Holismer och reduktionismer

Holismen handlar i princip om att se all verklighet som en helhet (inte en delhet). Positivismen (som är den naturvetenskapliga förståelsens centrum och metod) handlar om att se - eller ...

Av: Carsten Palmer Schale | 13 maj, 2011
Essäer

Vårt lilla, lilla samhällsbygge

Häromdagen upplevde jag en skräckfilm. Åtminstone kändes det så när jag gick i iskylan mot kiosken för att se om den var öppen. Jag hade lånat min pojkväns mobiltelefon som ...

Av: Jessica Johansson | 10 december, 2012
Jessica Johansson

Fågelmataren, dokumentär-novell kring Svartån

  Bild: Hebriana Alainentalo En vit pickup krypkör på cykelbanan. Nedanför den snötäckta åbädden rasslar det sprött som glas när tunna flak törnar emot uddar av nyis. I klungor vid iskanten står ...

Av: Staffan Ekegren | 09 februari, 2009
Utopiska geografier

Ingen konst för taxar

 Olle Bærtlings Asamk, förslag till skulptur på Sergels torg, Stockholm, 1961. Ej genomförd. Skalenligt fotomontage av Albin Dahlström/Moderna Museet. Ingen konst för taxar – Carlsund och Baertling i storformat Det är en ...

Av: Ulf Stenberg | 27 november, 2007
Kulturreportage

De långa nätterna på de iskalla perrongerna



altOm morgonen slickar Korridoren sina sår efter nattens omväxlande övningar och inväntar det återställande lugnet åter erbjudande en tingens estetik och ett nästan dammigt lugn med korridorgolvets blanka yta som grund. Såpadoft, bonvaxaromer och andra generösa odörer erbjudes och dessutom en doft av ärtsoppa, en rätt vars uppenbarelse bär minnenas trångula färg och halvtröga konsistens och inte minst barndomars lättsamma förnöjelser. Det skramlas utifrån köksregionerna.

Man sysslar. Man kokar. Man blötlägger och har sig. Rörelserna äger sina egna livgivande propåer och ljudillustrationer. Stekbordskoreografi, köksgolvsvåtheter och eftertänksam knivlåderetorik i ett yvigt skrangel och mangel. Därutöver pågår vardagen ute i Korridoren. Där härskar de släta väggarna med de rudimentära målningarna, adekvata i sin stillebenska inställsamhet. Grönskimrande krusbär där, kristallskålsövningar där och frukt och dylikt med ansträngningar att stilisera och återge, att utvinna essenser och meningar kanske som understöd för kontemplation vid tidsnöd. Dock aldrig pockande eller med krav på utlösning av känslor eller tankar.

altBara bekräftande och balsamerande med en slätstruken elegans och måttfull glans som absolut inte kräver sitt i någon sorts frånkännande extravagans. Det är fråga om en garnerad rumslighet med hög närvaro av tingen och elementens pockande tillvaro. Och dessutom klockan där borta klämtande mitt i tiden på sin betydelsedigra piedestal. Tiden äger här sitt självklara utrymme och härskar i vardagen. Och som avslut på alltihop, den ankommande sömnen som skall inträda enligt tidsangivelser och som utgör ett särskilt kapitel i fråga om tider och ordningar. Minnen finns dock alltid som en återkommen tid. En tidsaspektens frusna ögonblick. Minnen som bärs under tyngd och veklagan som varande en sorts tidens stilleben.


Lundmark gläds åt att det går minneståg genom Korridoren om nätterna och att dessa tidsangivna ankomster och avgångar profileras. Och han har detaljerna. Så till exempel äger Lundmarks stinsmössa sådant som han gärna vill ha nära. Dofter innehållande minnesvärda luktperforeringarna, själva spetsen av den autentiska esprin, närvaron av forna dagars utdragna vanlighet och allt det andra som impregnerat mössan i alla dess delar under alla dessa år. Därför bär han mössan såväl under dagtid i Korridoren som under de iskalla nätterna på Perrongerna. Ja han bär den för alltid. Han vill han den som ett minneskött, en substantiell och tinglig närvaro av förr. Ett tidsminne.


" 'Det är tiden'...säger han...'som kommer med vinden'...'... lägger han till...och har klockor, linjaler och måttstockar till hands för att kunna bibringa mätbara angivelser...det är ju så viktigt att mäta ut vad man har att röra sig med, att bli medveten om sina frister och saldon i livet...han mäter ju inte bara tiden utan även andra aspekter och dimensioner. Som oförrätter till exempel och detta att han alltid vill göra rätt för sig och betala av sin skuld som aldrig minskar utan snarare tycks öka på grund av själva stiltjen..."

alt Lundmark tvättar sig i handfatet. Han löddrar tvålen och gnider in händerna och låter en  diffus tanke om tiden ackompanjera det hela. Proceduren upprepas. Han tvättar sig och tvättar sig om igen och sköljer sedan, plaskar lite, sköljer åter och torkar och tänker på tider han minns. Han är klädd i den blåa klädseln som är så obligatorisk här. Alla har den och det är helt i sin ordning och han befinner sig ofta på det här viset kring handfatet och toaletten just vi denna tid och sysslar med något. Det är vardagligt. Ibland sätter han sig ned och väntar eller går omkring. Han återvänder dock alltid till handfatet efter sina utflykter. Tvagar och tvättar, plaskar och torkar. Det kan ibland bli euforiska tvagningar, andra gånger motvilliga sköljningar, men mestadels är det fråga om genuina tvättningar i konsekventa serier.

