”Gravest Hits” – de två första singlarna i form av en tolvtums-EP

Bandet som Gud glömde men som Djävulen älskade

Med Peter Sjöblom som ciceron återvänder Tidningen Kulturen till det sista sanna rock'n'roll-bandet The Cramps.

Av: Peter Sjöblom | 09 Maj, 2015
Essäer om musik

Isabella Lundgren

Den osjälvständiga individen och den bedrägliga gruppmentaliteten

Självkännedom och kritiskt tänkande gör oss mindre lättmanipulerade. I en tid där vi allt oftare löper risken att manipuleras och förledas av de som utövar makt över oss, är detta ...

Av: Isabella Lundgren | 27 juli, 2017
Essäer om politiken

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | 22 december, 2014
Essäer om konst

"hennes sanna namn är att vara någon annan". Intervju med Bo Gustavsson

Att en oanständig bok samtidigt kan vara den vackraste... det är något fullständigt skandalöst. För mig som tidigare läst Bo Gustavssons böcker (dikter, essäer, etc.) ter sig Howdy, jag är ...

Av: Guido Zeccola | 30 april, 2013
Litteraturens porträtt

Man bär utlandet inom sig



Man bär utlandet inom sig

Ett bokligt reportage

Man bär utlandet inom sig, säger den isländske författaren Gudbergur Bergsson. Man bär och bär fram till den punkt man inte längre orkar hålla det kvar inom sig utan också måste ge det en riktning utåt. Det han säger är att människan alltid bär på en längtan: ut, bort eller vidare.

Bergsson har utifrån sin isländska barndom funnit att utlandet är detsamma som molnen: i dessa moln såg han främmande bergstoppar och till dem längtade han. Han hamnade i Spanien, och från Spanien kunde resan bara gå vidare till en annan perifer punkt, Portugal, eftersom hans uttalade längtan också handlade om att alltid nå det som var just perifert, och som låg bortom det vi kallade innanför. I sitt filmande sökte han alltid det som var motsatsen till innanför: det utanförliggande, det perifera, det som i varje avseende var bortom.

Vad är, noga räknat, utlandet? Är det bara en geografisk bestämmelse, eller finns det något annat, ytterligare och betydligt djupare i ordet, valet av benämning? Utlandet är inte självklart allt som ligger en bit bortom den egna nationens juridiska befogenheter. Men vad är det då Bergsson talar om? I läsningen av hans texter om honom tror jag mig finna ett slags svar. Från tidig barndom känner han en längtan bort och det är i molnen han tycker sig se detta utland, ännu ospecificerat, ännu svårt att sätta namn på, annat än som just utlandet. Och så har människans längtan förmodligen alltid sett ut: inte nödvändigtvis specifik men alltid starkt uttalad som varande något annat än det för handen givna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 orhan_pamuk
 en_fri_rost
 duras
 allt_utom_regn
 tahir_shah
 mitt_iran
Levnadsroman, så lyder den träffande underrubriken på Bergssons två isländska barndomsberättelser, sammanlagt på mer än 850 gripande, starkt suggestiva sidor. När han skriver om uppväxten, familjen, kretsen av människor i det lilla samhället på Island blir det samtidigt ett slags allmängiltig bild av allas våra villkor och tillkortakommanden. Låt mig bara nämna några få exempel. I den första delen skriver han något om författandets villkor: "Diktaren kan bevara magin för livstiden utan att någon annan än han har en aning om det, och njuta av den i tysthet och välbehag." Det är denna njutning som smyger sig på i berättelserna, en grundläggande glädje i att klä det förflutnas liv i ord, att fästa tankarna och minnena på vitt papper för att för alltid hålla fast i dem. Där finns ju, säger han i den andra boken, den "sorgsenhet och medfödda längtan som det medför att vara islänning". Och med vad fördriver man dessa känslor bättre än skrift?

