Om utdanning og danning

Tematikken for herværende essay er, i vid forstand, moralfilosofi, det vil si at det er om hva en bør streve etter å realisere, hva som er høyverdig og hva som ...

Av: Thor Olav Olsen | 17 september, 2009
Agora - filosofiska essäer

Hebriana Alainentalo. 3 dikter

jag hänger i tallkotten upp & ner blidkar en orm med fjäderskrud   hennes fäste omkring tungan lossnar sakta dropparna cirkulerar i torpedfart vid den tunna hinnan av verklighet   törstiga villfarelser gör sina ryck   jag hänger i tallkotten blir kysst upp & ...

Av: Hebriana Alainentalo | 07 oktober, 2013
Utopiska geografier

Sceniska rum. Gustavo Mosqueras ”Moebius” och psykoanalysens topologi

Artikelserien Sceniskarum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och ...

Av: Axel Andersson | 25 mars, 2013
Essäer om film

Fredrik Nietzsche, 1874.

Aforismsamlingarna, Nietzsche och Spinoza

Att läsa Nietzsche är både lättsamt och krävande, lättsamt för att svaren inte är givna och söker inte en intellektuell förståelse eller akademisk kunskap, krävande för att frågorna som Nietzsche ...

Av: Göran af Gröning | 24 februari, 2016
Agora - filosofiska essäer

På jakt efter Don Quijote



altAlcalá de Henares - en behaglig och vacker stad belägen tre mil öster om Madrid - är känd för åtminstone tre saker: storkarna, universitetet och Cervantes. Ett hundratal storkpar lever här under större delen av året. På kyrktorn och andra medeltida byggnader syns de långbenta och långnäbbade fåglarnas gigantiska bon; därifrån kastar storkarna sig ut i flykt över samhället.

Universitetet grundades 1499. I den grandiosa aulan utdelas Cervantespriset - den spanskspråkiga världens mest prestigefyllda litterära pris - i april varje år. Bland mottagarna märks exempelvis Jorge Luis Borges, Octavio Paz, Mario Vargas Llosa och Camilo José Cela. Noterbart är att endast två av de hittills 35 pristagarna har varit kvinnor (Maria Zambrano 1988 samt Dulce María Loynaz 1992).

Att priset delas ut i just Alcalá de Henares är ingen slump, ty detta är Miguel de Cervantes födelsestad. Exakt när han kom till världen är okänt men det finns papper på att han döptes i kyrkan Santa Maria la Mayor den 9 oktober 1547. Där beskådar jag den legendariska dopfunten i marmor och korsar sedan det vidsträckta torget Plaza de Cervantes, där Don Quijotes skapare står staty med en gåspenna i handen. Jag fortsätter till vänster in på huvudgatan Calle Mayor, vandrar långsamt i hettan genom skuggiga pelargångar.

En bit fram till höger ligger El Museo Casa Natal de Cervantes - en tegelbyggnad i två plan där författaren påstås vara född. I de tidstypiskt möblerade rummen har man sökt återskapa den miljö i vilken en välbärgad kastiliansk familj kunde ha levt på 1500-talet. Dessutom förevisas cirka 150 utgåvor av Cervantes böcker på olika språk.
Cervantes i all ära men det är framförallt hans litterära gestalt Don Quijote jag vill följa i spåren. Jag sätter mig i bilen och kör drygt 15 mil mot sydost in i regionen Castilla-La Mancha. Lejonparten av dess centrala delar utgörs av den böljande högslätten La Mancha, ett torrt och hett jordbrukslandskap med rödfärgad jord och gigantiska fält där framförallt vin och vete odlas. Där finns också olivträd, solrosor samt en och annan väderkvarn.

Det var alltså i dessa trakter som Don Quijote - "den snillrike riddaren av La Mancha" eller "riddaren av den sorgliga skepnaden" som han också brukar kallas - vilset drev omkring i Cervantes roman. Jag far kors och tvärs, mestadels längs vägar som nästan helt saknar kurvor.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

altI mitten på 1950-talet färdades författaren Mårten Edlund och fotografen Harry Dittmer i dessa trakter. Resultatet blev den atmosfärrika reportageboken På don Quijotes vägar (1958). Som Mårten Edlund påpekar har La Mancha alltid varit ett ingenmansland, ett genomfartsland. Goter, vandaler, romare, morer och andra har dragit fram över högslätten, men sällan för att stanna och bli bofasta. Nästan alltid har de varit på väg någon annanstans. Så är det i hög grad också i dag. Människor färdas längs motorvägar över La Mancha på väg till Madrid, Valencia, Alicante, Córdoba, Sevilla, Málaga eller någon annanstans. Landskapet sveper förbi i svindlande hastighet. Småstäderna och byarna ligger på behörigt avstånd från huvudlederna; man missar i stort sett varje samhälle om man inte svänger av från autopistan och kör in på de mindre vägarna.

