Skulptur av fallos i Pompeji

Sapfo och Catullus som antika inspiratörer

Carsten Palmer Schale om den erotiska poesin i antiken: Sapfo och Catullus.

Av: Carsten Palmer Schale | 13 oktober, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Pierre Klossowski Roberte Ce Soir Schinkel Pavillon Foto Andrea Rossetti

Målarexorcistens demoner

Om Pierre Klossowskis utställning Roberte Ce Soir, Schinkel Pavillon, Berlin.

Av: Tim Schmidt | 17 Maj, 2017
Essäer om konst

Den utopiska socialismen

De utopiska socialisternas ädla ideal var inte tillräckligt för att skapa ett jämlikt samhälle, hävdade Marx och Engels, som i stället baserade sin kommunistiska vision på handfasta teorier utifrån produktionsförhållanden ...

Av: Björn Gustavsson | 10 oktober, 2009
Essäer om politiken

Three ladies in Cairo. Del VI. Dark ages

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | 25 juli, 2014
Utopiska geografier

III De långa nätterna på de iskalla perrongerna



blåådriga händer, sönderfrusna i skogen med furor nedlagdaDet handlar om Korridorens stilla förändringar i ljushänseende från morgonstund med naket ljus till grumligt eftermiddagsbleke med försåtliga skuggor döljande dagens dels konkreta dels imaginära minnesspekulationer och rekapitulationer som efterföljs av en genuin uppgivenhet där anleten brännmärkta av tiden uppvisas och lägrar tillvaron med sin pikanta doft av kletig banalsalva, krispiga mentoltänder och också dessa blåådriga händer, sönderfrusna i skogen med furor nedlagda, granar kvistade, kaffepauser liggande kvar i ryggsäckar, urinstrålar ritande reliefer i snön vid granens hägn, blodig onani i skogskojan, pinkskölj i vasken, pölsa och potäter, och i övrigt generaliseringar och mitt i detta funderingar över traktordäcken, över det frusna vattnet i ledningarna, och med klara minnen över rimfrostens vackra mönster på köksfönstret och råttornas träck i garderoben och att han just har hyvlat bänken, där han brukade sitta i minnet, på den gistna bänken utanför vedboden förr om åren, med de blanka bräderna, spånfria, avlutade, gjorda i hans yrkesverksamma nit...med egna händer...karaktärsfulla händer...som har kultur i ådringarna...och lite i görningarna.

Minneskorridoren är inte ett stillestånd utan ett tillstånd, ett slags förstadie där något annat mera okänt och vida mer i anspråkstagande är i antågande och upplevs som hotande, utrustat med en föranmäld expressivitet som inger fruktan och som antyder annalkande tidscirkulationer och akuta tidsbrister. Korridoren är ett rum och kan som sådant illustrera tiden på ett förtjänstfullt sätt. Om en stol står placerad i Korridoren och sedan plötsligt är borttagen har saker inträffat. Och för att saker skall kunna inträffa måste tid gå. Någon har antytt att tiden inom en snar framtid kommer att stå stilla vilket skulle betyda att saker inte längre kunde inträffa. Det tål att tänka på. I övrigt och i normalläget förflyttas tidsaspekten i takt med vardagsrutinernas hasande tofflor.

Allt detta som minnen i Korridoren.

...och Lundmark säger på sitt vanliga sätt...'jag måste samla järnvägsskrot'... och skriver upp dödsannonserna i sin anteckningsbok, solkig hundörad, slokörad, sönderskriven med trubbig blyerts, vässad till minimalism, liksom skriften i anteckningsboken...nedtagen och bantad till minimal skrift...om de döda, som måste placeras i tiden, klistras in, inordnas i minneskatoteket, ...det monstruösa minneskartoteket inombords som bärs som en kakafonisk ryggsäck genom alla tider...och de övriga variationer på detta tema som finns att beskåda i (minnes)Korridoren...

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

taketKorridoren som är det Centrala likt en rumslig tillhörighet. Den centrala tillhörigheten, närvaro-Korridoren...där tiden går på riktigt och klockorna slår med timvisaren, minutvisaren, sekundvisaren, dessa tre i sin euforiska uppvisning...”

Ett drömskt minnesscenario utspelar sig. Lundmark sitter i sängen och vakar. Hans stumpar till ben sticker ut under filten och defilerar som en förstulen påminnelse om ett möjligt liv. Att hans liv pågår trots alla hans försök att göra avslut. Kanske är livet egentligen en dröm eller om bara just detta ögonblick är det? Att han drömmer nu? Att han hallucinerar detta? Att själva ögonblicket är en dröm i den pågående livsdrömmen? Ett slags försåtlig dubbeldröm, en drömmarnas inneboende dröm? Att stoppa tiden och dess vilda framfart har ju alltid varit hans stötesten. Senast kastade han sig mentalt framför elvatåget (11,06 från Åvanå) enligt noggrant uträknade tidsdispositioner som skulle garantera ett obevekligt dödsfall och rendera ett definitivt avslut på Tiden men att han halkade och slant i hjälplös villfarelse och inte omkom. Som om inte ens eländet önskade stå honom bi utan istället gäckade honom och spelade gemena spratt. Hans lekamen bergtogs av det framsusande tåget, denna järnvägsbest av stål, olja, dieselaromer och banvallskraft som dansande fram med en sekundsväljande hastighet där dunkandet mot järnvägsrälsens blanka stål gav en materialmatematisk precision och monotonmusikalisk rytm i tingen som ingång till detta med tidsvinst. Men han kom alldeles fel och olyckligt så att bägge benen klipptes av långt uppe vid skrevet. Bara stumpar kvar. Och han överlevde. En dubbelotur i eländet. En simultanironi. Ett mothugg i det bittert tänkta slutet som ett nederlagets massiva pekoral. En förlust av tid mitt i tidsöverskottet på liv.

