Piscatorial Paedophilia

Några anteckningar om flugfiske på Nya Zeeland Det finns få verkligt effektiva botemedel mot en 12 tidzoner lång östlig jetlag. En privat metod som dock fungerar mycket tillfredställande är att få ...

Av: Steven Ekholm | 06 september, 2009
Resereportage

Lydmar Hotell

År 1993 fick Stockholm sitt första designhotell; hyperstylade Lydmar strax intill Stureplan; ett område som just vid den tiden började bli ett verkligt hotplace. Även Lydmar, med sina glasade väggar ...

Av: Björn Gustavsson | 13 september, 2017
Resereportage

Lykke. Del II

Aristoteles, Aquinas og Schopenhauer Gitt at lykke er knyttet til at å være menneske er å ha et personlig prosjekt, eller, om en ønsker og vil, at en har en ambisjon ...

Av: Thor Olav Olsen | 11 januari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Barnkonventionsdagen

I dag, tisdagen den 20 november är utnämnd till ”Barnkonventionsdagen”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Barnkonventionsdagen”. Och här kommer mitt bidrag till dess ...

Av: Vladimir Oravsky | 20 november, 2012
Gästkrönikör

Metaltown 2011 - två dagar av metal



altI år var första året som Metaltown inte arrangerades på sin sedvanliga plats i hjärtat av Göteborgs hamn. Istället hade man valt att placera festivalen på en galoppbana på Hisingen en bra bit från centrum.


Fredag - väntan, trängsel och bra musik
För mig som är bortskämd med rutinerade stora festivaler som till exempel Roskildefestivalen var de problem som dök upp under Metaltowns första dag ett oväntat inslag.

De som hade förköpt bussbiljett fick gå före i busskön till festivalbussarna, vilket betydde att jag fick släntra förbi de stackare som stod i den 200 meter långa kön och inte hade köpt biljett innan. Men vad hjälpte det när det efter 45 min fortfarande inte hade kommit en enda buss? I efterhand fick jag höra att vissa olyckligt lottade festivalbesökare haft en "restid" från Göteborgs centrum till Hisingen på ca 5 timmar, något som resulterade att de missade många av de band som de sett fram emot att få höra.

Väl framme och inne på festivalområdet stötte jag på patrull igen. Jag kunde knappt ta mig in på scenområdet! En vägg av festivalbesökare som försökte ta sig fram (eller tillbaka) mellan den största scenen och ett mycket dåligt placerat öltält gjorde en passage i stort sett omöjlig.

Som om inte det räckte så skulle jag möta upp mitt festivalsällskap inne på området och vi hade bestämt att jag skulle ringa när jag var på plats. Inget vidare bra beslut visade det sig, eftersom mobilnätet var överbelastat och inte fungerade på området! Efter ett par timmar lyckades jag dock få ett sms levererat och jag kunde äntligen möta upp mina vänner.

Behållningen under fredagen var såklart musiken, och jag måste börja med att rosa den fullsatta konserten med de återförenade System of a Down. Detta armenisk-amerikanska band kan verkligen leverera allt det man önskar sig av en konsert - och lite till. Bandet med sångaren Serj Tankian och gitarristen/sångaren Daron Malakian i spetsen bjuder publiken på en kompott av armenisk folkmusik, råbarkad metal och en släng av techno. Och imponerande nog stod inte mindre än 27 låtar på repertoaren. De spelade allt från klassiker som "Prison Song" och "Chop Suey!" till en variant av Dire Straits "Sultans of Swing".  Det var allsång från början till slut och publiken tycktes ha överseende med att den starka vinden tidvis fick musiken att låta ojämn.

Graveyard hade turen att få spela i ett tält så här uppkom inte problemet med obekväma kastvindar som blåste bort ljudet. Och i just Graveyards fall så kan detta ha varit en extra viktig komponent med tanke på deras avancerade psykedeliska melodislingor i 70-talets anda.
Publiken omkring mig är i extas och jag snappar upp meningar som "Fan va bra det är!" och "Det är sjukt bra!", och stolta göteborgare berättar allt de vet om bandet för sina hitresta vänner. För det är känslan jag får, göteborgarna är stolta över Graveyard.

Och så var det Anvil. Ja, vad kan man säga. Det kändes lite som en välgörenhetskonsert - för bandet. Visst de kan spela och visst, låtarna fungerar. Men hade det inte varit för dokumentären som visar bandets strävan efter berömmelse och en plats på metalpiedestalen så betvivlar jag att publiken skulle vara så stor som den faktiskt var. Den största behållningen var att se bandets glädje över att få spela på en hyfsat stor festival och ha en publik som är där för att se och lyssna på dem.


alt Lördag - antikristligt growl och regn

På lördagen blåste det inte, utan regnade. Vid uppvaknandet på morgonen fasade jag över resan till och från festivalen. Till min stora lättnad hade arrangörerna lyckats ordna fram bra många fler bussar än vad gårdagen erbjöd och vid hållplatsen på Heden stod inte mindre än åtta bussar och väntade på passagerare.

