Den finska konsten, mellan modernism och tradition

Historiskt är Finland en avkrok, en väg genom skogen mellan Stockholm och S:t Petersburg, en del av Sverige i sex hundra år och under ryskt styre i drygt hundra …Man ...

Av: Niels Hebert | 16 juni, 2008
Essäer om konst

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | 01 november, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Gioacchino Rossini för trettionde gången

I år firar man 30-årsjubileum av Rossini-festivalen i Pesaro, förra gången jag var där firade man 25-årsjubileum. Jag får väl åka dit om fem år igen för att upprätthålla traditionen ...

Av: Ulf Stenberg | 22 augusti, 2009
Reportage om scenkonst

Några hjältar inom bokbranschen

  Några hjältar inom bokbranschen Nikanor Teratologen porträtterar de tre bokförlagen Murbräckan, Leopard och Historiska Media och deras utgivning under 2007. Det blir enligt min mening allt tydligare att det i Sverige ...

Av: Nikanor Teratologen | 25 september, 2007
Kulturreportage

TK - Topp tre för 2010



Gott nytt år 2011!
Acid Mothers Temple gör sig alltid bra på en årsbästalista. Så även 2010. Foto: Carl Abrahamsson2010 var egentligen inte så dumt det heller. Vi ska inte vara sämre eller mindre töntiga än andra publikationer. Därför... En årsbästalista från vår trogna musikstab av subjektiva objektivister!

Carl Abrahamsson:

 

Skivor

Warpaint:  "The Fool"

Fyra iskallt heta Los Angeles-tjejer som flyttar drömsk engelsk 80-tals-new wave och Martin Hannett-flörtande till LA anno 2010. Suggererande insikter, psykedeliska resonemang, perfekt producerade låtar som fungerar lika bra var för sig som i en helhet. Med ett distinkt marijuanapatos och fenomenalt bra låtar tog dessa tjejer sig högt upp, hela vägen till toppen av min lista. Och det ska mycket till för att kunna peta ned den här skivan därifrån - det lär nog dröja till dess deras egen uppföljare kommer.

Ectoplasm Girls: "Ectoplasm Girls"

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Systrarna Nadine och Tanya Byrne pendlar mellan Death Valley i Kalifornien 1969 och någon olaglig sned-rave i utkanterna av Berlin. Men allt är bara en mörk sagodröm och psykisk terrorism i utsökt pralinform. Det här är perfekt musik i gränslandet mellan dröm och mardröm, med innovativa och spontana tvära kast. Väldigt nära förstaplatsen.

Dungen: "Skit i allt"

Som vanligt i Dungens fall, en skiva som växer och växer och växer. Sublima poplåtar, dynamiska arrangemang, osedvanligt avskalad produktion, sedvanligt socialrealistisk-psykedeliska texter och ett fläckfritt framförande av Gustav Ejstes & co. Ingen skapar osannolikt hypnotisk popmusik så bra som Dungen och alla deras framgångar är verkligen välförtjänta. Om och om och om igen.

Live

Iggy & The Stooges, Hammersmith Apollo, London, 2:a maj 2010

"Raw power"-skivan i helhet live, med James Williamson på gitarr - som sig bör. Ofattbart tajt och skönt aggressivt, med Iggy som en uppskruvad mekanisk leksak med läderhud och Williamson som gitarrgud med några decenniers uppdämd extas serverad på ett rockhistoriskt bräde. Bättre än vad jag någonsin hade hoppas på. Paradoxalt nog var förbandet Suicide ofattbart dåliga och framförde årets sämsta konsert. Vilken kväll!

Acid Mothers Temple, Kset, Zagreb, 2:a november 2010

Japanskt vansinne med denna besynnerliga powertrio (med betoning på "power"). Neonsprak, lysergiska hugskott, rockjazzpopfriform, exploderande kabukiteater i hippieform och en mycket stor portion humor - tror jag. Totalt anti-Butoh, eller inte?

Spectrum, Strand, Stockholm, 22:a oktober 2010

Trots en nästan klinisk ljudbild och alldeles för låg volym övertygade Pete Kember och hans kompmusiker Stockholm om att det bara finns en officiell, auktoriserad och sonorisk tremolo-neoblues-drone-langare som gäller. Just det, Spectrum.

Viktor Andersson:

Skivor

Beach House: "Teen Dream"

"Teen Dream" är inte bara är årets bästa album, utan också årets utan tvekan vackraste. Lika vackert som en vinter. Även fastän det släpptes i början av året, ja redan i januari, så har det hållit genom varje årstid, och med snöns återkomst bara vuxit.
Bandets tredje studioalbum, där takten dragits ner. Lite långsammare, mycket bättre. Där sången ligger högre än musiken, tonerna liksom dröjer. Och ja, det är något med Victoria Legrands hesa pojkröst, den liksom söndergråtna, som man inte riktigt kan sätta fingret på.
Refrängerna är som nationalhymner till ungdomen, man anar symfoniorkestrar och väldiga körer. Ett sådant där album som går att lyssna på ensam, då man ligger på sängen om eftermiddagen. Är säker på att det är så här drömmar låtar.

