Anders Mård

Ryssland bortom schablonerna

Anders Mård försöker tolka den ryska gåtan ur sitt perspektiv. Han gör det i boken ”Vägen heter Ryssland” på det finlandssvenska förlaget med samma namn.

Av: Rolf Karlman | 12 Maj, 2017
Essäer om litteratur & böcker

5 – Erik

När dörren slöt sig bakom honom sjönk han ner med ryggen mot den. Han kunde se rakt igenom den praktiska ettan med sovalkov och ut genom fönstret i vardagsrummet. Han ...

Av: Erik | 13 januari, 2012
Lund har allt utom vatten

Vampyren ett monster i tiden

Ingen har väl kunnat missa vampyrtrenden inom populärkultur och litteratur just nu? På TV har under våren Alan Balls hyllade serie "True Blood" visats och på biblioteken är Stephanie ...

Av: Annsofi Lindberg | 08 september, 2010
Essäer

Veckan från hyllan, vecka 27. 2012

Den ekonomiska krisen fortsätter, och detaljerna kring den blir allt mer bisarra. Förra veckan raljerade jag över den nya grekiska finansministern. Det gick bara någon dag och det blev ännu ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2012
Veckans titt i hyllan

Joe McGinniss, Castel di Sangro och de konventionella fördummarna



bokmcginniss1Joe McGinniss,
Castel di Sangro
och de konventionella fördummarna

En kylig vintereftermiddag färdas jag genom Abruzzos berg i mellersta Italien. Jag har lämnat staden Pescara vid Adriatiska havet, följt motorvägen västerut, svängt av vid Sulmona och fortsatt mot söder, in mellan snöklädda berg. Jag passerar skidorten Roccaraso, där snön ligger meterdjup. Tio minuter senare är jag framme vid mitt mål - den lilla bergsstaden Castel di Sangro.

Det finns en anledning till varför jag har begivit mig hit. Jag har läst en lika underhållande som egendomlig och obehaglig bok om staden och dess fotbollslag: The Miracle of Castel di Sangro av amerikanen Joe McGinniss. Somliga påstår att det är den bästa fotbollsbok som någonsin har skrivits. Jag har dock en känsla av att hans 400 sidor tjocka skildring till stor del är ett mischmasch av påhitt, halvsanningar och lögner; min avsikt är att försöka ta reda på om det förhåller sig så.

Joe McGinniss hade arbetat som journalist ett par år, när han sommaren 1968 fick möjlighet att på nära håll följa Richard Nixons valkampanj. Några månader senare publicerades McGinniss första bok, The Selling of The President - ett reportage om hur man genom aggressiv marknadsföring och manipulation av massmedia kan nå en politisk framgång så stor att den leder ända in i Vita huset. Boken blev en formidabel försäljningssuccé och hamnade i topp på New York Times bestsellerlista. Författaren var då 26 år gammal.

Hans två följande böcker, romanen The Dream Team och den delvis självbiografiska skildringen Heroes, väckte däremot ingen större uppmärksamhet; recensenterna var i allmänhet kallsinniga. Större lycka hade han med sin återkomst till reportagegenren, Going to Extremes (1980) - en skildring av en 18 månader lång vistelse i Alaska - men det skulle dröja ytterligare tre år innan Joe McGinniss åter toppade försäljningslistorna, denna gång med en så kallad "true crime story": Fatal Vision (1983).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Bokens huvudperson är den före detta arméläkaren Jeffrey MacDonald som 1979, mot sitt nekande, dömdes till tre livstidsstraff för att ha mördat sin gravida hustru samt sina två döttrar, två och fem år gamla. Efter framgången med Fatal Vision skrev författaren ytterligare två "true crime stories" - Blind Faith (1989) samt Cruel Doubt (1991). Alla tre böckerna blev stora försäljningsframgångar och kom sedermera att bilda underlag för lika många teveserier.

McGinniss har alltemellanåt blivit anklagad - bland annat av Jeffrey MacDonald men också av utomstående bedömare - för att förvränga verkligheten. I sina föregivet dokumentära skildringar av brott ger han sken av att berätta vad som verkligen har hänt, men stora delar av texterna består av hans egna fantasier och tolkningar. McGinniss utgår från faktiska händelser och verkliga, namngivna personen men suddar sedan ut gränsen mellan fakta och fiktion. Han tar sig en romanförfattares friheter och utvecklar såväl gestalterna som intrigerna på det sätt som bäst passar hans syften; han söker inte sanningen utan är främst ute efter att åstadkomma en underhållande och säljbar berättelse.

"När jag väl ger mig in i ett projekt är mitt enda mål att skriva en så fängslande berättelse som möjligt. Jag försöker helt enkelt att skapa en så bra historia som jag bara kan", har han sagt i en intervju.

McGinniss böcker lanseras som "non-fiction" men verkar för varje ny titel få en alltmer fiktiv karaktär. Hans biografi över Ted Kennedy, The Last Brother (1993), tycks allmänt ha betraktats som högst fantasifull och djupt opålitligt. Att hans följande bok, The Miracle of Castel di Sangro (1999), fick ett betydligt varmare mottagande beror nog till en del på att den utspelar sig i en avlägsen småstad i Abruzzo. Genom att skildra livet i en trakt som för de flesta recensenter och övriga läsare är totalt okänd riskerar inte McGinniss - i alla fall inte alls i samma utsträckning som när han rör sig i USA - att bli anklagad för att sprida lögner och halvsanningar.

The Miracle of Castel di Sangro är en i långa stycken fängslande, skickligt skriven och mycket underhållande bok, men det är också en berättelse fylld av fördomar, uppdiktade händelser och påståenden, som kränker och förlöjligar de människor som beskrivs. McGinniss ger sig faktiskt ut för att på ett sanningsenligt, om än subjektivt sätt skildra livet i det abruzziska samhället. Han skriver om levande, namngivna människor men behandlar dem som om de vore fiktiva gestalter i en roman, där man kan ta sig vilka friheter som helst.

I ett av bokens inledande kapitel berättar McGinniss att han aldrig i sitt liv hade sett en fotbollsmatch och knappt hade ägnat sporten en tanke innan USA kom att arrangera VM sommaren 1994. Då drabbades han plötsligt av ett lika svårförklarligt som passionerat intresse för fotboll. Trots att han ingenting visste om vare sig regler eller taktik satt han som klistrad vid TV-rutan och följde så många matcher som möjligt. Han greps av spelets tjusning, förstod allt mer av dess struktur och väsen och började till och med att lära sig namnen på enskilda spelare, exempelvis "Dahlin of Sweden".

