Nina Ahlzén

Ur Rumänska hundar av Nina Ahlzén

Poeten och skribenten Nina Ahlzén är född och bosatt i Göteborg. Bland annat har hon publicerat tre diktsamlingar och medverkat i flera antologier, till exempel The concept of interception Masspoem Series och Svensk ...

Av: Nina Ahlzén | 05 september, 2017
Utopiska geografier

Minnesmonumentet vid platsen där Kaspar Hauser mördades. Här dödades en okänd av en okänd.

Kaspar Hauser och självmordsbombaren i Ansbach

I låten ”Fri till slut” nämner Håkan Hellström inledningsvis en viss Kaspar Hauser. Vem var han och vad gjorde han i Ansbach – en av flera städer i Bayern som ...

Av: Johan Werkmäster | 05 juli, 2017
Resereportage

45. Erik

Erik skyndade sig lite extra när han passerade Kulturanatomen. Han tittade ner på de intrampade gula löven så att han skulle slippa se den vackra tegelbyggnaden som dolde den modernare ...

Av: Erik | 02 november, 2012
Lund har allt utom vatten

Farväl arbetsförmedlingen!

Jag har sagt upp mig från arbetsförmedlingen. Jag känner mig befriad. Jag känner mig lättad och plötsligt kom det en massa kraft till mig, och lust som jag inte känt ...

Av: Stina Tobiasson | 22 februari, 2013
Gästkrönikör

Konst i kläm söker upprättelse



 Blick 7 foto Antonius van Arkel- Vi hoppas att Högsta domstolen tar upp ärendet och fastställer ansvarsfördelningen mellan arrangör och enskilda konstnärer. Det säger konstnärsduon SIMKA, Simon Häggblom och Karin Lind. De överklagar nu Svea hovrätts fällande dom för installationen av ett konstverk på ett berg i Stockholms skärgård. Kulturjournalisten Nancy Westman reflekterar över konstklimatet i dagens Sverige.

Ett 20-tal gula små hus balanserade under några sommarveckor 2008 över knöliga klippor ute på Öja-Landsort. Husen ingick i SIMKA konstinstallation Blick som lockade många nya besökare till den sydligaste ön i Stockholms skärgård. Att konstnärerna Simon Häggblom och Karin Lind i själva verket begick en brottslig handling när Blick förankrades i berget hade de inga skäl att tro.
Drygt två och ett halvt år senare är det likväl dags för rättsligt efterspel, del 2, för konstnärernas medverkan i den utställning som föreningen Kulturbryggan på Landsort bjudit in dem till.

Torsdagen den 17 februari 2011 lyser en kall sol över Wrangelska palatset på Riddarholmen. Byggnaden är imposant: sedan tidigt 1600-tal är den en maktens boning, först för adel och kungafamilj, sedan mitten av 1700-talet säte för Svea hovrätt. Denna dag ska rättens ledamöter ta ställning till huruvida installationen av Blick innebar ett brott eller en förseelse mot områdesskyddet på Öja-Landsort.
Södertörns tingsrätt har tidigare frikänt dem, kammaråklagare Leif H Johansson har överklagat domen, nu ska hovrätten göra sitt och så småningom avkunna sin egen dom.
För en förstagångsbesökare i en domstol som denna är det en märklig procedur som äger rum. Den tar större delen av dagen i anspråk trots att inga nya förhör hålls. Åklagaren upprepar sina yrkanden, försvarsadvokaten talar för sina klienter, hovrättens ordförande ställer frågor för att förtydliga sådant han anser oklart. Sedan spelas videofilmat material från tingsrätten upp.

Ingen skärgårdsidyll

På tre olika skärmar visas först filmen från den syn som gjordes på ön inför tingsrättsförhandlingen förra året. Någon Bullerby-idyll syns just inte till på platsen för konstinstallationen. Är detta verkligen ett naturskyddsområde? Det är tydligt anfrätt av mänskliga ingrepp, från militären som lämnat efter sig fula betongklumpar och rostiga rör som sticker upp här och där i berget, från fastboende och sommarboende som anlagt diverse bryggor och andra installationer för ett fungerande vardagsliv året runt. Spår efter brasor när gammalt skräp eldats upp, direkt på berget. Ett konstverk har varit fast förankrat i berget sedan 1993. Gula post-it-lappar visar var några av de små gula husen var installerade 2008 - utan lapparna skulle hålen vara svåra att upptäcka.
Sedan spelas förhör efter förhör upp, allt lunkar på utan större åthävor - det är väldigt långt ifrån dramatiken i amerikanska tv-serier i polis- och domstolsgenren. En och en annan ytterligare fråga från rättens ordförande, ett och annat svar från de bägge konstnärerna och deras försvarare Johan Tamm, ett och annat yrkande från kammaråklagaren som fingrar på slipsen och mumlar något om "ett brott värt minst 30 dagsböter". I första bensträckarpausen håller han hov inför ett antal unga kvinnor som visar sig vara juridikstuderande inriktade på miljöfrågor.