Ariel Pink's Haunted Graffiti: "Before Today"

Ariel Pink tog adjö av Lo-fi, och valde istället att förvalta det amerikanska musikarvet, och skapade därmed en skiva med fantastiska bilstereolåtar, som passar lika bra på en bygdegårdsfest i obygden som på storstadsklubbarna, som väcker känslor hos envar.
"Before Today" är tidlös. Den skulle kunna kallas konceptskiva. Konceptet är den amerikanska musikhistorien, och det är ofrånkomligt att inte erkänna Ariel Pink's röst som en av vår tids stora amerikanska röster - det finns ingen genre han inte kan sjunga. Doo Wop, Hardcore, Funk, och allt innan, där emellan och efteråt. Må han fortsätta förvalta den, och inte dö en allt för tidig Rock'n'Roll död. Länge ska "Round And Round" ljuda på klubbarna, länge ska det amerikanska skriket strömma ur hans struphals.

Wild Nothing: "Gemini"

Lagom till sommaren släpptes debutalbumet "Gemini", och att lyssna på spåret "O Lilac", samtidigt som man spatserade längs med en syrenhäck, fick en att tro på naturens all skönhet.
Modern amerikansk collegelängtan, man hör liksom ljudet av bilarna som kör förbi på Highway 81, som går igenom bandets hemstad Blacksburg, Virginia. En man - Jack Tatum, står bakom detta vilda ingenting, som är en smältdegel av de olika sounden som rör sig över den väldiga amerikanska kontinenten. Skivan rymmer livsglädje vid sidan om självmord. Ambivalent ungdomligt.
Visst, här finns den ömtåliga sången och den trevande gitarren bland skogen av effekter - alla de tidsenliga ingredienserna - men det är ändå annorlunda på något vis. Någonstans finns ett varsel om ett renare ljud, om förändring, om någon som tar och kliver fram framför sin synt, medan gitarren blygsamt tar för sig mer, pö om pö.

Live

Beach House, Debaser Slussen, Stockholm, 27:e februari 2010

Visst, det kan bero på att man fick köa i ungefär två timmar för att ta sig in, på att man efter den långa väntan i ett iskallt Slussen helt enkelt inte kunde acceptera spelningen som annat än årets bästa. Men det kan också ha och göra med att så faktiskt var fallet; att den duon som jag anser gjort årets bästa skiva också gjorde den bästa spelningen på svensk mark.
Beach House scenrekvisita, tre ljuspyramider, som mest liknade vildvuxna svenska granar, är det stilrenaste jag någonsin sett på en scen, och skapade tillsammans med Victoria Legrands långa okammade lockar och Alex Scallys lilla svarta kostym, en rå estetisk upplevelse.
Det var vinterns sista helg, och man började känna av våren. Man trodde inte att det var sant, men låtarna från "Teen Dream" gjorde sig ännu bättre live. Drömmen blev verklighet. Beach House satte det svenska mörkret på flykt den kvällen.

Anna von Hausswolff, Bryggarsalen, Stockholm, 30:e november 2010

Kanske berodde det på att allting stämde den kvällen, eller på grund av Bryggarsalens stearinljusvärme i kontrast till tiotalet minusgrader på Norrtullsgatan, men den kvällen var som en uppenbarelse - någonting sparkade till hjärtat. Citerar mig själv: "Visste inte att unga kvinnor kunde känna sådär."
Lokalens fantastiska akustik, den prydliga bitterljuvt leende publikens tårfyllda ögon och von Hausswolffs kompband under ledning av gitarristen Daniel Ögren, gjorde så att jag glömde bort tiden, och befäste min kärlek till pianomusik - det enda som tycks lugna ner mig.
Missade Anna von Hausswolff under sommaren, hennes bejublade debut "Singing From The Grave". Det var först efter den där konserten på Bryggarslen som den började snurra hemma på skivspelaren, och det gör den fortfarande.

Leonard Cohen, Ericsson Globe, Stockholm, 8:e augusti 2010

Ja, att få höra Leonard Cohen utbrista i ett kallt och brustet "Halleluja", slår egentligen det mesta. Så är det. Även fastän konserten ägde rum inne i Globen; en byggnad som suger livslusten ur allt och alla som vistas inuti den, så glömde man för en stund bort var man befann sig. Musiken blev större än rummet.
Att få höra de där viktiga sångerna, även om de inte sjöngs med en rosslig zigenarröst, var på något sätt förlösande. Och när den då nästan sjuttiosexårige Cohen gick ner på knä framför sin jättelika orkester, och log som en tjugtvååring, då såg man alla hans åldrar framför sig.
Och när han av gammal vana, då han befinner sig Sverige, tillägnade "Take This Waltz" (en omskrivning av Federico García Lorcas dikt "Little Viennese Waltz) till sin numera avlidne diktarkollega och vän; svensken Göran Tunström, som höll Lorca, hans zigenarflickor och månar, nära sitt värmländska hjärta, då dånade det av fosterlandsapplåder, i vilka jag också instämde.

