Under ordens skuggor. En natt med Gunnar Ekelöf

Det är stilla och stjärnklart, snön nypackad och gnistrande därute, klockan är tre i den mörka vinternatten när jag sakta läser mig in under Gunnar Ekelöfs djupa ordskuggor. Här talar ...

Av: Benny Holmberg | 01 januari, 2013
Litteraturens porträtt

Ett finskt trauma

”Kvinnogardisterna står i stadshusets fönster och skjuter mot de överlägsna vita styrkorna. Männen vill ge upp, men kvinnorna vägrar. Likhögarna på gatorna växer och Tammerfors står i brand. Det är ...

Av: Rolf Karlman | 02 februari, 2017
Essäer om politiken

Näsornas näsbänderska

Så som de en del såg ut nånting i likhet amasonskorna, amasonskara, amasonszons tyngdupplyfterskorna till yes no right boxare som dotter H Duda Dada Yankovich plulubaschschiskans en rotryckerska avsluttråderska näsbänderska ...

Av: Stefan Hammarén | 21 november, 2012
Stefan Hammarén

Detalj ur Begravningen av greve Orgaz (1586–1588), El Greco

Greken från Kreta

I skuggan av de välvda gångarna nere vid Heraklions hamn på Kreta stötte jag på ett par skyltar som berättade att den gamla hamnen från den venetianska tiden hade varit ...

Av: Mathias Jansson | 30 juli, 2016
Konstens porträtt

Från dag till dag. (Deklaration 2010, tills vidare)



Gunnar LundinBegreppen, orden, är lampor som kan, när vi är mogna för det, lysa upp mörka punkter i våra föreställningar och få oss klarsynta där. Man måste då vara i en lyssnande mottaglighet eller, som Bengt Nerman säger, uppfatta och uppleva med hela sig. Det är lätt att förstå John Cowper Powys motvilja mot psykoanalysen och dela kritiken mot dess avarter av utslätad anpassning, men inte hans motstånd mot en medvetenhets¬process där man steg för steg kommer till upplevelser och fattningar av nyhet i ett oavslutat. Powys missionerar ett färdigt budskap, men när han intelligent och säreget vrider på sina läsningar finner han ny praktikabla spår. Man får inte glömma att han skröpliga fysik är en utgångspunkt. Ser man Powys för vad han är går det att läsa honom inspirerat. För mig kom han snart på distans, på liknande sätt som Geijerstam. Jag har en annan uppgift och andra motiv.

Och då man distanserar sig till en förebild tar man ny identitet, men förblir också densamme - därför kan jag erkänna och förstå min historia. Man ska vara försiktig med att sätta skarpa gränser mellan perioder, man är ju hela tiden densamme; igenkännbar, och just därigenom alltid tillgänglig att gå in i en process av förändring, "utveckling". Ser jag bakåt är mitt författande efter en första period fram till och med Etyd en sorts uppehålls- eller överlevnadsliv. Jag var rädd, efter en kris i mitten på sjuttiotalet. Men jag hade kvar tron på min talang, och förlorade inte kontakten med vad litteraturen skänkt, hur föreställningar och begrepp kunde lysa upp. Och mina försök att få ett hem i andra sysslor misslyckades. Hur behåller man då sitt värde som människa? Jag levde och skrev i ett överlevnads¬tillstånd, och vad man så åstadkommer kan väl också vara medvandrare till hjälp.

Hos Powys, Ekelund, Emerson var det ett studiets trots allt goda stunder som genom uppskjutanden bidrog till att bevara en livslust. Men den hållningen blir estetiserande; den begåvade har valt att använda sin begåvning för att vända de vanliga torftiga männi¬skorna ryggen. Så behöver det inte vara, och så var det bara delvis för företrädarna, men så blir det lätt. Ensamheten blir något exklusivt, men egentligen finns det inga exlusiva ensamheter, vald för att medkänslan och omtanken om den andra inte räcker till.

När man finner sina egentliga motiv kan man komma till närvaro i sitt liv. Redan för ett trettiotal år sedan, då jag först läste Bengt Nerman, och fick del av Stefi Petersens idéer, och Walter Ljungquist, kände jag att här fanns något centralt, men jag var då inte mogen. (Det ser ut som en tillfällighet att det var just de; det kunde varit några andra som pekat på detsamma.) Först då vi flyttade till Solna, kom jag in i en ny process, bland annat gestaltad i essän En process. När jag fick en ny tillit med inriktningen mot ett personligt mål kunde jag också sätta mig i rörelse. Trilogin var det första steget på vägen att finna de begräns¬ningar som kunde vara mina för att bli "en skapande i Skapelsen". Men processen hade naturligtvis fortgått sedan länge; bryt¬punkten, då dess resultat blev till praxis, kom senare.
De solitära essäisterna har korn att ge varje sorts människa; och de som går ner till de mänskliga grundvillkoren ger en låghet och ödmjukhet som är livsuppehållande. Det finns böcker som är som stjärnklara nätter på landet. Men man måste finna sina motiv, och ge sin förmåga en social funktion.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det finns sådant hos Powys som jag bär med mig, till exempel några av hans medel att leva med en skröplig fysik. Det profetiska tonfallet har jag däremot känt som en otillräcklig falsk bas för mitt liv. Men entusiasmen hos honom, hos Ekelund, Emerson och andra har jag ju själv upplevt och innan vi anammat vårt öde - och hur många har gjort det - ger de oss exempel. Jag avsvär mig inte min historia. Jag har alltid sökt mig till författare som pekat åt rätt håll: mot värde, mening, integritet. Jag har tacksam¬heten att få leva i sinnena och vara människa. Men det måste finnas en tillit där också det svåra blir ett medel. Ett undvikande av det onda - av dina motiv - skapar ett status quo, ett ekorrhjul, utan framåtrörelse. Studierna - bildningen - kan ge en kunskap att också svårigheterna har mening; så kunde jag under min tid som städare på Lappis efter sömnlösa nätter på eftermiddan läsa Ekelund som en påminnelse om dagens värde, även om det var utan resultat, och känna att jag var på väg i mitt liv, min mening, och att det kanske kunde gestaltas.

Och ande finns överallt. Det är när vi genom modernitetens tempo börjar snubbla på våra egna fötter som den inte tycks finnas, och hur många söker då inte bota sig med ett mera mera, istället för ett mindre. Det är vid sådana tillfällen vi glömmer det dråpliga och allvarliga och humoristiska i att vara människor, som går som vi går, och snubblar som det händer att vi gör.

Gunnar Lundin

Ur arkivet

view_module reorder

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Dikter av Sven André

Rivning   Långsamt ritar deras drömmar om bilden av det obeständigas landskap Några vinklar här Några rutmönster där Vad som är i vägen för de becksvarta pulsslagen bryts sönder till sin döda natur Vad som undslipper årens marsch mot Utopia står ...

Av: Sven André | Utopiska geografier | 07 december, 2009

Porkkala. Kusten 2009 Foto Matti Paavola

Porkalas parentes

Till september 1944 var Porkala mest känd som ett stycke vänlig skärgårdsnatur några mil utanför Helsingfors. Ett stycke havsomsusad nyländsk skärgård med blankpolerade klipphällar och martalls bevuxna kobbar. Längre inåt ...

Av: Rolf Karlman | Reportage om politik & samhälle | 15 juli, 2016

En rökares försvarstal

 En av mina väninnor försöker leva ett hälsosamt liv, för att må bra. Nu äter hon rätt, a la diet nya modellen och motionerar som sig bör. Hon springer varje ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 december, 2013

Care Santos på Bokmässan i Göteborg 2014 Foto Per A J Andersson

Några reflektioner kring Care Santos prisbelönta roman Media vida

Elisabeth Tegelberg om Care Santos nya roman

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 25 april, 2017

Pièta och den röda hästen

Thomas Notinis högintressanta uppsats här på sidan om Kasimir Malevitj fick mig att fundera över några bildminnen, det ena mitt eget, det andra min mors. Som ung glop för femtio ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 december, 2014

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2013

Paddington anländer till Paddington Station med en lapp runt halsen

Paddington - En björn för alla tider

Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting till Storbritannien med en lapp runt halsen och hittas av den snälla familjen Brown på en tågstation i London ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 02 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.