Beatrice Månsdotter 

Bilden av en dröm, och något som försvann

Hennes blick fastnar på en punkt lite längre bort. En suddig kontur på en vägg. Kanske har det tidigare hängt en tavla där. Ett märke som försökts täckas över. Ett ...

Av: Beatrice Månsdotter | 17 december, 2017
Utopiska geografier

Det där med tajming

Somliga påstår att allt sker när det är meningen det ska ske. Andra påstår att vi själva fattar beslut, och konsekvenserna, goda som onda, får vi således som ett resultat ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 15 maj, 2014
Gästkrönikör

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Illustration:  Hebriana Alainentalo

Raka vägen in i musikens blödande hjärta

När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter från ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. Allt det han skrev för Sonic från ...

Av: Peter Sjöblom | 07 augusti, 2015
Essäer om litteratur & böcker

TK - Topp tre för 2010



Gott nytt år 2011!
Acid Mothers Temple gör sig alltid bra på en årsbästalista. Så även 2010. Foto: Carl Abrahamsson2010 var egentligen inte så dumt det heller. Vi ska inte vara sämre eller mindre töntiga än andra publikationer. Därför... En årsbästalista från vår trogna musikstab av subjektiva objektivister!

Carl Abrahamsson:

 

Skivor

Warpaint:  "The Fool"

Fyra iskallt heta Los Angeles-tjejer som flyttar drömsk engelsk 80-tals-new wave och Martin Hannett-flörtande till LA anno 2010. Suggererande insikter, psykedeliska resonemang, perfekt producerade låtar som fungerar lika bra var för sig som i en helhet. Med ett distinkt marijuanapatos och fenomenalt bra låtar tog dessa tjejer sig högt upp, hela vägen till toppen av min lista. Och det ska mycket till för att kunna peta ned den här skivan därifrån - det lär nog dröja till dess deras egen uppföljare kommer.

Ectoplasm Girls: "Ectoplasm Girls"

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Systrarna Nadine och Tanya Byrne pendlar mellan Death Valley i Kalifornien 1969 och någon olaglig sned-rave i utkanterna av Berlin. Men allt är bara en mörk sagodröm och psykisk terrorism i utsökt pralinform. Det här är perfekt musik i gränslandet mellan dröm och mardröm, med innovativa och spontana tvära kast. Väldigt nära förstaplatsen.

Dungen: "Skit i allt"

Som vanligt i Dungens fall, en skiva som växer och växer och växer. Sublima poplåtar, dynamiska arrangemang, osedvanligt avskalad produktion, sedvanligt socialrealistisk-psykedeliska texter och ett fläckfritt framförande av Gustav Ejstes & co. Ingen skapar osannolikt hypnotisk popmusik så bra som Dungen och alla deras framgångar är verkligen välförtjänta. Om och om och om igen.

Live

Iggy & The Stooges, Hammersmith Apollo, London, 2:a maj 2010

"Raw power"-skivan i helhet live, med James Williamson på gitarr - som sig bör. Ofattbart tajt och skönt aggressivt, med Iggy som en uppskruvad mekanisk leksak med läderhud och Williamson som gitarrgud med några decenniers uppdämd extas serverad på ett rockhistoriskt bräde. Bättre än vad jag någonsin hade hoppas på. Paradoxalt nog var förbandet Suicide ofattbart dåliga och framförde årets sämsta konsert. Vilken kväll!

Acid Mothers Temple, Kset, Zagreb, 2:a november 2010

Japanskt vansinne med denna besynnerliga powertrio (med betoning på "power"). Neonsprak, lysergiska hugskott, rockjazzpopfriform, exploderande kabukiteater i hippieform och en mycket stor portion humor - tror jag. Totalt anti-Butoh, eller inte?

Spectrum, Strand, Stockholm, 22:a oktober 2010

Trots en nästan klinisk ljudbild och alldeles för låg volym övertygade Pete Kember och hans kompmusiker Stockholm om att det bara finns en officiell, auktoriserad och sonorisk tremolo-neoblues-drone-langare som gäller. Just det, Spectrum.

