När romanen blir politisk

Barn och ungdomsboksförfattaren Per Nilsson, som år 2006 fick Augustpriset för ungdomsromanen Svenne, är kanske inte den första som kommer på tal när man diskuterar författare med politisk tematik. Ändå ...

Av: Emilia Aalto | 30 maj, 2014
Övriga porträtt

Del. 40 Jenny

Jenny satt i baksätet och såg ut över de brunande, skånska fälten. I horisonten låg mörka, dystra moln och hotade. Några kajor svepte i svarta bågar bakom en plöjande, grön ...

Av: Jenny | 28 september, 2012
Lund har allt utom vatten

Johanna Lindberg. Ur de osaliga breven

Johanna Lindberg är ett synonym för ord, det är så jag vill existera. Jag är 33 år, har skrivit sedan jag var liten och är på ständig jakt efter utveckling och ...

Av: Johanna Lindberg | 16 juni, 2014
Utopiska geografier

Kreativiteten hos en teater som fått växtnäring och har nerv

Sommaren 2011 satte Tornedalsteatern i Pajala upp Kesälintu/ En marknadstango som drog fulla hus. I och med detta invigde de också sina nya lokaler i Pajalas gamla Tingshus. Samtidigt firar ...

Av: Anna Nyman | 22 augusti, 2011
Scenkonstens porträtt

Makt och normalitet



altVad är makt? Vems är makten? Hur utövas makt?
Maktens innebörd är att kunna genomdriva sin vilja och sina syften samt att kunna sätta explicit eller implicit kraft bakom "orden". Och "I begynnelsen var ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud", som det heter i Johannesevangeliets första vers. En uppfattning som delas av judarnas trosutläggning i GT. Makten är idag i övervägande grad i händer på oss judar och kristna. Makten är alltså vår, och utgår från vårt förståelserum. Makt är också språk i vid mening; ja, många språk. Och språk bygger på grammatik. Exempel på maktens språk är: positivismen, kapitalismen, teknologismen, reduktionismen, materialismen, egoismen, begären och ägandet. Språkets makt och maktens språk utövas i och genom olika former av väldefinierad grammatik.
Vad är normalitet? Vems normalitet gäller? Hur genomdrivs, upprätthålls och legitimeras en viss form av normalitet?
Det finns två huvudformer av "normalitet": den deskriptiva; dvs. den statistiskt visade: hur ser det ut? och den preskriptiva, dvs. den föreskrivande: vad är önskvärt, vad bör göras etc. Den deskriptiva normaliteten är åtminstone någorlunda "demokratisk" i den bemärkelsen, att saker och ting faktiskt är på vissa sätt i olika förståelserum (även om det ofta är våra antropologer, etnologer, sociologer osv. som även hanterar deskriptionen inom fr.a. Vetenskapen). Den föreskrivande normaliteten, som den löpande konstrueras och justeras i och mellan förståelserum, är, däremot, i avgörande utsträckning vår egendom. Det är våra språk som först som sist dikterar det normala. Våra språk formuleras i sin tur i hög utsträckning av vita, medelålders, välutbildade, medelklassmän i Europa, USA och deras allierade eliter i världens engelsktalande ekonomiska metropoler. Det är grammatiken i detta vårt förståelserum som tjänar som mekanism för maktutövningen och konstruktionen av det normala.

Makt och normalitet betingar, som förhoppningsvis framgår, varandra: makten bestämmer vad som är normalt, normaliteten göder makten. Vad som är hönan och ägget är dock en knivig fråga. Mitt förslag är, att ett tredje variabelkomplex - kapitalismen, protestantismen, positivismen - ligger bakom och förklarar grunden för de båda andras form och innehåll.

Den eurocentriska grammatikens makt och normalitet: makrosyntaxen
Makrosyntaxens ord, lexem och satsdelar handlar i hög grad om de ekonomiska strukturer och institutioner som helt behärskar dagens globala ekonomi. Resonemanget är å andra sidan inte nytt. Våra i både bildlig och bokstavlig bemärkelse mäktiga kraftstationer reglerar byar, städer, länder, regioner och världsdelar nästan i detalj.  WTO, IMF, Världsbanken, EU, NATO, NAFTA, ASEAN, WEF m.fl. sänder ut sina ekonomistiskt och konsumismiskt grundade diktat. Andra verksamma delar i detta makt- och normalitetsaggregat utgörs naturligtvis av Vetenskapen, Teknologin, Egoismen, Immaterialrätten, Patentreglerna,
Begäret och Äganderätten (och arvsinsitutionen). Makrosyntaxen bygger så att säga upp - och om! - det globala förståelserummet med vårt eget byggnadsmaterial.

