Den sköna och den obscena Rut Hillarp

Under läsande och funderande kring det intressanta ämnet hbtq inom skönlitteraturen kom jag som av en händelse över författarnamnet Rut Hillarp (1914-2003). Hon var en var våra mest kända kvinnliga ...

Av: Mats Myrstener | 16 april, 2013
Litteraturens porträtt

Barab Bo Odar om dunkelhet och expressionism

I den tyske filmskaparen Barab Bo Odars senaste film "The Silence" målas det upp ett idylliskt landskap (i hög grad tack vare Nikolaus Summerers fotografi) med villor i vilka skuggor ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 09 januari, 2011
Filmens porträtt

Samisk fotograf fokuserar på Ryssland

Foto: Andreas Sarri. Intresset för ryska samer förde Andreas Sarri till Kola­halvön. Efter fyra resor, en utställning och en fotobok tar den samiske fotografen paus från kameran.   Det startade med att ...

Av: Ylva Maria Pavval | 10 december, 2010
Porträtt om politik & samhälle

Elsa Grave. En sällskapssjuk solitär och egensinnig poet

Den slutna rymden Det står en röd tegelbyggnad på Vapnö-slätten i Halland. Eller stod? Jag utgår från att den står kvar i all sin fyrkantiga, bastanta orörlighet. En dag cyklade jag dit ...

Av: Annakarin Svedberg | 04 november, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Crister Enander

Veckan från hyllan, Vecka 32-2012

Gregor FlakierskiI onsdags var det årsdagen av Warszawaupproret, något som med sedvanlig polsk känsla att hylla sina katastrofer firades med pompa och ståt. Firandet skedde inte utan intermezzon, utan en del politiker buades ut, något som numera är vanligt förekommande i de flesta sammanhang i Polen då historiska händelser är på tapeten.

Schismen gäller inte bedömningen av detta vansinne, det hyllas unisont av alla, eller i varje fall nästan alla, utan vilka som egentligen är värdiga att hylla de fallna hjältarna. I en osund politisk atmosfär där politiska motståndare ses slentrianmässigt som köpta lakejer åt landets fiender (läs ryssarna), blir inte minst historien föremål för devot dyrkan och/eller meningsmotsättningar på liv och död.

Här gäller det mest död, Warszawaupproret var en slakt som var till och med unik med andra världskrigets ändå rejält blodiga mått mätt. För den svenske läsaren, förmodligen något fundersam och helt främmande för den polska nekrofila heroismen, finns det en hyggligt bra bok att läsa i ämnet:

Huliganer, fotboll och utanförskap

Crister EnanderNästan alla har gjort det. De flesta tyckte att det var roligt och spännande. En gång när benen var kortare och somrarna längre var det en enkel och skojig sysselsättning. Allt som krävdes var en gräsplätt eller en grusplan. Och fyra högar med till exempel kläder eller träbitar, två högar blev ett mål, fyra högar blev två mål. Sedan behövdes en boll. Inget mer. Det var allt.

På så sätt har de flesta – åtminstone killar och män – ett nära förhållande till sporten. De minns de ljusa sommarkvällarna, glädjen och kampen. Euforin när bollen rullade i mål efter en snygg och oväntad passning i djupled.

Senare på högstadiet var det några som började ägna allt mer tid åt att träna fotboll. De liksom försvann. De höll sig för sig själva. De tränade och tränade, de började spela i klubb. Men ingen var tillräckligt bra för att få en plats i laget. De var alltid taskiga och meningslöst elaka mot hackkycklingarna i skolan. Och idag, många år efteråt, kan jag krasst konstatera att det inte gick direkt bra för någon av dem. De fastnade i ett isolerat utanförskap. De började dricka och snart prövade de starkare berusningsmedel. De förde alltid en massa väsen och bråkade med alla om det var hemmamatch. Detta var före den tid då det råa och hänsynslösa våldet blivit fotbollens baksida, dess ständiga mörka skugga.

Fotboll var – och är idag i ännu högre grad – en klassfråga. Det var främst arbetarungar som drogs till sporten. Fotbollen blev vad boxningen var förr. En väg bort, en hägrande möjlighet att ta sig fram, kanske bli berömd och på så sätt kunna lämna fattigdom och risken för ett tomt liv i fabriken bakom sig.

I ungefär tjugo år har huliganismen funnits i Sverige. Våldet är idag en given del av vad son händer på läktarna, eller i ännu högre grad: våldet är vad som förväntas bryta lös före och efter de viktiga matcherna.

”Nu vill mormor ha champagne!”

