Musik som minnesmärken

Om relationella ramverk, bilder av identitet, igenkännandets betydelse och tixotropiska förbindelser i konsten via den norske tonsättaren Lars Petter Hagen och hans tankedialog med den franske installationskonstnären Christian Boltanski ”På mange ...

Av: Stefan Thorsson | 09 mars, 2013
Essäer om musik

Illustration: Hebriana Alainentalo

Fantasi och mening

Kärleken har behov av verklighet.

Av: Tidningen Kulturen | 15 september, 2015
Melker Garay : Reflektioner

John Updike, rovdjursinstinkten och förloraren

Villa ligger invid villa. Likt rader av fyrkantiga lådor fyllda av välordnat och välartat medelklassliv i ändlösa rader. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar ...

Av: Crister Enander | 17 februari, 2009
Litteraturens porträtt

Bernadette och miraklet i Lourdes

Helgon finns i de flesta religioner och intresset för helgon har varit utbrett i alla tider. Inom olika kulturer har män och kvinnor betraktats som särskilt heliga och vördnadsvärda på ...

Av: Lena Månsson | 25 maj, 2014
Essäer om religionen

De långa nätterna på de iskalla perrongerna



alttid

Allt utförs under ständig observation av tiduret i Korridoren, detta enväldiga kvarnhjul som hugger ned existensen i små ogina sekvenser. Det är också en vardaglighet som tränger på om att vara där i tid kring måltiderna och tvagningarna och de övriga händelserna som hänger upp sin förekomst på tidshjulet och schemalägger dygnet och som per automatik och med nödvändighet sorterar tidsrymder. Sedan gäller det att finnas kring bekvämligheterna för att bevaka nästa tillfälle som ges enligt de rådande ordningarna och de fastslagna tidpunkterna.
Tingens och ordningarnas rumsliga kavalkad utgörs av rutiners fasta punkter som mathållning, sovsalar, hygienutrymmen med tvagningsestetik, stolar naturligtvis med dess sittvänliga performance vid lång väntan och därutöver Korridoren med dess golv, detta alltigenom skinande och slitstarka golv som räknat så mången steg och burit så mycken skyndsamhet och som måst tåla så tidsvinnande spring i utdragna sekvenser under fulltecknade dagar.

 

Där finns också de osynliga gångvägarna, Korridorens imaginära vägbeskrivningar, de rigorösa linjerna för de vardagliga vandringarna sinnrikt klassificerade i utstuderade mönster av engagerade själar och från vars rutter avvikelser är omöjliga. Och så dessa nätter, när Korridoren blir till sina nattliga funktioner: Perrongerna. Dessa svällande rustika performanceytor färdiga att ta emot de anländande minnestågen. Där är 01,34-tåget med sin frustande godstågsmetodik så grandiost processad i sin genuina ekipageapostrofering att det gör ett inträngande intryck vid varje uppenbarelse men som också medför en farlig undergångsvision i de bakre regionerna, dold, förklädd och försåtlig. Och 04,30-tåget med sin eftertänksamma banvallsestetik, lågmält exponerad in natura, i brunt, bärande och brytande, som om varje själ ombord hängivit sig till en slutgiltig och oböjlig defateism och självömkan gjuten i egen insnärjd legering. Och det isande tågsätet från norr inkommande 07,32 som en permafrostig vansinnesturbulens infattad i interna minnesgestaltningar där de havererade budskapen sitter kvar i vagnarna som fastfrusna förruttnelser. Och alla de andra som man inväntar enligt gällande tidtabell, med en stilsäker orsaksintegritet och hotfull pregnans, funktionellt salvelsefulla, övermaga mekanikpotenta och hotfullt ljudimponerande.

