Malin Vulcano – Ingens tussilago

Foto:  Carl Abrahamsson Malin Vulcano – Ingens tussilago Malin Vulcano gör musik, tavlor och är skådespelerska i grunden. Hon har också gjort en film, Tänk!, och skrivit och framfört tre performance-monologer. Hennes ...

Av: Carl Abrahamsson | 27 november, 2007
Porträtt om politik & samhälle

Emmakrönika XXIV. Om allt går i lås

Om det här året går helt riktigt i lås får jag äntligen inte mindre än fem böcker utgivna, 1, 2, äntligenskarabéerboken I-III, Hotellogram, därtill en bok antagen på ett av ...

Av: Stefan Hammarén | 20 augusti, 2009
Stefan Hammarén

Sceniska rum – Kyrkorummet som scen. Del 1

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Liv Kristin Holmberg | 10 februari, 2013
Reportage om scenkonst

Den avtrubbade framtiden är redan här

Förhållandet mellan fiktion och verklighet tycks mer och mer glida in i en gråzon av “transparens”. Jag menar inte i mitt eget huvud, även om det säkert stämmer där också ...

Av: Carl Abrahamsson | 26 augusti, 2011
Carl Abrahamsson

De långa nätterna på de iskalla perrongerna



altOm morgonen slickar Korridoren sina sår efter nattens omväxlande övningar och inväntar det återställande lugnet åter erbjudande en tingens estetik och ett nästan dammigt lugn med korridorgolvets blanka yta som grund. Såpadoft, bonvaxaromer och andra generösa odörer erbjudes och dessutom en doft av ärtsoppa, en rätt vars uppenbarelse bär minnenas trångula färg och halvtröga konsistens och inte minst barndomars lättsamma förnöjelser. Det skramlas utifrån köksregionerna.

Man sysslar. Man kokar. Man blötlägger och har sig. Rörelserna äger sina egna livgivande propåer och ljudillustrationer. Stekbordskoreografi, köksgolvsvåtheter och eftertänksam knivlåderetorik i ett yvigt skrangel och mangel. Därutöver pågår vardagen ute i Korridoren. Där härskar de släta väggarna med de rudimentära målningarna, adekvata i sin stillebenska inställsamhet. Grönskimrande krusbär där, kristallskålsövningar där och frukt och dylikt med ansträngningar att stilisera och återge, att utvinna essenser och meningar kanske som understöd för kontemplation vid tidsnöd. Dock aldrig pockande eller med krav på utlösning av känslor eller tankar.

altBara bekräftande och balsamerande med en slätstruken elegans och måttfull glans som absolut inte kräver sitt i någon sorts frånkännande extravagans. Det är fråga om en garnerad rumslighet med hög närvaro av tingen och elementens pockande tillvaro. Och dessutom klockan där borta klämtande mitt i tiden på sin betydelsedigra piedestal. Tiden äger här sitt självklara utrymme och härskar i vardagen. Och som avslut på alltihop, den ankommande sömnen som skall inträda enligt tidsangivelser och som utgör ett särskilt kapitel i fråga om tider och ordningar. Minnen finns dock alltid som en återkommen tid. En tidsaspektens frusna ögonblick. Minnen som bärs under tyngd och veklagan som varande en sorts tidens stilleben.


Lundmark gläds åt att det går minneståg genom Korridoren om nätterna och att dessa tidsangivna ankomster och avgångar profileras. Och han har detaljerna. Så till exempel äger Lundmarks stinsmössa sådant som han gärna vill ha nära. Dofter innehållande minnesvärda luktperforeringarna, själva spetsen av den autentiska esprin, närvaron av forna dagars utdragna vanlighet och allt det andra som impregnerat mössan i alla dess delar under alla dessa år. Därför bär han mössan såväl under dagtid i Korridoren som under de iskalla nätterna på Perrongerna. Ja han bär den för alltid. Han vill han den som ett minneskött, en substantiell och tinglig närvaro av förr. Ett tidsminne.