Vid två tillfällen tog han bilen och körde från sitt hem i västra Massachusetts till Foxboro Stadium utanför Boston, en färd på tre timmar, för att skåda fotboll "live". Och han blev inte besviken. Han konstaterar att det - precis som med sex - är en enorm skillnad mellan att se det på TV och att vara med om det i verkligheten. I en av matcherna möttes Nigeria och Italien. När det var två minuter kvar av ordinarie matchtid ledde Nigeria med 1-0. Då steg plötsligt en spelare vid namn Roberto Baggio fram och kvitterade. En kort stund senare, på övertid, gjorde Baggio mål igen och Italien vann. Det var inledningen till McGinniss speciella vurm för just den italienska fotbollen.

Drygt två månader därpå, under en semesterresa i Europa, fick han möjlighet att gå på en av AC Milans hemmamatcher på San Siro-stadion. Milan slog Lazio med 2-1. Stämningen var extatisk och McGinniss drabbades av eufori. Det lidelsefulla intresset för italiensk fotboll höll på att förvandlas till ett slags besatthet, som knappt två år senare förde honom till Castel di Sangro i Abruzzos allra sydligaste hörn, cirka tjugo mil öster om Rom och tretton mil norr om Neapel.

I juni 1996 hörde han för första gången talas om det "mirakel" som fotbollsklubben i den lilla bergsstaden hade utfört genom att ta sig ända upp till den näst högsta divisionen i det italienska seriesystemet, serie B. Där skulle spelarna från ett samhälle med endast 5 000 invånare spela mot lag från metropoler som Turin, Genua, Palermo, Bari och Venedig - alla med minst en kvarts miljon invånare - samt fjorton andra storstäder, däribland Pescara, Brescia och Ravenna. Aldrig tidigare hade en tillnärmelsevis så liten ort som Castel di Sangro nått så högt som till serie B. Målet för den kommande säsongen var naturligtvis inte att nå en topplacering; det handlade mer om överlevnad, att inte åka ur, att försöka klamra sig fast i serien.

Den berömde, amerikanske journalisten och författaren Joe McGinniss - 53 år gammal och ganska nyligen fotbollsfrälst - bestämde sig för att iaktta dramat på plats. Han kontaktade Castel di Sangros fotbollsledning och meddelade att han ville bo i samhället under hela den nio månader långa säsongen - med start i september - och på nära håll följa lagets öden och äventyr. Eftersom han inte kunde ett ord italienska såg han helst att en tolk ställdes till hans förfogande.

Klubben och staden tog emot honom med öppna armar. Det skulle de kanske inte ha gjort.

I samband med ankomsten till Castel di Sangro konstaterar Joe McGinniss att staden ser ganska trist ut, vilket dock inte stör honom nämnvärt. Han känner omedelbart att han ändå kommer att trivas där. Luften är klar, atmosfären stillsam. Omgivningarna är vackra med höga, snöklädda berg. Och själva ortens storlek, dess småskalighet, upplever han som både praktisk och sympatisk; det är gångavstånd till allt.

Hans tolk, Barbara Giannini, guidar honom runt i Castel di Sangro, berättar om stadens historia samt informerar om hur det samtida samhället fungerar. Det finns en viss person som har makten och styr och ställer över såväl medborgarnas som fotbollslagets väl och ve. Hans namn är Signor Pietro Rezza - en liten, åldrad man med lång överrock och stor cigarr. Barbara pekar ut Rezza där han går längs en av gatorna i centrum, flankerad av två stöddiga livvakter. Han är en stormrik affärsman som äger Castel di Sangros fotbollslag. Officiellt är han främst verksam inom byggbranschen, men enligt vad McGinniss så småningom mer än antyder är Rezza involverad i allehanda skumraskaffärer och har starka kopplingar till la Camorra - den organiserade kriminaliteten i Neapel som i huvudsak sysslar med narkotikahandel.

Fotbollslagets ordförande, Gabriele Gravina, är gift med Rezzas "niece", och han tycks i allt väsentligt sträva efter att till varje pris vara makans onkel till lags. Däremot visar han ingen större lojalitet mot vare sig hustrun eller de fotbollsspelare som han basar över och har ansvaret för. Gravina framställs som en notoriskt otrogen äkta man som gör sitt bästa för att förföra kvinnor i allmänhet och spelarnas fruar och flickvänner i synnerhet. Han är dessutom odrägligt fåfäng och strävar ständigt efter att synas i press och TV samtidigt som han i lönndom sysslar med narkotikaaffärer, allt enligt vad som antyds eller sägs i klartext i McGinniss bok.

McGinniss förhållande till Rezza och Gravina är väl inte vid någon tidpunkt särskilt hjärtligt men präglas åtminstone inledningsvis av vad som skulle kunna kallas ömsesidig respekt. De båda italienarna visar i alla händelser stor generositet mot den gästande amerikanen - Rezza förser honom med en rymlig lägenhet, Gravina ordnar så att han får äta tillsammans med laget på Marcella's restaurang; han får följa med i bussen till lagets bortamatcher och bo gratis på samma hotell som spelarna. Dessutom tillåts han röra sig fritt i omklädningsrum och vid sidan av planen i samband med träningar och matcher. Under långa perioder bekostar klubben en tolk åt honom. Några tecken på tacksamhet över allt detta märks aldrig hos McGinniss - han tycks betrakta privilegierna som fullständigt självklara - men det dröjer i alla fall ett antal månader innan han börjar återgälda gästfriheten med anklagelser, speglosor och hån.

En man som kan ta åt sig en stor del av äran av fotbollslagets framgångar är lagledaren och tränaren Osvaldo Jaconi. Han kom till klubben våren 1994. Året därpå lyckades han föra upp laget från serie C2 till C1, vilket i sig var en stor bragd men ändå - skulle det visa sig - inte mer än en försmak av det mirakel som snart skulle ske: efter endast en säsong i serie C1 lyckades Castel di Sangro sensationellt nog ta sig vidare till serie B.

Vid första mötet med McGinniss pekar Osvaldo Jaconi på sig själv och utbrister: "I bulldozer". Just mer än så kan han inte säga på engelska. McGinniss anser att det är en ganska träffande självkarakteristik. Inledningsvis beskriver han Jaconi som målmedveten, självupptagen, auktoritär, envis och fysiskt stark. Han gillar honom som person men blir efterhand allt mer tveksam till hans professionella kvaliteter och förmåga att leda laget. Efter en tid tycks amerikanen anse att Jaconi gör det mesta fel: han använder sig av fel spelare, fel taktik, fel laguppställning. Dessutom uppträder han ofta både oförskämt och respektlöst mot spelarna. Vilket McGinniss så småningom, när han väl har lärt sig språket, inte kan underlåta att påpeka.

