Universum

Då Oden mötte Mefistofeles

Jag upplever i den norröna mytologin en enorm melankoli. Den norröna mytologin är ett drama, en pågående kris, en gudomlig tragedi. För gudarna är otillräckliga, men det är inte bara ...

Av: Eirik Storesund | 07 oktober, 2015
Agora - filosofiska essäer

I am still on a stage playing with ideas - A conversation with…

Kaia Hugin is a Norwegian visual artist – here is her website: www.kaiahugin.com – whose “Motholic Mobble” (2008-2013), a series of eight surreal, magical and utterly surprising short videos, has undoubtedly revealed ...

Av: Gianluca Pulsoni | 02 september, 2014
Övriga porträtt

Migrän utan tradition

  David Sperling, Jonny Wartel, Karin Johansson, Henrik Wartel. Foto: Kajsa Sperling Migrän utan tradition Migrän är en grupp från Göteborg. De finns sedan 2003 men samtliga musiker har en lång karriär ...

Av: Guido Zeccola | 09 november, 2006
Musikens porträtt

Ove Allansson. Foto: Tre böcker

En sjöman har gått i land

Ove Allansson har lämnat skeppet. Han blev 83 år. Han hade provat flera yrken men sjömanslivet blev det som lämnade djupast intryck i honom och i hans författarskap. Han skrev ...

Av: Benny Holmberg | 24 januari, 2016
Litteraturens porträtt

Metaltown 2011 - två dagar av metal



altI år var första året som Metaltown inte arrangerades på sin sedvanliga plats i hjärtat av Göteborgs hamn. Istället hade man valt att placera festivalen på en galoppbana på Hisingen en bra bit från centrum.


Fredag - väntan, trängsel och bra musik
För mig som är bortskämd med rutinerade stora festivaler som till exempel Roskildefestivalen var de problem som dök upp under Metaltowns första dag ett oväntat inslag.

De som hade förköpt bussbiljett fick gå före i busskön till festivalbussarna, vilket betydde att jag fick släntra förbi de stackare som stod i den 200 meter långa kön och inte hade köpt biljett innan. Men vad hjälpte det när det efter 45 min fortfarande inte hade kommit en enda buss? I efterhand fick jag höra att vissa olyckligt lottade festivalbesökare haft en "restid" från Göteborgs centrum till Hisingen på ca 5 timmar, något som resulterade att de missade många av de band som de sett fram emot att få höra.

Väl framme och inne på festivalområdet stötte jag på patrull igen. Jag kunde knappt ta mig in på scenområdet! En vägg av festivalbesökare som försökte ta sig fram (eller tillbaka) mellan den största scenen och ett mycket dåligt placerat öltält gjorde en passage i stort sett omöjlig.

Som om inte det räckte så skulle jag möta upp mitt festivalsällskap inne på området och vi hade bestämt att jag skulle ringa när jag var på plats. Inget vidare bra beslut visade det sig, eftersom mobilnätet var överbelastat och inte fungerade på området! Efter ett par timmar lyckades jag dock få ett sms levererat och jag kunde äntligen möta upp mina vänner.

Behållningen under fredagen var såklart musiken, och jag måste börja med att rosa den fullsatta konserten med de återförenade System of a Down. Detta armenisk-amerikanska band kan verkligen leverera allt det man önskar sig av en konsert - och lite till. Bandet med sångaren Serj Tankian och gitarristen/sångaren Daron Malakian i spetsen bjuder publiken på en kompott av armenisk folkmusik, råbarkad metal och en släng av techno. Och imponerande nog stod inte mindre än 27 låtar på repertoaren. De spelade allt från klassiker som "Prison Song" och "Chop Suey!" till en variant av Dire Straits "Sultans of Swing".  Det var allsång från början till slut och publiken tycktes ha överseende med att den starka vinden tidvis fick musiken att låta ojämn.

Graveyard hade turen att få spela i ett tält så här uppkom inte problemet med obekväma kastvindar som blåste bort ljudet. Och i just Graveyards fall så kan detta ha varit en extra viktig komponent med tanke på deras avancerade psykedeliska melodislingor i 70-talets anda.
Publiken omkring mig är i extas och jag snappar upp meningar som "Fan va bra det är!" och "Det är sjukt bra!", och stolta göteborgare berättar allt de vet om bandet för sina hitresta vänner. För det är känslan jag får, göteborgarna är stolta över Graveyard.

