Oavhängigt perfektionens hegemoni – Progglådan del 1

”Man ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade ...

Av: Peter Sjöblom | 21 maj, 2013
Essäer om musik

Nattliv av Joseph Roth

Natt efter natt går jag samma väg. Natt efter natt ser jag samma bilder. Utanför fattighuset kör likvagnen fram, obevekligt, nyktert, affärsmässigt, för att sänka i jorden dem som var ...

Av: Joseph Roth | 05 september, 2014
Kulturreportage

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | 02 oktober, 2013
Agora - filosofiska essäer

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | 21 mars, 2014
Kulturreportage

Färdigbokad och sommarfin Where the action is, Göteborg, 28 juni 2011



altSitter och lyssnar på den avancerade funktionen Where the action is-lista på Spotify. Tankarna flyger iväg till en tid när jag stod vid en liten bänk i skivaffären i min hemstad och lyssnade igenom vinylskivor som fick mig att drömma iväg om smala killar som dansade till popmusik. Samtidigt som jag tycker synd om alla er som inte varit med om denna sällsamma gemenskap med alla de andra som hängde där inser jag att det är njutbart att vara i total kontakt med all information och all musik bara genom datorn.

Men tycker ni inte att det fattas att läsa fanzines och sitta och föreställa er mötet mellan en redaktör och hans eller hennes favoritband? Det visar sig också vara nostalgi som är temat för denna festival. Nostalgi och längtan efter den tid då outsiders var en liten skara som fick träffas en gång om året på Hultsfredsfestivalen, resten av året var de helt utanför den sociala gemenskapen i sina respektive svenska städer. The Arks Martin Axén funderar med Tidningen Kulturen på om att det numera finns hippa outsiders och att alla liksom är ett enda gäng. Royal Republics Adam Grahn längtar tillbaka till tiden då det fanns fler spelställen för små band och är besviken på Malmö som livestad.

Coldplay som väl ingen kan motstå med sin torra engelska humor och drömska ljudlandskap, Bright Eyes med sin lite skruffiga indiepop, Jenny and Johnny som är en modsnostalgi, Brandon Flowers från legendariska The Killers och mitt i alltihopa: The Ark. De är de enda som sticker ut i denna kavalkad av nutida band men de ska också läggas ner med 20 år tillsammans bakom sig, efter sommarens turné.

Solen strålar när vi kliver in på festivalområdet i Slottsskogen och Sahara Hotnights inleder. De har en tjurig, hård air över sig. Det känns som att de inte alls har lust att vara gulliga utan de försöker vara ocharmigt stentuffa istället. Det är tekniskt bra musik med rytm och melodi men man känner inget. Maria Andersson stoltserar i årets måste-outfit i den kvinnliga svenska befolkningen: hotpants och sladdrig långärmad tröja. Det är väldigt underligt att så korta byxor ska bäras till allt just nu. Känns som en 80-talscamping. Men såklart lite sexigt också, man får visa hela benen.

Vi promenerar bort till lilla scenen för att se det otippade kortet Royal Republic från Malmö. För drygt ett år sedan tog de rockscenen med storm med sin debutplatta och blev mobbade av TV4 Morgon för att de tagit med sig dålig skumpa för att fira sin release. Det går snabbt och de har roligt på scen, fem killar hjälps åt att sjunga, spela och flörta övertydligt med tjejerna vid staketet. Influenserna är Metallica och The Hives men Royal Republic tar sin musik längre än sina svenska kolleger. Med en självklarhet bjuder de publiken på sig själva, sin energi och sina tokiga texter som fastnar efter 2 sekunder så att man måste sjunga med! Det är tungan ut på frontmannen Adam Grahn och mycket teckenspråk. Som en hundvalp på rocktripp men ändå med samma pondus som James Hetfield. Inte konstigt att det blir 6000 personer i publiken nere i Tyskland när de spelar. Vill inte riktigt gå när den för korta tiden är slut.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

