Reformvänlig munk söker nunna för äktenskap

Det var i Eisleben det hände: Det är knappt man kan urskilja kyrktornen på St. Andreakyrkan. Dimman ligger tät. Ändå var det här som det började. I en sömning småstad ...

Av: Mathias Jansson | 08 november, 2011
Resereportage

Denna dag ett liv Essä i fragment

En humanism. Självkännedom, insikten om det existensiellt lika som förutsättning, tillsammans med psykologisk fantasi och inlevelse. Inte vara en ovanpå flytande ”humanitarian”, utan använda sin erfarenhet för att förstå vad ...

Av: Gunnar Lundin | 06 november, 2013
Essäer

Mikael Enchell. Foto Cata Portin

Filosemiten Mikael Enckell

”Vad du icke vill att din nästa skall göra dig, det skall du icke göra honom. Det är hela Toran, allt annat är tillämpningar. Gack och studera!” ”Om icke ...

Av: Gunnar Lundin | 02 oktober, 2016
Agora - filosofiska essäer

Kulturförbittring II

Eftersom de värden som vi har haft hittills alltså drar sina slutliga följden, eftersom nihilism utgör den yttersta logiska slutsatsen av våra stora värden och ideal - eftersom vi måste ...

Av: Freke Räihä | 30 december, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sensommar i Beit Jala



 

Ett böljande landskapDen 20 och 21 september 2010 hölls den första "Festival des villes pour la Paix" ("Städernas festival för Freden") i Palestina, samorganiserad av städerna Beit Jala (Västbanken), Jena (Tyskland) och Aubervilliers (Frankrike). Marc Guerrien, folkvald från Aubervilliers, deltog i den franska delegationen. Han delar med sig av sina intryck från vistelsen på Helig Mark.

Denna söndagskväll i slutet av september erbjuder nedstigningen över Tel Aviv en enastående syn.

Längs havet, över den israeliska metropolen med dess stora artärer, dess moderna skyskrapor framkallar panoramavyn beundran för det vandrande judiska folket, ursprungligen till stor del komna från Europa och som på några få decennier lyckats bygga upp en avancerad ekonomi och ett samhälle på denna orientaliska sida av Medelhavsbassängen. Väl på flygplatsen, mitt bland hopen av avslappnade turister eller jäktade affärsmän, känner sig europén snarast som i en välbekant miljö. Likväl påminner de allestädes närvaron av ortodoxt troende, mycket upptagna under denna period av religiösa högtider (vi befinner oss denna den 19 september mellan högtiderna Yom Kippur och Sukkot) besökaren om att även om Israel i många hänseenden liknar ett stycke av Europa, förblir det icke desto mindre ett säreget land. Besökaren blir sålunda mycket snabbt förbryllad över den nästan totala frånvaron av araber inom ett område som ändå är huvudentrén det territorium där israeler och palestinier samexisterar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Denna kväll får vi vänta flera timmar i den stora hallen till den internationella flygplatsen Ben Gourion på den palestinske chaufför som kommunfullmäktige, vår värd i Beit Jala, skulle skicka oss. Han kommer aldrig. Vi får veta att han av allt att döma inte har kunnat passera säkerhetskontrollerna vid infarten till flygplatszonen, detta av en anledning som förblir oss okänd. Slutligen kommer en annan chaufför och hämtar oss vid tvåtiden på natten. Färden från Väst till Öst i detta lilla kuperade område som liknar ett tempererat tropiskt paradis fördröjs på grund av det förvägrade tillträdet till en check point. Detta tvingar oss att ta en omväg och ger oss på samma gång en inblick i de svårigheter som palestinierna dagligen kan stöta på under sina förflyttningar. Vid fyratiden på morgonen, i sötman av en vacker, stjärnklar natt, anländer vi dock till vårt hotell i Beit Jala. Vi somnar i samma ögonblick, till ljudet av grannmoskéns böneutropare, ett ljud som är tillräckligt mjukt för att inte störa en välförtjänt sömn.