 

Evelina Malteson:

 

Skivor

Robyn: "Body Talk"-serien

Robyn är för tillfället Sveriges mest framgångsrika stjärna utanför fosterlandets gränser och har än en gång överträffat sig själv. Pop-drottningen har lyckats med konststycket att leverera tre plattor med minst en hitsingel på varje - inom ramen av 365 dagar. "Body Talk"-plattorna är alla moderna, smarta och dessutom fruktansvärt bra - både i hörlurarna på språng och i röken på dansgolvet.

Håkan Hellström: "2 steg från Paradise"

Jag har sagt det förr och säger det igen: Gamle Håkan gör aldrig sin publik besviken genom att ge poppare i alla åldrar precis vad de väntar sig. På "2 steg från Paradise" applicerar han dessutom en gnutta vuxen finess som gör att Håkan i all sin välkända Håkanhet fortfarande känns spännande. Nostalgi, eurofori och smart industri gör "2 steg från Paradise" till en av årets bästa plattor.

Belle & Sebastian: "Write about love"

Skotska Belle & Sebastian bidrog under året med plattan "Write about love" och ett glittrande pärlband av spår där man tog sig an uppgiften att gestalta känslans alla ansikten. Med bred instrumentbehärskning, ödmjuk ton och ett stjärnregn av välskrivna arrangemang levererar bandet utan tvekan en av årets vackraste skivor.

Peter Sjöblom:

Skivor

The Coral: "Butterfly House Acoustic"

I somras släppte The Coral albumet "Butterfly House", vilken följdes av ett antal väldigt uppskattade akustiska konserter. Som en följd av detta spelade de in hela skivan en gång till, avskalat och utan elektriska instrument. Resultet är andknipande vackert. Det är som om Merrell Fankhauser återupplivat sitt gamla band Mu och fått med Crosby, Stills & Nash som körsångare. Stämsången bländar, gitarrerna klingar och ringer i perfekt harmoni. Årets allra bästa skiva. Med marginal dessutom.

Robert Wyatt, Gilad Atzmon & Ros Stephen: "For the ghosts within"

Robert Wyatt tillhör inte dem som brukar misslyckas, och gör det inte heller när han tillsammans med ett par genom-musikaliska vänner framför ett antal jazzstandards, inramade av lika lekfulla som eleganta stråkarrangemang. Varmt och inbjudande med en av rockmusikens vackraste röster.

Azure Ray: "Drawing down the moon"

Azure Rays första skiva på många år är dessutom deras allra bästa. Skirt och serent men med dunkla underströmmar. Jag vågar påstå att bara en människa helt renons på fantasi och drömmar kan motstå "Drawing Down The Moons" lågmält förtrollande kraft.

Ur arkivet

view_module reorder

Tranströmersymposiet – Fåglarna säger ifrån om Nobelpristagaren

Torsdagen den sjätte går sannerligen till hävderna. Omtumlad av Akademiens besked åkte jag ut på landet för att låta höstvindarna svalka poetpannan. Men inte ens där ville vardagslugnet infinna sig ...

Av: Niklas Törnlund | Essäer om litteratur & böcker | 10 oktober, 2011

Det gnostiska Evangeliet om Judas

På frågan om varför religiösa eller filosofiska rörelser formulerar skapelsemyter eller kosmologiska system, ger myten ofta svaret på livets stora frågor. En helt annorlunda tolkning än den vi möter i ...

Av: Kristian Pella | Essäer om litteratur & böcker | 28 december, 2011

Versailles från korridorerna. Intervju med Benoît Jacquot

Filmen ”Farewell My Queen”av Benoît Jacquot är ett ganska kallt och tämligen oengagerat reportage om tre, fyra dagar under ödesåret 1789 i Versailles när den franska monarkin upphör. I centrum ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 30 november, 2012

Att återföda jaget i konsten. Om Pablo Picasso

Fostret var livlöst, lades åt sidan som dödfött. Don Salvador, Pablos farbror blåste cigarrök i näsborrarna på den nyfödde. Picasso vaknade till sin första verklighet. En ingång till existensen, iögonfallande ...

Av: Benny Holmberg | Övriga porträtt | 23 september, 2012

Aruba-minnena

Ett reportage av Björn Gustavsson om Aruba och det Karibiska havet

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 07 juli, 2017

Inte utan att man undrar hur de tänkte

Platåträskorna klapprade mot stengolvet när slöjdläraren kom springande. Han sög tag i min kompis, ruskade om och slängde in honom bland de brädor som staplats mot väggen i korridoren utanför ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 17 januari, 2014

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna   Nina Bouraoui. Foto: Elisabeth Grate Bokförlag Jag plågas av att skriva om döden, jag kan inte skriva om sexualiteten, de båda ämnena tycks mig ...

Av: Thomas Nydahl | Litteraturens porträtt | 05 januari, 2007

Livet på 60 grader 2

 

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 16 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.