Och så var det Anvil. Ja, vad kan man säga. Det kändes lite som en välgörenhetskonsert - för bandet. Visst de kan spela och visst, låtarna fungerar. Men hade det inte varit för dokumentären som visar bandets strävan efter berömmelse och en plats på metalpiedestalen så betvivlar jag att publiken skulle vara så stor som den faktiskt var. Den största behållningen var att se bandets glädje över att få spela på en hyfsat stor festival och ha en publik som är där för att se och lyssna på dem.


alt Lördag - antikristligt growl och regn

På lördagen blåste det inte, utan regnade. Vid uppvaknandet på morgonen fasade jag över resan till och från festivalen. Till min stora lättnad hade arrangörerna lyckats ordna fram bra många fler bussar än vad gårdagen erbjöd och vid hållplatsen på Heden stod inte mindre än åtta bussar och väntade på passagerare.

Även på området var det lugnare, vissa omstruktureringar hade gjorts och besökarantalet kändes inte riktigt lika stort. För egen del, och till synes även för andras, så var humöret bra mycket godare på lördagen än den smått kaotiska fredagen - trots regnet som vanligtvis kan vara en riktig glädjedödare.

Så kallad growling och snabba baskaggar kändes lite som lördagens tema, vilket i mina öron kan bli extremt enformigt i längden. Meshuggah och Deicide var inga undantag. Enligt kritiker levererade Meshuggah en enastående konsert och jag är glad att deras fans fick uppleva detta.

Den okristliga och mytomspunna sångaren Glen Benton, med sitt uppochnervända kors i pannan, är frontfigur och sångare i Deicide, och jag skulle tro att hans person är ett lika stort dragplåster för publiken som själva musiken. I Close-Up-tältet där de spelade var det fullsatt, och trots min skepsis så rycktes jag faktiskt med lite. Growling och baskaggar till trots så svängde det faktiskt en hel del.

Cradle of Filth kändes lite som ett skämt. Speciellt med tanke på sångaren Dani Filth såg ut som Jokern i Batman och vars "sång" till stora delar påminde som en growlande mus - vilket också, i och för sig, är karaktäristiskt för bandet, men det blir inte bättre för det.

alt Sen då?

Det finns visserligen en anledning till varför festivalen kallas just Metaltown, men jag kan ändå sakna en större variation av genrer. Till nästa år hade jag gärna hört lite mindre growl och lite mer takt och melodi. Vad hände med t.ex. stonerrocken? Band som Kyuss och Monster Magnet hade verkligen känts som en solglimt i allt mörker.

Nu när årets upplaga av Metaltown är slut och man står här med facit i hand så kan jag bara konstatera att logistiken och planeringen av festivalen hade kunnat vara mycket bättre. Musikutbudet kunde ha varit något mer varierat. Solen hade definitivt kunnat få skina mer (men hur metal är det egentligen?). På det stora hela är jag dock hyfsat nöjd med min upplevelse och det ska bli intressant att se om Metaltown 2012, efter bakslaget på galoppbanan, återigen slår upp portarna i hjärtat av Göteborgs hamn.

Text: Linda Olsson
Foto: Karin Sundqvist

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Jan Stenis

Jan Stenis. Skönheten charmar

En diktsamling av Jan Stenis

Av: Jan Stenis | Utopiska geografier | 04 februari, 2017

Konungens ring

Fransmännen slår vakt om sina äventyrsförfattare. Victor Hugo räknas som en klassiker. Hans Samhällets olycksbarn läses också hos oss. Och den har blivit en jättesuccé som musikal. Men vem omhuldar ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 22 oktober, 2010

En Londonresa

Jag inleder min sommarvecka i London med att åka dubbeldäckare… Inte den klassiska Routemastermodellen – EU-regler stoppade de där charmiga gamla modellerna där man via en öppen bakre perrong kunde ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 15 oktober, 2013

Skryt lagom - varför Dylan Thomas aldrig blev hundra år gammal

Jag råkar lyssna på BBC just innan solen går upp och känner igen den mäktiga stämman som läser upp en dikt som jag också kan placera långt innan jag får ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 01 juni, 2014

Död och sorg i dagens samhälle

Den längsta resan är resan i det inre(Dag Hammarskjöld) I vårt västerländska samhälle är döden för de flesta människor ett tabu och den kommer oftast som en överraskning. Mötet med döden ...

Av: Nina Michael | Essäer om religionen | 05 december, 2012

Aruba-minnena

Ett reportage av Björn Gustavsson om Aruba och det Karibiska havet

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 07 juli, 2017

 Hunter Jonakin “Jeff Koons Must Die!!!“ (2011)

Jeff Koons måste dö!!! och andra arkadspels baserade konstverk

En gång i tiden fanns de överallt. De fyllde spelhallar, köpcentrum och gatukök med sina blinkande lampor och lockande, pockande ljud. Arkadspelen var under 1980-talet spelintresserade ungdomars enarmade banditer, där ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 13 oktober, 2017

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | Scenkonstens porträtt | 22 oktober, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.