Att döma av författarens framställning lyckas han lära sig italienska oerhört snabbt. Tolken, Barbara, förekommer bara i de inledande kapitlen. Därefter klarar sig McGinniss utmärkt på egen hand och efter några månader tycks han behärska det främmande språket - om inte helt och fullt så åtminstone gott och väl. Då börjar han också ge Jaconi goda råd och öppet kritisera hans taktik som, enligt vad McGinniss hävdar, främst går ut på att spelarna ska sparka bollen så långt bort som möjligt från det egna målet så ofta som möjligt i hopp om att få till stånd en mållös, oavgjord match.

Jaconi är inte särskilt förtjust i den amerikanske, självutnämnde expertens synpunkter och goda råd. "Problemet med dig, Joe", säger han vid ett tillfälle, "är att du tror att du vet allting, men egentligen har du inte den blekaste aning om vad du snackar om."

I sin debut i serie B slår Castel di Sangro det kalabriska laget Cosenza med 1-0. När McGinniss dagen därpå läser om matchen i tidningarna noterar han förnöjt att hans ankomst till Abruzzo har uppmärksammats i artiklarna, där det talas om "il famoso scrittore americano".

Följande eftermiddag beger han sig till fotbollsplanen för att följa lagets träning, men han får ägna den mesta tiden åt att prata med ett antal tidnings- och TV-journalister, som kommit dit för att intervjua den fotbollstokige amerikanen. De flesta av dem kan på sin höjd några få ord engelska så det blir inte mycket till fungerande kommunikation, vilket dock inte tycks spela någon avgörande roll. Vad McGinniss verkligen har sagt anses inte vara relevant; journalisterna är mer intresserade av att förmedla vad han faktiskt borde ha sagt.

Men det dröjer, som nämnts, inte många veckor förrän Joe McGinniss talar närmast flytande italienska och kan prata obehindrat med journalisterna. Såsom han själv framställer det fungerar han snart som en sorts presstalesman för klubben. Han påstår till och med att det är tack vare hans närvaro i Castel di Sangro som klubbens ordförande, Gabriele Gravina, och laget i övrigt fortsätter att få den positiva publicitet som de är så beroende av.

Ett par, tre gånger i veckan ger han längre intervjuer. Han syns i tidningar, tidskrifter och TV och uttalar sig alltid på ett välvilligt sätt. Även efter det att han börjat blir allt mer kritisk till klubbledningen har han, inför journalisterna, bara positiva saker att säga om sina upplevelser i Castel di Sangro. Han prisar samhällets invånare, spelarna och ledarna. Allt är till belåtenhet, allt är frid och fröjd. Påstår McGinniss samtidigt som han knyter näven i byxfickan. Sina verkliga känslor - starkt präglade av missnöje och frustration, till en del också av hån, ilska och hat - avslöjar han inte, i alla fall inte än. Det är först när han ska skriva boken som han ämnar berätta vad han i själva verket tycker. Eller åtminstone vad han påstår sig tycka. I den kommande boken ska Joe McGinniss avslöja allt och förmedla det som han kallar sanningen. Men frågan är hur ärlig han egentligen är.

I den första hälften av boken - som skildrar tiden fram till juluppehållet, då nästan halva serien har avverkats och Castel di Sangro ligger på sista plats i tabellen - är tonläget i huvudsak ganska godmodigt. Visst händer det även här att amerikanen tappar humöret och låter sin vrede gå ut över - i hans ögon - korkade, otrevliga, omedgörliga och korrumperade italienare. Ibland råkar han i gräl med Jaconi, vid ett tillfälle anklagar han honom för att vara rasist, ibland irriterar han sig på människor som kör bil för vårdslöst och för fort samtidigt som de oupphörligen pratar i mobiltelefon. Det finns även andra saker som stör honom, men för det mesta tycks McGinniss under de inledande månaderna vara tillfreds med livet i det avsides belägna abruzziska samhället. Vid ett tillfälle skriver han till och med att hans hjärta fylls av lycka eftersom han äntligen, vid 53 års ålder, har hittat hem och förenats med sitt folk.

Särskilt väl trivs han på Marcella's restaurang, där han under vistelsen i Castel di Sangro inmundigar i stort sett alla sina måltider och tillbringar en stor del av sin vakna tid i glada vänners lag, framförallt i lag med fotbollsspelarna som gjort den lilla familjerestaurangen till ett slags högkvarter. Marcella är en kort, blond, moderlig medelålders kvinna som är lika kärleksfull som älskad och som är en av ytterst få personer i McGinniss bok som helt undgår kritik.

Den trevna samvaron på Marcella's ägnas relativt stort utrymme, men lejonparten av sin litterära kraft ägnar McGinniss trots allt åt att referera och skildra de matcher som fotbollslaget spelar. Han gör det i allmänhet på ett ytterst fängslande och levande sätt och med en stor portion humor. Allvaret finns naturligtvis också där - i skildringarna av matcherna liksom i boken i övrigt - men det ska dröja en tid innan allvaret tar överhanden. Det sker en tisdag i december när två av lagets spelare, Danilo Di Vincenzo och Filippo Biondi, omkommer i en bilolycka.

I samband med julen reser Joe McGinniss hem till USA och stannar där några veckor. Han är givetvis glad åt att återse hustru och barn, men hans tankar och hjärta är kvar i Castel di Sangro. För tillfället är det inte familjen utan det italienska fotbollslaget som fyller hans liv med passion och mening.

I mitten av januari återvänder han till Abruzzo. Under hans bortavaro har klubben vunnit tre matcher i rad och avancerat till delad tolfte plats med sju lag bakom sig. Kanske är det för att hedra Di Vincenzos och Biondis minne som spelarna plötsligt har tagit sig i kragen, börjat plocka poäng och klättra i tabellen. Att de ska kunna klara sig kvar ännu ett år i serie B känns inte längre som en omöjlighet, men i så fall krävs det att de som sämst hamnar på sextonde plats vid säsongens slut.