Det är ju inte någon särskild händelse eller påkallad tillställning det här att han Lundmark finns här. Inte urskiljande i någon unik mening. Hans utrymme i den nuvarande tiden är begränsat, satt i fråga och utmätt. En tidsfråga. Han kunde ha funnits någon annanstans vid en annan tidpunkt i andra ärenden och plågor. Men han är här nu och det tycks vara så att han upplever att det endast erbjudes en begränsad tid kring honom att ansvara för. Och att denna sinkar, sinar, rinner ut och förtvinar. Att avgångar och ankomster i hans liv som finns cementerade i minnet tär på denna tidsfrist. Och att återkrav och tidsskuld från obsoleta tidpunkter i dåtid kastar stulna ögonblick mot nutiden. Detta gäller oavbruten och därtill odefinierad tid som går och förgås och som han ängslas över. Att han förlorar den. Och att detta är oåterkallerligt. Det är hans problematik:
" Jag är extremt försenad!" meddelar han. Man kan säga att denna utsaga ringar in essensen i hans kringrända liv. Att hans timglastillvaro tär på honom. Att dessa anfall som yttrar sig i plötsliga utbrott av tidsskuld eller rent av glödande tidsnöd är en grannlaga situation för Lundmark. Ett slags tidens perpetum mobile. Ett dygnetruntvak.

alt Han börjar plötsligt vifta vilt i kring sig och faller ihop och ögonvitorna rullar och man störtar fram och lägger honom i framstupa läge. Det är då de konserverade ögonblicken tränger på och minnesbilder effektueras. När han åter försöker ta sig upp hålls han i låst läge så att han sjunker ihop och blir stilla, lugn och lös. Man försöker då i görligaste mån förmå honom att se tiden an och inse att den (tiden) läker alla sår.

Lundmark är neutraliserad stins. Hans tid är liden. Avgångarna och ankomster bör vara ett minne blott och endast utgöra frusna stilleben i det banvallsretoriska minneskartoteket. Rangerbangårdens teknikala värld av växlingar, stopp- och stannaverifieringar, koppla- och lösgörakvantiteter och korrekta tidskvantifieringar bör vara utsorterade och lämnade att beta på glömskans vidsträckta förfalloängder. Men de är inte döda. Inte avfärdade som stilleben. Inte förskjutna ur det mentala järnvägsherbariet. De finns istället till hans tjänst att bekläda med hans återfallna ansatser av järnvägsanknutna minnesting som tidpunkter, ljussignaler och biljetterminaler och mängder av avgångar och ankomster. Han har även kvar några tidskort i sin ägo som han sörjer och sorterar kring. Dessa ger viss lisa. Dessutom äger han ett blygsamt biljettherbarium.

alt "...men klockan i Korridoren är två minuter sen...och det där tickandet talar så öppet och ogenerat om att något pågår, det är det som är...att det pågår något hela tiden! (tiden?)...'...
Det doftar saftkräm och ost, knäckebröd och purex...och att något pågår mitt i detta sanktionerat och verifierat står bortom allt tvivel........Kanske är det så att 'Det är det där jefla elvatåget' som Lundmark talar om och hanterar, elvatåget som pågår, tåget som går, pågårtåget...,hans projekt, Korridorprojektet, Pågårtåget i Korridorprojektet...Korridortåget i pågårprojektet, tågpojektet i Korridorpågåendet"

Det är kallt på de nattliga perrongerna. Iskallt från dragiga, syllade banvallar, där nedkissade spår utgör linjala rakor. De nattliga perrongerna apostroferar den lundmarkska barndomens järnvägshistoria. Hans barndom var utstuderad. Där fanns väntan, där fanns klockslag och där fanns essentiella ögonblick. Banvaktsstugans dunkla retorik göt hans liv i specifika formar. Dess rödfärgsimpregnerade träfundamentik ritade den absoluta miljön av en banvallsbelägen barndom i fuktiga maskrosdikens omedelbara närhet. Han blev en leksaksstins. Han fick en stinsmösseatrapp. Han hade sitt Tuff-tufftåg som ångade omkring i egen barnslig förnumstighet. Tidigt kände han hemtam närvaro av banvallarnas och de nedfällda bommarnas resoluta kultur. Oftast och helst var detta vid somrarna, med prästkragars och maskrosors säljande estetik invid banvallarnas grusorienterade vardag. Alltid dessa förnöjsamma och skenskarvsdunkande järnvägssomrar.