" 'Det är tiden'...säger han...'som kommer med vinden'...'... lägger han till...och har klockor, linjaler och måttstockar till hands för att kunna bibringa mätbara angivelser...det är ju så viktigt att mäta ut vad man har att röra sig med, att bli medveten om sina frister och saldon i livet...han mäter ju inte bara tiden utan även andra aspekter och dimensioner. Som oförrätter till exempel och detta att han alltid vill göra rätt för sig och betala av sin skuld som aldrig minskar utan snarare tycks öka på grund av själva stiltjen..."

alt Lundmark tvättar sig i handfatet. Han löddrar tvålen och gnider in händerna och låter en  diffus tanke om tiden ackompanjera det hela. Proceduren upprepas. Han tvättar sig och tvättar sig om igen och sköljer sedan, plaskar lite, sköljer åter och torkar och tänker på tider han minns. Han är klädd i den blåa klädseln som är så obligatorisk här. Alla har den och det är helt i sin ordning och han befinner sig ofta på det här viset kring handfatet och toaletten just vi denna tid och sysslar med något. Det är vardagligt. Ibland sätter han sig ned och väntar eller går omkring. Han återvänder dock alltid till handfatet efter sina utflykter. Tvagar och tvättar, plaskar och torkar. Det kan ibland bli euforiska tvagningar, andra gånger motvilliga sköljningar, men mestadels är det fråga om genuina tvättningar i konsekventa serier.

Det är ju inte någon särskild händelse eller påkallad tillställning det här att han Lundmark finns här. Inte urskiljande i någon unik mening. Hans utrymme i den nuvarande tiden är begränsat, satt i fråga och utmätt. En tidsfråga. Han kunde ha funnits någon annanstans vid en annan tidpunkt i andra ärenden och plågor. Men han är här nu och det tycks vara så att han upplever att det endast erbjudes en begränsad tid kring honom att ansvara för. Och att denna sinkar, sinar, rinner ut och förtvinar. Att avgångar och ankomster i hans liv som finns cementerade i minnet tär på denna tidsfrist. Och att återkrav och tidsskuld från obsoleta tidpunkter i dåtid kastar stulna ögonblick mot nutiden. Detta gäller oavbruten och därtill odefinierad tid som går och förgås och som han ängslas över. Att han förlorar den. Och att detta är oåterkallerligt. Det är hans problematik:
" Jag är extremt försenad!" meddelar han. Man kan säga att denna utsaga ringar in essensen i hans kringrända liv. Att hans timglastillvaro tär på honom. Att dessa anfall som yttrar sig i plötsliga utbrott av tidsskuld eller rent av glödande tidsnöd är en grannlaga situation för Lundmark. Ett slags tidens perpetum mobile. Ett dygnetruntvak.

alt Han börjar plötsligt vifta vilt i kring sig och faller ihop och ögonvitorna rullar och man störtar fram och lägger honom i framstupa läge. Det är då de konserverade ögonblicken tränger på och minnesbilder effektueras. När han åter försöker ta sig upp hålls han i låst läge så att han sjunker ihop och blir stilla, lugn och lös. Man försöker då i görligaste mån förmå honom att se tiden an och inse att den (tiden) läker alla sår.

Lundmark är neutraliserad stins. Hans tid är liden. Avgångarna och ankomster bör vara ett minne blott och endast utgöra frusna stilleben i det banvallsretoriska minneskartoteket. Rangerbangårdens teknikala värld av växlingar, stopp- och stannaverifieringar, koppla- och lösgörakvantiteter och korrekta tidskvantifieringar bör vara utsorterade och lämnade att beta på glömskans vidsträckta förfalloängder. Men de är inte döda. Inte avfärdade som stilleben. Inte förskjutna ur det mentala järnvägsherbariet. De finns istället till hans tjänst att bekläda med hans återfallna ansatser av järnvägsanknutna minnesting som tidpunkter, ljussignaler och biljetterminaler och mängder av avgångar och ankomster. Han har även kvar några tidskort i sin ägo som han sörjer och sorterar kring. Dessa ger viss lisa. Dessutom äger han ett blygsamt biljettherbarium.

alt "...men klockan i Korridoren är två minuter sen...och det där tickandet talar så öppet och ogenerat om att något pågår, det är det som är...att det pågår något hela tiden! (tiden?)...'...
Det doftar saftkräm och ost, knäckebröd och purex...och att något pågår mitt i detta sanktionerat och verifierat står bortom allt tvivel........Kanske är det så att 'Det är det där jefla elvatåget' som Lundmark talar om och hanterar, elvatåget som pågår, tåget som går, pågårtåget...,hans projekt, Korridorprojektet, Pågårtåget i Korridorprojektet...Korridortåget i pågårprojektet, tågpojektet i Korridorpågåendet"