Resten av boken kretsar i mångt och mycket kring Castel di Sangros kamp för att hålla sig kvar ovan nedflyttningsstrecket, men det handlar också om McGinniss privata kamp mot - såsom det framställs - en oduglig, korrumperad och kriminell klubbledning. Jaconi är väl egentligen ingen bov utan bara, enligt amerikanens sätt att se det, en fullständigt inkompetent tränare och lagledare som saknar förmågan att sköta sitt jobb. Under de perioder det går bra för fotbollslaget anser McGinniss att det inte är tack vare utan trots Jaconis insatser. Han må vara en idiot men han är knappast någon brottsling.

Som riktiga skurkar utpekas däremot klubbordföranden Gabriele Gravina samt Pietro Rezza - mannen som styr hela samhället och äger fotbollslaget, en gestalt som tycks alltmer osannolik ju längre framställningen fortskrider; med tiden kommer han mer och mer att likna en maffiaboss i paritet med Mario Puzos och Francis Ford Coppolas Gudfadern. McGinniss insinuerar att Gravina och Rezza tillsammans med en av lagets spelare skulle vara involverade i grov kokainsmuggling. Han antyder också att de skulle ha försökt mörda en annan spelare som vet för mycket. Allra mest upprörd är dock McGinniss över att klubbledningen skulle ha tagit emot mutor för att låta laget lägga sig i en uppgjord match.

När Castel di Sangro i sin näst sista match sensationellt nog besegrar Pescara står det klart att de kommer att få spela i serie B ytterliggare en säsong. Den avslutande bortamatchen mot Bari saknar i det här sammanhanget betydelse. För Castel di Sangro vill säga. För Bari, däremot, är det en uppgörelse av yttersta vikt. Om de vinner kommer de förmodligen att avancera till den högsta divisionen i italiensk ligafotboll - serie A.

En kväll - några dagar före matchen mot Bari - firas det faktum att klubben har klarat sig kvar i serie B med en stor fest i samhället Barrea, vackert beläget vid en sjö två mil väster om Castel di Sangro. McGinniss påstår att han där håller ett tal på italienska i vilket han poängterar att det gångna året varit det mest betydelsefulla i hans liv; han har kommit att älska Abruzzo och har upptäckt att Castel di Sangro är det sanna hemmet för hans själ. Han älskar alla spelarna i laget. Visst ser han fram mot att återförenas med familjen i USA, men samtidigt vet han att hans hjärta kommer att krossas när han blir tvungen att lämna detta fantastiska fotbollslag.

En halvtimme efter att han har avslutat talet blir McGinniss uppsökt av en av spelarna - han nämner inte vem - som ber honom att göra sig själv och laget den stora tjänsten att avstå från att följa med till den avslutande matchen i Bari. McGinniss tolkar uppmaningen som ett konstigt skämt. Han har inte en aning om vad spelaren menar.

Givetvis följer han med till Bari. I bussen dit sätter en annan spelare sig bredvid McGinniss och förklarar att det redan är bestämt att Castel di Sangro ska förlora. Matchen är uppgjord på förhand. Inte heller denna gång avslöjar författaren identiteten på personen han talar med, vilket är en smula besynnerligt. Tidigare i boken har han hela tiden varit noga med att namnge dem han har att göra med - ibland på ett högst hänsynslöst och chikanerande sätt, som när han skriver att Gabriele Gravina i hemlighet bett honom att skaffa en viss sorts potenshöjande piller som är receptfria i USA.

Spelaren säger rent ut att matchen är uppgjord, men det är ändå som om McGinniss inte riktigt vill tro på vad han hör. Först senare på kvällen, när de är framme på hotellet i Bari, blir han övertygad om att klubbledningen har låtit sig mutas.

Det är en varm, nästan het försommarafton i Bari. Spelarna har samlats vid hotellets swimmingpool. De beställer in stora mängder öl och vin, vilket de annars aldrig gör kvällen före en match. Med förundran betraktar McGinniss deras festande, men han säger ingenting utan håller sig på avstånd, dock inte längre bort än att han kan höra vad de pratar om.

Spelarna diskuterar hur många mål de ska släppa in under den följande dagens match. De tycks överens om att förlora matchen med 3-1. Plötsligt får en av spelarna, det sägs inte vem, syn på Joe McGinniss där han sitter för sig själv med ett glas öl. Han går fram till honom och frågar om han har lyssnat till vad de har pratat om. När amerikanen bekräftar att så är fallet säger spelaren att det McGinniss just har hört är konfidentiellt och inte får föras vidare.

"Fuck you" och "Bullshit", svarar McGinniss.

Fler spelare kommer fram och poängterar att han inte har med saken att göra. Under hela säsongen har de litat på honom, han får inte svika dem nu. De gör bara vad de måste och är tvingade till.

McGinniss är äcklad och arg. Naturligtvis tänker han skriva om den uppgjorda matchen i sin bok. Han kallar spelarna förrädare. De är lika stora skurkar som Rezza och Gravina.

Nästa dag fortsätter McGinniss diskussionerna med några av spelarna, som försöker övertyga honom om att det är så här det går till i Italien. Uppgjorda matcher är något normalt i slutet av säsongen. Och spelarna i Castel di Sangro har ju trots allt gjort sitt jobb genom att se till att laget är kvar i serie B även följande säsong.

Såsom McGinniss framställer konflikten tycks det främst handla om ett slags kulturkrock, om olika livsstilar i Italien och USA. Något så moraliskt stötande som uppgjorda matcher skulle naturligtvis aldrig - vare sig i idrotts- eller andra sammanhang - kunna förekomma i USA. Men bland skurkaktiga och opålitliga italienare anses det tydligen fullt normalt. Inte att undra på att den moraliskt oförvitlige jänkaren Joe McGinniss känner sig både upprörd och kränkt. Fotbollsgrabbarna - som han alltjämt påstår sig älska - har ju svikit honom som en hoper missledda och otacksamma barn.

Bari vinner matchen med 3-1. Det är söndag. Två dagar därpå ska McGinniss återvända till Förenta Staterna. Men dessförinnan ämnar han göra upp med Jaconi, Rezza och Gravina.

På måndagen befinner Osvaldo Jaconi sig dock inte i Castel di Sangro. McGinniss skriver en lapp som han fäster på dörren till lagledarens lägenhet. Där kungör han att Jaconi har vanärat fotbollen i allmänhet och sitt eget yrke i synnerhet. Han har förrått allt vad McGinniss tror på. I sin kommande bok tänker han avslöja sanningen. På kvällen - efter att ha packat - går han ut i samhället och konfronteras med Gravina och Rezza. De sitter på en uteservering och är inte på särskilt gott humör. De har läst lappen som McGinniss skrivit till Jaconi. (Gravina har i alla fall läst den men kanske inte Rezza; enligt McGinniss är han inte läskunnig.) Gravina varnar amerikanen. Om han i sin bok påstår att matchen mot Bari var uppgjord kommer han att ångra sig.