altGenomgående vackra och ögonfägnande somrar med dundrande tågpuls i rälsen och klingklangande bom-bommar. Han kunde tidigt höra tydliga och ljudliga skillnader på kling-klang och klong-klang. Grannbyns kling-klangande bommar ekade mer prudentligt än den egna hemmasocknens sensuella klong-klang. Att lyssna till övergångsbommarnas musikaliska usträckningar i vinden var ett av de barndomsnöjen han ägde. Det var vid dessa högtidsstunder alltid sommar. Som det är ute nu. Att det åter är sommar och ännu en av dessa årstider som räknar in tillvaron i tidsenliga delar och där en varm vind dyker upp och skapar ett klimat som vidtalar med en sorts ömhet för den som kan vara därute. För andra är det annorlunda.

Men där fanns traumatiseringar. Som när hennes(moderns) varma barm omslöt Lundmarks pojkansikte. Den moderliga barmen andades tung som ärftligt dödkött ned i hans barnsliga ansikte. De trevande tagen grep som incestuösa villkorligheter kring hans kön. Den syrliga doften emanerade från modersskötet medan den pockande könligheten av ungdomlig lust expanderade ur hans egen byxlinning.

alt Detta är tillsammans med järnvägsestetiken och tidsnöden den existerande problematiken för Lundmark och utgör för honom den nuvarande existensens mest centrala apostrofering. Då blir tiden, denna väntan mellan ögonblicken och stunderna fram till befrielsen ett evighetsscenario. Då sker regressionen. Det är först då trycket och dominansen släpper.  Det är först då den modersvidunderliga barmen och det våta skötet frigörs från hans kropp, det är först då han svävar iväg på de nya sekunderna som blir till bevingade minuter och säregna timmar och långa sköldrande årstidssekvenser av damm och torka och han blir frisläppt i tiden. Allt detta upprepas med envishetens nödvändighet och får sin evigt återkommande renässans, vidtalande honom gång på gång. Där är då damm och torka. Ett andtungt, astmatiserande och stigmatiserande inferno av tidsnöd. Då faller han. Då raseras hans vara åter. Då dör han än en gång. Sådan ser denna eviga rundgång i tiden ut.

Benny Holmberg

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Från Spider till ARCIV

TEMA VÄSTERBOTTEN Sedan snart tio år tillbaka finns det i Västerbotten ett spännande projekt vars huvudsakliga syfte kan sägas vara att göra det möjligt för kulturarbetare att försörja sig på ...

Av: Gregor Flakierski | Kulturreportage | 07 februari, 2008

Birgitta Trotzig

Birgitta Trotzig: Sveriges Dostojevskij

Det finns inte många svenska författare som på en och samma gång förmått tränga in i människans vitaste vita och svartaste svarta; i hennes djupaste ljusdunkla skikt; i hennes levande ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 08 mars, 2017

Beatrice Månsdotter

Glödande skymningsljus

”Jag har sett det här förut.” Han kisar med ögonen. ”Tusentals gånger i mina drömmar. Det är som om jag redan har varit här.” ”Mmm.” Hon nickar och följer med ...

Av: Beatrice Månsdotter | Gästkrönikör | 28 december, 2016

Fragment av surrogatpyret VIII

Fragment av surrogatpyret VIII Å då tänkte ja så här, lite lomrut, mens ja skwompande tjasa upp på bron i den sjuka stanken från dom nyflådda hudarna å pissrååtan å ja ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 20 november, 2007

Universum

Då Oden mötte Mefistofeles

Jag upplever i den norröna mytologin en enorm melankoli. Den norröna mytologin är ett drama, en pågående kris, en gudomlig tragedi. För gudarna är otillräckliga, men det är inte bara ...

Av: Eirik Storesund | Agora - filosofiska essäer | 07 oktober, 2015

Hans Evert René.Tre dikter från Majorca

SOLEN VÄRMER SJÄLENS TRASOR     Solen värmer själens trasor.   De vänder sig om i inre kyla, för att återfå en andning: näring av tång och aska.   Sol bländar avsiktligt snett.   Havet lägger ändå stranden tillrätta med gyllenbruna trådar, helt ...

Av: Hans Evert Renerius | Utopiska geografier | 09 december, 2013

Melker Garay. Foto: Niclas Kindahl

Litterära artefakter

Hur lätt är det inte att betrakta sina litterära artefakter med en viss misströstan? Hur lätt är det inte att känna missmod ögonblicket efter att man har lagt ner sin ...

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 13 april, 2015

Utopia

Utopier, drömmar om idealsamhällen, finns beskrivna alltsedan Platons Staten och Thomas Moores Utopia. Genom tiderna har också många försökt översätta drömmarna till verklighet. Radikala kristna har baserat utopiska samhällsbyggen på urkristendomens ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 13 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.