I minnet av nationen och folket kan man självklart hamna hos den store och sorgligt bortglömde svenske poeten Oscar Levertin (som avled 1906). Vill man lära känna honom och hans samtid ska man gå till Nathan Shachars nya bok, som både är ett slags biografi och en bok som i fyndigt formulerade cirklar rör sig kring politik, fördomar, vänskapsband och annat som konstituerar en människa. Inte minst viktigt ter sig det omfattande kapitlet om hur antisemitismen såg ut i den tidens Sverige, och hur Levertin drabbades och själv - skickligt och kallt - hanterade den. Men det är ändå Shachars egna resonemang om samtiden som griper mig djupast, därför att de tecknar en bild av ett land - vårt eget - och en västerländsk civilisation som befinner sig i utförsbacke. Shachar pekar inte minst på några av de faktorer som är till men för skriftkulturen, läsandet och därmed bildningen: "I läsningen förenades nytta och nöje år 1900 till kulturens vinning. Idag konspirerar omständigheterna till ytlighetens förmån. Svenskars tonår är späckade med distraktioner: en oavbruten virvel av pipande apparater, brusande öronsnäckor, spel, telefoner, knappar, signaler, blinkande menyer, bilder, sport, rock, reklam och rubriker med ohöljt sexuellt budskap." Detta, menar författaren, innebär att "vi är på väg att pantsätta vår bättre jag för korta irrbloss av stimulans" och det "frestar oss att lösa in våra planer och vårt allvar mot en ny dos distraktion." Nathan Shachar har lyckats med konststycket att skriva både en författarbiografi och en kulturpolitiskt brandfackla som äter sig in i vår samtids allvarligaste problem. Jag är tacksam för den boken.

I ett slags upplysningstradition - baserad på just kunskap och kultur - verkar somaliskfödda Ayaan Hirsi Ali, tills för inte så länge sedan politiskt verksam i Holland men numera bosatt i USA. I hennes självbiografi får vi möta en kvinna som gått igenom saker de flesta av oss inte ens kan göra sig en föreställning om; ett afrikanskt förtryck baserat på stam och klan, där kvinnan inte har någon talan och där hennes könsorgan stympas i någon högre ordnings tjänst. Det märkvärdiga med henne är att hon hade kraft och mod nog att fly från detta och ett planerat tvångsäktenskap. I Holland lärde hon sig vad medborgaranda och demokrati består av och hennes sätt att nyttja friheten - som just en fri människa - retade mest av allt hennes landsmän som såg henne som "otrogen", men så småningom också holländare som i sin ängslan började rädas hennes frispråkighet. Den film hon gjorde tillsammans med Theo van Gogh, Submission, fick katastrofala följder, då regissören mördades av en ung fanatisk islamist. Ali känner stor skuld över det inträffade, men menar att tystnad och följsamhet inte är ett sätt att möta fanatismen. Bara den fria människans fria röst kan leda oss framåt. Ayyan Hirsi Ali är en kvinna jag både respekterar och djupt beundrar, hon kan vara en förebild för oss alla, och hennes bok är ett nödvändigt salt i samtiden.

Jesper Huor fick möta ett samhälle likt det Ali vuxit upp i, fast, om nu det är möjligt att säga så, tusen gånger värre, nämligen det Kambodja som styrdes av Pol Pot under det djupt ironiska namnet Demokratiska Kampuchea. Huors far var en av de röda khmererna, verksam vid den kambodjanska ambassaden i forna Östberlin, där hans svenska mamma förälskade sig i honom och födde deras gemensamma barn. Jesper fick bara en kort tid med sin pappa Someth Huhor, som 1977 kallades hem till dödens fält och ganska snart själv blev mördad av sina gamla revolutionskamrater. Jesper Huor reser i pappans fotspår för att utröna vilket öde han gick till mötes och för att försöka förstå lite av vad 1970-talets revolutionsromantik kunde leda till. Det är en sorglig, gripande och mycket fin bok skriven av en ung svensk man som söker sin halva kambodjanska identitet.

Det Iran som styrs av mullorna är ett samhälle i samma anda. En enda sanning får råda och det är prästernas. I sådana samhällen växer det dock alltid fram små fickor av motstånd. Jag har nu läst två nya böcker som berättar om detta Iran, en skriven inifrån och en utifrån. Jag börjar med Nobelpristagaren Shirin Ebadi, också en av dessa kämpande kvinnor som vägrar vika sig för makten. Hennes berättelse "om kamp, revolution och hopp" är ett vittnesbörd som man bör ta del av, inte minst därför att Ebadis erfarenhet vittnar om hur människor faktiskt gör motstånd, trots det ständiga hoten från maktens utsända. Men minst lika spännande blir det att följa den värmländske författaren och bildkonstnären Lars Lerin på hans iranska resa. Lerin är Sveriges främste nu levande akvarellist med ett stort antal verk och böcker bakom sig. Hans egensinniga stil, skruvade humor och melankoli har alltid tilltalat mig, och när han gör böcker från utlandsresor är han som bäst. I Teheran gör han det mest förbjudna: söker kontakt med andra homosexuella män och inleder också en relation. Han leker med elden och ger sig alltid längst ut på kanten. Men han målar också den iranska vardagen, berättar om möten med människor och hur andra svenska intellektuella i gruppen reagerar på förtrycket (han citerar då och då författarinnan Agneta Klingspor som är rasande över mullornas förtryck av kvinnor och man kan bara sympatisera med hennes vrede).