Viktor Andersson:

Skivor

Beach House: "Teen Dream"

"Teen Dream" är inte bara är årets bästa album, utan också årets utan tvekan vackraste. Lika vackert som en vinter. Även fastän det släpptes i början av året, ja redan i januari, så har det hållit genom varje årstid, och med snöns återkomst bara vuxit.
Bandets tredje studioalbum, där takten dragits ner. Lite långsammare, mycket bättre. Där sången ligger högre än musiken, tonerna liksom dröjer. Och ja, det är något med Victoria Legrands hesa pojkröst, den liksom söndergråtna, som man inte riktigt kan sätta fingret på.
Refrängerna är som nationalhymner till ungdomen, man anar symfoniorkestrar och väldiga körer. Ett sådant där album som går att lyssna på ensam, då man ligger på sängen om eftermiddagen. Är säker på att det är så här drömmar låtar.

Ariel Pink's Haunted Graffiti: "Before Today"

Ariel Pink tog adjö av Lo-fi, och valde istället att förvalta det amerikanska musikarvet, och skapade därmed en skiva med fantastiska bilstereolåtar, som passar lika bra på en bygdegårdsfest i obygden som på storstadsklubbarna, som väcker känslor hos envar.
"Before Today" är tidlös. Den skulle kunna kallas konceptskiva. Konceptet är den amerikanska musikhistorien, och det är ofrånkomligt att inte erkänna Ariel Pink's röst som en av vår tids stora amerikanska röster - det finns ingen genre han inte kan sjunga. Doo Wop, Hardcore, Funk, och allt innan, där emellan och efteråt. Må han fortsätta förvalta den, och inte dö en allt för tidig Rock'n'Roll död. Länge ska "Round And Round" ljuda på klubbarna, länge ska det amerikanska skriket strömma ur hans struphals.

Wild Nothing: "Gemini"

Lagom till sommaren släpptes debutalbumet "Gemini", och att lyssna på spåret "O Lilac", samtidigt som man spatserade längs med en syrenhäck, fick en att tro på naturens all skönhet.
Modern amerikansk collegelängtan, man hör liksom ljudet av bilarna som kör förbi på Highway 81, som går igenom bandets hemstad Blacksburg, Virginia. En man - Jack Tatum, står bakom detta vilda ingenting, som är en smältdegel av de olika sounden som rör sig över den väldiga amerikanska kontinenten. Skivan rymmer livsglädje vid sidan om självmord. Ambivalent ungdomligt.
Visst, här finns den ömtåliga sången och den trevande gitarren bland skogen av effekter - alla de tidsenliga ingredienserna - men det är ändå annorlunda på något vis. Någonstans finns ett varsel om ett renare ljud, om förändring, om någon som tar och kliver fram framför sin synt, medan gitarren blygsamt tar för sig mer, pö om pö.

Live

Beach House, Debaser Slussen, Stockholm, 27:e februari 2010

Visst, det kan bero på att man fick köa i ungefär två timmar för att ta sig in, på att man efter den långa väntan i ett iskallt Slussen helt enkelt inte kunde acceptera spelningen som annat än årets bästa. Men det kan också ha och göra med att så faktiskt var fallet; att den duon som jag anser gjort årets bästa skiva också gjorde den bästa spelningen på svensk mark.
Beach House scenrekvisita, tre ljuspyramider, som mest liknade vildvuxna svenska granar, är det stilrenaste jag någonsin sett på en scen, och skapade tillsammans med Victoria Legrands långa okammade lockar och Alex Scallys lilla svarta kostym, en rå estetisk upplevelse.
Det var vinterns sista helg, och man började känna av våren. Man trodde inte att det var sant, men låtarna från "Teen Dream" gjorde sig ännu bättre live. Drömmen blev verklighet. Beach House satte det svenska mörkret på flykt den kvällen.

Anna von Hausswolff, Bryggarsalen, Stockholm, 30:e november 2010

Kanske berodde det på att allting stämde den kvällen, eller på grund av Bryggarsalens stearinljusvärme i kontrast till tiotalet minusgrader på Norrtullsgatan, men den kvällen var som en uppenbarelse - någonting sparkade till hjärtat. Citerar mig själv: "Visste inte att unga kvinnor kunde känna sådär."
Lokalens fantastiska akustik, den prydliga bitterljuvt leende publikens tårfyllda ögon och von Hausswolffs kompband under ledning av gitarristen Daniel Ögren, gjorde så att jag glömde bort tiden, och befäste min kärlek till pianomusik - det enda som tycks lugna ner mig.
Missade Anna von Hausswolff under sommaren, hennes bejublade debut "Singing From The Grave". Det var först efter den där konserten på Bryggarslen som den började snurra hemma på skivspelaren, och det gör den fortfarande.

Leonard Cohen, Ericsson Globe, Stockholm, 8:e augusti 2010

Ja, att få höra Leonard Cohen utbrista i ett kallt och brustet "Halleluja", slår egentligen det mesta. Så är det. Även fastän konserten ägde rum inne i Globen; en byggnad som suger livslusten ur allt och alla som vistas inuti den, så glömde man för en stund bort var man befann sig. Musiken blev större än rummet.
Att få höra de där viktiga sångerna, även om de inte sjöngs med en rosslig zigenarröst, var på något sätt förlösande. Och när den då nästan sjuttiosexårige Cohen gick ner på knä framför sin jättelika orkester, och log som en tjugtvååring, då såg man alla hans åldrar framför sig.
Och när han av gammal vana, då han befinner sig Sverige, tillägnade "Take This Waltz" (en omskrivning av Federico García Lorcas dikt "Little Viennese Waltz) till sin numera avlidne diktarkollega och vän; svensken Göran Tunström, som höll Lorca, hans zigenarflickor och månar, nära sitt värmländska hjärta, då dånade det av fosterlandsapplåder, i vilka jag också instämde.

 

Evelina Malteson:

 

Skivor

Robyn: "Body Talk"-serien

Robyn är för tillfället Sveriges mest framgångsrika stjärna utanför fosterlandets gränser och har än en gång överträffat sig själv. Pop-drottningen har lyckats med konststycket att leverera tre plattor med minst en hitsingel på varje - inom ramen av 365 dagar. "Body Talk"-plattorna är alla moderna, smarta och dessutom fruktansvärt bra - både i hörlurarna på språng och i röken på dansgolvet.

Håkan Hellström: "2 steg från Paradise"

Jag har sagt det förr och säger det igen: Gamle Håkan gör aldrig sin publik besviken genom att ge poppare i alla åldrar precis vad de väntar sig. På "2 steg från Paradise" applicerar han dessutom en gnutta vuxen finess som gör att Håkan i all sin välkända Håkanhet fortfarande känns spännande. Nostalgi, eurofori och smart industri gör "2 steg från Paradise" till en av årets bästa plattor.

Belle & Sebastian: "Write about love"

Skotska Belle & Sebastian bidrog under året med plattan "Write about love" och ett glittrande pärlband av spår där man tog sig an uppgiften att gestalta känslans alla ansikten. Med bred instrumentbehärskning, ödmjuk ton och ett stjärnregn av välskrivna arrangemang levererar bandet utan tvekan en av årets vackraste skivor.

Peter Sjöblom:

Skivor

The Coral: "Butterfly House Acoustic"

I somras släppte The Coral albumet "Butterfly House", vilken följdes av ett antal väldigt uppskattade akustiska konserter. Som en följd av detta spelade de in hela skivan en gång till, avskalat och utan elektriska instrument. Resultet är andknipande vackert. Det är som om Merrell Fankhauser återupplivat sitt gamla band Mu och fått med Crosby, Stills & Nash som körsångare. Stämsången bländar, gitarrerna klingar och ringer i perfekt harmoni. Årets allra bästa skiva. Med marginal dessutom.

Robert Wyatt, Gilad Atzmon & Ros Stephen: "For the ghosts within"

Robert Wyatt tillhör inte dem som brukar misslyckas, och gör det inte heller när han tillsammans med ett par genom-musikaliska vänner framför ett antal jazzstandards, inramade av lika lekfulla som eleganta stråkarrangemang. Varmt och inbjudande med en av rockmusikens vackraste röster.

Azure Ray: "Drawing down the moon"

Azure Rays första skiva på många år är dessutom deras allra bästa. Skirt och serent men med dunkla underströmmar. Jag vågar påstå att bara en människa helt renons på fantasi och drömmar kan motstå "Drawing Down The Moons" lågmält förtrollande kraft.

Ur arkivet

view_module reorder
Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Den katt som ej utbytas kan

Barnets katt är död, och den kommer ej åter. Men, som taget ur en barnbok – kommer en vuxen människa, kanske en förälder, hem med en ny katt. Det är ...

Av: Robert Halvarsson | Kulturreportage | 30 juli, 2013

Veckan från hyllan, Vecka 19, 2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 maj, 2012

Lemminkäinens moder Mor, shaman och vishetslärare

Nu går man på finskt håll till sina rötter och fördjupar sig i nationaleposet Kalevala. Det omfattande verket Kalevala ja laulettu runo handlar om hur den folkdiktning som Kalevala bygger ...

Av: Nina Michael | Essäer | 09 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.