alt Psykosociala legitimeringar av eurocentrisk makt och normalitet: mikrosyntaxen

Vårt förståelserum invaderar och attackerar sedan länge övriga "rum"; missionärer, affärsmän, turister osv. bedriver fortlöpande och aggressivt ekonomisk och kulturell krigföring. I enlighet med en populär framställning av Maslows teori om vad som motiverar människor (1943) brukar man tala om en behovshierarki. De fem behoven är enligt Maslow

1. kroppsliga behov
2. behov av trygghet
3. behov av gemenskap och tillgivenhet
4. behov av uppskattning
5. behov av självförverkligande

I tillägg till detta bör vi nog också skilja mellan dels verkliga och skapade behov, dels djupare och ytligare behov. Förenklat uttryckt tenderar vårt förståelserum, numera, å ena sidan att förvränga de verkliga behoven i i riktning mot mer artificiella former, och å den andra - vilket kanske delvis är en variation av samma sak - att förytliga dem. Samtidigt finns naturligtvis de faktiska behoven där. Exempel på förvrängningar och "förytlingar" är att behoven av mat och sexualitet mm givit upphov till matstörningar, fetmaepidemier, näringsbrist, kroppsfixering, sexmissbruk osv.; att behovet av trygghet genererat allt mer komplicerade låsanordningar, bisarra integritetsanspråk, överdrivna bostäder och transportmedel, vissa varianter av säkerhetsmanier osv. (ofta paradoxalt parade med motsatserna pseudoinitimitet, medial besatthet, påfrestningar på ekonomier och natur, en vurm för extrema utmaningar osv.; att behovet av gemenskap och tillgivenhet resulterat i trendtänkande, fixering vid yttre attribut, falska sympatier osv.), och att de högre behoven av uppskattning och självförverkligande ofta nog transformerats till narcissism, paranoida föreställningar, självförakt, yttre karriär osv.

De mer ursprungliga och djupare behoven kan numera sällan extraheras fram annat än hos traditionella naturfolk som ännu inte exploaterats tillräckligt mycket av oss för att helt förneka sig själva, hos andliga rörelser såväl inom vårt förståelserums periferier som hos exempelvis buddhiste

Den mikrosyntax som här är i rörelse handlar bl.a. om varianter av Berit Ås´ härskartekniker - varigenom "vi" tenderar att osynliggöra, förlöjliga, bestraffa, skambelägga och tysta alla "dom" som inte lever som vi gör. Andra delar i den globalt reglerande mikrosyntaxen handlar om det psykologiska tryck att "modernisera" varom Norberg-Hodge (1992) talar: det som förmedlas till mer traditionella samhällen genom järnhård reklam, massmedial hyperexponering av påhittade ideal, massturism från "oss" till "dom", samt naturligtvis implementeringen av västerländsk utbildning, teknik och ekonomi. Åter annat handlar helt enkelt om brutal marknadsekonomi, varu- och märkesfetischism (Klein), Internet, digitaliserad, skräddarsydd och satellitöverförd information, landexploatering, statusmarkörer ända ute i Tchads bushmarker (Coca-Cola, Marlboro, Levi etc.). Ett samlat tryck, som de flesta traditionella och/eller "sakrala" samhällen på ungdomssidan helt inte orkar stå emot.

Makro- och mikrosyntaxen förstärker givetvis ömsesidigt varandra.

alt Exempel på makt och normalitet i andra förståelserum
Är buddhisterna intresserade av makt? Vissa tydligen? Men kärnan? Och hur med normaliteten? Begäret! Resursslöseriet! Konsumismen! Avgudadyrkan! Statussymbolerna! Besattheten!

"Gud" handlar inom fr.a. den äldre buddhismen (men troligtvis även nu) främst om att handla i enlighet med Buddhas teser om levande gemenskaper, anpassning, medlidande, obeständighet, rörelse osv. - d.v.s. i fullkomlig motsats till vårt förståelserums fastlåsta (språkliga, perspektiviska, metodiska) manipulationer och materialistiska "död".

