Hans-Evert Renérius  Fotograf Monica Englund

Det gäller att tåla skiten!

Är tiden komplicerad? Och människan? Ja, kanske. I vilket fall förefaller vissa händelser inbjuda till inlevelse och upplevelse utöver det vanliga. Det är bara att nämna EM i fotboll - ...

Av: Hans-Evert Renérius | 17 juli, 2016
Gästkrönikör

En resa till makedonien-ett annorlunda minne av första världskrigets utbrott

Thessaloniki är Greklands andra stad med ungefär en och en halv miljon innevånare och belägen i mellersta Makedonien, en region som har varit utsatt för många konflikter under 1900-talet. Staden var ...

Av: Jens Wallén | 04 juni, 2014
Kulturreportage

Jordskalv och prästungar

Ett jordskalv, 6,2 på Richter-skalan och med epicentrum fem mil ner i underjorden, inträffade förra veckan  vid Castle Point, en liten ort på sydöstra kusten av Nya Zeelands nordö. Bilder ...

Av: Ivo Holmqvist | 24 januari, 2014
Essäer

Alban Berg och hans värld

I maj 1914 såg Alban Berg premiären på Georg Büchners drama Woyzeck.  Woyzeck är kalfaktor med tjänst hos en kapten som är stressad av att få så mycket tid över ...

Av: Lilian O. Montmar | 18 september, 2009
Musikens porträtt

Crister Enander

Veckan från hyllan, Vecka 32-2012

Gregor FlakierskiI onsdags var det årsdagen av Warszawaupproret, något som med sedvanlig polsk känsla att hylla sina katastrofer firades med pompa och ståt. Firandet skedde inte utan intermezzon, utan en del politiker buades ut, något som numera är vanligt förekommande i de flesta sammanhang i Polen då historiska händelser är på tapeten.

Schismen gäller inte bedömningen av detta vansinne, det hyllas unisont av alla, eller i varje fall nästan alla, utan vilka som egentligen är värdiga att hylla de fallna hjältarna. I en osund politisk atmosfär där politiska motståndare ses slentrianmässigt som köpta lakejer åt landets fiender (läs ryssarna), blir inte minst historien föremål för devot dyrkan och/eller meningsmotsättningar på liv och död.

Här gäller det mest död, Warszawaupproret var en slakt som var till och med unik med andra världskrigets ändå rejält blodiga mått mätt. För den svenske läsaren, förmodligen något fundersam och helt främmande för den polska nekrofila heroismen, finns det en hyggligt bra bok att läsa i ämnet:

Huliganer, fotboll och utanförskap

Crister EnanderNästan alla har gjort det. De flesta tyckte att det var roligt och spännande. En gång när benen var kortare och somrarna längre var det en enkel och skojig sysselsättning. Allt som krävdes var en gräsplätt eller en grusplan. Och fyra högar med till exempel kläder eller träbitar, två högar blev ett mål, fyra högar blev två mål. Sedan behövdes en boll. Inget mer. Det var allt.

På så sätt har de flesta – åtminstone killar och män – ett nära förhållande till sporten. De minns de ljusa sommarkvällarna, glädjen och kampen. Euforin när bollen rullade i mål efter en snygg och oväntad passning i djupled.

Senare på högstadiet var det några som började ägna allt mer tid åt att träna fotboll. De liksom försvann. De höll sig för sig själva. De tränade och tränade, de började spela i klubb. Men ingen var tillräckligt bra för att få en plats i laget. De var alltid taskiga och meningslöst elaka mot hackkycklingarna i skolan. Och idag, många år efteråt, kan jag krasst konstatera att det inte gick direkt bra för någon av dem. De fastnade i ett isolerat utanförskap. De började dricka och snart prövade de starkare berusningsmedel. De förde alltid en massa väsen och bråkade med alla om det var hemmamatch. Detta var före den tid då det råa och hänsynslösa våldet blivit fotbollens baksida, dess ständiga mörka skugga.

Fotboll var – och är idag i ännu högre grad – en klassfråga. Det var främst arbetarungar som drogs till sporten. Fotbollen blev vad boxningen var förr. En väg bort, en hägrande möjlighet att ta sig fram, kanske bli berömd och på så sätt kunna lämna fattigdom och risken för ett tomt liv i fabriken bakom sig.

I ungefär tjugo år har huliganismen funnits i Sverige. Våldet är idag en given del av vad son händer på läktarna, eller i ännu högre grad: våldet är vad som förväntas bryta lös före och efter de viktiga matcherna.

”Nu vill mormor ha champagne!”

Crister EnanderDet börjar redan på planet. Vi sätter oss rätt långt bak tillsammans med de andra rökarna. Avsikten med resan är uttalad. Jag och Barbro Svensson – kanske mer känd som Lill-Babs – ska få fjorton dagars arbetsro. Det är därför sitter vi där på väg till Kanarieöarna – av alla ställen.