Nu sitter han här med stumparna kvar och tid i överflöd. Tidigare har han mist delar av sin tunga när han tuggat glas, och dessförinnan har han figurerat i andra introverta skrämutlysningar mellan livet och tiden i sina försök att ta sig själv ur tiden... Men det magra resultatet är endast sakliga åkommor. Mest och värre är det här med det volyminösa tidsöverflödet. Ett slags tidsränta som belastar hans tidskonto just på grund av att hans ivriga önskan att komma ifrån tidsbegreppet. Ta sig ur den alomfattande tiden. Och så detta med tidsskulden. Att tidsskuld och tidsöverflöd existerar sida vid sida. Denna gång konkretiserat i den vådliga stympningen.

Egentligen är det hela en hejdlös villfarelse, en dröm om stympning och mördande avslut som han blir ytterst medveten om när han reser sig upp och går på två långa ben bort till handfatet för de eviga tvagningarna. Att alltihop är en mental schimär. Att han kan gå. Att han har ben. Mentala sådana.

Korridorens stilla förändringarGrundkonceptet har varit detta uppehållande stillestånd av försutten tid. Ett vakuum av väntan på tidsstillestånd och tidstillstånd, ett slags avgörande erkännanden i den förlängda förlusten av återvunnen tid under tidsutdräkten. En kvalificerad tidsutdräkt där varje ögonblick tecknas in som ett påfyllnad på den tid som uppehållet skall beskriva och begränsa.

Och i detta sammelsurium av minnen, räls, förlupen och inkapslad tid kommer fantasierna, de galna drömmarna och förlamningen. Och han minns. Den obscena stympningen släpper då och han går åter bort till handfatet på långa friska ben för en stunds tvagning. Och han minns sin första tid som banvallsarbetare i tidsepoken innan han läste till stins.

I baracken blev tiden grundtung som de blå väggarna, urgröpt som bergets granithårda obeveklighet, meningslös som en vilsen väntan som söker sin svans. Och där fanns ingen enkelhet, inga omedelbara lösningar, inga kravlösa tillstånd, bara tidsmässig katatoni.

Lundmark har just fått prova ut de mentala benproteserna medan han funderar på hur han skall lyckas avsluta detta tidsindelade elände som är livet. Han ser månen ut genom fönstret och talar. Hjälp mig Gud hjälpe mig! Gud om du finns där finns du då? Hjälp mig nu då här! Han letar febrilt efter Gud i de privata tidsepokerna där denne kan finnas undanstoppad i själens djupaste reservoarer av gamla uppenbarelser eller vara nedgrävd i de klaustrofobiska barndomsminnena men han(Lundmark) har ännu inte funnit honom(Gud) ens bland alla dessa stillebenska minnesbilder och frusna tidssekvenser som hans tidigare liv består av.

Och han tänker då på den kraftfullt drömska moderskvinnan som i hans ungdom drog honom in i träskjulet och tryckte hans huvud mot sin enorma barm och tog fram hans lillepitt och knådade den så det stack av tusen nålar i hela huvudet och det sneda könet stod som en spänd tumme och värkte och dånade. Vem var då denna kvinna? Var det en mor? Var det hans moder? Var det själva urmoderns erbjudande? Ett incestuöst katastrofscenario. En intravenös moderskärlek? Eller kanske han hallucinerar alltihop som en form av reningsbad och självbestraffning och mental späkning i expressiv harnesk mot sin barndom??

Detta är bara en bråkdel av den mentala sörja som funnits nedgrävd under alla dessa år i den mentala komposten, slipade av omtagningar och outtröttliga repetitioner, i Korridoren, där minnen som ligger i tunga drivor på golvet ständigt sparkas omkring som hasande skuggfigurerna. Dessa nattens sorgliga skepnader, vars kringsläpande förvandlar dem själva till sina egna minnesinkubationer. Tidsminnen är karaktären på deras sorgfälligt utformade persona infattade i tidscyklar. Alltihop precist inlagt i tidsaspekten, uppdelat i minuter och sekunder, dagar och år eller vad slags indelningar.