Människan är "flyktigt sammansatt" och i ständig interaktion med en "föränderlig omgivning". Själva fixpunkten i detta tänkande delar Kvalöy med Buddha. Konsekvenserna är mer än betydande för synen på exempelvis världen, den "vetenskapliga" metoden och den prekära "rumsuppfattningen". Med Buddhas och Kvalöys med fleras tolkning kan vi t.ex. inte undgå att förhålla oss holistiska, försiktiga, interaktionistiska, naturflödesvarande.

Å andra sidan. I centrum för Buddhas tänkande tycks i synnerhet meditationen (och kontemplationen) inta en långt mer framskjuten plats än inom västerländska förståelserum. Huvudmålet är därvid, som jag fattar det, inre förvandling.

Jaget drar lidandet till sig via begäret, livstörsten; thrishna. "Jaget", i Buddhas mening, har i varje fall förmågan att inse sitt "flyktiga ingående i annat"(eller hur vi nu skall uttrycka det) - med vilket det också, således, kan försonas.

Jordbrukssamhällen och ursprungsbefolkningar, håller de fortfarande på att tillfredställa de oundgängliga (inte skapade) behoven och hur ser det då ut med deras syn på makt och normalitet?

Maorier, exempelvis, tycks mig på något sätt ingå i sina platser. Redan kunskapen om detta förhållande är dock Tapu. Kunskapen skall föras över från de äldre till de yngre på ett varsamt, på gränsen till motvilligt, sätt (eftersom kunskapen kan missbrukas). När det sker, sker det genom att lärjungen placeras i betydelseframkallande "situationer" och helst, även när man använder text, ute i naturen (ingen katederundervisning här inte!). Kunskapen får på inga villkor profaneras eller kommersialiseras. Vidare är den stark bunden till familjen och släktens genealogi. Det organiska draget i detta framstår också som mycket väsentligt - i motsats, således, till det mekaniska.

Tapu har (tycks det) med livsstilen i vidast tänkbara mening att göra. Med kunskap och med etik. Med den aura (jfr buddhismens karma) som både är ett resultat av och en orsak till hur vi beter eller betett oss. Existensen i denna värld är därmed också dynamisk, följsam, levande, mystisk, helig, "hemlig". Samtidigt lever människor tillsammans, och i s.a.s. "tapubestrukna" miljöer, högst konkret. På Marae-torget, i sovhuset Wharepuni: överallt. Beslut nås genom konsensus. Svar och råd åkallas ofta med sång och tal riktad till förfäderna. Banden mellan människor och hållningen till liv/död, Gud/människa, Naturen/Universum, far/son, individ/släkt, yrke/yrkesområde osv. präglas inte av en förnuftig, objektiv, distanserad attityd - utan tvärtom av en passionerad, subjektiv och nära attityd. Hjärnan förknippas också med kartor, modeller och system osv. - medan hjärtat förbinds med verklighet, smak, känsla.

Hur nu detta än låter sig tolkas, så bör vi kanske ändå kunna peka på den sammansatthet, eller varför inte ekologi, som här reser sig som ett imperativ inom ett traditionellt förståelserum bland maorier. Att jordmodern Papatuanuku och himmelsfadern Ranginui tillsammans ur mörkret alstrade växt, framgång, kultur - men också ljus-mörkeråtskillnad - förenklar inte världsbilden - men gör den skör, komplex, sinnrik och stark. Aspektrik låt oss säga. Farlig att utmana. Nödvändig att vörda. Omöjlig att behärska!

Förr i tiden gjorde man (ofta) en skillnad mellan etik och moral med innebörden att etiken var moralens teori och moralen etikens praktik. Men oavsett detta: vad är etik/moral? Kort; sedvänjor eller föreställningar om sedvänjor - d.v.s. en idé om vad som är gott och ont, rätt och fel osv. i relation till en sorts "normalitet". I dagens värld domineras åtminstone i stort (men långtifrån lokalt) denna normalitet, återigen, av vad vårt förståelserum hävdar. Men motstånd finns alltså. Dygdeetiken, främst, är kompatibel med buddhismen (som jag fattat det hela) - medan pliktetiken är kompatibel med de djupare och äldre skikten av judisk-.kristen tradition (jfr Lynn White).