Orhan Pamuk, 2006 års nobelpristagare i litteratur, är en av mina favoriter och jag har tidigare här i Astra Nova skrivit om hans roman Snö. Idag vill jag helt kort beröra hans fantastiska bok om hemstaden Istanbul. "Mitt eget skapande kräver att jag stannar i samma stad, på samma gata, i samma hus, betraktar samma utsikt" skriver Pamuk och säger att han "har accepterat den stad jag föddes i på samma sätt som jag har accepterat min kropp". Hans bok är en rik vandring bland minnen, möten, människor och varje text berikas av det stora och originella bildurvalet.

För att stanna i denna del av världen tar jag mig nu till Casablanca, där Tahir Shah skaffat sig ett hus, Kalifens hus för att vara exakt. Shah är född i en angloafghansk familj och har alltså inga arabiska rötter, men något drev honom till Casablanca och Dar Khalifa med de två barnen och frun. Han vet naturligtvis ingenting om de problem det kommer att innebära utan köper med gott mod. Vill man läsa en enda bok om kulturella och sociala kollisioner och därtill få en mängd doftande intryck från den nordafrikanska, arabiska miljön ska man inte tveka, för här finns boken!

Den svenske konstnären Ivan Aguéli ((1869 - 1917) var en av många som liksom Shah fascinerades av den arabiska världen. Hans målningar och berättelser från denna värld är oupphörligen fascinerande. Själv konverterade Aguéli till islam. Det behöver man inte göra för att njuta av hans fantastiska bildvärld i det praktverk som nu utkommit i samband med den stora utställningen med hans verk på Prins Eugens Waldemarsudde. Förutom det rika bildmaterialet kan vi i denna bok ta del av intressanta essäer av Hans Henrik Brummer, Victoria Wessel, Mohamed Omar och flera andra. "Målarkonsten är inte ett ogudaktigt försök att göra något bättre än Skaparen, utan ett sätt att förstå hans verk och att finna Skaparen i skapelsen, att se enheten, harmonin och balansen i tingen och skenvärldens mångfald" skrev Aguéli själv.

Tillbaka till Europa från den sandgula nordafrikanska, muslimska världen, åker jag med Victor Sebestyen, en brittisk journalist som skildrar vad som hände under det ungerska upproret 1956 och den därpå följande brutala inmarschen av sovjetiskt pansar. Om inte annat bör man läsa den här boken som en påminnelse om hur supermakternas politik alltid påverkar oss i våra liv, för somliga mycket brutalt och handgripligt, för andra som en skugga och en varning. Sovjetunionen var en supermakt som höll grannländer i ett järngrepp, USA är en sådan supermakt idag, Ryssland försöker återvända till fornstora dagar med hot mot forna sovjetrepubliker eller direkt militärt våld som mot Tjetjenien. Att Kina nu seglar upp som en ny ekonomisk och militär supermakt gör inte framtidsutsikterna så särskilt mycket ljusare. Just därför är Sebestyens bok viktig.

Marguerite Duras var i mina ögon en av de viktiga författarinnor som lyckades förena det europeiska med det asiatiska. Uppvuxen i Indokina och sedan som vuxen verksam i Frankrike slog hon alltid en bro mellan de två kontinenterna och använde sig oupphörligen av barn- och ungdomsårens erfarenheter.

Nu har ett nytt verk utkommit av hennes på svenska, och det är en stor glädje att kunna berätta att Fartyget Night är en mycket typisk, och därför högst läsvärd Duras. Boken går tillbaka på 1970-talet och författarinnans stora kärlek till filmkonsten. I Fartyget Night återfinns ett slags prosaversioner av ett filmmanuskript. Det blir mycket laddat och förtätat. Boken är tryckt med vita bokstäver på svart papper och redan det understryker vilket slags stämning dialogerna förs i. En kvinna och en man samtalar i telefon, de är ett älskande par, men mannen lyder helt under kvinnans regler. Det är bara hon som får ringa upp, han vet varken vad hon heter eller vad hon har för telefonnummer. I detta drama kan man vistas som man också vistats i romanerna av Marguerite Duras.