Crister EnanderDet börjar redan på planet. Vi sätter oss rätt långt bak tillsammans med de andra rökarna. Avsikten med resan är uttalad. Jag och Barbro Svensson – kanske mer känd som Lill-Babs – ska få fjorton dagars arbetsro. Det är därför sitter vi där på väg till Kanarieöarna – av alla ställen.

Hemma i Sverige får vi aldrig vara ifred. Människor dyker upp, telefoner ringer, barnen ramlar in och vill bli uppassade av mamma. Det är, kort uttryckt, en hopplös situation. Mitt arbete är spökskrivarens – inte av den hemliga sorten, utan det var öppet deklarerat mitt under en extremt välbesökt presskonferens på Bokmässan i Göteborg. (Det är förresten ett telefonsamtal jag aldrig glömmer, när det ringde sent en eftermiddag och det var Barbro och hon rakt på sak frågade mig om jag kunde tänka mig att skriva hennes självbiografi. Men det är en annan historia.)

Rätt nära oss där längst bak i planet sitter Anna Wahlgren. Hon hörs tydligt och klart över alla andra röster. Hennes bullrande skratt är svårt att ta miste på – lika svårt som det är att missa ens bland de festglada svenska semesterfirarna. Nykter är hon inte heller. Jag har råkat träffa henne några gånger i Malmö, bland annat på Publicistklubben.

Det faller det sig naturligt att jag presenterar de två damerna för varandra. Anna Wahlgren, som ännu har kvar en hel del av alla miljoner hon fått ärva, slår direkt på den storslagna stilen. In kommer, lika snabbt som geckoödlas flykt undan en fara, en mängd av de där små, äckliga champagnefalskorna.

Med på resan är även en av Anna Wahlgrens döttrar. Dottern har just fått barn. Det lilla spädbarnet är också med och ligger knappt synlig i sin mammas knä.

Då jag är morgonmänniska och Barbro – genom sitt yrke – vant sig vid att vara mest aktiv sent blir det en del krångel med arbetstiderna. Vi löser det så att jag ställer frågor när hon ligger och solar på sin terrass. Och en del av kvällarna åker Barbro över till Anna Wahlgren. Själv pratar jag en hel del med dottern som känner sig ensam och lätt förtvivlad.

Hon är ju Unni Drougge!

Crister EnanderMinnen är konstiga. De driver obekymrat och oberörda omkring, de tar ibland en vända i luften likt flagor av bränt tidningspapper. En stund seglar de förbli medvetandet och endast om man är vaksam ser vi vad som fladdrar förbi.

Jag öppnade nyss en bok och läste den kvickt till slut. Det är en ovanligt intressant bok. Den heter ”Jag. En fiktion” och är skriven av DN:s förra kulturchef och litteraturvetaren Ingrid Elam.

Men plötsligt, när jag stod där och skulle ladda kaffebryggaren med mer Mollbergs blandning, dök minnet upp. Det var Unni Drougge som krävde plats, som gjorde sig påmind – jag kan väl inte skriva på ett försiktigt sätt, då tror antagligen ingen på mig. Hon far ju fram som en vass virvelvind, med orden spetsiga och slipade, tankarna skarpa som en nystriglad rakkniv.

Men detta minne är från en annan tid. En gång var Unni Drougge redaktör och tidningsmakare. Först var det skånska Magazin April, då bodde de ute i Buus G:a skola, sedan blev det stockholmska Slitz. Jag skrev litteraturkrönikor på ett sätt som i snuttifieringens förkrympta tidevarv är svårt att föreställa sig. Kilometerlånga fick de breda ut sig över flera sidor.

Unni Drougge var en av de där ovanliga redaktörerna som ägde de viktigaste och avgörande egenskaperna en riktig redaktör ska. Hon lyckades få en stackars rätt oprövad skribent att känna att det trots allt skulle gå bra, att det mesta var möjligt och hur hinder var till för att övervinnas. Jag minns inte alla uppdrag hon peppade mig till att genomföra. Jag stod och tiggde i tunnelbanan, jag gick runt till nästan varenda kvacksalvare i New Age-Stockholm och sedan skrev jag så att jag faktiskt tror att orden började sjunga och nästan blöda. Jag gjorde en resa genom Det litterära Sverige och skrev och skrev och fick fler fiender genom ett enda reportage än de flesta förmår att få ihop under tiotals år av hårt skrivslit.

Årskrönika av Crister Enander

Crister EnanderDet blir bara ytligare. Det blir mindre betydande. Halten sjunker i snabb takt och det som kan kallas för bestående förvandlas alltmer till något mossigt och absurt antikvariskt. Men var morgon krattas manegen på nytt. Och ute i sminkbåset sitter de lydigt, välkammade som en gång bröderna Herreys och svältfödda efter det starka strålkastarljuset som snart ska skina på deras pudrade nunor inne i tevestudion.