McGinniss låter sig inte skrämmas. Han ser att många människor har samlats vid serveringen. Han pekar på Gravina och för hånskrattande hans potenshöjande piller på tal.

Det är inte bara ett slag under bältet utan också en krigsförklaring.

Nästa morgon lämnar amerikanen Castel di Sangro. Hans uppdrag är fullbordat. Han har samlat tillräckligt med material för sin kommande bok. Han har givetvis inte en tanke på att någonsin återvända till den stad, det folk och det fotbollslag som han påstår sig älska så rent och sant men som han inte för ett ögonblick tvekar att förtala och förlöjliga.

Jag anländer till Castel di Sangro vid halv femtiden på eftermiddagen en torsdag i januari. Jag beger mig genast till fotbollsplanen där stadens lag är i färd med att träna. Det har gått några år sedan klubben spelade i serie B. Jag vet inte i vilken serie laget huserar numera, bara att det har halkat ner ett antal divisioner. Jag parkerar bredvid fotbollsstadion, går in och slår mig ner på läktaren, där ett dussin åskådare sitter utspridda och betraktar träningen. Det är kallt. Solen är på väg ner. Spelarna i sina oranga tröjor kastar onormalt långa skuggor över planen.

Jag ser mig omkring. Finns det någon här som skulle ha lust att prata med mig om Joe McGinniss? Jag är inte så säker på det. Av någon anledning får jag för mig att det kanske vore oklokt att nämna jänkarens namn i närheten av Castel di Sangros fotbollsplan. Om jag nu nödvändigtvis vill tala om honom bör jag kanske göra det någon annanstans.

Jag lämnar fotbollsstadion. Några hundra meter bort syns en fristående, relativt stor, till synes nyuppförd byggnad där något slags aktivitet tycks vara på gång. Den ena bilen efter den andra parkerar framför huset. Jag går dit och upptäcker att det rör sig om ett museum, Museo del Territorio, där man just ska inviga en utställning. Ganska mycket folk har samlats. De flesta är i färd med att bänka sig i en föreläsningssal, där jag antar att det ska hållas föredrag och tal. Jag hejdar en dam som arbetar på museet och presenterar mig, talar om att jag är svensk författare och journalist.

- Men det är inte för utställningens skull som jag har kommit hit, förklarar jag. Jag skulle vilja prata med någon om Joe McGinniss.

Hon ger mig en förfärad blick. Sedan sätter hon pekfingret framför läpparna i en hyssjande gest.

- Följ mig, säger hon.

Vi går uppför en trappa till hennes kontor. Där är vi ensamma. Jag förstår att man inte onödigtvis bör tala högt om Joe McGinniss i Castel di Sangro och skyndar mig därför att förklara, att min utgångspunkt är att den amerikanske författaren har givit en falsk bild av staden och dess fotbollslag. Det är vad jag tror. Jag vill gärna komma i kontakt med någon person som kände McGinniss och är villig att prata om hans vistelse här.

- Ingen kände McGinniss, säger damen. Det fanns väl några som trodde att de visste vem han var, men i slutänden insåg de att de hade misstagit sig. Fast jag vet vem du bör tala med, Giuseppe Tambone. Jag ska se om jag kan få tag på honom.

Damen lyfter telefonluren, slår ett nummer och får svar. Kortfattat förklarar hon vad saken gäller. Samtalet avslutas på mindre än en minut.

- Han kommer hit, säger hon. Han lovade att vara här inom en kvart.

Vid tiden för McGinniss vistelse i Castel di Sangro var Giuseppe Tambone en relativt ung journalist i staden, en fotbollsreporter som tack vare sina förhållandevis goda kunskaper i engelska kom att ha ganska mycket att göra med den amerikanske författaren. Senare gjorde han karriär som lagledare i fotboll, först - som Osvaldo Jaconis efterträdare - för Castel di Sangro och senare för Chieti. När jag träffar honom på ett kontorsrum i Museo del Territorio är han lagledare för Napoli. Han bor alltjämt i Castel di Sangro men pendlar regelbundet till Neapel.

Vi hälsar på varandra. Det finns något avvaktande, nästan misstänksamt i hans blick, vilket inte förvånar mig. Jag antar att han blir på sin vakt så fort han hör namnet McGinniss nämnas. Jag försöker övertyga honom om att jag själv inte har något större förtroende för amerikanen.

- Han är den störste lögnare jag någonsin har träffat, säger Giuseppe. Knappt ett ord som han skriver är sant.

Giuseppe Tambone förekommer relativt flitigt i boken även om hans efternamn aldrig nämns. Han kallas kort och gott Giuseppe. Redan inledningsvis markerar McGinniss att han inte är särskilt förtjust i honom, troligen beroende på att Giuseppe inte varit villig att köra bil fyrtio mil tur och retur för att hämta amerikanen på Roms flygplats. Före författarens ankomst till Italien har de haft kontakt med varandra per fax. Giuseppe har föreslagit att McGinniss ska ta tåget till Sulmona och bli hämtad där. Av någon anledning försöker amerikanen få detta att framstå som ett lika idiotiskt som ogenomförbart förslag. På flygplatsen köpslår han med en taxichaufför, kommer överens om ett pris och blir körd till Sulmonas järnvägsstation. Han anländer dit flera timmar innan han stämt möte med Giuseppe. Han promenerar "några få hundra meter" in till stadens centrum, äter en lunch och återvänder sedan till stationen där han vilar några timmar i väntan på att Giuseppe ska dyka upp.

När jag läser avsnittet blir jag misstänksam. Promenerade verkligen McGinniss in till stadskärnan för att äta och därefter hela vägen tillbaka? Jag har varit i Sulmona och vet att järnvägsstationen inte ligger "några få hundra meter" utan faktiskt flera kilometer från centrum.

Enligt Giuseppe är det en ren lögn att amerikanen anlände till Sulmona i taxi.

- Han kom med tåget, precis som jag hade föreslagit. Jag stod på perrongen och såg honom kliva av tåget med biljetten i handen. Jag har svårt att förstå varför han ljuger om det.

McGinniss skriver att Giuseppes bil var en pytteliten rishög. Väskorna fick inte plats i bagageutrymmet; han fick sitta med dem i knät, medan den unge italienaren körde i rasande fart längs kurviga vägar samtidigt som han oupphörligen talade i mobiltelefon.