Det är oftast onda gärningar utförda av onda människor som passerar förbi i dessa minnesutflykterDet är oftast onda gärningar utförda av onda människor som passerar förbi i dessa minnesutflykter med sköldar av obegripligheter utförda ikring sig som hjälplösa besvärjelser. En unken kroppsdoft nästan som av surt kött orsakad av förlupen tid ligger som en dimma i Korridoren och tränger in i alla dunkla vrår, där skuggfigurer rör sig som vore de drivna av osynliga, långsvepande minnesvindar. Det kan handla om förlupna referenssomrar, indolenta basvintrar, mediokra ruskhöstar (med svart regn, våt asfalt och mörka bakgator) och om små löftesrika medstrykarvårar som inställsamt för fram hopp om pånyttfödelser till ringa nytta. Och smärtan svider, och tiden lider och sorgens salt bränner i flera av själarna där den middagliga mättnaden av trötthet i existensen skapar en stum hållning till de nedsvalda barndomsminnena som sitter ingräddade i sorgernas frasiga ytor där allt bara är förbi, (för evigt passerat) då där endast återstår dessa råbarkade, nedslitna, lumpna minnen av ett köksbord med oändliga gräl som dukning och med solkiga tallrikar travade i diskhon nedkladdade av mögliga misshushållssåser, bisarra pesudogräl och gamla unkna förgrämelser, dränkta i sprit eller iscensatta genom incestuösa våldtäkter eller hopblandade med andra sorgliga sörjor av känslosamma utgjutelser i blandade ting. Att allt det där är omöjligt att återskapa, att det nu är tiden som står emellan, och att den där råa minnestiden blir en blå påle i livsköttet av stulen tid som en bastant isstav som just står där emellan, tiden innan och tiden efter tiden emellan tiden ...ja överhuvudtaget i förhållande till tiden, denna tid som går in i själarna in till tröttsam utmattning, en tid som ingen rår på. Som en obrukbar istid. Som en själarnas sorg omätlig i fråga om denna tid men utmätt av den. Som en till inlandsis förfrusen dåtid.

En dunkel eftermiddag många år tillbaka. Lite blekt solljus in från fönstret ned på den mönstrade mattan. Kråkor kraxar därute på taken och härinne faller ett magert gräl tyst till golvet, efter ännu en dag av variga sårs rekapitulerande. Ett slags gammaldags läge av eftermiddagsironi över existensens tröga vanlighet....

Perrongenmed smärtan som smörjelse...oron som kontur...natten som skydd...och mörket som förklädnad...och alltihop uppstyckat i tid...

Spinner jag mitt ångestgarn

spinner jag mitt minnesnäste

i den oändliga Korridoren där alla sorger bor...

 

Benny Holmberg

 

utdrag ur den längre texten De långa nätterna på de iskalla perrongerna

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Inge Schiöler – Den västsvenske färglyrikern

Stränderna stiger i evig renhet ner pärlemorsvala av sandsom i var skiftande minsta skärva serspeglat himmelens land. Mångfald, enhet är stigen ingen går,ljus som bretts ut av en handsom allt att tyda ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 09 januari, 2013

Du är absolut

Jag står långt från dig världna blom, finns inget jag mer hade än doftat mig knarkad på dig, din lekamen gör mig blind i bästa, ser dig vackra för allt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 18 mars, 2013

I am still on a stage playing with ideas - A conversation with…

Kaia Hugin is a Norwegian visual artist – here is her website: www.kaiahugin.com – whose “Motholic Mobble” (2008-2013), a series of eight surreal, magical and utterly surprising short videos, has undoubtedly revealed ...

Av: Gianluca Pulsoni | Övriga porträtt | 02 september, 2014

Den internationella läskunnighetensdagen

Lördagen den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 september, 2012

Att läsa in människor i sin egen värld

  Så marxist jag är har jag ett fortsatt starkt intresse för historiska personligheter men också hur mer vanligt folk tänker när de gör som de gör. Helt vanliga är de ...

Av: Christer B Johansson | Essäer | 14 juli, 2011

Från utställningen 24 Spaces – en kakafoni på Malmö Konsthall 2013

Illusioner av föränderlighet inom konstens ramar

Vad är konst? Vem skapar den? Benny Holmberg diskuterar konstverkets tillblivelse genom de tre aktörerna konstnär, konstverk och betraktare. Föränderlighet, identitet, rörelse och tid, svaret som ständigt glider undan, men ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 08 mars, 2015

Kolonisterna på Lappmarksmyrarna

Per Albin Andersson. Foto: Familjen I första numret av Tidningen Kulturen 2008 skrev Lilian O. Montmar en artikel under titeln: Eskilstunakolonister på gungfly i Västerbottens väglösa land. I förra påsken hittade ...

Av: Per Albin Andersson | Reportage om politik & samhälle | 14 augusti, 2008

Vårt egentliga ansiktsuttryck är fördolt

HETERONYMENS DRÖM Efter tid av vakna drömmar som är den sovandes verklighet har jag glömt berättelserna men anar att de inte glömmer mig. Som en Victor Eremita klär jag mig på ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 21 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.