Även på området var det lugnare, vissa omstruktureringar hade gjorts och besökarantalet kändes inte riktigt lika stort. För egen del, och till synes även för andras, så var humöret bra mycket godare på lördagen än den smått kaotiska fredagen - trots regnet som vanligtvis kan vara en riktig glädjedödare.

Så kallad growling och snabba baskaggar kändes lite som lördagens tema, vilket i mina öron kan bli extremt enformigt i längden. Meshuggah och Deicide var inga undantag. Enligt kritiker levererade Meshuggah en enastående konsert och jag är glad att deras fans fick uppleva detta.

Den okristliga och mytomspunna sångaren Glen Benton, med sitt uppochnervända kors i pannan, är frontfigur och sångare i Deicide, och jag skulle tro att hans person är ett lika stort dragplåster för publiken som själva musiken. I Close-Up-tältet där de spelade var det fullsatt, och trots min skepsis så rycktes jag faktiskt med lite. Growling och baskaggar till trots så svängde det faktiskt en hel del.

Cradle of Filth kändes lite som ett skämt. Speciellt med tanke på sångaren Dani Filth såg ut som Jokern i Batman och vars "sång" till stora delar påminde som en growlande mus - vilket också, i och för sig, är karaktäristiskt för bandet, men det blir inte bättre för det.

alt Sen då?

Det finns visserligen en anledning till varför festivalen kallas just Metaltown, men jag kan ändå sakna en större variation av genrer. Till nästa år hade jag gärna hört lite mindre growl och lite mer takt och melodi. Vad hände med t.ex. stonerrocken? Band som Kyuss och Monster Magnet hade verkligen känts som en solglimt i allt mörker.

Nu när årets upplaga av Metaltown är slut och man står här med facit i hand så kan jag bara konstatera att logistiken och planeringen av festivalen hade kunnat vara mycket bättre. Musikutbudet kunde ha varit något mer varierat. Solen hade definitivt kunnat få skina mer (men hur metal är det egentligen?). På det stora hela är jag dock hyfsat nöjd med min upplevelse och det ska bli intressant att se om Metaltown 2012, efter bakslaget på galoppbanan, återigen slår upp portarna i hjärtat av Göteborgs hamn.

Text: Linda Olsson
Foto: Karin Sundqvist

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

En svensk antisemitisk historia

Boken Lurifaxiana tillhör de råaste antisemitiska texter som publicerats på svenska. Med titeln Lurifaxiana ville författaren säga att boken handlade om lurifaxarna, det vill säga judarna. Det var inte skämtsamt ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 16 februari, 2009

Människor lever i bubblor

Socialpsykologiskt är detta ingenting nytt; där kallas bubblorna för primära och sekundära grupper. Jag lever naturligtvis själv, och har framförallt levt, i bubblor. Under de senaste, säg, 20 åren har ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 09 juli, 2016

I Pousettes värld: en poet

Det är en konst att vara enkel. Erik Pousette skalar av det överlagrade och står kvar med de stringenta orden i dess ursprungliga skepnader. Han litar på dem. Behöver inte ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 maj, 2012

Skilda rörelser på landet och i staden Intervju med regissören Radu Mihaileanu

Det finns några filmer som har en enorm vikt på grund av deras sociala patos, ofta större än dess tekniska möjligheter. I Sverige fann man den allra första av denna ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Scenkonstens porträtt | 24 januari, 2012

Abrishami synagogan.  Belysning  symboliserar den eviga låga som alltid brinner på offeraltarna

Framme vid en av Teherans många judiska bönehus

Till skillnad från de arabiska länderna har Iran fredat sina judiska församlingar. Sedan 1948 har över 800 000 judar emigrerat och förvisats från sina länder i Mellanöstern och Nordafrika; inte ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Essäer om religionen | 08 februari, 2017

Trio Brantelid Härenstam Sparf

Nicolò Paganini kontra Robin Bengtsson

I stället för melodifestivalen har Björn Gustavsson ägnat lördagskvällen åt att skriva om Paganini.

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 11 mars, 2017

Jag har slutat prata om Gud eftersom jag tycker synd om honom. Intervju…

Mohamed Omar är poet, essäist och debattör. Han har varit hyllad i många år innan han tog väldigt radikala positioner inte bara mot Israels politik i Palestina utan också mot ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 26 juli, 2012

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.