alt Istället blir det Serenades med Markus Krunegård och Adam Olenius, sångaren från bandet Shout Out Louds. Det är en duo, men med en mängd stråkmusiker och kör med på scenen. Ett sitt-nerprojekt med en imponerande mängd svartklädda som smälter in i den enormt vackra scenens svarta backdrop. Precis som de osynliga som flyttar runt saker mellan akterna i mörkret. Att vara neutral verkar vara på. Markus Krunegård har svart gubbhatt och Adam Olenius enormt skägg, knäppt trång kostym och raybans. De gör ett svårmodigt intryck men om jag blundar börjar jag tänka på Red House Painters och Nick Drake och det är inte illa. Kanske är det Markus ursprung Tornedalen som bidrar med den ödsliga känslan. Temperaturen har stigit betydligt och det är runt 28 grader varmt och stekhet sol medan Serenades kör en låt om att inte vilja vara ensam på julen.

Vi kollar på Paolo Nutini i några minuter och kommer fram till att denna tvålfagra yngling är mycket smörig med lite gubbrocksfeeling och trånande blickar.
Daniel Adams-Ray är inte min grej men lite nördigt gullig som kan säga saker som "den svartskalle i shorts jag är" och berätta om att han blev mobbad den första gången han skulle åka pulka i Sverige. Han är den nya sortens svensk man, med ett annat ursprung som gör att han har ett annat sätt att använda svenska språket. Han är mjuk och omtänksam på något sätt och rytmen är bra men jag skäms över texter som:

" Fått en flaska i huvet, legat sövd på akuten.
Varit död I minuter, hela själen var bruten.
Blivit jagad av snuten, varit vilsen på djupet.
Jag har famlat I'mörker, men i dig såg jag ljuset"

Förväntningarna stiger till rekordhöjder när vi sedan väntar på The Ark och tittar på deras magnifika backdrop med bilder av dem genom tiderna. En explosion av färger som följs av en explosion av glädje när de kommer ut på scenen i vita dressar. Beslutet att lägga av har tänt något i bandet. Ett pärlband av hits och man kan inte låta bli att smittas av den exhibitionistiska glädjen i Olas androgyna scenstil. Han är en enastående person och det känns som att den osäkerhet som gjorde att The Ark inte lyfte ibland har släppt. De kanske har märkt att de kommer att bli saknade och jag kan inte låta bli att tycka de har varit modiga i detta land där det aldrig varit populärt att sticka ut hakan. De har varit en utsträckt hand till alla oss som inte känt oss "normala" och deras texter är förbluffande klara i sin kritik av mobbarnas rike.

" It kept me sane for a couple of years
As it drenched my fears
Of becoming like the others
Who become unhappy mothers
And fathers of unhappy kids
And why is that?
´Cause they´ve forgotten how to play
Maybe they´re afraid to feel ashamed
To seem strange
To seem insane
To gain weight
To seem gay
- I tell you this:

That it takes a fool to remain sane
It takes a fool to remain sane
It takes a fool to remain sane
In this world all covered up in shame"

S. Hotnights Sedan överträffar de allt och kör tryckaren Stay with me, Ola sjunger med den röst som han använde till den fantastiska rollen som Jesus Christ Superstar. Stark klar men med mörka toner om att vara rädd att man inte ska hålla måttet och bli genomskådad av den man älskar. I extranumret är det guldkläder som gäller och en plym av fjädrar. Det kommer att bli ett stort hål efter det här gänget.
Något svårt att sedan ta till sig Bright Eyes, som med sin skruffighet iofs är roliga och det svänger bra, som en hillbilly saloon någonstans i amerikanska obygden. Men ärligt talat, hur kul är det att vara lo-fi idag? De tycker i alla fall att vi har en "lovely day in the park" men efter nästa låt erkänner de: "theres not an ounce of sincerity on this stage". Trots att de heter Klara Ögon har de också de obligatoriska solglasögonen på. Vad är de rädda för?
Snabbt vidare till Glasvegas, ett storslaget rockband i den sorgsna brusiga kategorin. Väldigt höga som hus, stela i ryggen liksom. Sångaren James Allan som en parodi av en brittisk arbetarklasskille i vitt linne och vita uppvikta jeans med Doc Martens utan strumpor. Deras macho öronbedövande gitarrmangel låter fantastiskt med den ropande, viskande stämman. Ett väldigt bra band, som är ganska tråkiga på scen. Förutom svenska batteristen Jonna Löfgren som står upp och bankar frenetiskt! Kärleken mellan svenskar och britter är evig, det finns något som binder oss samman.