Rättegångssalen är vacker där den ligger högst upp i ett av de runda tornen. Ljuset flödar in genom höga fönster, ovanför dem löper en grågrön målad bård, som en interiör gesims. Väggarna är terrakottafärgade, det trärena golvet är lagt i elegant stjärnmönster. Inredningen är smakfull och funktionell, den talar lågmält men tydligt maktspråk: hovrättsrådet Lars Dirke, som vid sin sida har hovrättsrådet Rose Thorsén och tf hovrättsassessorn Olof Danielsson, sitter en god bit högre än övriga i salen. De har egen entré också. Det är väl av säkerhetsskäl, kan man tro.
Fast här går allt lugnt och städat till. En försiktig optimism för att hovrätten ska följa i tingsrättens spår verkar vara på sin plats.

Hovrättens dom

Tre veckor senare kommer domen: "Det ankommer dock på var och en som vistas i en sådan känslig skärgårdsmiljö som Öja-Landsort utgör att ta reda på vad som gäller i fråga om naturskydd innan irreparabla ingrepp i naturmiljön sker. Att borra i berg på det sätt och i den omfattning som skett får därför anses som oaktsamt. Gärningen kan inte anses som ringa Simon Häggblom och Karin Lind ska därför dömas för förseelse mot områdesskydd. Påföljden ska bestämmas till dagsböter."
Hovrätten hävdar alltså, till skillnad från tingsrätten, att två enskilda konstnärer själva borde ha informerat sig om rådande områdesskydd och de restriktioner som det medför.
Visserligen hade SIMKA inbjudits att sätta upp sitt verk Blick just på den plats där det installerades sommaren 2008.
Visserligen var det en Landsortsbo som bjöd in dem och som i egenskap av den arrangerande föreningen Kulturbryggans ordförande anvisade platsen och som inte hindrade dem från att borra i berget för att installera konstverket.
Visserligen friar hovrätten de båda konstnärerna på de flesta åtalspunkter som kammaråklagaren anfört - till exempel delar hovrätten inte kammaråklagarens åsikt att konsten störde solbadande besökare. Kanske såg de att de klippor som huserat Blick möjligen kunde ha lockat en fakir till en stunds vila men ingen annan.
Till sist hittar hovrätten likväl en orsak till att fälla både Simon Häggblom, som ensam höll i borren, och Karin Lind för förseelse mot områdesskyddet. Karin Lind var inte ens på ön när borrningen ägde rum

En lekman fattar ingenting av logiken i detta. Konstnärerna och deras försvarsadvokat kan inte heller förstå hur hovrättens ledamöter kommit fram till detta domslut och väljer nu att överklaga domen till Högsta domstolen. För 25 år sedan avgjorde domstolen ett ärende gällande den kontroversiella konstnären Lars Vilks. Han installerade sitt skrymmande verk Nimis olovandes på mark som inte var hans. Han var så att säga både arrangör och skapande konstnär. Nimis står kvar på samma ställe där anläggningen eller byggnaden, som konstverket rubricerades som, en gång uppfördes. Högsta domstolen dömde Vilks till 25 dagsböter, den tidens minimistraff. Det har gått inflation i påföljderna sedan dess, nu är det minst 30 dagsböter som gäller. Men för en konstinstallation som fanns på plats i nio veckor och som inte lämnat synbara sår efter sig, dömde Svea hovrätt Simon Häggblom och Karin Lind till vardera 40 dagsböter. Bara det är värt en överprövning!