Hur var det nu Gudbergur Bergsson sa? Jo: Man bär utlandet inom sig. Och det mest fantastiska med att läsa romaner och dokumentära böcker från fjärran länder är att bilderna, minnena, smakerna och intrycken blir en del av just detta utland. Man bär det inom sig, man återvänder dit i böckerna och ibland blir längtan så stor att en bok kan inspirera till en rent fysisk förflyttning. Är inte det en av litteraturens riktigt stora sidor? För mig är det så. Oavsett om jag reser i soffan, sängen eller med ett tåg eller ett flygplan förblir jag tacksam mot dessa märkliga ting som kallas böcker!

God läsning önskar jag er, som alltid!

Thomas Nydahl

 Böcker som nämns
Ivan Aguéli: Prins Eugens Waldemarsudde (bokförlag: Atlantis)
Ayyan Hirsi Ali: En fri röst, översättning av Mattias Göthe och Örjan Sjögren (Bonniers Fakta)
Gudbergur Bergsson: En sten som havet slipar, samt Far och mor och barndomens magi, båda böckerna översatta av Inge Knutsson (bokförlag: Atlantis)
Marguerite Duras: Fartyget Night , översättning av Helena Eriksson och Jonas J Magnusson (Bokförlag: Modernista)
Shirin Ebadi: Mitt Iran, översättning av Karin Andrae (Bokförlag: Prisma)
Jesper Huor: Sista resan till Phnom Penh (Bokförlag: Ordfront)
Lars Lerin: Allt utom regn, intryck från Iran (Bokförlag: Natur och Kultur)
Orhan Pamuk: Istanbul, minnen av en stad, översättning av Tomas Håkansson (Bokförlag: Norstedts)
Victor Sebestyen: Ungernrevolten 1956, översättning av Mia Mårtensson (Bokförlag: Prisma)
Nathan Shachar: Blodseld och nordisk längtan (Bokförlag: Atlantis)
Tahir Shah: Kalifens hus, översättning av Eva Haskå (Bokförlag: Prisma)

Ur arkivet

view_module reorder

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | Lund har allt utom vatten | 04 januari, 2013

En hobbit, tretton dvärgar och möjligen en drake på slutet

Regissören Peter Jackson är igen aktuell med ytterligare ett mastodontverk. Efter trilogin ”Sagan om Ringen”, har det nu blivit dags för Peter Jackson att ta sig an ”Hobbiten” som även ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 09 januari, 2013

Foto: Johan Werkmäster

Jeansens historia börjar i Bayern

Jeansen föddes inte i Bayern. Det gjorde däremot dess skapare Levi Strauss, närmare bestämt i Buttenheim i forna stamhertigdömet Franken i den tyska delstatens norra trakt. Hans barndomshem på Marktstrasse ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 13 februari, 2016

Foto Gilda Melodia

Inuti och inpå huden

Religionen skulle försvinna, trodde tänkare som Emile Durkheim och Karl Marx. Människan skulle frigöra sig. I dagens samhälle ser vi en förändring från människa som samhällsvarelse till individ, som hellre ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om religionen | 14 oktober, 2015

Veckan från hyllan. Vecka 12-2013

Det har valts en ny påve, alltid en spännande och viktig tilldragelse, i synnerhet som själva valet har sina egna mycket speciella ceremonier och tillvägagångssätt. Själva valet kallas för konklav, conclave ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 16 mars, 2013

Hector Berlioz. Lithographie de Charles Baugniet

Med både måttlösa och tygellösa känslor

Även om Berlioz' personlighet framstår som mindre sympatisk, kan ingen frånta honom äran av att ha skapat ett musikstycke som i högsta grad angår även vår tids människor.

Av: Eva-Karin Josefson | Kulturreportage | 23 december, 2015

Den indre sammenhengen mellom venting og følelser

Innledning Emnet for artikkelen min er den begrepsmessige sammenhengen mellom venting og følelser. Resonnementet mitt er slik. For det første, venting som fenomen må læres, venting faller ikke under studiet av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 september, 2013

Veckan från hyllan. Vecka 21-2013

Veckans megahändelse, och pseudo dito, är utan tvekan Eurovisionsschlagerfestivalen i Malmö. Gapigt, glittrigt, hurtfriskt, inställsamt och utslätat. Ett evenemang som säger ganska mycket om vår tid. Och så har Arktiska rådet ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 18 Maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.