Många författare uppträder hellre som massmediala gycklare än axlar sin roll som skildrare av samhälle, samtid och missförhållanden. De ifrågasätter inget. De kritiserar inget av vikt. De jamsar med. De är förvånansvärt oftast fogliga och fega. De vill inget – förutom att synas och sälja. De låter sig användas som vore deras böcker ännu en ny schamposort bland tusen andra hårtvättningsmedel.

Under senare tid, inte minst under det gånga året, har beklämmande nog den egofixerade supernarcissten – liksom direktserverad i gråtfärdig gladpack – blivit något av den ideale författaren i det friktionsfria massmediala maskineriet.

Men då deras böcker saknar såväl tyngd som egentlig mening blir också intrycket och minnet av vad de sagt och tyckt lika övergående som en nysning. Det kittlar till en stund; för en snabb sekund river det till. Men – ärligt talat – vem minns gårdagens nysningar? Jag gör det då inte, och lika svårt har det blivit att summera ett års litterära händelser och begivenheter.

Björn Ranelid, störst på jorden med de allra originellaste orden, har ännu en gång – för vilken gång i ordningen? – angripit någon mer framstående författarkollega. Vem minns det idag? Han ska såvitt jag förstått återigen ha ställt upp i något teveprogram som – hipp, hipp, hurra! – ”går hem i stugorna”. Jag minns då inte vilket och inte heller tittar jag på teve.

”En mans karaktär är hans öde”

Crister EnanderTrots att jag dragit in salt och bröd på bordet med min penna i snart trettio år – nja, penna och penna, snarare med skrivmaskin som sedan byttes ut mot dator – så förmår kulturvärlden att förbluffa mig ibland. Inte så att dess grundläggande mekanik förmår att överraska längre. Den tiden är numera minst sagt avlägsen. Det är fortfarande, som den extremt kunnige och elegant vasse David Sprengel – Agnes von Krusenstjernas man – skrev på tjugotalet, en tradig och trist historia om medelmåttornas triumf.

Där förblir sig allt sorgfälligt likt. Upplysningsmannen Johan Henric Kellgrens lika kloka som cyniskt sanna råd ekar genom seklerna: ”Min kära Gosse, bliv ett Fån, Så går dig all ting väl i händer!”

Vad som ännu förmår att överraska mig är något annat. Kanske kan man säga att det har med den mänskliga naturen att göra. Det är den eviga småsintheten och den ohöljda självgodheten som frodas i författarskrået som förmått att överrumpla. Den där nitiska – för att inte säga hysteriska – vaksamheten över hur den egna personen uppfattas och kanske ännu mer hur deras böcker bemöts och mottas möter ofta den generande strålglans som drar ett löjets skimmer över dessa känsliga primadonnor. De prilliga pretentiösernas piruetter förblir sig förbluffande lika.

Bakgrunden är enkel. Jag har några gånger skrivit negativt om en andra rangens författare, av den sort som skriver sanningar lika stora som summorna de får. Han gjorde sig en karriär som devot diktaturanhängare – han har skrivit hyllande om såväl Khadaffi och Envar Hoxha som Stalin – och senare svettades hans texter nyandlig ångest när själen skulle väckas till liv då vänstern skulle ”hantera sin besvikelse”. Han har offentligt erkänt att han varit antisemit och ägnar sig numera åt ohöljd antimuslimsk agitation. Thomas Nydahl – som han heter – har genom decennierna förmått att ge anpassligheten ett ansikte. Hållningslöshet har varit hans moraliska måttstock.

Jan Guillou och jantelagen

Jan Guillou. Foto: Peter KnutsonDet är märkligt hur vissa saker tycks förbli sig lika. Dansen dansas med samma gamla innötta steg; de tåtrippande herrarna och hälklackslösa damerna rör sig i ett mönster som tydligt visar att de enbart är kopior av kopior och att originalitet och självständighet är strikt bannlysta. Inget nytt händer. Inga överraskningar erbjuds. I vissa avseenden är det svenska litteraturlivet beklämmande i sin sorgliga förutsägbarhet.

När Jan Guillou har beslutat sig för att göra en verklig kraftansamling som författare – och får ovanlighetens skull har visat en viss ödmjukhet inför sin uppgift – så slipas de slöaste av knivar, då kavlas ärmarna upp på de mest finlemmade av armar och då vässas elakheterna hemma hos de annars alltid lika tamt och ängsligt försiktiga bokkritikerna.