Den traditionella maorikulturen är polyteistisk och fylld av legender och muntlig berättartradition. Vidare har den individuella äganderätten, och särskilt när det gäller mark, varit ytterst begränsad, samtidigt som de hierarkiska strukturernas betydelse - med vårt förståelserums mått mätt - varit mycket måttliga. Det traditionella samhället har också varit - och är fortfarande - baserat på stamtillhörigheter och skiftande språkgemenskaper - även om det finns många röda trådar mellan dessa. Byggnadskonsten, träsnideriet, det marina livet (med utsökt båtbyggeri och stor skicklighet avseende navigation), jordbruket, jakten och fisket har varit framträdande. Ur ett ekosofiskt perspektiv kan vi kanske säga, att identifikationen med land, stam, språk, historia, religion osv. både varit starkt sammanhållande och starkt naturanknuten. Idag är emellertid ett av problemen, att identitetskriser (och ändamålskriser) blivit allt vanligare. Samma öde som drabbat många nordamerikanska indianer och australiska aboriginer m.fl. har - om än kanske i mildare form - drabbat även stora grupper av maorier. Traditionen har alltså hamnat i konflikt med Moderniteten.

Traditionen hos ursprungsfolk som maorierna, och filosofin bland buddhisterna, förefaller hur som helst föga förenliga med den makt och det maktförhärligande som är så framträdande i vårt förståelserum. Eftersom sådan makt dessutom befinner sig i intim växelverkan med en viss form av "normalitet" är inte heller den senare något alternativ när det gäller att förorda en livsstil.

altMakt och normalitet mellan förståelserum
Vi lever i ett svenskt och euroamerikanskt förståelserum i vår tid och på vår plats. Andra människor lever i andra förståelserum under andra tider och på andra platser. Alla förståelserum förändras kontinuerligt. Förståelserum kan också smälta samman och frambringa åter andra förståelserum. Jag tror att vi måste se helheten vari vår aktuella diskussion äger rum på det sättet, om vi skall vara uppriktiga inför oss själva, och "trogna" vårt holistiska perspektiv och aspektskeende.

Vårt samtida europeiska förståelserum uppvisar vissa dominanta drag beträffande exempelvis människosyn, natursyn, vetenskapliga metodläror och kunskapsformer, ekonomiska idéer, teknologier, religiösa föreställningar, etiska/moraliska uppfattningar, relationer mellan individer och grupper/kollektiv, maktstrukturer, normalitetskriterier och estetiska ideal. Samtidigt är detta förståelserum både en produkt och en producent av sina förutsättningar i form av artefakter, social materia och naturbetingelser. Förståelserummet är med andra ord både andligt och materiellt. Dessutom hyser det inom sig såväl sin historia som sin framtid, och är dock ändå och alltid ett levande nu.

Makten och normaliteten är centristisk. Vilken centrism vi än talar om - androcentrism, antropocentrism, etnocentrism, eurocentrism osv. - så är den bidragande faktor vid etablerandet av såväl interna relationer inom ett förståelserum som vid etablerandet av externa relationer i ett vidare - globalt - förståelserum; ett centrum-periferiförhållande om man så vill, eller varför inte, en typ av centrismekologi. Av det redan sagda förefaller då dels vårt eget förståelserum, som det mer globala, domineras av fr.a. euroamerikansk (sydafrikansk, australisk, nya zeeländsk) kultur och manliga människors genus- och artteori/praktik. "Vi" tänker och handlar utifrån ett primärt euroamerikanskt, mänskligt, manligt, medelklassperspektiv. Och "vi" handlar dessutom mer sällan med vare sig de, den eller det Andra. Vi handlar mot "dom". Eller förpassar vi bara den Andre inom oss till en sorts inre periferi eller inre exil?

Andra förståelserum invaderas av vårt både "andligt och bokstavligt" Tv-satelliter når vart som helst med våra budskap och har så gjort under flera decennier. Elektronikavfallet dumpar vi hos dem som inte kan ta hand om det på ett riktigt sätt. Skött många gånger av illegala handlare.

Illustrationer och exemplifieringar

En maktdiskussion i Marilyn Frenchs " Det blödande hjärtat" inom vårt förståelserum mellan Dolores, akademiker, humanist och Victor, företrädare för internationell företagsamhet - teknik elektronik etc.:

alt "Om profiten är det enda man bryr sig om kan man lätt uppnå det. Men om man bryr sig om landet som man förorenar, människorna som man förgiftar, produktsäkerheten för det man framställer, då är det inte lika lätt. Då har man många mål och måste vara cirkulär och inte lineär.