Födelseplatsen i Betlehem, mitt emot FödelsekyrkanEfter en mycket kort natt ägnas förmiddagen denna måndag den 20 september åt musikernas förberedelser inför festivalen som ska börja under eftermiddagen. Efter kaffe med Jacques Salvator i sällskap av vår värd Raji Zeidan, Beit Jalas borgmästare, och en frukost som vi delar med Albrecht Schröter, Jenas borgmästare, ges det en möjlighet att gå på upptäcksfärd i staden alldeles intill, Betlehem. Beit Jala och Betlehem utgör nämligen ett enda distrikt och ingår i samma urbana enhet, så att det inte behövs mer än några minuter i bil för att komma till den välkända Födelsekyrkan i hjärtat av en gammal stad där kristna och muslimska araber tycks leva i harmoni och de få tyska, ryska, italienska, spanska eller polska turisterna smälter in helt tyst. Man lägger för övrigt genast märke till det lugn som råder här och till den fredliga och vänliga läggningen hos invånarna. De tycks ha en stor värdighet, medan man skulle kunna förvänta sig något annat om man tar i beaktande den extremt spända politiska situationen, komplikationer i vardagen och våldsbilder som når oss från den här delen av världen. Vilken kontrast mellan dessa bilder och det upphöjda lugn som man kan känna här, men kanske handlar det här helt enkelt om det tillstånd som karaktäriserar "cyklonens mitt" ... I vilket fall som helst är en sak säker: när man ser det angenäma levnadssättet, landskapens skönhet, klimatets behagliga karaktär och, naturligtvis, det historiska och kulturella arvets rikedom, förstår man bättre varför alla samfund som lever på detta stycke jord är så fästa vid det.

Till lunch är vi inbjudna till Women's Child Care Societys lokaler i Beit Jala där vi får tillfälle att dela en förträfflig traditionell palestinsk måltid tillsammans med de delegationer som bjudits in till festivalen samt olika lokala samhällsaktörer. Falafel, fyllda grönsaker, munkar, humus, sallader och raffinerade pepparsorter gifter sig perfekt med den ljusa ölen från Taybeh, bryggd i Ramallahregionen, som utgör våra palestinska värdars stolthet. De lyckliga över att se den entusiasm som deras inbjudna gäster, bland dem de känsliga tyska konnässörerna, visar när de smakar på den. Under eftermiddagen kan Festivalen i egentlig mening börja. I närvaro av guvernören för Betlehemdistriktet och av skaran poliser som beledsagar honom invigs de vackra skapelser som tillverkats tack vare internationellt stöd, i synnerhet från den autonoma provinsen Trente i Italien. Förutom kuratorn från le Conservatoire d'Aubervilliers-La Courneuve som tolkar klassisk musik för oss, men som i denna kontext snarare klingar exotiskt, får vi nöjet att bevista en kostymerad parad som återger den traditionella klädseln från var och en av Palestinas regioner.

Separationsmuren, här i området mellan Jerusalem och BetlehemDet ger i förbifarten anledning till att konstatera att Palestinas kulturella gränser, för våra värdar, inte nödvändigtvis håller sig till Jerusalem, Betlehem, Ramallah eller Hebron, utan gott och väl täcker summan av territoriet från det gamla brittiska mandatet. Man snuddar vid det slags detalj, skenbart bagatellartad men på djupet symbolisk, som gör det möjligt för en att bättre förstå de svårigheter som fortfarande finns att övervinna innan ett nödvändigt ömsesidigt förtroende för ett sant ömsesidigt erkännande kan upprättas. Man börjar i det ögonblicket befara att en hållbar fredlig lösning, så länge illusionen om ett "Stort Israel" liksom av ett "Helt befriat Palestina" fortsätter att förfölja somliga själar, är svår att finna.

Hur det än må vara med den saken fortgår festivalen - som invigs av tal hållna av de tre borgmästarna från de associerade städerna - i en god anda. Det kulturella centrum där konserterna äger rum gränsar till en trevlig park med en frodig växtlighet där staden Beit Jala för övrigt meddelar att man kommer att placera en plakett som förevigar samarbetet med Aubervilliers och Jena. Denna goda kvalitetsutrustning är långt ifrån unik i distriktet och man iakttar, i största allmänhet, vikten av internationell hjälp som bidrar till den goda utrustningsnivå och materiella komfort som man kan lägga märke till hos invånarna i regionen. Likväl är detta inte tillräckligt för att det skall få en att glömma de svårigheter som är knutna till hindren mot rörelsefrihet och den rädsla som palestinierna känner över att se sin mark ockuperas av koloniseringen.

