Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | 25 april, 2016
Musikens porträtt

Det var en slump

Vi hade handlat båda två men i olika affärer. Mina kassar var fyllda med mat och hans med vin och en flaska vodka. Vi hade inte sett varandra på fjorton ...

Av: Björn Augustson | 12 januari, 2012
Gästkrönikör

Veckan från hyllan, Vecka 34-2012

Det rasar just nu en initierad debatt om Raoul Wallenberg. Var han verkligen en sådan hjälte, romantiseras han inte helt oförtjänt? Var det i själva verket inte så att det ...

Av: Gregor Flakierski | 18 augusti, 2012
Veckans titt i hyllan

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | 21 februari, 2008
Essäer om film

Ett levande livsverk Preventivmedel är bättre än fosterfördrivning




altDen 8 mars i år fyllde internationella kvinnodagen 100 år. I år skulle en av de största förkämparna för kvinnliga rättigheter ha firat sin 125 födelsedag.

Jag var väl elva eller tolv år när jag i Hökarängens folkskola mötte den för mig största lilla kvinna av alla, Elise Ottesen-Jensen. Hon hade kommit till min klass för att berätta för oss barn på vilket sätt vi kommit till världen. Hennes blida men samtidigt vaksamma ögon hade en glans som jag ännu idag kan se framför mig. Tyst granskade hon den nyfikna barnaskaran framför sig under en för mig ganska lång stund, sedan sträckte hon upp sina båda händer i höjd med axlarna för att alla skulle kunna se och sa: "Eftersom jag vet att ni inte kommer att lyssna till mina ord, utan bara sitta där och undra över varför jag inte har några tummar och varför jag saknar fingrar, ska jag klara av den detaljen på en gång. När jag var 21 år och höll på att utbilda mig till tandläkare deltog jag i ett laboratorieförsök. En explosion inträffade och jag förstörde mina händer. Därför kan jag varken bli pianist eller läkare. Det var jag bedrövad över. Men allt sitter inte i tummarna! Nu kan vi övergå till det jag har kommit hit att berätta för er..."

Och sedan berättade hon och ritade på svarta tavlan, men inte om blommor och bin, som vår "vanliga" fröken hade gjort, utan om människans drivkrafter. Hon sa några ord om sin underbara barndom i prästfamiljen på en stor gård i Norge. Hon hade vuxit upp tillsammans med sjutton syskon. Hon berättade också om att hon hade skrivit en bok om en 16-årig flicka, som hon hade lärt känna. Flickan hade liksom hon själv varit prästdotter men hamnat i "olycka". Fadern hade då skickat bort sin dotter till utlandet, för att ingen skulle få reda på skammen och hur det var fatt. Flickan själv var helt okunnig om hur en förlossning går till, var rädd för att magen skulle spricka och barnet komma ut ur hennes mage den vägen. När barnet var fött, tog man det genast ifrån henne. Hon fick inte ens se det. Sedan blev hon skickad till ett hem för så kallade "fallna kvinnor". Med tiden utbildade hon sig till sköterska och började arbeta på ett sinnessjukhus. Men efter en tid blev sköterskan själv patient, där hon arbetade. Den ofrivilliga barnaföderskan befriade sig själv från sitt lidande och dramat slutade 1932.

Det Elise Ottesen-Jensen skrev om, men inte förmådde identifiera då var, att berättelsen handlade om hennes egen syster Magnhild. Prästen som skickade iväg sin yngsta dotter, var Elises egen far. Först tio år senare, 1965, berättade hon i en radiointervju att hennes systers öde hade gett henne kraften att kämpa för en annan kvinnosyn än den hennes lillasyster hade blivit offer för.

Elise Ottesen-Jensen utbildade sig till riksdagsstenograf och blev journalist i arbetarpressen. Under hennes första tid som journalist i Norge pågick en intensiv sexualpolitisk debatt i pressen. Hennes chef på tidningen Arbeidet i Bergen hade modet att låta henne skriva en ledare. Den 12 februari 1914 kom hennes första inlägg i den debatt som hon skulle komma att delta i under resten av sitt liv. Artikeln vållade ett ramaskri. Det bildades sedlighetsföreningar och man kastade sig över denna "förskräckliga människa som inte vill kastrera dem som begår sedlighetsbrott mot barn".