Hemma i Sverige får vi aldrig vara ifred. Människor dyker upp, telefoner ringer, barnen ramlar in och vill bli uppassade av mamma. Det är, kort uttryckt, en hopplös situation. Mitt arbete är spökskrivarens – inte av den hemliga sorten, utan det var öppet deklarerat mitt under en extremt välbesökt presskonferens på Bokmässan i Göteborg. (Det är förresten ett telefonsamtal jag aldrig glömmer, när det ringde sent en eftermiddag och det var Barbro och hon rakt på sak frågade mig om jag kunde tänka mig att skriva hennes självbiografi. Men det är en annan historia.)

Rätt nära oss där längst bak i planet sitter Anna Wahlgren. Hon hörs tydligt och klart över alla andra röster. Hennes bullrande skratt är svårt att ta miste på – lika svårt som det är att missa ens bland de festglada svenska semesterfirarna. Nykter är hon inte heller. Jag har råkat träffa henne några gånger i Malmö, bland annat på Publicistklubben.

Det faller det sig naturligt att jag presenterar de två damerna för varandra. Anna Wahlgren, som ännu har kvar en hel del av alla miljoner hon fått ärva, slår direkt på den storslagna stilen. In kommer, lika snabbt som geckoödlas flykt undan en fara, en mängd av de där små, äckliga champagnefalskorna.

Med på resan är även en av Anna Wahlgrens döttrar. Dottern har just fått barn. Det lilla spädbarnet är också med och ligger knappt synlig i sin mammas knä.

Då jag är morgonmänniska och Barbro – genom sitt yrke – vant sig vid att vara mest aktiv sent blir det en del krångel med arbetstiderna. Vi löser det så att jag ställer frågor när hon ligger och solar på sin terrass. Och en del av kvällarna åker Barbro över till Anna Wahlgren. Själv pratar jag en hel del med dottern som känner sig ensam och lätt förtvivlad.

Hon är ju Unni Drougge!

Crister EnanderMinnen är konstiga. De driver obekymrat och oberörda omkring, de tar ibland en vända i luften likt flagor av bränt tidningspapper. En stund seglar de förbli medvetandet och endast om man är vaksam ser vi vad som fladdrar förbi.

Jag öppnade nyss en bok och läste den kvickt till slut. Det är en ovanligt intressant bok. Den heter ”Jag. En fiktion” och är skriven av DN:s förra kulturchef och litteraturvetaren Ingrid Elam.

Men plötsligt, när jag stod där och skulle ladda kaffebryggaren med mer Mollbergs blandning, dök minnet upp. Det var Unni Drougge som krävde plats, som gjorde sig påmind – jag kan väl inte skriva på ett försiktigt sätt, då tror antagligen ingen på mig. Hon far ju fram som en vass virvelvind, med orden spetsiga och slipade, tankarna skarpa som en nystriglad rakkniv.

Men detta minne är från en annan tid. En gång var Unni Drougge redaktör och tidningsmakare. Först var det skånska Magazin April, då bodde de ute i Buus G:a skola, sedan blev det stockholmska Slitz. Jag skrev litteraturkrönikor på ett sätt som i snuttifieringens förkrympta tidevarv är svårt att föreställa sig. Kilometerlånga fick de breda ut sig över flera sidor.

Unni Drougge var en av de där ovanliga redaktörerna som ägde de viktigaste och avgörande egenskaperna en riktig redaktör ska. Hon lyckades få en stackars rätt oprövad skribent att känna att det trots allt skulle gå bra, att det mesta var möjligt och hur hinder var till för att övervinnas. Jag minns inte alla uppdrag hon peppade mig till att genomföra. Jag stod och tiggde i tunnelbanan, jag gick runt till nästan varenda kvacksalvare i New Age-Stockholm och sedan skrev jag så att jag faktiskt tror att orden började sjunga och nästan blöda. Jag gjorde en resa genom Det litterära Sverige och skrev och skrev och fick fler fiender genom ett enda reportage än de flesta förmår att få ihop under tiotals år av hårt skrivslit.

Årskrönika av Crister Enander

Crister EnanderDet blir bara ytligare. Det blir mindre betydande. Halten sjunker i snabb takt och det som kan kallas för bestående förvandlas alltmer till något mossigt och absurt antikvariskt. Men var morgon krattas manegen på nytt. Och ute i sminkbåset sitter de lydigt, välkammade som en gång bröderna Herreys och svältfödda efter det starka strålkastarljuset som snart ska skina på deras pudrade nunor inne i tevestudion.

