger våra…

  Speculum veritatis Titeln på Brian Goodwins bok från 2007, Nature's Due. Healing Our Fragmented Culture, är inte helt lätt att översätta. "Nu är det naturens tur!" (Nature is due) är ett ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 23 april, 2009

Nedslag bland svenska klassiker som blivit film

“Kostymdrama” är i sig ett ord som förpliktigar. Man tänker direkt på påkostade brittiska filmer som vinner Oscars i stil med The King’s Speecheller Gosford Park. Eller så tänker man ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 09 december, 2013

Jean Vigo

Apropå Jean Vigo

Vem minns inte sekvensen i Francois Truffauts ”De 400 slagen”, där en skolklass är ute och joggar med gymnastikläraren i spetsen och det vid varje gathörn smiter iväg några killar ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 29 januari, 2016

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Om sjelen. Del II

Platon, som var elev av Sokrates og læreren til Aristoteles, tenkte og skrev om menneskesjelen. Ifølge konsepsjonen en finner hos Platon, gis det hos mennesket visse intellektuelle og moralske evner og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 mars, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.