- Den som tänker i cirklar kommer ingenstans. Det finns alldeles för mycket sådant - alldeles för många enfaldiga kritiker som inte vet vad de talar om.

- Ekologer, menar du?

- Bland andra. Akademiker. Folk utan makt som hackar på folk med makt.

Hon försökte anpassa hjärnan, växla in den ett spår där hon kunde argumentera med honom. Det var svårt. Hans påståenden tycktes henne komma från ett land så främmande från det hon levde i att hon aldrig skulle kunna finna meningar rena och klara nog att bryta genom gränsen. Det finns olika sorters makt, började hon trevande. Visst, instämde han överlägset. Var och en har den sort som är den rätta för honom. Välgörarna borde inse det. Folk vet vad de vill ha och de skaffar vad de vill ha. Gränsen mellan deras länder sköt upp som en myr."

Kunskap är makt - som är ett citat med ursprung hos Francis Bacon (Merchant) - fick dubbla innebörder rent idéhistoriskt. Dels skulle naturen/naturkrafter kuvas - därtill kvinnan - men detta tillät också den undersökande, induktiva, vetenskapen att blomma. Vi skördar frukterna av denna utveckling, som har både positiva och negativa konsekvenser. Men det finns en arrogans i Bacons "strävan att etablera och utvidga själva människosläktets makt och herravälde över världsalltet", genom vilket "människosläktet (kunde) återskaffa den förfoganderätt över naturen som tillhör den genom gudomligt förordnande", som inte enbart var förbehållen Bacon.

"Jag tycker", skriver Capra (i Kumar (red) 1981, s. 60), "att dr de Bono uttryckt det mycket klart när han säger att 95 procent av vårt tänkande kan vara (i traditionell mening, min anm.) rationellt men att 5 procent måste vara lateralt (på tvärs, annorlunda, kreativt; min anm.). Jag tror att man på ett liknande sätt skulle kunna säga att man kan studera de detaljerade mönstren förutsatt att man aldrig förlorar helheten ur sikte, och det är det som är skillnaden. Vad man än kommer att säga om dessa mönster eller individuella organismer eller funktioner kommer att vara ungefärligt. Föreställningen om modeller är oerhört viktig. Kartan är inte området. Den är bara en ungefärlig framställning av verkligheten. Det är en mycket stor attitydförändring, en riktig omvälvning."

Men där är vi inte än. Och Modellen och Kartan - vår Modell och vår Karta - har en enorm makt.
alt Makten är en Man. Det blir synligt i den ständigt växande listan över egenskaperna hos den normerande personen: vit, man, medelklass, heterosexuell, kristen, västerländsk, medelålders, frisk etc. Förståelserummets strukturer, Humanismen, Kulturen, Utvecklingen, Drivkrafterna, Målen och Självförståelsen är Bröder. I hög grad, ännu så länge, och i de flesta avseenden. Det är genom detta i huvudsak manliga maktperspektiv världen, naturen, könsuppfattningarna och samhörigheten i hög grad filtreras, definieras och sedimenteras. Men: "bara" i hög grad. Och det har inte alltid varit så, det är inte ens så överallt idag, och det vare sig behöver eller kan förbli så.

Människan, naturen och hela universum har antagit karaktären av apparater utan andra (och djupare) relationer än mekaniska. Ännu befinner sig dock människan i ett förment centrum (trots att hon tenderar att göra även sig själv illa) och naturen ses som en mer eller mindre outsinlig resurs att exploatera. Invävt i dessa synsätt, och dess handlingsimplikationer, finns starka tendenser till ett tänkande och beteende präglat av inskränkt fragmentering, förenkling, förklaring, kortsiktighet, a-moral och likgiltighet, objektivism osv. Svartrockarnas dominans har i det sekulära samhället därtill ersatts av vitrockarna (Lasch, C. The Culture of Narcissism, 1979) - och andra rockar.

När vi vanliga människor lever våra liv under kapitalismen tar vi till oss de värderingar som genomsyrar den. Vi blir det vi konsumerar, det vi äger. Vi försöker att hänga med i konsumtionskarusellen så gott det går. Men egentligen är vi offer för de mäktiga intressen som innehar det s.k. problemformuleringsprivilegiet, dvs. som bestämmer vilka värderingar som gäller. Se bara under den ekonomiska krisen hur smärtfritt finansspekulanterna fick stöd av folkets pengar som ersättning för sina (oansvariga) spekulationsaffärer.