- Det där är också bara fantasier, hävdar Giuseppe. Under större delen av sträckan mellan Sulmona och Castel di Sangro är det omöjligt att prata i mobiltelefon; mottagningen är helt enkelt för dålig. Och min bil var det inget fel på. Den var faktiskt ganska stor. Nog fick alla väskor plats i bagageluckan utan problem.

I sanningens namn rör det sig ju om ganska oskyldiga lögner. På dessa inledande sidor gör McGinniss sig också lustig över Giuseppes sätt att tala engelska. Han överdriver och förlöjligar hans språkliga misstag, antagligen för att berättelsen ska bli mer underhållande. På samma sätt förhåller det sig säkert med de små lögnerna. Av någon anledning anser McGinniss att historien blir bättre om han anländer till Sulmona i taxi i stället för med tåg. Och naturligtvis är en halvtokig och lite korkad italienare som kör omkring som en galning i en gammal rishög en mer roande karaktär än en balanserad, intelligent och ansvarsfull ung man i besittning av en både rymlig och trafiksäker bil.

Mitt omedelbara intryck av Giuseppe Tambone är att han är balanserad och intelligent. Dessutom talar han förvånansvärt bra engelska, givetvis inte felfri men det gör knappast jag heller.

- Egentligen struntar jag i att McGinniss gör narr av mig, säger han. Att jag överhuvudtaget nämner det här beror helt enkelt på att jag vill förklara hur vårdslöst han handskas med sanningen. Redan beskrivningen av färden till Castel di Sangro innehåller mängder av lögner, ganska harmlösa men i alla fall. Det blir betydligt värre längre fram i boken. De lögner som han senare häver ur sig om maffiastyre, narkotikaaffärer, mordförsök, äktenskapsbrott, uppgjorda matcher och annat är naturligtvis betydligt allvarligare och mer kränkande.

- Ljuger han också när han påstår att två av lagets spelare dog i en bilolycka? frågar jag.

Giuseppe irrar med blicken och ser sorgsen ut.

- Nej, det är alldeles sant, säger han. Men det är också nästan det enda i boken som stämmer.

- På sätt och vis kan jag förstå McGinniss, säger Giuseppe. Jag försöker i alla fall att förstå honom. Antagligen hade han fått ett rejält förskott från sin förläggare för att bosätta sig här i nästan ett år och skriva en bok om staden och dess fotbollslag. Men de flesta amerikaner är ju inte ett dugg intresserade av italiensk fotboll. Därför var han förstås tvungen att också skriva en hel del om samhället och människorna, om livet runtomkring fotbollen. Antagligen hade han inte väntat sig att han skulle hamna i en håla där absolut ingenting händer. När han insåg att så var fallet tvingades han att hitta på en massa dramatiska och spektakulära händelser. Hur skulle han annars kunna presentera en bok som förläggaren blev nöjd med?

- Du menar alltså att i stället för att skriva en sann bok skrev McGinniss den bok som förläggaren och publiken hade förväntat sig och ville ha.

- Ja, ungefär så. Jag är ju väl bekant med i stort sett alla personerna i hans berättelse, men ändå känner jag inte igen de människor han beskriver, trots att han namnger dem. De framstår snarast som karikatyrer av de schablonbilder - skapade av film- och underhållningsindustrin - som man kan tänka sig att amerikanen i gemen har av oss italienare.

- Men han kan ju inte ha fel i allt, säger jag. Han bodde trots allt här i nio månader, lade sig vinn om att lära sig språket och ta del av samhällslivet.

Giuseppe ler och ruskar på huvudet.

- McGinniss lärde sig knappt ett enda ord italienska, säger han. Han begrep ingenting och kunde inte förklara någonting utan hjälp av tolken som fotbollslaget ställde till hans förfogande. När hon inte fanns i hans närhet var han i stort sett hjälplös. I boken låtsas han att han ständigt och jämt pratade med en massa folk, men det är också en lögn. Det finns inte många människor i Castel di Sangro som kan mer än, på sin höjd, några få ord engelska. Han hade helt enkelt ingen att prata med.

När Giuseppe Tambone börjar tala om Joe McGinniss oförmåga att prata italienska känner jag mig med ens träffad - även om det givetvis inte är avsikten. Ty nog beter jag mig själv ungefär på samma sätt som amerikanen? Jag är i färd med att skriva en bok som utspelar sig i Abruzzo utan att egentligen kunna språket. Jag ger sken av att jag talar mer eller mindre obehindrat med de människor jag möter, precis som jag ofta har gjort när jag har skrivit reportage från andra länder. Jag har låtsats att jag hanterar språket bättre än vad jag i verkligheten gör.

Men det beror inte på att jag har för avsikt att framställa mig själv som mer språkkunnig än jag är. Anledningen är helt enkelt att jag vill undvika långrandiga utläggningar om den språkliga förbistring man ibland råkar ut för. Det är betydligt smidigare - och antagligen också mindre tröttande för läsaren - att ge intryck av att hjälpligt kunna språket, i det här fallet italienska, än att ödsla tid på att förklara att ett visst samtal har förts på en stapplande blandning av, låt säga, engelska, franska, italienska, spanska och teckenspråk, eventuellt med bistånd av en tredje person som tolk.

När Joe McGinniss i sin bok The Miracle of Castel di Sangro ger sken av att, så småningom, i stort sett behärska italienskan gör han det dock av ytterligare ett skäl, vid sidan av de rent praktiska och berättartekniska: det får inte finnas den ringaste misstanke om att han vid slutet av sin vistelse i Abruzzo skulle ha kunnat missförstå de samtal som han, mer eller mindre i lönndom, har lyssnat till och som - enligt vad han hävdar - avslöjar att klubbledningen har mutats och att matchen mot Bari är uppgjord.

Det tal som McGinniss påstår sig hålla på, såsom det tycks, flytande italienska i samband med festen några dagar före matchen mot Bari, fungerar som ett slags planterat bevis som ska övertyga läsaren om att författaren verkligen har förmågan att korrekt referera och tolka de samtal som spelarna för vid en hotellswimmingpool några kvällar därpå.

Men enligt Giuseppe Tambone kunde Joe McGinniss ingen italienska. Utan tolk begrep han knappt ett ord av vad som sades omkring honom. Det är därför han inte gör några utflykter till andra delar av Abruzzo, inte skriver någonting om traktens historia, kultur eller gastronomi. Han visste ingenting, förmådde inte ta reda på någonting. I boken förs inte ett enda samtal med några av klubbens supportrar. Han pratade aldrig med de människor som brukade sitta på läktarna och följa lagets matcher. Han hade helt enkelt inte koll på vad som hände. Därför blev han tvungen att hitta på, att fabulera och fabricera historier om knarksmuggling, mordförsök, mutor, uppgjorda matcher och annat.