Hon gifte sig med Albert Jensen, redaktören för det syndikalistiska veckobladet "Direkt Aktion" i Norge. 1915 blev han utvisad ur Norge som obekväm agitator för fred och arbetarsolidaritet. Paret flyttade till Köpenhamn och levde där mellan åren 1915 och 1919, då Jensen utvisades från Danmark till Sverige, där tre månaders fängelse väntade honom. Han hade redan avtjänat två fängelsestraff i Sverige för att ha uppmanat svenska soldater att inte ta till vapen mot Norge vid unionsupplösningen 1905. I Danmark hade Elise Ottesen-Jensen lärt känna redaktören för den danska syndikaliströrelsen Christian Christensen. Han reste runt i Danmark och höll föredrag om preventivmedel och om barnbegränsning som ett led i klasskampen och kvinnans jämställdhet med mannen. I Sverige fick hon kontakt med Albert Jensens gamle kåkfararvän, Hinke Bergegren. Det var 1910 i storstrejkernas tid. Hinke var ungsocialist, fredskämpe och feminist, aktiv i kampen för kvinnors politiska, ekonomiska och sexuella rättigheter. I sitt tal "Agitation för Kärlek utan barn" riktade han sig främst till kvinnorna och hans idéer tände en anarkistisk brandbomb. Talet spreds som en löpeld över landet i form av en broschyr i 50 000 exemplar. Myndigheterna var rädda att Hinke skulle få med sig ungdomen och kvinnorna och orsaka revolution, när han proklamerade att arbetarkvinnorna skulle vägra att föda barn. Svaret blev ett hopkok av en lag som förbjöd upplysning om kondom och pessar. Då fortsatte Hinke sin odyssé med att istället lära ut avbrutet samlag, coitus interruptus. Hinke hade brutit ett tabu som var förutsättningen för att Elise Ottesen-Jensen kunde fortsätta att tala öppet om födelsekontroll. Han hade lagt ut mattan och berett vägen för det som senare skulle bli Elise Ottesen-Jensens livsverk, RFSU.

På hösten 1936 genomförde Elise Ottesen-Jensen en föreläsningsturné i Lappland. Ett storartat förberedelsearbete hade utförts av läkare, barnmorskor, lärare och olika organisationer.

Min mamma berättade att "Ottar", som hon kom att kallas, reste land och rike runt för att hjälpa kvinnor och män med det som ingen vågade tala öppet om. Tabut handlade om hur man kan skydda sig mot ofrivillig graviditet. Med Elise Ottesen-Jensens egna ord:

"Plötsligt hade jag hela fotbollspubliken omkring mig. En kärring som stod och skrek på ett stenröse om fosterfördrivningar - bättre söndagsunderhållning kunde de ju inte få! De satt, de stod och de låg på gräset runt omkring mig. Och så berättade jag om den lag som vi kämpade för att få ändrad och som vi fick ändrad året därpå.

Uppe på kullen låg några små skogshuggarkojor, där männen logerade. Jag blev bjuden på kolbullar. Då måltiden var över samlades man utanför en av kojorna. Jag hissades upp på taket, varifrån jag lade ut texten. "Vad är ni för slags karlar, som håller till godo med sådana lagar som preventivlagen och fosterfördrivningslagen? Är det för att ni inte vet bättre eller för att ni inte är verkliga karlar?" Nedanför mig hade jag ett 30-tal män. Andedräkten stod som ånga ur munnen, så kallt var det. Inpass och frågor berättade för mig hur intresserade de var. Själv stampade jag med fötterna för att hålla värmen. Punkt efter en halvtimme. Applåder av valkiga nävar. Så hjälptes jag ner.

Nu var det 20-tal i Härjedalen. Jag hade talat i Folkets hus. Det var vinter och smällkallt. Där fyllde de bänkarna tätt, tätt, unga och gamla, män och kvinnor. Det var som om de kröp intill varandra och sökte värme i den kalla lokalen. Men även som om de behövde stöd av varandra för att de hade gått till ett sådant möte. Vanligtvis kom de i klunga, dels för att ha sällskap de ofta milslånga vägarna i vintermörkret, dels för att tillsammans stå rycken inför kritiken som de fanns ganska gott om den gången.

alt Ett hav av uniformer fyller salen. Unga karlar i fältgrått. På första bänk många gråhåriga med järnansikten. Jag undervisar i en dryg timme och går sedan ner. Den reslige översten går med militäriska steg fram och säger med kommandostämma: "Jag har varit emot detta. Jag anser det är en fråga som hör hemmet till. Men jag visste inte att det var så här. Jag tackar för oss alla. Detta skall i framtiden upprepas vid varje ny inryckning!"