Den enögda globaliseringen, de multinationella storföretagen, de rika jordägarna driver upp produktion och konsumtion. Tvingande handelsregler från världshandelsorganisationer och villkorade lån från Världsbanken pressar svaga länder att anta storskaliga lösningar, bort från ekologiska jordbruk, småskalig livsmedelsproduktion och lokala ekonomier - där särskilt kvinnorna drabbas. Den industrialiserade västvärlden tar nu sitt "miljöengagemang" genom att driva sina bilar med de fattigas mat, där biobränslen som ex. majs, soya och palmolja är den viktigaste energikällan för de fattiga. (Shiva, V., Artikel i AB 2008)

Storföretagens globalisering kan liknas vid en ny sorts kung (Roy. A.: Ur essän Politisk kraft): Mäktig, skoningslös och beväpnad till tänderna. Han är en ny typ av kung som världen aldrig sett förut. Hans rike är det avskalade kapitalet, hans erövringar framväxande marknader, hans böner stavas profit, hans gränser sträcker sig mot oändligheten, hans vapen är kärnvapen. Att ens försöka föreställa sig honom i sin helhet inuti ett synfält är att placera sig där förståndet upphör, att göra sig löjlig.

Tillbaka till den konkreta verkligheten
Arne Naess talar i sista kapitlet av "Deep Ecology for the 21st Century" om flera möjliga scenarion. Han menar att det idealiska scenariot vore om vi insåg, att alla rörelser som kämpar för miljön, mänskliga rättigheter och fred, måste samarbeta. Den globala politiska strategin att höja standarden i tredje världen genom fokus på handel och ekonomi som mest gynnar "I-världens" tillväxt (samt en liten elit-medelklass i U-länderna) och ytterligare ödelägger både miljöer och de fattigaste världsinvånarnas situation, måste bytas ut mot ett medvetande om att fred och rättvisa hänger samman med miljöfrågorna. Genom att fokusera på ökad tillväxt och konsumtion världen över förvärrar vi bara situationen, Det krävs ett helt nytt tänkande, en ekologisk rationalism enligt Val Plumwood eller ett s.k." ecological consciousness" ( ekologiskt medvetande/samvete). Tillväxt har varit ledordet i den internationella politiken sedan kalla kriget. Den ledande principen för världspolitiken måste förr eller senare bli att naturen sätts i centrum, före ekonomin, inte tvärtom som det fortfarande är.

alt För dem som lever någorlunda bekvämt i den första världen existerar inte längre framtiden som gemensam referenspunkt. Men för att människor ska kunna behålla sitt sunda förnuft måste de erkänna en kontinuitet mellan dem som för länge sedan dött och dem som ännu inte fötts. De rikare samhällena fråntas i allt större omfattning den tidsdimension som är nödvändig för allt andligt liv.

Motmakten, den kämpande gerillan, utgörs av kvinnor, hbt-personer, underklassen, ickekristna, ickeeuropéer, unga, gamla, funktionshindrade och sjuka etc., Det utplanade, det sfäriska, det olinjära, det helhetliga, det mer genuint kontemplativa är kvinnligt/mänskligt. En mänsklighet som är oroad, betänksam, medveten och kvalitativt annorlunda. Den ännu dominanta och patriarkala centralmakten håller samtidigt och parallellt på med att nykolonialisera utvecklingsriktningen, periferins mindre lokalsamhällen, tankesätten, ekonomierna osv.

Det börjar som sagt i språket
Ivan Illich skriver i antologin "Alternativa synsätt på morgondagens samhälle" (Kumar, 1981):

"Jag vill ta er med till Spanien år 1492, ett mycket viktigt årtal: judarna, bland dem mina förfäder, blev utdrivna ur Toledo, och de sista morerna tvingades ge upp Granada och Alhambras fästning. På våren hade Christofer Columbus avseglat till Indien med sina tre skepp och upptäckt Amerika men ingen rapport om detta hade ännu nått Europa. På hösten samma år gav Don Elio Antonio de Nebrija ut den allra första grammatikan i ett modernt språk (det fanns gamla grammatikor i latin och grekiska men ingen modern europeisk). Han överlämnade ett utkast till denna grammatika till drottning Isabella den katolska, denna märkliga kvinna som red i spetsen för sina arméer i gyllene rustning och sedan på kvällen samlade kring sig i sitt tält den tidiga renaissansens humanister, vilka behandlade henne som en jämlike. /.../ Min lysande drottning (säger N), närhelst jag tänker på de spår av det förflutna skriften har bevarat åt oss återkommer jag ständigt till samma slutsats: språket har ständigt varit imperiets maka och skall alltid förbliva dess kamrat. Tillsammans föds språk och imperium, tillsammans växer de och blomstrar och tillsammans dalar de".