- Jag tror att han levde i en sorts fantasivärld medan han vistades här i Castel di Sangro, säger Giuseppe. En fantasivärld där det inte fanns plats för några verkliga, levande människor. Han höll sig mest för sig själv. Han varken umgicks eller pratade med andra. Han rörde sig mellan fotbollsplanen, lägenheten och Marcella's restaurang. På kvällarna drack han för mycket vin hos Marcella. Sedan gick han hem igen.

Med ens börjar jag nästan tycka synd om Joe McGinniss. Jag ser honom framför mig: en stor, stark, medelålders, kanske något alkoholiserad, möjligen olycklig, i alla fall mycket ensam man, en vilsen jänkare som irrar omkring i en abruzzisk småstad på jakt efter en historia, efter uppseendeväckande händelser och skandaler, som inte finns. Av förläggaren har han fått ett saftigt förskott. Han är piskad att leverera en säljande berättelse om ett så idiotiskt ämne som fotboll och det som försiggår i dess närhet. Vad ska han ta sig till? Det finns ingen annan utväg än att ljuga och fantisera, att skarva ihop något snaskigt och sensationellt.

1990 publicerade den amerikanska journalisten Janet Malcolm reportageboken The Journalist and the Murderer, som tar sin utgångspunkt i en uppmärksammad rättegång mellan Jeffrey MacDonald och Joe McGinniss.

Som tidigare nämnts dömdes MacDonald 1979, mot sitt nekande, för trippelmord på hustru och två barn. Rättegången följdes på nära håll av McGinniss, som hade vunnit den åtalades förtroende. De gjorde en överenskommelse om att McGinniss skulle skriva en bok om fallet sett ur försvarssidans perspektiv. Han skulle leva tillsammans med försvarsteamet, ta del av deras överläggningar och strategier och få full insyn på alla sätt.

Sommaren 1979 umgicks MacDonald och McGinniss intensivt. De blev, till synes, mycket goda vänner. Rättegången inleddes i juli och slutade sju veckor senare med att MacDonald fälldes. "McGinniss och alla andra i försvaret grät när de fick höra domen", skriver Janet Malcolm. Enligt vad McGinniss senare alltid har hävdat var han dock redan i detta skede övertygad om den åtalades skuld, men det dolde han nogsamt eftersom han även fortsättningsvis - för att kunna skriva klart sin bok - i hög grad var beroende av MacDonalds förtroende.

Det skulle dröja fyra år från det att rättegången avslutades till dess McGinniss 1983 publicerade sin bestseller Fatal Vision. Under den perioden hade de bägge männen regelbunden och tät kontakt med varandra, främst via brev och inspelade band, men ibland också per telefon. McGinniss gav hela tiden sken av att han var övertygad om MacDonalds oskuld. Han skrev cirka fyrtio brev till honom i fängelset, i vilka han försäkrade honom om sin vänskap samtidigt som han ville ha så mycket information som möjligt om MacDonalds liv före morden. Bland annat frågade han ut honom om intima detaljer rörande äktenskapet. Jeffrey gjorde sitt bästa för att ge tillfredställande svar. Han spelade in trettio band, som skickades till McGinniss, där han berättade öppenhjärtigt om sitt tidigare liv.

I ett samtal med Janet Malcolm, som refereras i hennes bok, säger MacDonald att han vid några tillfällen ifrågasatte varför McGinniss måste ha reda på alla dessa intima detaljer. "Som konstnär behöver jag hela den här bakgrunden så att jag kan skriva den sanna historien om Jeff MacDonald, en anständig människa som hamnat i fängelse", svarade författaren. MacDonald tyckte att det lät rimligt. Han valde att lita på McGinniss, vilket han senare ångrade. Till Janet Malcolm säger han: "Han lirkade ur mig de här sakerna och sedan vinklade han till det i boken och sa: 'Här pratar den här känslokalla, ytliga, chauvinistiska och otäcka människan om den kvinna han påstår att han älskar.' [...] han sa att han höll på att skriva en bok som skulle föra fram sanningen om det här fruktansvärda och orättfärdiga åtalet, och jag var beredd att betala priset."

Under dessa fyra år uppträdde McGinniss som MacDonalds bundsförvant och gode vän och gjorde hela tiden klart att han var övertygad om hans oskuld. Han lyckades fullständigt dölja att i den bok som höll på att ta form framställdes MacDonald som en sjuk psykopat, en galen mördare. Det var först när boken var färdigskriven och snart skulle publiceras - när han inte längre hade behov av mer information från och om MacDonald - som han avslöjade vad han egentligen tyckte och tänkte om berättelsens huvudperson.

MacDonald kände sig givetvis djupt sviken. Han ansåg att McGinniss borde "ställas till svars för sina lögner och sin falskhet, sitt svekfulla sätt och sina felaktiga uppgifter". Han bestämde sig för att stämma honom för ärekränkning. Rättegången mot McGinniss ägde rum tidigt på hösten 1987 - och det är den rättegången som bildar utgångspunkten för Janet Malcolms bok.

McGinniss trodde uppenbarligen att han inte hade något att frukta av en man som satt inlåst på livstid för mord. I samband med utgivningen av Fatal Vision talade han i intervjuer med ohöljt förakt om MacDonald. Den person som så småningom skulle bli MacDonalds juridiska ombud, Gary Bostwick, kände i förstone intuitivt att det var meningslöst att stämma McGinniss för ärekränkning. "Hur kan man förstöra ryktet för någon som fällts för mord?" säger han till Janet Malcolm. Men när han fick se de fyrtio breven som McGinniss skrivit till MacDonald i fängelset ändrade han sig. Det gällde bara att byta brottsrubricering - från ärekränkning till bedrägeri. Men var det verkligen möjligt att ställa en journalist till svars för försyndelser mot en man som dömts för ett brott som är så hemskt att det får journalistens förseelser att framstå som harmlösa?