De nattliga perrongerna är imaginära plattformar för den spårbundna minnestrafikens simultanplacerade passagerare. Man står och väntar på perrongerna. En sorts utdragen eufori över minnenas sällsamhet där sekvenserna kommer farande som minnesvindilar frampå småtimmarna, yvigt omredigerande och återskapande, alltid med nya saltade innebörder. Detta kan förväxlas med livet. Och det är gjort. Förväxlat. Man emotser det. Man sörjer för det. Man inväntar minnenas transportmedel. Det handlar om tillgång till åkmöjligheter, vägar att beträda, avgångar och ankomster och projekt att starta, målsättningsbyggen att medverka i och minnen att handha och arbeta med.

alt Perrongerna är konstant nedkylda i sitt inväntande av passagerare som ett pålitligt underlag gjutet i betong. Man kliver av och på. Huvudsaken är väntan och av och på. Alltid av och på och därtill denna subtila väntan. Helt enkelt en stilstudie i Avet och Pået. Ett slags djupverkande av- och påcirkus som exponerar kända minnessekvenser men också fördolda och förträngda hågkomster. Utöver detta återstår de motsägelser som bor i denna minnesretorik, med håligheter som röjer disharmonier och avsaknad av pregnans och egentligen berättar om fasansfullt galna tillkomstgrunder som detta att det underifrån finns vakanser i varseblivningen och synkroniseringen. Och frågor ställs om vem som håller isär detaljerna, tågsätet kontra banan, banan kontra Perrongerna, Perrongerna kontra tågsätet där bilderna, de olika små perspektiven, de tingsrelaterade sammanhangens materialnära förhållanden står i sällsamt focus?  Allt detta överblickande som måste till. Vem åstadkommer denna kontroll och översyn över djupverkan?

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Utöver detta pågår ett spårväxlande som äger sitt eget intrikata sammanhang i själva minnesrörelserna och som utväxlas i tinglig form i växlarna och växlingstekniken, och de rationella hopkopplingarna av tågsäten, och därutöver vagnsskrammel och sorteringseufori på rangerbangården. Det handlar om ljuden, bilderna, funktionerna och hur dessa storheters samverkan och historia tranformeras i livet.

"...Elvatåget !. Elvatåget...11,06 från Åvanå. Det jävla förbannade fittatåget. Har det inte gått färdigt snart?"...Lundmark ligger på golvet...i framstupa läge iklädd full stinsmundering...med sitt eregerade kön blottat..."

Lundmarks minnen av tåg och vagnar härbärgerar en kultur som bland annat förevigar skuggor vid hjulens rörelser utmed spåren, avlyssnar gnisslet vid växlandet och kopplandet av minnesvagnar mellan perrongerna, detta som referenser till livets synapser. Ljud från dessa överväxlingar och spårkorsningar finns bevarade och nogsamt utpekade och apostroferade i Lundmarks minnesmemoreringar just för dess användbarhet i detta refererande och rekapitulerande av minnesmaterialet. Att det liknar liv. Han gör överhuvudtaget detaljrika registreringar och har till exempel ägnat stor möda åt att minnesregistrera maskrosors och andra banvallsväxters årliga beteenden i dess periodiserade återkomster mellan spåren enligt de årstidsmässiga regleringarna som inramar det verkliga livet och alltid löper an där. Det kan vara en vek maskrosgestalt som sticker upp sina vackra stängslar mellan rostiga spårsekvenser. Slutligen handlar det ju ändå om tidtabellerna som indelningar av liv. Dessa synkroniserade minutangivelser med rader av ögonblickspropåer mellan hela och halva klockslag, mellan minuter som lägger sig i eller över de ständigt återkommande klockslagen. Ett panorerande över precisa ankomster och avgångar som just är den överskuggande epiken som beskriver minnestågens anpassningar i tiden.

alt Detta är lite av vad som sker dagtid i Korridoren och under de kalla nätterna på Perrongerna. Förutom allt det detaljrika är det förstås generellt alltid den ovan nämnda av- och påstigarestetiken som engagerar. Livsbetingelsernas av- och påestetik. Livets essenser. Minnenas avgångar och ankomster och därtill tidsanpassningar och tidtabellsretorik och de olika känslokartotekens användningsområden kring detta. Där kan som kuriosa noteras genuina av- och påstigningars karakteristiska accessoarer i vackra metaforer, dels i sommarskrud med blomdoft hämtad från ljuva ängars himmelska exponeringar utmed banvallarna och dels vintertid med isande vindar kring de fastfrusna växlarna och därutöver som filbunkslugn motvikt till dessa det ljumma dricksvattnets lugna vågrörelser i karafferna inne i vagnarna.