Det är kallt på de nattliga perrongerna. Iskallt från dragiga, syllade banvallar, där nedkissade spår utgör linjala rakor. De nattliga perrongerna apostroferar den lundmarkska barndomens järnvägshistoria. Hans barndom var utstuderad. Där fanns väntan, där fanns klockslag och där fanns essentiella ögonblick. Banvaktsstugans dunkla retorik göt hans liv i specifika formar. Dess rödfärgsimpregnerade träfundamentik ritade den absoluta miljön av en banvallsbelägen barndom i fuktiga maskrosdikens omedelbara närhet. Han blev en leksaksstins. Han fick en stinsmösseatrapp. Han hade sitt Tuff-tufftåg som ångade omkring i egen barnslig förnumstighet. Tidigt kände han hemtam närvaro av banvallarnas och de nedfällda bommarnas resoluta kultur. Oftast och helst var detta vid somrarna, med prästkragars och maskrosors säljande estetik invid banvallarnas grusorienterade vardag. Alltid dessa förnöjsamma och skenskarvsdunkande järnvägssomrar.

altGenomgående vackra och ögonfägnande somrar med dundrande tågpuls i rälsen och klingklangande bom-bommar. Han kunde tidigt höra tydliga och ljudliga skillnader på kling-klang och klong-klang. Grannbyns kling-klangande bommar ekade mer prudentligt än den egna hemmasocknens sensuella klong-klang. Att lyssna till övergångsbommarnas musikaliska usträckningar i vinden var ett av de barndomsnöjen han ägde. Det var vid dessa högtidsstunder alltid sommar. Som det är ute nu. Att det åter är sommar och ännu en av dessa årstider som räknar in tillvaron i tidsenliga delar och där en varm vind dyker upp och skapar ett klimat som vidtalar med en sorts ömhet för den som kan vara därute. För andra är det annorlunda.

Men där fanns traumatiseringar. Som när hennes(moderns) varma barm omslöt Lundmarks pojkansikte. Den moderliga barmen andades tung som ärftligt dödkött ned i hans barnsliga ansikte. De trevande tagen grep som incestuösa villkorligheter kring hans kön. Den syrliga doften emanerade från modersskötet medan den pockande könligheten av ungdomlig lust expanderade ur hans egen byxlinning.

alt Detta är tillsammans med järnvägsestetiken och tidsnöden den existerande problematiken för Lundmark och utgör för honom den nuvarande existensens mest centrala apostrofering. Då blir tiden, denna väntan mellan ögonblicken och stunderna fram till befrielsen ett evighetsscenario. Då sker regressionen. Det är först då trycket och dominansen släpper.  Det är först då den modersvidunderliga barmen och det våta skötet frigörs från hans kropp, det är först då han svävar iväg på de nya sekunderna som blir till bevingade minuter och säregna timmar och långa sköldrande årstidssekvenser av damm och torka och han blir frisläppt i tiden. Allt detta upprepas med envishetens nödvändighet och får sin evigt återkommande renässans, vidtalande honom gång på gång. Där är då damm och torka. Ett andtungt, astmatiserande och stigmatiserande inferno av tidsnöd. Då faller han. Då raseras hans vara åter. Då dör han än en gång. Sådan ser denna eviga rundgång i tiden ut.

Benny Holmberg

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Var bärsärken en shaman?

  Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör ...

Av: Thomas Jonsson | Essäer om religionen | 08 mars, 2010

Aforismer om makten

1.    I förövarens värld ligger skulden alltid i grunden hos offret.2.    Alltså är förövaren i själva verket offret och offret den verkliga orsaken till det onda som skett. 3.    Den ...

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 20 september, 2010

Baserat på ett sant rykte

Platsannons Ett väl sammansvetsat kollektiv söker en sammansvuren: Osjälvständighet, självupptagenhet, oduglighet och förmågan att vända kappan efter vinden värdesätts extra. Vi skiljer inte agnarna från vetet, ej heller rövslickeri från lojalitet och civilkurage ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2013

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 07 januari, 2014

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)

Alessia Niccolucci är en ung italiensk författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon kan anses ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men varierar ...

Av: Alessia Niccolucci | Utopiska geografier | 24 september, 2012

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.