Många författare uppträder hellre som massmediala gycklare än axlar sin roll som skildrare av samhälle, samtid och missförhållanden. De ifrågasätter inget. De kritiserar inget av vikt. De jamsar med. De är förvånansvärt oftast fogliga och fega. De vill inget – förutom att synas och sälja. De låter sig användas som vore deras böcker ännu en ny schamposort bland tusen andra hårtvättningsmedel.

Under senare tid, inte minst under det gånga året, har beklämmande nog den egofixerade supernarcissten – liksom direktserverad i gråtfärdig gladpack – blivit något av den ideale författaren i det friktionsfria massmediala maskineriet.

Men då deras böcker saknar såväl tyngd som egentlig mening blir också intrycket och minnet av vad de sagt och tyckt lika övergående som en nysning. Det kittlar till en stund; för en snabb sekund river det till. Men – ärligt talat – vem minns gårdagens nysningar? Jag gör det då inte, och lika svårt har det blivit att summera ett års litterära händelser och begivenheter.

Björn Ranelid, störst på jorden med de allra originellaste orden, har ännu en gång – för vilken gång i ordningen? – angripit någon mer framstående författarkollega. Vem minns det idag? Han ska såvitt jag förstått återigen ha ställt upp i något teveprogram som – hipp, hipp, hurra! – ”går hem i stugorna”. Jag minns då inte vilket och inte heller tittar jag på teve.

”En mans karaktär är hans öde”

Crister EnanderTrots att jag dragit in salt och bröd på bordet med min penna i snart trettio år – nja, penna och penna, snarare med skrivmaskin som sedan byttes ut mot dator – så förmår kulturvärlden att förbluffa mig ibland. Inte så att dess grundläggande mekanik förmår att överraska längre. Den tiden är numera minst sagt avlägsen. Det är fortfarande, som den extremt kunnige och elegant vasse David Sprengel – Agnes von Krusenstjernas man – skrev på tjugotalet, en tradig och trist historia om medelmåttornas triumf.

Där förblir sig allt sorgfälligt likt. Upplysningsmannen Johan Henric Kellgrens lika kloka som cyniskt sanna råd ekar genom seklerna: ”Min kära Gosse, bliv ett Fån, Så går dig all ting väl i händer!”

Vad som ännu förmår att överraska mig är något annat. Kanske kan man säga att det har med den mänskliga naturen att göra. Det är den eviga småsintheten och den ohöljda självgodheten som frodas i författarskrået som förmått att överrumpla. Den där nitiska – för att inte säga hysteriska – vaksamheten över hur den egna personen uppfattas och kanske ännu mer hur deras böcker bemöts och mottas möter ofta den generande strålglans som drar ett löjets skimmer över dessa känsliga primadonnor. De prilliga pretentiösernas piruetter förblir sig förbluffande lika.

Bakgrunden är enkel. Jag har några gånger skrivit negativt om en andra rangens författare, av den sort som skriver sanningar lika stora som summorna de får. Han gjorde sig en karriär som devot diktaturanhängare – han har skrivit hyllande om såväl Khadaffi och Envar Hoxha som Stalin – och senare svettades hans texter nyandlig ångest när själen skulle väckas till liv då vänstern skulle ”hantera sin besvikelse”. Han har offentligt erkänt att han varit antisemit och ägnar sig numera åt ohöljd antimuslimsk agitation. Thomas Nydahl – som han heter – har genom decennierna förmått att ge anpassligheten ett ansikte. Hållningslöshet har varit hans moraliska måttstock.

Jan Guillou och jantelagen

Jan Guillou. Foto: Peter KnutsonDet är märkligt hur vissa saker tycks förbli sig lika. Dansen dansas med samma gamla innötta steg; de tåtrippande herrarna och hälklackslösa damerna rör sig i ett mönster som tydligt visar att de enbart är kopior av kopior och att originalitet och självständighet är strikt bannlysta. Inget nytt händer. Inga överraskningar erbjuds. I vissa avseenden är det svenska litteraturlivet beklämmande i sin sorgliga förutsägbarhet.

När Jan Guillou har beslutat sig för att göra en verklig kraftansamling som författare – och får ovanlighetens skull har visat en viss ödmjukhet inför sin uppgift – så slipas de slöaste av knivar, då kavlas ärmarna upp på de mest finlemmade av armar och då vässas elakheterna hemma hos de annars alltid lika tamt och ängsligt försiktiga bokkritikerna.

Ty sådan är medielogiken, särskilt i riksmedia. Jan Guillou ska man, med ryggmärgsreflexen och utan att låta en enda tanke passera hjärnan, tycka illa om och fördöma med förakt och fnysningar. Framför allt ska man, såsom en i ledet av välinrättad och åsiktsvattenkammad trotjänare, i varje läge passa på att förkasta hans förmåga att skriva.