Brandon Flowers, före detta sångare i The Killers, mormon sägs vara nykterist och gilla stilla hemmakvällar. Men erkänner att han har en stark dragning till kvinnor och jag misstänker att det är ömsesidigt.  Liten och späd i blodröd skjorta och svart väst och byxor med energiska rörelser påminner han mig om predikanterna i teveserien True Blood. Helt oemotståndligt entusiastisk! Han berättar att han gjort låten Magdalena som en hyllning till de mexikanska pilgrimer som varje år går mellan Nogales och Magdalena i Mexiko, han läste om det och blev inspirerad av deras hängivelse. Det känns skönt med ärlighet, han har en stor scenpersonlighet och är mycket kärleksfull mot sina bandmedlemmar och det finns en gammaldags cowboy därinne i honom. Lyssna bara på nämnda låt:

" Prodigal sons and wayward daughters
Carry mandalas that they might
Be delivered from the depths of darkness
And born again by candlelight
And born again my candlelight"

Publiken är full av hängivna fans som sjunger för full hals leende! Swallow it med moraliska vägledningar om att tänka sig för innan man pratar. Den lysande Jilted Lovers and Broken Hearts om sviken kärlek och spelade känslor. Med ett sorgset leende går jag från den lilla scenen mot Coldplay.
Coldplay som har en charm av helt vanliga killar som mer än en gång skämtat sig igenom en BBC-intervju utan att säga så mycket varken om sig själva eller sin musik. Oförglömliga rader som "use your heart as a weapon and it hurts like heaven". Poetiskt och med mycket hög musikalisk höjd svävar de liksom över allt annat.

Lena Lidén
Foto: Per Karlsson

Ur arkivet

view_module reorder

53. Kjell

Det har slagit till och blivit riktigt kallt. Snöröjningsfordonens larm på Lundagatorna har pågått hela natten och Kjell vaknar av det blinkande ljuset. Nu kommer ungarna att bli glada tänker ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 28 december, 2012

Den långa färden

Liten dårfinkerapport mindre, än en dag i mars igår nu. Min tidigare psykiater i Trädstockholm, vilken var alldeles för normal och verkade homosexuell i vinjett, eller delvis bisexuell eftersom han ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 23 september, 2013

Emmakrönika XII Det vackraste att få älska dig

Här excerpt käx: Vi är ej likadana, hurpass vi ens förstår varann, aldrig förstör varandra, jag betvivlar dock att någon annan kan förstå och acceptera endera oss bättre det ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 05 februari, 2009

Att säga hej!

-Guten Morgen, säger kontrollanten vid säkerhetskontrollen. -Grüss Gott, säger jag, resenären. Så växlandes orden en tidig morgon på flygplatsen i Allgau, i hjärtan av Bayern. -För mig finns bara god morgon. -Så konstigt, är ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 25 januari, 2014

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 23 november, 2011

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 23 november, 2012

Claude Simon - ordorgiernas mästare

Intrigen är inget och berättandet allt i Claude Simons vindlande textmassor. Det är textsjok som befinner sig bortom de gängse intrigvestibulerna och det vanliga a till ö harvandet i den ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 19 april, 2010

Salvador Dalís gåta

En av Moderna Museets många dyrgripar är Wilhelms Tells gåta. Salvador Dalí målade den år 1933 och museet köpte den 1967. Det är en stor oljemålning på duk, cirka två ...

Av: Birgitta Milits | Kulturreportage | 15 december, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts