Var bärsärken en shaman?

  Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör ...

Av: Thomas Jonsson | 08 mars, 2010
Essäer om religionen

Familjeförvecklingar kring en hund

 För många år sedan deltog jag i en ambitiöst upplagd fortbildningskurs om aktuell brittisk litteratur. Det var på University of Surrey i Guildford, någon timme med tåg sydväst om London.  Två ...

Av: Ivo Holmqvist | 19 augusti, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Det förlorade paradiset Om Marcel Prousts incestuösa madeleinekakor

Insvept i klädbylten sittande i sin mentala krypta i den korkvadderade sängkammaren arbetar den sjuke Marcel Proust nätterna igenom med sitt mästerverk. Sönderhostad av en tuberkulös hosta, drogad av tunga ...

Av: Benny Holmberg | 26 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Narcissus pseudo-Narcissus på sankt Görans trädgård

För det första, snål spar och fan tar, det vill säga om man blir fast eller vill låta måla bilen. Ville inte betala parkeringsavgift som vanligt, så åkte till gratisstället ...

Av: Stefan Hammarèn | 15 juni, 2014
Stefan Hammarén

Ett subjektivt försök till ett ifrågasättande av det kända



David Fukamachi Regnfors Foto Hamadi KhemiriFöreställningen Farfar var Samuraj (och dödade massa amerikaner) hade sin urpremiär på Pusterviksteatern i Göteborg den 4 april. Skådespelaren David Fukamachi Regnfors kör i föreställningen en enmansshow, på utsidan till synes självbiografisk och sann men på insidan, fullmatad av välformulerad information, som kittlar och drar med åskådaren in i en historia, där den personliga vinkeln utgör en dragningskraft till det fiktiva och påhittade. Med passion, bestämdhet, dans, ljusshow, videoklipp, blädderblock och bilder, skapar David en 60 minuters föreställning, packad med information om historien om Davids farfar, kamikazepilot i andra världskriget, en hjälte, i de flestas ögon, och en av de många förlorarna i ett krig som enligt David själv eller karaktären på scenen, som utlånas av David, anser är ett krig, som USA girigt och kallblodigt utövat för pengar, makt och olja. I föreställningen bjuds klipp ur Rambo 3, Teenage Mutant Ninja Turtles, YouTube- sekvenser med unga amerikanska soldater i träning, atombomberna över Japan, bild på Davids farfar som kamikazepilot och bilder på resan till Japan. Föreställningen är subjektivt vinklad och med en vilja att liksom pränta in ett budskap, berättar David med sitt blädderblock, kall och hårddragen information som får vem som helst att aldrig tveka om, att i andra världskriget fanns det bara en förrädare, och en hjälte; Japan och dess kamikazepiloter vilka magiskt och exotiskt offrade sig i en ära för sitt land. Men vad är sant egentligen, i det karaktären säger? Är det David eller karaktären som påstår, eller kanske en del av David? Budskapet är klart men vad är undertonen och vad vill han att vi skall ta med oss därifrån?

Jag träffar David en dag efter hans två första föreställningar på ett kafé i centrala Göteborg. Han är trött efter två dagar av skådespelande, men ändå hängiven att berätta om tankarna bakom föreställningen, som han själv har skrivit.

Tanken med föreställningen, är att man som åskådare skall ha svårt att avgöra vad som är sant och inte sant, säger David. Föreställningen är fullmatad med information, med en förhoppning om att människor skall börja ifrågasätta karaktären på scenen och den hårda och ogenomträngliga dialogen han för. Han önskar att folk kanske kunde få ett uppvaknande och tänka: Okej, vem är det här och varför berättar han det här och varför skall jag lyssna på det här? Han hävdar det här och det här och det här, men stämmer det egentligen? Man börjar kanske tänka efter, kanske kontrollerar informationen, och i slutändan, lite mer källkritisk. Enligt David själv är det alltför lätt att få tag på information idag, människor blir lata och slår upp första bästa wikipediasida: Ja, men det där ser bra ut, sådär är det! Människor slutar tänka och kontrollera information, och det är farligt, då man blir mer sårbar.

Vi blir bekväma, jaha, det stod i Metro, "Frida 17 våldtogs av Göran Lindberg". Man blir så bekväm, man slutar kolla, man slutar tänka. Då blir ju vi sårbara när människor börjar använda sig av det, t.ex. Sverigedemokraterna nu och deras intåg i riksdagen, det är en sak när de gick omkring och var rakade och sparkade folk i huvudet på folk som såg "icke-svenska" ut, inom citationstecken. Det är på ett sätt så uppriktigt och på det sättet också ofarligare, alla ser vad det är för något. Men här, nu börjar man prata på ett annat språk, nu pratar man om att ta ansvar för Sverige, och man börjar använda sig av andra ord, man står fortfarande för samma sak, men man lär sig dölja det och man använder vissa fakta och man använder sig av statistik och så vrider an och vänder på det, och om man inte börjar tänka på, vad är det som den här personen säger, eller var har den här personen fått det här ifrån, då är man ute på djupt vatten. Jag ville undersöka dem principerna, hur gör man? Hur får man med sig en publik?, säger David.  

Självbiografisk på ytan

David berättar en historia som till synes är självbiografisk, och utifrån den personliga vinkeln vill han locka med sig folk, eftersom han anser att media idag, ofta använder just det personliga, för att skapa människors intresse. Människor hajar till och blir mer intresserade om det som de läser eller lyssnar på är av en dokumentär form. David understryker en dokumentär känsla i sin föreställning, men det han gör egentligen är en väldigt subjektiv och hård formad historia.

Det är alltså inte Davids personliga åsikter som han står där på scenen och talar om och allting är ju inte sant. Men det han hävdar är att han lånat ut delar av sig själv till karaktären på scenen, vissa saker som han hävdar är sant, vissa är påhittade och vissa saker kan han inte alls hålla med om eller försvara.

Jag skulle inte försvara det som jag står där på scenen och säger privat, jag tycker att mycket av det jag säger, håller jag med om, men det jag tycker att den personen på scenen gör är att den använder ju väldigt fina argument för att försvara saker som kanske inte är så fina. Exempelvis, det är en myt att Japan begick massa övergrepp under andra världskriget, det är bara påhitt, det stämmer ju inte alls. Man döljer sina egna synder i skuggan av den andres, och det är ju det som hela föreställningen gör, att ursäkta den handlingen, det Japan gjorde, för att skylla på USA.

David liknar kommunikationen mellan honom själv och karaktären på scenen med brevväxlingen med pappan i boken Montecore, av Jonas Hassen Khemiri.

David Fukamachi Regnfors  Foto Ida Gustafsson Då har du ju en brevväxling med pappan, och då skriver han om författaren Jonas Hassen Khemiri som brevväxlar med sin pappa och det är klart, delar av det är ju säkert sant, och delar av det är inte sant, men att han använder sig av sig själv på något sätt. Det är lite så jag tänker att jag gör här också, att jag använder mig av och hävdar att jag berättar en personlig historia. Det är så mycket i vårt samhälle som gör det, att man skall ha en personlig ingång, Typ säg att jag skall hålla ett personligt föredrag om en person som sprängde sig i andra världskriget, men när det blir min farfar, så blir det en annan grej. Det blir lättare att lyssna, säger David.

Men varför hitta på saker och hävda grejer som inte är sant? Varför inte bara berätta massa saker som är sant fast på ett väldigt övertygande sätt? Helt ärligt, under de 60 minuterna jag satt och tittade på föreställningen, förblindades jag av Davis exakthet, och bestämdhet och hans passion i att vilja berätta alla dem här sakerna, för det var viktigt! Vi var tvungna att veta annars skulle något gå fel! Och helt ärligt, allting han sa, liksom trodde jag på, det fanns ingen tid för reflektion för allting var tätt och sammanpackat och oerhört emotionellt. Det var barnsligt, som skolan, fast kittlande och David fick med sig sin publik, i sina blå shorts, rosa strumpor och mönstrade t-shirt utgjorde han en figur man tycker om, men som man inte vet vad man skall vänta sig av. Föreställningen skildras med en enorm självdistans, som långsamt drar med åskådaren. Det är lek blandat med allvar, och allting ser skojigt och färgglatt och lättsamt ut, ljusen blinkar och försvinner, fast i allting finns ett djupt allvar, ett passionerat inpräntande, historier som måste berättas, vi måste förstå allvaret i allt det lättsamma.

Rördast under hela föreställningen blir jag när bilden på Davids farfar kommer upp, med kamikaze bandet runt pannan och en allvarsam blick, rakt fram, i svartvitt. Medan bilden spelas upp går David långsamt fram till bilden och rör vid hans farfar. Klappar på honom, rättfärdigar vad som hänt och liksom symboliserar: Det är okej, det är ingen som är arg på dig, jag har berättat, de förstår nu.
Efteråt, singlar långsamt en band ner mot David, det ser först ut som ett hemmagjort flygplan, men när det sakta närmar sig ser man att det är kamikaze bandet som David fäster runt sitt huvud. Hela jag är rörd till tårar.

Och det är väl just det som är tanken. David spelar skickligt på vårt känsloregister och får med oss i hans rävspel, det är ingen som hinner reflektera, eller så gör folk det. Alla är ju olika, men det är just det som är tanken, att fånga människors totala uppmärksamhet; det personliga, det som berör människor. Svartvita, allvarsamma bilder av människor, drabbade av atombomberna i Hiroshima och Nagasaki, flashar upp och man kan inte annat än ge efter. Man är fast.

Konspirationsteorins uppbyggelse

David Fukamachi Regnfors  Foto Ida Gustafsson En bra konspirationsteori enligt David är en bra historia, det måste vara lätt att få med folk.  En konspirationsteori blandar fakta som man lätt kan kolla upp med fakta som är lite svårare att kolla upp och sen blandar man in saker som man hittat på själv. David hade en ofantlig massa text och information som han ville få med i sin föreställning men han kunde inte ta med allt, så han var tvungen att smalna av. David hade läst mycket om konspirationsteorier på nätet, bland annat om de som hävdar att förintelsen aldrig ägt rum och fann dem jätteskrämmande, men samtidigt fascinerande och han blev fångad av deras själva uppbyggnad. Teorierna använder sig av människors okunskap och förenklar.

Om man säger att verkligheten är så oerhört stor, och jag väljer att berätta det här, då smalnar jag av det till det här lilla, det var det jag försökte göra nu också, nu har jag smalnat av till USA och Japan, säger David.

Men det var det ju inte så enkelt i verkligheten, det var ju inte enbart USA och Japan som krigade men om David tagit med den europeiska delen av historien tror han att människor reagerat mer och konspirationsteorin skulle inte vara fullt så trovärdig. Det var medvetet att det skulle verka självbiografiskt, han ville inte gå ut med att han hittat på för att han ville diskutera vissa saker. I uppbyggnaden av pjäsen fick David gräva djupt för att hitta historier som stärkte hans tes, och nästan allt han hittat och som finns med i föreställningen är hämtade från någon slags källa, och enligt honom själv, flertalet av dem ljuger säkert, men han ville skapa en så bra konspiration som möjligt så att den kunde hålla i resonemanget. Han håller med om att mycket av vad han säger också säkert stämmer, som han förstått det i efterhand. USA släppte atombomberna, trots att Japan kapitulerade, Koncentrationslägren i USA, ubåtskriget och bombingen och ödeläggningen av Japan, det är nog sant, men det är ena halvan, vad gjorde Japan då? Han valde hårt i sin beskrivning av kriget, men valde medvetet bort vissa delar.

- Jag har valt väldigt hårt vad jag vill berätta, för att få med åhörarna på min karaktärs synvinkel. Japan gjorde det här, och USA gjorde det här och så gjorde Japan det här och det här och det här mot Kina och Korea, och i fånglägren dog 90 % av fångarna för det var så omänskliga omständigheter och de utförde vetenskapliga experiment på människor, de skulle man också kunna berätta, och då hade allting fått en helt annan vändning, säger David.  

Skådespelardrömmar

David är född i Sverige och levde sitt första år i Japan, sedan skiljde sig hans föräldrar och då flyttade David och hans mamma tillbaka till Sverige. Mamma är från Sverige och pappa från Japan, och de båda träffades på en kibbutz i Israel. När jag frågar David om hans skådespelardrömmar berättar han om att de startade när han var omkring 14, 15 år och grundade sig i en identitetssökning, att hitta en roll, som han trivdes med. Han tyckte alltid om att leka ensam när han var liten, och i teatern kunde han på något sätt fly ifrån något och in i något annat, som var hans eget och där han bara kunde vara. Han gick teaterlinjen på gymnasiet, var inte riktigt säker på om det var teater han ville syssla med, men sökte in till teaterhögskolan i Stockholm. Där missade han på första provet, och reste istället till Japan ett år och pluggade Japanska. Där fortsatte en identitetssökning, men David kom sedan hem igen och pluggade journalistikvetenskap i ett år. Efter det gick han tillbaka till teatern, han bestämde sig för att ge teatern en riktig chans igen och anmälde sig till en ettårig förberedande utbildning, och under den blev han säker, det var det här han ville syssla med som yrke och han fick redskap till att utveckla sitt skådespeleri. Han började se det som ett hantverk, någonting konkret som han kunde forma och utveckla och inte bara som något abstrakt.

Efter det blev han regiassistent, spelade statist i några uppsättningar och kom in på teaterhögskolan i Göteborg. David spelar parallellt med Farfar var samuraj (och dödade massa amerikaner) i pjäsen Yvonne på Backa teater, och den spelas fram till den 3 juni i år. Han har ett ettårskontrakt på Backa som gå ut i juni och kanske fortsätter han där eller någon annanstans i Göteborg. Han blir gärna kvar i staden, då han tycker det är en bra kulturstad. Farfar var Samuraj (och dödade massa amerikaner) kommer att spelas igen den 17 Maj på Atalante, Göteborg.

Fel namn på föreställningen


Pusselbitarna börjar falla på plats, och man kan sammanfatta det såhär: Nej, Davids farfar var inte kamikazepilot, det var en skröna, han var sjukvårdare i andra världskriget, och David vet aldrig med säkerhet vad som hände där. (Var arg jag blev när jag hörde det, som jag grät!) Någon samuraj var han inte heller, som namnet på föreställningen syftar på, men när jag frågar David varför han valde namnet svarar han:

- Från början var det ju bara så att jag var tvungen att hitta en titel till föreställningen, det var jag ju tvungen att göra innan jag åkte till Japan i somras. Det var antingen namnet jag har nu eller "Super Samuraj Showdown 2". Namnet som jag till slut valde är ju på ett sätt felaktigt liksom, fast jag kan ju komma ihåg när jag var mindre, det här lite exotiska. Jag tror att det är sant att pappas sida är en samuraj släkt, eller en gammal släkt, och sen avskaffades samuraj- väsendet, 1870 eller ngt sådant där, men det finns något exotiskt över det. Farfar var ju samuraj, man har ju inte så mycket koll på sin historia, han var samuraj, och min pappa var samuraj och han och han och han och det finns något historielöst i det, som är fint också.
Personen på scen som också bär spår av mig, letar efter sitt förflutna och bilden idoliserar. Om man har ett annat etniskt ursprung, så tror jag ofta att man målar upp en bild av det andra, det som man inte känner till så väl, där är det så, där är alla sådär, man har ingen koll. Man vill ju skapa tillhörighet, säger David.