Ur den här synvinkeln har det organiserade besöket vid tiden för den 21 september varit ganska talande. För de franska och tyska delegationerna, som åkte dit med buss, handlade det först och främst om en bedrövelse över att inte kunna beledsagas av sina palestinska värdar. För dem är det absolut nödvändigt att förfoga över ett tillstånd för att bege sig till Jerusalem, beläget endast några kilometer från Beit Jala och Betlehem, fastän på andra sidan den separationsmur som Israel har företagit sig att bygga för att garantera sin säkerhet och sätta stop för attentaten som regelbundet sårade landet i början av 2000-talet. Även om var och en kan förstå de skäl som israelerna anför, inräknat upptrappningen av våld som utmärker den senaste perioden med mångdubblingen av självmordsattentat som varit särskilt traumatiserande för judarna, så kvarstår det icke desto mindre att olustkänslan finns där: den lätthet med vilken individer med arabiskt utseende skrupulöst och systematiskt kontrolleras, medan vi själva passerar utan några svårigheter, är skriande för den utländske besökaren. Man känner sig dyster när man fortsätter längs vägen, efter genomfarten vid denna egendomliga inre gräns, och när man tittar på detta gigantiska skärsår som den höga muren på tolv meter bildar och som vanställer det olivträdsplanterade kullandskap i vilket det vackra Jerusalem är beläget. I alla händelser kan en känsla av slöseri inte göra annat än få överhanden över alla beundrare av detta universalarvegodssmycke, naturligtvis måna om bevarandet av dess naturliga och mänskliga miljö.

Israeliska flaggor vajar framför moskéernas kupoler i JerusalemTy väl framme i Jerusalem är det en verklig lycka att låta sig förloras i labyrinten av gränder i en gammal stad av obeskrivbar charm där de majestätiska monumenten, som dedicerats tre stora monoteistiska religioner, perfekt sammansmälter med mängden av vackra stenbyggnader som bevarats under tidernas lopp. Denna plats där judar, kristna och muslimer tycks samexistera fredligt i en sedan sekler så gott som oförändrad miljö, är likväl den i världen där frågan om bevarandet av mänsklighetens arvegods är mest akut. Då man promenerar på huvudstråken i denna urbana klenod, önskar man spontant dess bevarande och dess beskydd och man känner naturligtvis tacksamhet gentemot alla dem som bidrar till det. Men en fråga uppstår genast: hur långt kan man gå för att bevara och skydda denna gemensamma skatt? I en region som ur en numerär synvinkel är i majoritet muslimsk, skapar bevarandet av en jämvikt mellan Jerusalems tre stora kulturella komponenter naturligtvis en förskjutning i förhållande till den demografiska samtida verkligheten. Genom att besöka denna högst symboliska plats förstår man hur mycket fruktan att liksom se sig själv "översvämmad" av den muslimska befolkningens uppsving delvis kan vara ursprunget till det hinder mot rörelsefriheten som upprättats av Israel och som av araberna i allmänhet och av muslimerna i synnerhet, följdriktigt uppfattas som djupa orättvisor.

Man uppfattar också tydligt arabernas oförståelse för Israels kolonisationspolitik i regionen kring Jerusalem och för den ojämlika karaktären i behandling av människor som de facto etablerat sig. Och det är i denna stund som man anar att utan stabilitet och vidmakthållen demografisk jämvikt, utan ifrågasättande av kolonisationen å ena sidan och utan ett avtagande av befolkningsökningen å den andra, kommer förtroendet och den jämlika behandlingen att bli svåra att etablera och politiska hållbara lösningar förbli svåra att hitta, med varje gemenskap som är rädd för att se sig själv bli "översvämmad av" den andra. Det är i alla händelser svårt att förstå de politiska spänningar som korsar regionen utan att ha i åtanke att totaliteten av detta lilla territorium har känt till ett verkligt "demografiskt uppsving" under de senaste decennierna, från 1,9 miljoner invånare vid tiden för delningen 1947 (med en tredjedel judar vid den tiden) till cirka tolv miljoner idag (ungefär rättvist fördelade mellan de nära sex miljoner judar och de sex miljoner araber som är spridda mellan Israel, Gaza och Västbanken - utan att räkna de några miljoner palestinier som befinner sig i exil i utlandet).

