Reformvänlig munk söker nunna för äktenskap

Det var i Eisleben det hände: Det är knappt man kan urskilja kyrktornen på St. Andreakyrkan. Dimman ligger tät. Ändå var det här som det började. I en sömning småstad ...

Av: Mathias Jansson | 08 november, 2011
Resereportage

Denna dag ett liv Essä i fragment

En humanism. Självkännedom, insikten om det existensiellt lika som förutsättning, tillsammans med psykologisk fantasi och inlevelse. Inte vara en ovanpå flytande ”humanitarian”, utan använda sin erfarenhet för att förstå vad ...

Av: Gunnar Lundin | 06 november, 2013
Essäer

Mikael Enchell. Foto Cata Portin

Filosemiten Mikael Enckell

”Vad du icke vill att din nästa skall göra dig, det skall du icke göra honom. Det är hela Toran, allt annat är tillämpningar. Gack och studera!” ”Om icke ...

Av: Gunnar Lundin | 02 oktober, 2016
Agora - filosofiska essäer

Kulturförbittring II

Eftersom de värden som vi har haft hittills alltså drar sina slutliga följden, eftersom nihilism utgör den yttersta logiska slutsatsen av våra stora värden och ideal - eftersom vi måste ...

Av: Freke Räihä | 30 december, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Hon är ju Unni Drougge!



Crister EnanderMinnen är konstiga. De driver obekymrat och oberörda omkring, de tar ibland en vända i luften likt flagor av bränt tidningspapper. En stund seglar de förbli medvetandet och endast om man är vaksam ser vi vad som fladdrar förbi.

Jag öppnade nyss en bok och läste den kvickt till slut. Det är en ovanligt intressant bok. Den heter ”Jag. En fiktion” och är skriven av DN:s förra kulturchef och litteraturvetaren Ingrid Elam.

Men plötsligt, när jag stod där och skulle ladda kaffebryggaren med mer Mollbergs blandning, dök minnet upp. Det var Unni Drougge som krävde plats, som gjorde sig påmind – jag kan väl inte skriva på ett försiktigt sätt, då tror antagligen ingen på mig. Hon far ju fram som en vass virvelvind, med orden spetsiga och slipade, tankarna skarpa som en nystriglad rakkniv.

Men detta minne är från en annan tid. En gång var Unni Drougge redaktör och tidningsmakare. Först var det skånska Magazin April, då bodde de ute i Buus G:a skola, sedan blev det stockholmska Slitz. Jag skrev litteraturkrönikor på ett sätt som i snuttifieringens förkrympta tidevarv är svårt att föreställa sig. Kilometerlånga fick de breda ut sig över flera sidor.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Unni Drougge var en av de där ovanliga redaktörerna som ägde de viktigaste och avgörande egenskaperna en riktig redaktör ska. Hon lyckades få en stackars rätt oprövad skribent att känna att det trots allt skulle gå bra, att det mesta var möjligt och hur hinder var till för att övervinnas. Jag minns inte alla uppdrag hon peppade mig till att genomföra. Jag stod och tiggde i tunnelbanan, jag gick runt till nästan varenda kvacksalvare i New Age-Stockholm och sedan skrev jag så att jag faktiskt tror att orden började sjunga och nästan blöda. Jag gjorde en resa genom Det litterära Sverige och skrev och skrev och fick fler fiender genom ett enda reportage än de flesta förmår att få ihop under tiotals år av hårt skrivslit.

Ännu hade Unni Drougge sin romandebut framför sig. Men den väntade strax runt hörnet efter en i mitt tycke högst osmaklig skilsmässa. Med romanen ”Jag, jag, jag!” inträffade något nytt i svensk litteratur. En kvinna tog sig samma rätt och lika stort utrymme som enbart männen gjort tidigare. Jag läste manuset i ett par omgångar. Jag var på ett märkligt sätt stolt över vad Unni Drougge gjorde. Hon gick sin egen väg, hon fann en stig där ingen annan trampat. Hon vågade.

Romanen drog fram som en frisk fläkt, ibland med stormstyrka. Den skakade om, den gjorde så att människor tvingades ta ställning. De var för och de var emot. Unni Drougge engagerade. Hon berörde läsarna. Hon nådde fram.

När jag läser Ingrid Elams bok slår det mig att Unni Drougge aldrig fått erkännande för sin insats som kvinnlig författare i en tid som ännu inte var direkt vänlig mot de unga och debuterande tjejerna. Hennes böcker har aldrig ingått i den gällande – den officiösa – beskrivningen av hur litteraturens utveckling i vårt land ser ut. Det är svårt att fatta varför hon hålls utanför, liksom på behörigt och behagligt avstånd. Ändå tror jag mig förstå att detta hänger ihop med frispråkigheten och fräckheten. Hon beter sig inte som fina flickor ska bete sig.

Och det är då en himla tur! Då hade hon ju inte varit Unni Drougge. Nyligen kom hennes tolfte roman ut. Den heter ”Förkunnaren”. Hon ger sig inte. Hon är ju Unni Drougge! 

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam

I. Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp. Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag ...

Av: Peter Lucas Erixon | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

Varför skrev De Geer inte 'fitta' på fanan? En konst- och kulturessä

När konstnären Carl Johan De Geer 1967 skrev det köttiga substantivet 'kuken' på svenska fanan begick han inte bara rikssymbolsbrott utan också det mera könsmaktsteoretiska brottet aktiv manschauvinism som förpassade ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 05 Maj, 2012

Loserförfattarfabrikens bläckdirektören in spe personporrträttet

  Nöring, f. övrigt avlägset anförvantande(skrivmaskins)bandet till den förmögna och oresonliga familjen Stoff, bläckdirektör in spe för Loserförfattarfabrikens vidräkning, ur den självanställningsregistreingsmaskinen finns noterat 1650 dyker patronymen Nöring (Stoff) opp i annalerna, parentesens betydelse än ...

Av: Stefan Hammarén, Christofer Nöring | Stefan Hammarén | 25 mars, 2013

Louise Brooks, varken ängel eller hora

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan.Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar pianist ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om film | 10 februari, 2012

Vanitas och andra existentiella dataspel

Döden är alltid närvarande i dataspel. En energimätare som hastigt faller, en symbol som blinkar till i övre hörnet och försvinner. Du kan bli skjuten, knivhuggen, bränd, sprängd eller överkörd ...

Av: Mathias Jansson | Essäer | 25 september, 2010

Wittgensteins förhållningssätt mellan poesi, filosofi och musik

Han betraktar henne och ser hennes ansikte, som om vore det täckt av en tunn ljus slöja, knappast verklig. Han är böjd över sig själv, det intet som väntar, han ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2017

Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko Wikipedia

”Och trasten blåste på de dödas ben med sin sång”

Tomas Tranströmer har gått ur tiden. Mitt hjärta sörjer en av världens mest betydande poeter. När en poet dör blir världen fattigare. Hur många verkliga poeter kan mänskligheten visa under ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 27 mars, 2015

Vem är Jørgen Leth?

Tillfällena när den danske filmaren och skribenten Jørgen Leth kommit på tal i svensk media är lätträknade, detta trots att han nog får räknas till en av de största levande ...

Av: Per Brunskog | Konstens porträtt | 19 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.