Föreställningen väckte många frågor om orättvisor och maktspel inom mig, frågor som känns utom ens förstånd att kunna påverka, men som man ändå inte kan glömma. I all förvirring känns ändå mycket konkret. I en stark underton anar man paralleller till Palestina, och hur den västra världen ändå spelar sitt politiska spel, och att ingen kanske ifrågasätter, för att det på många sätt rättfärdigats genom media och litteratur. Den onda världen är det vi inte känner till så väl och de goda, det som känns välkänt, trots att det kanske är det som vi mest känner till, är farligast. Kanske är det så, att det som är närmast oss, är det vi måste begrunda och analysera, istället för att glupskt svälja all information? Visst blir man mer skyddad, om man ifrågasätter. Vad som kanske saknas är tiden. Tiden då man suger in information är ofta knapp, då man rusar från ställe till ställe, ruta till ruta, för att hinna med sitt dagsschema. Man har inte tid att reflektera och de stora medierna dundrar ut med information och man tar in det, för det är ju så det är. Man hinner inte tänka efter och fråga sig själv, stämmer detta?

Människor tolkar information olika, man tolkar utifrån sig själv och sin historia. Det är ändå det som är det fina. En man kom fram till David efter första föreställningen och sa: (på riktig grov göteborgska)

Jag ville bara tacka, det är på tiden att Svedala får en riktig historiebeskrivning. David sa: Ja, fast nu är det ju såhär, allting som jag sa kanske inte är riktigt sant. Mannen sa: Du, jag är också hobbyhistoriker, jag vet hur det är.

Linda Johansson





Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Två av senhöstens mäktigaste kulturupplevelser i Stockholm: Almqvist respektive Strindberg – på Forum…

 25-årsjubilerande Forum, som drivs av Jean-Claude Arnault och Katarina Frostenson och som utgör ett av Stockholms mest spännande kulturställen, bjöd nyligen på en helafton med tema C J L Almqvist ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 01 december, 2014

Anna Berg och den svenska naivismen

Modernismen som konstriktning speglar en dynamisk tid präglad av industrialismen och det moderna livets framfart. Synen på verkligheten förändras i början av 1900-talet inte minst genom alla tekniska innovationer som ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 15 december, 2013

Likt alvsmederna och dvärgamästarna från svunna tider

Med tanke på att den sista filmen i Hobbittrilogin just haft premiär, passar en återblick till sommarens Medeltidsvecka och då speciellt föredraget med Peter Lyon bra. Peter Lyon är numera en ...

Av: Jessika Ahlström & Alexander Sanchez | Kulturreportage | 27 december, 2014

Älskade trädgårdar! - Nu blommar det i bokhyllan!

Det finns många sätt att uppleva trädgårdar på. Att arbeta i en trädgård (egen eller andras). Att laga mat från trädgården – och att äta ute. Att skapa en egen ...

Av: Belinda Graham | Essäer om samhället | 29 maj, 2013

Född till liv – Vigd åt död

TEMA FINLAND Ett sekel sedan ”ett ljus tänt i livets fördumningsanstalt”; släckt i förtid av meningslöshet. Krossad av tomheten i de förlorade idealen, begraven i totalitarismens gapande och rullande stupiditet ...

Av: Oliver Parland | Litteraturens porträtt | 09 juni, 2008

Loserförfattarfabriken III

Ny sen årstid på loserförfattarfabriken. Den varma tredjedelslängre sommarén av få ord förbyttes till höstens meningslösa tystnad först. Loserförfattarna hade för det mesta glömt sin första iver att skriva enahanda ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 11 augusti, 2011

Kvinna, 1969. Foto: Anne Edelstam

Det sprakar av färger på Waldemarsudde

Vardagslivets poesi kallas utställningen (t.o.m 4 juni 2017) med verk av den spanske surrealisten Joan Miró - en av 1900-talets mest uppmärksammade konstnärer. Besökaren möter skulpturer, tavlor och affischer med ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 03 mars, 2017

Från feministiskt ramaskri till ungdomspjäser

Robert Fux som Gert van der Graaf i pjäsen Fans. Foto: Christian Hagward Från feministiskt ramaskri till ungdomspjäser På Orionteaterns varietéscen kan vad som helst hända. Här blandas världskända artister med ...

Av: Agneta Tröjer | Porträtt om politik & samhälle | 18 september, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.