Vid återkomsten till Beit Jala träffar vi, vid sidan av det officiella besöket, under början av eftermiddagen och tillsammans med Jacques Salvador och Ralf Hofmann, flera representanter för föreningar som stöttas av bland andra Aubervilliers men som ibland hyser ett komplext förhållande till de lokala myndigheterna. I själva verket är det i detta "palestinska styre" som liknar ett förebådande av en Stat men som ännu inte är någon och vars ekonomi är mycket beroende av internationell hjälp naturligtvis svårt att tillämpa skisser som är jämförbara med våra europeiska demokratiers. Frågan om representativitet visar sig ha kringgåtts både genom svårigheten att skapa ett demokratiskt system i avsaknad av statliga institutioner och verklig politisk självständighet och genom inflytande av föreningar som understöds av hjälp som kommer direkt från utlandet. Man ser i alla händelser en skymt av alla de svårigheter som kan uppstå i fråga om lokalt styre i en ekonomi där en stor del av kapitalet kommer utifrån och där den inre aktiviteten missgynnas av hinder mot fri rörelse av tillgångar och personer, vilket är särskilt bestraffande i en kontext av samtida globaliserad ekonomi.

Som upplösning på festivalen tisdagen den 21 september, under en soaré som var så trevlig att man hade svårt att komma ihåg att den hos oss märker ut höstens början, tog Beit Jalas borgmästare, åtföljd av sin kommunfullmäktige och av representanter från den lokala ekonomiska sfären, emot oss på en restaurang belägen på stadens höjder för en traditionell palestinsk middag som anordnats till vår ära. Det hjärtliga välkomnande som gjordes oss vid detta tillfälle tillät de konstnärliga grupperna att en sista gång uttrycka sig i musik och med gott humör och åt borgmästarna att hedra organisatörerna av en händelse som är berättigad att upprepas.

Följande morgon gör vi ett sista besök, denna gång på Betlehem Arab Society for Rehabilitation, beläget på Beit Jalas höjder. Det är framför allt med denna institution som Jacques Salvator på 90-talet, tillsammans med den dåvarande borgmästaren Jack Ralite, hade framkastat några av grunderna för partnerskapet mellan de två städerna. För att ge kraft åt besöket vid detta multifunktionella rehabilitationscenter som tar emot patienter som kommer från hela Västbanken och från Gaza, gav oss tillträdet till taket på denna byggnad en panoramavy över dalen, tom från konstruktioner, som separerar Beit Jala från den israeliska Gilokolonin, högt uppe på toppen av kullen som trotsar några kilometer därifrån. Det är en slående syn som konstruktionen av muren framkallar, inte omkring Gilo, inte heller i mitten av dalen, men väl runt Beit Jala, vilket hos de arabiska invånarna i staden väcker en oro över att se sig själva stängas in, allt medan man låter sig översvävas av hotet, verkligt eller inbillat, om en framtida intensifiering av en kolonisering av no man's land, på så sätt gjord till helig mark.

Jacques Salvator och Marc Guerrien i Beit Jala. Foto: fotograf okänd. Innehas av Marc GuerrienVid slutet av denna vistelse i Beit Jala kan man inte annat än att känna sig brutalt interpellerad av kontrasten mellan den idylliska ram och den fridfulla stämning som å ena sidan emanerar från denna plats och dess invånare och, å andra sidan, de synbara märken av en konflikt som ibland ger intryck av att vara ändlös och komplicerar det dagliga livet för så många personer. Komplexiteten av intressena som står på spel, deras högre symboliska dimensioner och deras internationella förgreningar, förbjuder lättvindiga domar. Men det hindrar en inte från att intressera sig för det och att, var och en på sin nivå men utan att tappa bort sig i de stora diskurserna, försöka spela en positiv och konstruktiv roll där han kan. Detta är Aubervilliers måttfulla inställning, genom att försöka att med ödmjukhet förstå vars och ens synvinkel. Det är i denna anda som Jacques Salvator under vistelsen upprepade sin önskan om att i framtiden på ett eller annat sätt se en israelisk stad associerad i det partnerskap som förenar Aubervilliers med Jena och Beit Jala. Idén är svår att konkretisera, hindren många från varje sida, men man måste försöka se till så att det kan lyckas.