Ty sådan är medielogiken, särskilt i riksmedia. Jan Guillou ska man, med ryggmärgsreflexen och utan att låta en enda tanke passera hjärnan, tycka illa om och fördöma med förakt och fnysningar. Framför allt ska man, såsom en i ledet av välinrättad och åsiktsvattenkammad trotjänare, i varje läge passa på att förkasta hans förmåga att skriva.

Så har det varit så länge jag kan minnas. Guillou fick på pälsen när han skrev sina tio romaner om Hamilton. Han hudflängdes när han lät Riddare Arn rida in i litteraturen. Som kritiker, som en av de betrodda och pålitliga, får man inte på villkors vis tycka att det Guillou presterar som skönlitterär författare är bra.

Det hela – själva den prövande och hjärndöda mekaniken – är oerhört tramsig och, ja … tröttsam, mycket tröttsam. Och ytterligt barnslig, slår det mig. Och inte har de reflexmässigt magsura kritikerna mognat det minsta när den första delen i romanbygget ”Det stora århundradet” utkom i förra veckan med titeln ”Brobryggarna”.

En brun lögn - Kamprad och nazismen

Ingvar KampradDen bruna sörjan – full av miljoner liter av det rödaste blod – blir vi aldrig fria ifrån. Nazismen är genom det industrialiserade och rationella tillvägagångssättet att utrota människor en unik företeelse i den onda historia som förra seklet var.

Därför kommer aldrig sympatisörer som Ingvar Kamprad eller Drottning Silvias far att få var ifred. Och de ska heller inte få vara ifred. Jag kan inte hålla med om vad den annars ofta kloke Erik Helmerson på DN:s ledarsida skriver: ”Ingvar Kamprad är en åldrad man. Han har bett om ursäkt. Man måste kunna gå vidare.” Det har länge varit den inställning som varit den förhärskande. Kamprad begick i ungdomligt oförstånd politiska överträdelser. Det må vara honom förlåtet.

Nu kommer då uppgifter fram som Kamprad varit nogsam med att tiga om. Reportern Elisabeth Åsbrink har, när hon skrev boken ”Och i Wienerwald står träden kvar” (Natur & Kultur), stött på andra och hemlighållna sanningar i IKEA-grundarens förflutna. När Kamprad gifte sig år 1950, fem år efter krigsslutet, var en av bröllopsgästerna Per Engdahl. Denne frontfigur för svensk nazism under kriget och för en mer nertonad fascism efter kriget var inte bara en av gästerna. Han höll tal till bröllopsparet. Och i ett brev, som Åsbrink hittat, skriver Ingvar Kamprad till Engdahl: ”Dessutom vill jag att du skall veta att jag är stolt över att få tillhöra den nysvenska kretsen och inte alls gör någon hemlighet av detta bland de av mina anförvanter och vänner, som jag inte har affärer med”. Brevet är daterat Agunnaryd den 30 juni 1950.

Ur arkivet

view_module reorder

För konstig för att leva, för ovanligt för att dö

Hunter S. ThompsonIbland visste han inte vem dom förväntade sig när han blev inbjuden till föreläsningar. Ville de se Hunter S. Thompson eller ville de se Duke? Men vare sig ...

Av: Julie Blomberg Gudmundsson | Media, porträtt | 23 september, 2008

Sommarföljetong. SLUTSEKUNDER Pjäs i tre akter Av Boel Schenlær Akt …

Scenbilden är densamma i de tre akterna. En cell i ett svenskt fängelse. Vid ena kortsidan en celldörr som öppnas mekaniskt. I golvet en tågräls. Vid celldörren blir det ett ...

Av: Boel Schenlær, | Allmänna reportage | 27 juli, 2009

Hjältemodets upplösning och förruttnelse. Krigets anlete

Superbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 30 december, 2013

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | Essäer om politiken | 09 juli, 2015

Terrence Malick & tystnadens hemligheter

Då och då ― oftast på obskyra filmbloggar ― publiceras suddiga bilder som sägs fånga Terrence Malicks ansikte. Den skygge filmregissören och författaren har gjort isoleringen och blygheten inför offentlighetens ...

Av: Klas Lundström | Essäer om film | 19 april, 2013

Frank Hellers beskrivning av judar blev ett självporträtt

Ända sedan Conan Doyle med början 1887 (romanen ”En studie i rött”) framgångsrikt producerade ett antal berättelser, de flesta noveller, med Sherlock Holmes i The Strand Magazine, har författare av ...

Av: Bertil Falk | Övriga porträtt | 29 augusti, 2013

dagen efter orden del 5

 

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 11 Maj, 2012

Nuets tyranni: Virtual reality-filmens sublima rumslighet och samtidens närvarande frånvaro

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Kristian Petrov | Essäer om film | 04 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.