Syrebrist och galenskap är genialitetens livsluft. Om Odysseus - James Joyce´s verbala…

Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | 15 juli, 2010
Stefan Hammarén

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

Från dag till dag. (Deklaration 2010, tills vidare)



Gunnar LundinBegreppen, orden, är lampor som kan, när vi är mogna för det, lysa upp mörka punkter i våra föreställningar och få oss klarsynta där. Man måste då vara i en lyssnande mottaglighet eller, som Bengt Nerman säger, uppfatta och uppleva med hela sig. Det är lätt att förstå John Cowper Powys motvilja mot psykoanalysen och dela kritiken mot dess avarter av utslätad anpassning, men inte hans motstånd mot en medvetenhets¬process där man steg för steg kommer till upplevelser och fattningar av nyhet i ett oavslutat. Powys missionerar ett färdigt budskap, men när han intelligent och säreget vrider på sina läsningar finner han ny praktikabla spår. Man får inte glömma att han skröpliga fysik är en utgångspunkt. Ser man Powys för vad han är går det att läsa honom inspirerat. För mig kom han snart på distans, på liknande sätt som Geijerstam. Jag har en annan uppgift och andra motiv.

Och då man distanserar sig till en förebild tar man ny identitet, men förblir också densamme - därför kan jag erkänna och förstå min historia. Man ska vara försiktig med att sätta skarpa gränser mellan perioder, man är ju hela tiden densamme; igenkännbar, och just därigenom alltid tillgänglig att gå in i en process av förändring, "utveckling". Ser jag bakåt är mitt författande efter en första period fram till och med Etyd en sorts uppehålls- eller överlevnadsliv. Jag var rädd, efter en kris i mitten på sjuttiotalet. Men jag hade kvar tron på min talang, och förlorade inte kontakten med vad litteraturen skänkt, hur föreställningar och begrepp kunde lysa upp. Och mina försök att få ett hem i andra sysslor misslyckades. Hur behåller man då sitt värde som människa? Jag levde och skrev i ett överlevnads¬tillstånd, och vad man så åstadkommer kan väl också vara medvandrare till hjälp.

Hos Powys, Ekelund, Emerson var det ett studiets trots allt goda stunder som genom uppskjutanden bidrog till att bevara en livslust. Men den hållningen blir estetiserande; den begåvade har valt att använda sin begåvning för att vända de vanliga torftiga männi¬skorna ryggen. Så behöver det inte vara, och så var det bara delvis för företrädarna, men så blir det lätt. Ensamheten blir något exklusivt, men egentligen finns det inga exlusiva ensamheter, vald för att medkänslan och omtanken om den andra inte räcker till.

När man finner sina egentliga motiv kan man komma till närvaro i sitt liv. Redan för ett trettiotal år sedan, då jag först läste Bengt Nerman, och fick del av Stefi Petersens idéer, och Walter Ljungquist, kände jag att här fanns något centralt, men jag var då inte mogen. (Det ser ut som en tillfällighet att det var just de; det kunde varit några andra som pekat på detsamma.) Först då vi flyttade till Solna, kom jag in i en ny process, bland annat gestaltad i essän En process. När jag fick en ny tillit med inriktningen mot ett personligt mål kunde jag också sätta mig i rörelse. Trilogin var det första steget på vägen att finna de begräns¬ningar som kunde vara mina för att bli "en skapande i Skapelsen". Men processen hade naturligtvis fortgått sedan länge; bryt¬punkten, då dess resultat blev till praxis, kom senare.
De solitära essäisterna har korn att ge varje sorts människa; och de som går ner till de mänskliga grundvillkoren ger en låghet och ödmjukhet som är livsuppehållande. Det finns böcker som är som stjärnklara nätter på landet. Men man måste finna sina motiv, och ge sin förmåga en social funktion.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det finns sådant hos Powys som jag bär med mig, till exempel några av hans medel att leva med en skröplig fysik. Det profetiska tonfallet har jag däremot känt som en otillräcklig falsk bas för mitt liv. Men entusiasmen hos honom, hos Ekelund, Emerson och andra har jag ju själv upplevt och innan vi anammat vårt öde - och hur många har gjort det - ger de oss exempel. Jag avsvär mig inte min historia. Jag har alltid sökt mig till författare som pekat åt rätt håll: mot värde, mening, integritet. Jag har tacksam¬heten att få leva i sinnena och vara människa. Men det måste finnas en tillit där också det svåra blir ett medel. Ett undvikande av det onda - av dina motiv - skapar ett status quo, ett ekorrhjul, utan framåtrörelse. Studierna - bildningen - kan ge en kunskap att också svårigheterna har mening; så kunde jag under min tid som städare på Lappis efter sömnlösa nätter på eftermiddan läsa Ekelund som en påminnelse om dagens värde, även om det var utan resultat, och känna att jag var på väg i mitt liv, min mening, och att det kanske kunde gestaltas.

Och ande finns överallt. Det är när vi genom modernitetens tempo börjar snubbla på våra egna fötter som den inte tycks finnas, och hur många söker då inte bota sig med ett mera mera, istället för ett mindre. Det är vid sådana tillfällen vi glömmer det dråpliga och allvarliga och humoristiska i att vara människor, som går som vi går, och snubblar som det händer att vi gör.

Gunnar Lundin

Ur arkivet

view_module reorder

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Cavefors om Cavefors

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali ...

Av: Johannes Flink | Litteraturens porträtt | 28 september, 2009

Arbeta älska tro

Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 28 april, 2013

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick ...

Av: Fredrika Almqvist | Konstens porträtt | 15 januari, 2014

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.