Gällande praxis

Konst som strider mot konventionen, mot den bild som vissa har av vad som är passande och vackert, tycks sitta allt trängre till i Sverige. De små gula husen på Öja-Landsort retade upp Vän Av Ordning, länsstyrelsen fick in en anmälan, kammaråklagare Johansson fick ett miljömål att driva - resultatet hittills är dystert. Den fråga en annan vän av ordning nu framför allt ställer sig är denna: varför var det inte arrangören Kulturbryggan som ställdes till svars? Varför fälldes två inbjudna konstnärer, varav den ena inte ens var i närheten när den så kallade förseelsen ägde rum?
Ann-Sofi Noring är vice museichef på Moderna Museet och har stor vana vid att ta arrangörsansvar för de utställningar som museet anordnar. Hon verkar närmast förvånad över frågan om vem som bär ansvaret för Modernas utställningar:
- Självklart tar vi ansvar för de konstnärer som ställer ut hos oss! Det gäller inne på museet likaväl som om vi skulle göra en utställning någonstans ute på Skeppsholmen eller Kastellholmen.
Björn Wetterling, erfaren gallerist i Stockholm och ordförande i Svenska galleriförbundet, går i taket av ilska när han får veta att SIMKA dömts i hovrätten: - Vilka dumheter! Arrangören ska ta ansvaret för sina konstutställningar, allt annat är otänkbart! Konstnärerna ska arbeta med sin konst, de är de mest utsatta av alla i konstvärlden och de måste kunna lita på att gallerister och andra utställningsarrangörer ställer upp för dem i alla väder. Allt annat är ren skandal, säger Björn Wetterling.
Karin Willén, ordförande för KRO (Konstnärernas riksorganisation) får också frågan om ansvarsfördelningen mellan arrangör och enskild konstnär. Organisationen kommer inom kort med ett officiellt yttrande men redan nu står det klart att den generellt sett anser att det är utställningsarrangören som bär huvudansvaret för allt, utom det konstnärliga innehållet.

Högsta domstolen bör ta upp domen mot SIMKA och se till att ansvarsfördelningen mellan konstnär och arrangör fastställs. Gällande praxis bör vara den enda rimliga.

Nancy Westman

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Ur arkivet

view_module reorder
Johannes Vermeers  

Med karta och GPS genom konsten

Minns du krysset på den hemmagjorda skattkartan som var starten på barndomens äventyr? Eller när du tog fram kartboken ur bokhyllan och följde floder och bergskedjor till exotiska städer? Idag ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 december, 2017

”Gud slickar sina testiklar” Anteckningar till Noréns ”Ingen”

Det handlar om döden. Den annalkande. Det tillstånd som kommer att äga fullt tillträde till din kropp i en icke alltför avlägsen framtid. Döden. Denna kvalité. Inte i betydelsen något ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 27 mars, 2014

Aki Onda: Musik skapad av minnen

Den japanske ljudkonstnären var nyligen på besök i Stockhom för att uppträda på konstscenen Weld. Tidningen Kulturens Dev Karnal Fridén var där och passade då också på att prata lite ...

Av: Dev Karnal Fridén | Musikens porträtt | 23 juni, 2010

Noemi Scéci, Krizstina Tóth, Anna Jókai, Ágnes Judit Kiss  Foto: Linda Johansson

Kvinnliga författare från Ungern kämpar vidare under Bokmässans invigningsdag

Balassi-institutets ledare lämnade alla invigningen efter att blivit hårt kritiserade av kända författare, bland andra författarinnan Masha Gessen, vilka öppet kritiserade det statligt finansierade kulturinstitutet och bokmässans samarbete.

Av: Linda Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 30 september, 2015

Kan teatern dra nytta av höstens filmdebatt? Teatersåret 2009

I samband med Stockholms Filmfestival i november anno 2009 vaknade för en gång skull ett debattsuget Sverige till liv. Kanske minns ingen lika tydligt festivalfilmerna som den debatt med fokus ...

Av: Anna Nyman | Kulturreportage | 25 december, 2009

Lin Fengmians uggla är egentligen en uv

Den kinesiska uven av konstnären Lin Fengmian (1963) förefaller så sorgsen. Kanske för att den kom till Sverige, förvärvad mer eller mindre direkt av familjen Ramel, och blev kallad uggla ...

Av: Birgitta Milits | Konstens porträtt | 07 december, 2013

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 7

 Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 16 juli, 2013

Om blicken från WM-Data

Ibland när jag blickar på något kan jag snarare, eller mer än det jag ser, föras vidare av detta tillstånd jag bevittnar mot ett annat. Idag är det emot vad ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 20 juli, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.