Det var i Bohuslän. Överläraren hade givit sexualundervisning i sista klass. Men där uppstod organiserade protester. Jag fick bud att komma. En regnig höstkväll var skolans samlingssal fylld av tysta, mörka människor. Då jag steg upp i talarstolen utbröt ett otroligt larm. En gumma stod och smällde med dörren. Då en hund skällde på skolgården utbrast hon: "Hon kan väl höra att även hunden protesterar. Jag bankade i katedern och sade med hög röst: "Ni får larma i tio minuter, sedan får jag tala i tio. Med klockan i handen lät jag dem hållas i tio minuter. Då steg jag upp. En blick på de inbitna ansiktena sade mig att här fick man börja med något som kunde fånga dem. Tio minuter senare: "Det var om det jag tänkte berätta för er, men nu ser jag att mina tio minuter har gått, så det får väl vara."
"Tala" Jo, tala!"
Absolut tystnad. Då började jag regelrätt skolundervisning. Innan vi vet ordet av har två timmar gått. Då jag frågar om det är något de tycker jag inte skulle ha sagt och i så fall vad, svarar ordförande i skolstyrelsen: "Om hon stannar i morgon får hon skolorna."
"Javisst", instämmer publiken.
Naturligtvis stannar jag."

Många kvinnor vågade inte komma till mötena. De övertalade sina män att stanna hemma och att sitta barnvakt. Ibland hade kvinnorna barnen med sig. Efter föreläsningarna stod folk bakom knuten och ville ha hjälp med att prova in pessar. "Jag föder för kyrkogården", sa en kvinna. "Mina senaste sex barn dog på åtta månader av barntuberkulos". Hon och de andra fick sina pessar inprovade. Det var som att rädda människoliv. Tiggande ögon och tiggande läppar: "Kommer du tillbaka? Jag har en syster som du också måste hjälpa, en hustru - de måste få tala med dig. Du glömmer oss väl inte?"

Lördagen den 4 november 1922 inleddes en ny epok i svensk historia. Tidningen Arbetaren startade en kvinnospalt med Elise Ottesen-Jensen. Hon informerade om den höga andel kvinnor (20 %) som efter forsterfördrivning blivit sjuka och tvingats läggas in på sjukhus med hög feber och efteråt fått sviter. Många unga flickor dog efter ingrepp. Av 1200 fosterfördrivningar som genomfördes av kvacksalvare var 100 kvinnor inte ens gravida.

Men frågorna som hon tog upp föll inte tidningsherrarna på läppen och snart var spalten om frågorna om kvinnans rätt till lagfäst skydd för moderskapet, rätt till preventivmedel, förlossningshjälp och smärtlindring på sjukhus ett minne blott. Men Elise Ottesen-Jensen lät sig inte tystas. Hon startade tidningen "Vi kvinnor" med artiklar och intervjuer med läkare och förespråkare för sexualupplysningsfrågor.

Anton Nyström var den som först fick ordet i tidningen. Han hade kämpat mot lagen, men bara kunnat stoppa den till en del. Han hade fått riksdagen att förstå, att kondomer var det enda skyddet mot smittosamma könssjukdomar och därför lät man bli att förbjuda försäljningen. Eftersom pessaret var förbjudet, förblev det ett okänt preventivmedel för många. Men många läkare gjorde som Anton Nyström, provade ut pessar på läkarmottagningarna. Dessa läkare höll också föredrag i föreningslivet. "Vi kvinnor" hann komma ut i 16 nummer innan den gick omkull 1925. Men Elise Ottesen-Jensen gav inte upp. Sedan hennes första resa till Grängesberg 1923 blev hon en känd agitator inte bara i sexualfrågan utan hon drev också frågan om att få kvinnor att bilda fackföreningar. Hon gav ut broschyrer och bar själv med sig dem till mötena.