I en optimistisk fotnot, som den gode ättling till Händel han är, påminde borgmästaren av Jena i sitt tal om att han själv med sina egna ögon hade sett en känd separationsmur som skar av hans land från resterande del av världen falla. Kontexten här är inte jämförbar och det som står på spel naturligtvis annorlunda, kanske är den på djupet av situationen ännu inte tillräckligt mogen för det: utgången under de kommande dagarna i cykeln av israelisk-palestinska förhandlingar som påbörjats denna sommar (sommaren 2010, övers. anm.) av Washington, med europeiska diplomaters stöd, kommer att ge svarselement till denna fråga. Men man kan inte annat än önska och försöka handla där det är möjligt för att förutsättningar skall skapas för att kunna lösa denna situation, för att det ömsesidiga samarbetet och erkännandet uppriktigt och varaktigt kan etableras och för att regionen till slut skall kunna leva i fred med gränser som erkänts av alla parter. Alltså, precis som Aubervilliers borgmästare sade som avslutning på Beit Jalas festival: inget tvivel om att ingen kommer att se något opassande i att man, inför de nästa upplagorna av denna festival, inte längre måste samlas för att demonstrera för Freden utan för det blotta nöjet att festa tillsammans.

Marc Guerrien
Översättning: Anna Nyman
Granskning Ingela Guerrien
Foto: Marc Guerrien

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam

I. Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp. Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag ...

Av: Peter Lucas Erixon | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

Varför skrev De Geer inte 'fitta' på fanan? En konst- och kulturessä

När konstnären Carl Johan De Geer 1967 skrev det köttiga substantivet 'kuken' på svenska fanan begick han inte bara rikssymbolsbrott utan också det mera könsmaktsteoretiska brottet aktiv manschauvinism som förpassade ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 05 Maj, 2012

Loserförfattarfabrikens bläckdirektören in spe personporrträttet

  Nöring, f. övrigt avlägset anförvantande(skrivmaskins)bandet till den förmögna och oresonliga familjen Stoff, bläckdirektör in spe för Loserförfattarfabrikens vidräkning, ur den självanställningsregistreingsmaskinen finns noterat 1650 dyker patronymen Nöring (Stoff) opp i annalerna, parentesens betydelse än ...

Av: Stefan Hammarén, Christofer Nöring | Stefan Hammarén | 25 mars, 2013

Louise Brooks, varken ängel eller hora

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan.Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar pianist ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om film | 10 februari, 2012

Vanitas och andra existentiella dataspel

Döden är alltid närvarande i dataspel. En energimätare som hastigt faller, en symbol som blinkar till i övre hörnet och försvinner. Du kan bli skjuten, knivhuggen, bränd, sprängd eller överkörd ...

Av: Mathias Jansson | Essäer | 25 september, 2010

Wittgensteins förhållningssätt mellan poesi, filosofi och musik

Han betraktar henne och ser hennes ansikte, som om vore det täckt av en tunn ljus slöja, knappast verklig. Han är böjd över sig själv, det intet som väntar, han ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2017

Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko Wikipedia

”Och trasten blåste på de dödas ben med sin sång”

Tomas Tranströmer har gått ur tiden. Mitt hjärta sörjer en av världens mest betydande poeter. När en poet dör blir världen fattigare. Hur många verkliga poeter kan mänskligheten visa under ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 27 mars, 2015

Vem är Jørgen Leth?

Tillfällena när den danske filmaren och skribenten Jørgen Leth kommit på tal i svensk media är lätträknade, detta trots att han nog får räknas till en av de största levande ...

Av: Per Brunskog | Konstens porträtt | 19 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.