Så har det varit så länge jag kan minnas. Guillou fick på pälsen när han skrev sina tio romaner om Hamilton. Han hudflängdes när han lät Riddare Arn rida in i litteraturen. Som kritiker, som en av de betrodda och pålitliga, får man inte på villkors vis tycka att det Guillou presterar som skönlitterär författare är bra.

Det hela – själva den prövande och hjärndöda mekaniken – är oerhört tramsig och, ja … tröttsam, mycket tröttsam. Och ytterligt barnslig, slår det mig. Och inte har de reflexmässigt magsura kritikerna mognat det minsta när den första delen i romanbygget ”Det stora århundradet” utkom i förra veckan med titeln ”Brobryggarna”.

En brun lögn - Kamprad och nazismen

Ingvar KampradDen bruna sörjan – full av miljoner liter av det rödaste blod – blir vi aldrig fria ifrån. Nazismen är genom det industrialiserade och rationella tillvägagångssättet att utrota människor en unik företeelse i den onda historia som förra seklet var.

Därför kommer aldrig sympatisörer som Ingvar Kamprad eller Drottning Silvias far att få var ifred. Och de ska heller inte få vara ifred. Jag kan inte hålla med om vad den annars ofta kloke Erik Helmerson på DN:s ledarsida skriver: ”Ingvar Kamprad är en åldrad man. Han har bett om ursäkt. Man måste kunna gå vidare.” Det har länge varit den inställning som varit den förhärskande. Kamprad begick i ungdomligt oförstånd politiska överträdelser. Det må vara honom förlåtet.

Nu kommer då uppgifter fram som Kamprad varit nogsam med att tiga om. Reportern Elisabeth Åsbrink har, när hon skrev boken ”Och i Wienerwald står träden kvar” (Natur & Kultur), stött på andra och hemlighållna sanningar i IKEA-grundarens förflutna. När Kamprad gifte sig år 1950, fem år efter krigsslutet, var en av bröllopsgästerna Per Engdahl. Denne frontfigur för svensk nazism under kriget och för en mer nertonad fascism efter kriget var inte bara en av gästerna. Han höll tal till bröllopsparet. Och i ett brev, som Åsbrink hittat, skriver Ingvar Kamprad till Engdahl: ”Dessutom vill jag att du skall veta att jag är stolt över att få tillhöra den nysvenska kretsen och inte alls gör någon hemlighet av detta bland de av mina anförvanter och vänner, som jag inte har affärer med”. Brevet är daterat Agunnaryd den 30 juni 1950.

Ur arkivet

view_module reorder

Förnyelse höjer seriestatus

Bland kännare är Alan Moores album klassiska och ingår självklart i serieläsarnas kanon. Böckerna kommer i ständigt nya upplagor och mästerverket Watchmen, som kom första gången på 1980-talet, har för ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 19 maj, 2009

 91an Karlssons bravader

- Sveriges första seriefilmstjärna

91:an satt i arresten på Hallands regemente  i Halmstad när Kungen ger order om att han genast ska släppas ut --- Kungen ville nämligen ha sina julserier med 91:an, precis som vanligt! Det blir ingen ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 03 december, 2016

Sommarens sillar och grillar

Dagen före sommarpartyt ökar stressnivån. En av de bjudna ringer på telefonen. Ska hon hoppa av? Eller har hon med någon mer gäst? Är det några intrikata matspecifikationer som vi ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 24 juni, 2013

Klas Lundström: En modern Dagerman i det krisdrabbade Europa

Klas Lundström är journalist och författare. Han samarbetar med flera tidningar och tidskrifter, bland andra Fria Tidningar och Tidningen Kulturen. Klas är intresserad att resa, men det gör han liksom ...

Av: Guido Zeccola | Övriga porträtt | 11 april, 2013

Langsomhet

Innledning Det gis ulike slags holdninger. Med ‘holdning’ forstår jeg ‘å ha en fast innstilling over livet’. Ett eksempel på en holdning, eller en innstilling, overfor livet, er at det gjelder ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 juli, 2014

Marcel Proust och litteraturens lins

För hundra år sedan i år publicerades Swanns värld –första boken i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt – på förlaget Grasset efter ett antal refuseringar ...

Av: Carl Magnus Juliusson | Essäer om litteratur & böcker | 04 oktober, 2013

Giuseppe De Nittis (1846-84) – Italienskt Londonmåleri

Sedan konstmuseet Petit Palais i Paris för några år sedan öppnats efter en genomgripande renovering, har en rad intressanta, bortglömda konstnärskap fokaliserats i välgjorda utställningar, ofta i ett internationellt samarbete ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 10 augusti, 2012

En guide i olika typer av drömdödare

De attackerar när du minst anar det. När du kanske har närt en tanke under flera månader eller många år, bollat den med nära och kära och tänkt att det ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 14 december, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.