År 1928 blev Ottar sexualupplysningsreformator på ventenskaplig grund genom världsligan för sexualreform, WLSR. Hon fullföljde nu den naturvetenskapligt-medicinska inriktning som hon avvikit från på grund av explosionsolyckan. År 1932 kom boken "Människor i nöd", som ger en bild av sexualnöden i Sverige och idéer om hur den kan lösas. Boken fick stor uppmärksamhet och såldes i en för den tiden stor upplaga om 30 000 exemplar. I boken målas riktlinjer upp för ett WLSR på svenska, RFSU.

Ett år därefter bildades Riksförbundet för sexuell upplysning och den 15 oktober 1933 öppnades den första rådfrågningsbyrån på Regeringsgatan 49 i Stockholm i en mörk lokal. Preventivmedel är bättre än fosterfördrivning var budskapet. Man visade även en upplysningsfilm om kolare i Norrlands vida skogar, därfolk frös i otätade enrumshus av ohyvlat virke byggda direkt på marken och om familjer med små barn som levde under karga förhållanden.

Två år senare samlar RFSU en kvarts miljon namn i protest mot att lagrådet fällt ett förslag att tillåta sociala skäl för abort och tre år senare stoppas preventivlagen nästan helt. 1942 förkunnades att sexualundervisning borde införas på skolschemat och staten började starta kurser om undervisning i sexualkunskap för lärare i Jakobsbergs folkhögskola. Rektor Kronholm från Malmö ledde undervisningen och delade ut en lärarhandledning. År 1954 hölls den fösta sexualkunskapslektionen i radio och året därpå blir sexualundervisningen obligatorisk i alla svenska skolor. Men prästerskapet bjöd motstånd, talade om ungdomens förfall . "Gud tänder liv, inte tvärtom!" Svaret blev: "Måhända använder han sig av en sädescell..."

Ottar berättar i sina memoarer om en av föreläsningsturnéernas största segrar. "Det var i Tornedalen, "dalen som gud glömde" kallade arbetarna den. Varken arbetarrörelsen eller RFSU hade ditintills kunnat göra något mot den kompakta majoriteten av pingstvänner och okunnighet. Men nu hade det kommit en ny lärare som gått på Dr. Wintzells kurs i Stockholm. Han ställde skolan till förfogande och kallade skolstyrelse och lärare till en föreläsning om behovet av sexualupplysning. De blev så förtjusta att de bad oss stanna till nästa morgon för att tala inför skolbarnen."

Lis Asklund var rödakorssyster och legitimerad sjuksköterska. Hon hade studerat vid Florence Nightingales internationella center i London. Efter studierna blev hon en av Sveriges första sjukhuskuratorer . Hon deltog i abortutredningen 1950 och startade redan i början av 1940-talet en rådgivningsbyrå för kvinnor som sökte abort. Dessutom byggdes ett mödrahem för 1100 kvinnor utanför Svartsjölandet, som drevs med hjälp av gåvor av alla slag. En adoptionsbyrå grundades också. Det skulle dröja till 1970 innan resten av preventivlagen föll och det blev tillåtet att sälja kondomer fritt i Sverige.

I början av 1900-talet stred kvinnor för rösträtt och ett värdigt liv. Idag suckar många åt begreppet feminism, fast det lett till stora framsteg. När Ottar lämnade jordelivet år 1973 hade hon uppnått en aktningsvärd ålder av 87 år. Man säger ofta att en ensam människa inte kan åstadkomma förändring. Men om man betänker hennes mod att bryta tystnaden och tala om något så tabubelagt som sexualiteten, baxnar man. Kvinnor kan! Det bevisar hennes levande livsverk.

Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/alerta

Källor:
Ottesen-Jensen, Elise Och livet skrev, Sth 1965,
Livet skrev vidare, Sth 1966
Levande livsverk, Elise Ottesen-Jensen och RFSU, Siv Hackzell, RFSU

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 09 november, 2015

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 20 juli, 2014

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | Essäer om politiken | 09 juli, 2015

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Turism som draglok

Det är lika bra att erkänna från början. Jag är ett turistiskt freak. Det innebär att jag sällan kan resa utan att turism som fenomen spökar i bakgrunden av mina ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 30 juli, 2012

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

To former for frihet

Dette essayet er om to former for frihet. Den ene beskriver jeg med ‘frihet fra’, mens den andre formen for frihet beskriver jeg med ‘frihet til’. I et stort antall ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.