Nebrija syftar här på att Kastilianska som hittills varit folkets språk bör ersättas med ett tidlöst vardagsspråk som måste produceras som en vara och läras ut till människorna: "inlärt modersmål är en ny vara som människorna behöver; folkets språk (kastilianskan) är något som är löst och upproriskt".

Illich ser den nya grammatikan som en beskrivning av den industriella tidsålderns födelse och fortsätter: "Jag finner här teorin om industriell produktion, teorin om framsteg, utveckling, utvidgning av tjänstesektorn uttryckt fyra hundra år innan de s.k. ekonomerna var villiga att tillämpa den på varusektorn./.../ Utveckling, framsteg, vad innebär de annat än uttryck för en vara producerad under byråkratiskt överinseende som ersättning för folkets egen verksamhet som vi idag, därför att vi anser den sekundär, brukar kalla försörjningsverksamhet och som människorna hittills har kunnat åstadkomma själva".

Istället för avslutning

Åkersorkens bön

Fader, i Din sommars blåsande grönska,
Fader, i Din sommars oändligt gröna valv:
hjälp mig hinna ner i diket när Dina
utvalda närmar sig på vägen.
(Ur Tua Forsströms Snöleopard, 1987)

Carsten Schale

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Alla referenser kan erhållas av författaren

Ur arkivet

view_module reorder

Odens öga

I Röstånga i Skåne ligger en märklig sjö, Odensjön. Den torde ha fått sitt namn efter guden Oden. Det är en liten, helt rund sjö inne i Söderåsen och en ...

Av: Birgitta Milits | Resereportage | 13 september, 2011

Luther spikar upp de 95 teserna. Målning av Julius Hübner. Foto: Wikimedia

Ett jubileum med komplikationer

”Om inte om hade funnits...” - så börjar ett känt talesätt med många mer eller mindre burleska varianter. Sensmoralen tycks ändå alltid vara, att så kallade kontrafaktiska spekulationer om historiens ...

Av: Thomas Notini | Kulturreportage | 30 maj, 2017

Blanchot och Levinas med några vänner i Stradsbourg i slutet av 1920talet

Maurice  l'obscur

I sin intressanta artikel om surrealisten André Breton och hans tre romaner "Nadia", "Galen Kärlek" och "Arcane XVII" citerar Guido Zeccola vad Maurice Blanchot hade att säga om den första: ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 03 juni, 2016

Dansens närvaro

MADE-festivalen, 5-8 maj 2009 Koreografier och dans och performance av: Alexander Ekman och Cullbergbaletten, Ina Christel Johannessen, Tørmoen, Elton Hammer, Lindeman Steen, Sende, Søetorp, Nagelhus Schia, Holte Østbye, Meland, Wigdel, Biong ...

Av: Nils Jernelius | Reportage om scenkonst | 10 maj, 2010

En nödvändig bok. Om det Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm

Med beteckningen ”Sällskapet” i ovannämnda boktitel avses en sammanslutning som grundades för 107 år sedan under namnet Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm. Det har aldrig hört till de stora välkända akademiska ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 05 december, 2013

Internationell Filmfestival i Amsterdam

Amsterdam är en levande stad full av kreativitet och mångfald. Detta blir extra tydligt en vecka om året då International Documentary Film Festival Amsterdam (IDFA) hålls och staden fylls av ...

Av: Natalija Sako | Kulturreportage | 29 november, 2012

Senmoderniteten. Del 2

Det desillusjonerte menneske Del 1 ble avrundet med at jeg snakket om Internett, som er en bra ordning, i og med at via nettet er det ganske enkelt å oppdage svindel ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 juli, 2013

Vietnam ett leende land. I Vietnam mitten av 1980

Den första bilden som möter en nyanländ till Vietnam är vietnamesen som går till knäna i vatten ute på risfälten och arbetar, oftast är det kvinnornas syssla. Det är en ...

Av: Rolf Zandén | Resereportage | 13 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.