Bostwick tyckte att det var värt ett försök. Han ansåg att breven visade att McGinniss hela tiden hade försökt lura MacDonald. Det var ett klassiskt fall av bedrägeri. "Det här är ett fall som handlar om en svekfull vän", sade han i ett dramatiskt öppningsanförande. McGinniss tycktes inte bry sig särskilt mycket om sanningen; han föreföll bara vara intresserad av att få fram den sortens information - gärna pikanta och uppseendeväckande detaljer - som kunde öka bokens sensationsvärde och göra den till en bestseller. Rättegången gällde således inte alls morden på MacDonalds hustru och barn utan handlade enbart om huruvida McGinniss hade lurat och bedragit MacDonald. Juryn kunde inte enas. Rättegången ogiltigförklarades. Kort därpå gick dock McGinniss med på - utan att erkänna sig skyldig - att betala ett skadestånd på 325 000 dollar.

I boken utgår Janet Malcolm från rättegångsprotokoll och samtal med en mängd personer som var inblandade i processen. Hon är ytterst kritisk till Joe McGinniss arbetsmetoder och avvisar tanken, att en journalist skulle ha rätt att bedra och ljuga för den person som intervjuas under förevändning att det är nödvändigt för att få fram något som kallas sanningen, men som i själva verket kanske bara är en subjektiv och förvanskad historia, som passar journalistens syften. Hon beskriver sin bok som en "skildring av journalistiskt förräderi".

Jeffrey MacDonald kände sig förrådd av Joe McGinniss. Sammalunda gjorde människorna - inte minst klubbledningen - i Castel di Sangro. Han var den berömde amerikanske författaren som ville skriva om stadens fotbollslag och dess mirakulösa framgångar. Vilket förstås var smickrande. Man tog emot honom med öppna armar, ordnade fri bostad åt honom, anställde en tolk, lät honom äta på klubbens bekostnad på Marcella's och försökte även i övrigt att behandla honom på ett så gästfritt och hjälpsamt sätt som möjligt.

McGinniss höll god min samtidigt som han var i färd med att fabulera ihop en bok som ingen av de inblandade hade kunnat föreställa sig, inte ens i sina vildaste fantasier eller värsta mardrömmar. Visserligen kretsar en stor del av The Miracle of Castel di Sangro kring själva spelet på planen, men berättelsen handlar i mångt och mycket också om korruption, mutor, maffiafasoner, uppgjorda matcher, droger och annat som ingen vill kännas vid i den abruzziska småstaden.

Men är det verkligen säkert att McGinniss ljuger? Kan det inte faktiskt ha varit så att han kom ett antal skandaler och missförhållanden på spåren?

Giuseppe Tambone rycker på axlarna.

- Jag vet att det inte var så, säger han. Du får välja om du vill tro på McGinniss eller mig.

Personerna i klubbledningen försökte stämma McGinniss för förtal, men det ledde ingen vart eftersom en italiensk domare ansåg att ett åtal i så fall måste ske i det land där boken hade publicerats. Och att försöka väcka åtal mot McGinniss i USA var det ingen som ville ge sig in på.

Boken har så småningom översatts till tyska, nederländska och italienska. Giuseppe har läst de amerikanska och italienska versionerna.

- Men det är inte alls samma bok, säger han. Den upplaga som gavs ut i Italien är starkt förkortad och omarbetad. Alla grova lögner och beskyllningar har strukits. Annars skulle förläggaren ha blivit åtalad, vilket han förstås var medveten om.

Jag tar en promenad med Giuseppe Tambone genom det stillsamma samhället. Knappt en människa är ute på gatorna i snålblåsten. Han visar var McGinniss bodde och var han brukade äta. Marcella's heter egentligen La Lanterna. Men restaurangen har inte öppnat för kvällen än. Klockan är bara några minuter över sex. Dörren är låst.

- Det var synd, säger Giuseppe. Du borde träffa Marcella och höra vad hon har att säga om McGinniss. Hur länge har du tid att stanna?

Jag tittar på klockan.

- Tyvärr måste jag nog åka tillbaka till Pescara, säger jag.

Sanningen att säga vill jag inte veta mer om Joe McGinniss. Inte just nu i alla fall. Han står mig upp i halsen. Dessutom har jag nästan tolv mil att köra. Det är mörkt och kanske halt på vägarna.

Jag tackar Giuseppe, tar farväl av honom och börjar gå mot bilen. Vinden är fuktig och isande kall. Borta vid Castel di Sangros fotbollsstadion har strålkastarna tänts. Kanske är det match på gång.

Johan Werkmäster

Ur arkivet

view_module reorder

SPARKS

Thomas Renhult intervjuar keyboardisten och låtskrivaren Ron Mael från Sparks, med anledning av en konsert i Malmö i oktober.  Sparks, som består av bröderna Ron och Russell Mael, har hållit på ...

Av: Thomas Renhult | Musikens porträtt | 13 november, 2012

En gammal idiots bekännelser

Marseille. Skit … Jag är fortfarande bara i Marseille … Illustration: Hannes Iversen Varje gång tror jag att jag ska vakna upp i djungeln. När jag var hemma efter min första resa ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 27 november, 2007

Skulptur av fallos i Pompeji

Sapfo och Catullus som antika inspiratörer

Carsten Palmer Schale om den erotiska poesin i antiken: Sapfo och Catullus.

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 13 oktober, 2015

Drömmen om Pontus En kort romantisk novell av Charles E.J. Moulton

Charles växte upp trespråkigt i Göteborg och i Kalmar som son till en operasångerska och en författare. Hans första roll var Klampe-Lampe i föräldrarnas pjäs, turnéproduktionen ”LEVE TROLLEN”, på 80-talet ...

Av: Charles E.J. Moulton | Utopiska geografier | 08 april, 2013

Emma Sundström

Det tar en livstid att dö, och ingen tid alls

För nio veckor sedan dog min mamma. Hon blev 60 år gammal, och var den enda, vars kärlek, jag aldrig tvivlat på. Jag gråter redan här. Det gick för fort.

Av: Emma Sundström | Gästkrönikör | 27 april, 2015

Bild: Melker Garay

De skapande våndorna

Ett tankefragment om skapandets våndor av Melker Garay.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 10 april, 2016

Om Sohrab Rahimi, en intervju om och kring skapelseprocessen

En gång sade du, Sohrab, till mig, i ett annat sammanhang, om kritiken som sådan, vilken jag framhävde som en gestaltning: ”Ja. jag gillar ordet gestalt. För då skriver man ...

Av: Freke Räihä | Litteraturens porträtt | 16 juni, 2012

Samtal med Witold Gombrowicz.

- Hitler skymmer fortfarande sikten... Ett överjordiskt samtal mellan Thomas Nydahl och Witold Gombrowicz någonstans någon gång i Berlin...

Av: Thomas Nydahl | Litteraturens porträtt | 15 september, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.