Och det grövsta, djupaste, mest svåråtkomliga, dessa nedskavda minnesbilder av stativet som krossade den anonyma moderns skallbas. En grotesk i all sin konkretion. Vitblek skallbas, krossade ögonhålor. Och generellt och allt överskuggande att alla dessa av- och påmetaforiska högviltsstycken illustrerar hela den mänskliga komedins eviga tidsanpassningar, minnesneuroser och skuldkomplexitet. Det gäller existensen i allmänhet och dess rundhänta espri och Lundmarks stinsartade tillvaroskuld i synnerhet med sina indelade omöjligheter. Eller om man så vill dess gudomliga outgrundligheter. Eller mentala avogheter. Och därutöver denna bastanta kyla. På Perrongerna är det alltid kallt. Isande kyligt och frostartat nätterna igenom. Detta trots årtidsväxlingarna, trots de varmare perioderna som lever utanför den mentala kylan utmed Perrongerna onåbara för sådana excesser genom sina simultanprocesser.

Benny Holmberg
(utdrag ur den längre texten "De långa nätterna på de iskalla perrongerna)

Ur arkivet

view_module reorder
Tomas Tranströmer. Foto: Caj Westerberg

Postum lektion i konsten att arbeta med språket

Torsten Rönnerstrand om Tomas Tranströmers ”I arbetets utkanter”.

Av: Torsten Rönnerstrand | Essäer om litteratur & böcker | 30 december, 2017

Michel Houellebecq. Foto Phillippe Matsas

Vem lever lycklig i en tid som vår?

För några år sedan kunde man i den franska veckotidskriften Le nouvel Observateur läsa om den då senast inträffade politiska skandalen, när den åldrade ägarinnan till det stora parfymimperiet L’Oréal ...

Av: Claes-Magnus Hugoh | Essäer om litteratur & böcker | 09 februari, 2016

Våldet i fantasylitteraturen

Steven Ekholm synar våldet i några fantasyromaner från Sagan om ringen till Harry Potter. Om man skulle göra en hastig översyn av ungdomars läsning idag så är nog fantasylitteraturen den genre ...

Av: Steven Ekholm | Essäer om litteratur & böcker | 01 april, 2011

En strålande jul i Sverige Upplevd av Angelo Tajani

“Jul, jul, strålande jul...” - det tog flera år innan jag förstod dessa ords verkliga innebörd. Den svenska julen är verkligen enastående och dess fantastiska stämning borde spridas ut i världen. Det ...

Av: Angelo Tajani | Kulturreportage | 24 december, 2012

Goethe Farbkreis

Kungen av Kalifornien

Romanen är en parasitär form, en hybridexistens som Frankensteins monster, skriver Kristoffer Leandoer. Visst har den lånat ihop till sin form och gestalt av saga, fabel och skröna, men memoaren ...

Av: Kristoffer Leandoer | Essäer om litteratur & böcker | 23 september, 2017

Ingen elektronisk växtvärk i underjorden. Om Art’s Birthday

Många bitar faller på plats under den vecka i Stockholm då maskinisterna i Kraftwerk gör fyra fullsatta konserter på Cirkus och dessutom visar sin 3-D-installation 1 2 3 4 5 ...

Av: Curt Lundberg | Essäer om musik | 29 januari, 2014

Börft Records - kulturbärare i periferin

Ungefär samtidigt som syntpopen, emblematiskt representerad av Human Leagues platta ”Dare” och Depeche Modes debut, slog sina kommersiella lovar kring den skivköpande publiken, utvecklades en mindre för allmänheten mindre iögonenfallande ...

Av: Peter Sjöblom | Essäer om musik | 23 september, 2013

Hugo Ball

   Hugo Ball

Av: Stefan Hammarén | Essäer om litteratur & böcker | 12 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts