Pia Tafdrup. Foto: Johannes Jansson

Från ihåliga änglar till stålets cykler

Det är de mänskliga livsvillkoren hon fördjupat sig i; existensen och dess mer eller mindre konkreta framträdelseformer. Som kropp, som språk, som minne. Det är i mötet, kollisionen och symbiosen ...

Av: Carsten Palmer Schale | 08 juli, 2015
Litteraturens porträtt

Karin Engs erotisk krönika IV. Hemlighet

Att stå i vatten upp till midjan. Ett sel, ett stilla vatten. Där bortom, en aning. Bortom kröken. Andas ljudlöst, häftigt. Bruset. En flodfåra om våren. Över alla bräddar. Sköljer ...

Av: Karin Eng | 17 maj, 2012
Gästkrönikör

MÅSARNA FLÖG MED VINGARNA NERISADE AV EN HÅRDHET SOM NÄSTAN FICK DEM ATT…

Hon går över gatan och in i Humlegården som ser alldeles svart ut. - Inte en människa. Det är nog alltför sent. Men efter en stund möter hon en ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | 09 maj, 2011
Utopiska geografier

Tidsandan och poesin hos Malte Persson

Tidsandan och poesin hos Malte Persson     Malte Persson. foto Sara Mac Key Malte Persson är kanske den mest uppburne poeten i sin generation. En exponent för den rena tidsandans utvecklingslinje som lämnat ...

Av: Olav Pjotr Lugudek | 25 maj, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Från dag till dag. (Deklaration 2010, tills vidare)



Gunnar LundinBegreppen, orden, är lampor som kan, när vi är mogna för det, lysa upp mörka punkter i våra föreställningar och få oss klarsynta där. Man måste då vara i en lyssnande mottaglighet eller, som Bengt Nerman säger, uppfatta och uppleva med hela sig. Det är lätt att förstå John Cowper Powys motvilja mot psykoanalysen och dela kritiken mot dess avarter av utslätad anpassning, men inte hans motstånd mot en medvetenhets¬process där man steg för steg kommer till upplevelser och fattningar av nyhet i ett oavslutat. Powys missionerar ett färdigt budskap, men när han intelligent och säreget vrider på sina läsningar finner han ny praktikabla spår. Man får inte glömma att han skröpliga fysik är en utgångspunkt. Ser man Powys för vad han är går det att läsa honom inspirerat. För mig kom han snart på distans, på liknande sätt som Geijerstam. Jag har en annan uppgift och andra motiv.

Och då man distanserar sig till en förebild tar man ny identitet, men förblir också densamme - därför kan jag erkänna och förstå min historia. Man ska vara försiktig med att sätta skarpa gränser mellan perioder, man är ju hela tiden densamme; igenkännbar, och just därigenom alltid tillgänglig att gå in i en process av förändring, "utveckling". Ser jag bakåt är mitt författande efter en första period fram till och med Etyd en sorts uppehålls- eller överlevnadsliv. Jag var rädd, efter en kris i mitten på sjuttiotalet. Men jag hade kvar tron på min talang, och förlorade inte kontakten med vad litteraturen skänkt, hur föreställningar och begrepp kunde lysa upp. Och mina försök att få ett hem i andra sysslor misslyckades. Hur behåller man då sitt värde som människa? Jag levde och skrev i ett överlevnads¬tillstånd, och vad man så åstadkommer kan väl också vara medvandrare till hjälp.

Hos Powys, Ekelund, Emerson var det ett studiets trots allt goda stunder som genom uppskjutanden bidrog till att bevara en livslust. Men den hållningen blir estetiserande; den begåvade har valt att använda sin begåvning för att vända de vanliga torftiga männi¬skorna ryggen. Så behöver det inte vara, och så var det bara delvis för företrädarna, men så blir det lätt. Ensamheten blir något exklusivt, men egentligen finns det inga exlusiva ensamheter, vald för att medkänslan och omtanken om den andra inte räcker till.

När man finner sina egentliga motiv kan man komma till närvaro i sitt liv. Redan för ett trettiotal år sedan, då jag först läste Bengt Nerman, och fick del av Stefi Petersens idéer, och Walter Ljungquist, kände jag att här fanns något centralt, men jag var då inte mogen. (Det ser ut som en tillfällighet att det var just de; det kunde varit några andra som pekat på detsamma.) Först då vi flyttade till Solna, kom jag in i en ny process, bland annat gestaltad i essän En process. När jag fick en ny tillit med inriktningen mot ett personligt mål kunde jag också sätta mig i rörelse. Trilogin var det första steget på vägen att finna de begräns¬ningar som kunde vara mina för att bli "en skapande i Skapelsen". Men processen hade naturligtvis fortgått sedan länge; bryt¬punkten, då dess resultat blev till praxis, kom senare.
De solitära essäisterna har korn att ge varje sorts människa; och de som går ner till de mänskliga grundvillkoren ger en låghet och ödmjukhet som är livsuppehållande. Det finns böcker som är som stjärnklara nätter på landet. Men man måste finna sina motiv, och ge sin förmåga en social funktion.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det finns sådant hos Powys som jag bär med mig, till exempel några av hans medel att leva med en skröplig fysik. Det profetiska tonfallet har jag däremot känt som en otillräcklig falsk bas för mitt liv. Men entusiasmen hos honom, hos Ekelund, Emerson och andra har jag ju själv upplevt och innan vi anammat vårt öde - och hur många har gjort det - ger de oss exempel. Jag avsvär mig inte min historia. Jag har alltid sökt mig till författare som pekat åt rätt håll: mot värde, mening, integritet. Jag har tacksam¬heten att få leva i sinnena och vara människa. Men det måste finnas en tillit där också det svåra blir ett medel. Ett undvikande av det onda - av dina motiv - skapar ett status quo, ett ekorrhjul, utan framåtrörelse. Studierna - bildningen - kan ge en kunskap att också svårigheterna har mening; så kunde jag under min tid som städare på Lappis efter sömnlösa nätter på eftermiddan läsa Ekelund som en påminnelse om dagens värde, även om det var utan resultat, och känna att jag var på väg i mitt liv, min mening, och att det kanske kunde gestaltas.

Och ande finns överallt. Det är när vi genom modernitetens tempo börjar snubbla på våra egna fötter som den inte tycks finnas, och hur många söker då inte bota sig med ett mera mera, istället för ett mindre. Det är vid sådana tillfällen vi glömmer det dråpliga och allvarliga och humoristiska i att vara människor, som går som vi går, och snubblar som det händer att vi gör.

Gunnar Lundin

Ur arkivet

view_module reorder

En dikt av Emma Ehrlekrona

  Jag väntar på att de urgröpta benen ska kollidera och bringas i klang, på att flugsvamparna ska slå ut. Röda stjärnor i skogsnatten som när katternas ögon slöts och omfamnade mig Nej platsen ...

Av: Emma Ehrlekrona | Utopiska geografier | 17 januari, 2011

Detta ville jag säga

. .. en dikt av Gilda Melodia

Av: Gilda Melodia | Utopiska geografier | 20 juli, 2017

Att bråka är aldrig roligt. Men kan det…

Det finns krig där man slåss mot en fiende och det finns även tillfällen då man bråkar med sin flick- eller pojkvän. Och jag menar att det grundar sig i ...

Av: Jonas Lindman | Gästkrönikör | 28 november, 2014

Staty av Søren Kierkegaard av Louis Hasselriis Arne List CC BY SA 3.0

Sören Kierkegaards liv och verk

Existentialismen har naturligtvis funnits så länge som människan existerat. Ändå har Sokrates kallats för den förste existentialisten, Sören Kierkegaard grundlagt dess moderna version och Sartre givet den sitt namn (Exempelvis ...

Av: Carsten Palmer Schale | Agora - filosofiska essäer | 09 september, 2017

Nya dikter av Carsten Palmer Schale

Restaurerade dikter av Carsten Palmer Schale

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 27 oktober, 2016

Omöjlig intervju. Bertil Falk intervjuar Jane Austen

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Bertil Falk | Litteraturens porträtt | 14 april, 2012

Nina Ahlzén. Värk

VÄRK En skugga glider över sommaren, buktar tung.Jag vilar på högersidan. Håller fast jorden. Mina händer öppna, låter möta vidd. Där djuren häller upp himlen, spänns molnen innan regnen. Jag ...

Av: Nina Ahlzén | Utopiska geografier | 19 augusti, 2013

Blir vi lyckliga av att lura oss själva?

Vad är mest kriminellt: att bli lurad eller att se sig som ett offer som vägrar tillstå att man faktiskt vill bli förledd? Redan nobelpristagaren i litteratur Albert Camus skrev i ...

Av: Thomas Silfving | Gästkrönikör | 29 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.