Jag inbillar mig att de flesta resenärer som har korsat La Mancha inte har en aning om hur det egentligen ser ut där. Och i de fall människor ändå har en bild av detta slättlandskap har den nog ofta skapats av Cervantes drygt 400 år gamla berättelse om en fattig adelsman, som förläst sig på riddarromaner och som under namnet Don Quijote de la Mancha - ridandes på den spattiga hästen Rosinante och i sällskap med sin vapendragare Sancho Panza - ger sig ut i världen för att söka äventyr och bekämpa ondskan. Än i dag kan romanen användas som en sorts resehandbok, i alla fall för den som vill röra sig i en fiktiv värld och samtidigt i ett verkligt landskap.
Den mest kända episoden i berättelsen är Don Quijotes kamp mot väderkvarnarna. Händelsen, som i romanen faktiskt inte omfattar mer än halvannan sida, har - som Mårten Edlund påpekar - "blivit vår mest kända symbol för människans maktlöshet och ofta så fåfänga heroism". När Don Quijote får syn på väderkvarnarna, uppemot fyrtio stycken som står där mitt ute på slätten så ropar han (i Jens Nordenhöks svenska översättning) till sin väpnare: "Lyckan leder oss bättre än vi någonsin kunde önska. Se bara, käre Sancho, där har vi nu trettio eller några till hiskliga jättar som jag tänker kämpa med och fälla till sista man. Med bytet från dem ska vi grunda vår rikedom, det är god kamp och en gudi behaglig gärning att utrota ohyran från jordens yta."

altVar i den verkliga världen denna fiktiva strid ska ha ägt rum är inte helt klarlagt. Somliga gissar på Mota de la Cuervo, andra är säkra på att det rör sig om Campo de Criptana. För säkerhets skull besöker jag bägge orterna. I båda fallen reser sig väderkvarnarna på kullar strax norr om samhällenas centrum. Kvarnarna är vackert renoverade, i en del fall säkert till och med nybyggda, vilket dock inte förtar den högtidliga känslan. Det rör sig ju inte om några historiska monument utan blott och bart om ett slags sevärda och ganska spektakulära illustrationer till en legendarisk roman.

"I en by i La Mancha, vars namn jag inte vill nämna, levde för inte så länge sedan en fattig adelsman av det slag som har en lans och en uråldrig sköld på väggen, en mager hästkrake och en snabbfotad jakthund."
Med den meningen inleds berättelsen om Don Quijote. Det brukar påstås att byn som författaren inte vill namnge i verkligheten heter Argamasilla de Alba, och att han låter den vara anonym som en sorts hämnd för att han själv satt fängslad där en tid. Det må vara hur det vill med den saken, men i dag är i alla fall samhällets turistkontor inrymt i ett hus, Casa de Medrano, vars källare påstås ha fungerat som Cervantes fängelse.
Jag är på rätt plats men vid fel tillfälle. Klockan är tio minuter över ett. Turistkontoret har nyss stängt för lunch och det dröjer flera timmar innan det öppnar på nytt. Så länge har jag inte lust att vänta bara för att få kasta en blick in i Cervantes föregivna fängelsehåla. Jag lämnar Argamasilla och kör drygt fyra mil mot nordväst till byn Puerto Lápice. Det var i värdshuset där som Don Quijote lät sig dubbas till riddare.

Värdshuset Venta del Quijote - en vacker vitkalkad byggnad med blå knutar, blå fönster och dörrar samt en stor innergård - är i dag en populär turistattraktion, där sightseeingbussar stannar och där besökarna kan köpa souvenirer och äta lunch. På väggen vid porten hänger en tavla med ett citat ur Cervantes roman: "I första morgonväkten red Don Quijote ut från värdshuset, nöjd och stolt över att äntligen vara äkta dubbad riddare, lika sprickfärdig (av lycka) som Rosinantes sadelrem."
Det är hög tid för lunch, klockan är tre, men jag är för snål för att äta på det ganska dyra värdshuset. Sakta släntrar jag iväg längs Puerto Lápices stekheta bygata, på jakt efter en enklare restaurang. På vägen betraktar jag en fasadmålning, en svart silhuett av Don Quijote och Sancho Panza till häst, långsamt ridande mot La Manchas rödglödgade sol.

altUnder några dagar följer jag i Don Quijotes fotspår. Bland annat ger jag mig ut på jakt efter Cueva de Montesinos - en grotta som den snillrike riddaren utforskar i det artonde kapitlet av romanens andra del. Jag inser att jag är framme vid grottan när jag invid landsvägen får syn på två plåtstatyer: den ena föreställer Don Quijote till häst, den andra Sancho Panza på sin åsna. Som alla andra som ser dem känner jag omedelbart igen de bägge romanfigurerna ty - som holländaren Cees Nooteboom påpekar i reseskildringen Omvägar till Santiago - alla vet "hur Don Quijote såg ut trots att han aldrig har levt, men det finns inte något pålitligt porträtt av hans skapare". Cervantes förblir osynlig medan Don Quijote och Sancho Panza för alltid har fått ansikten, framförallt tack vare Gustave Dorés illustrationer. "Författaren är en fantom, hans figurer är verkliga; när man ser de otaliga bilderna av riddaren och hans väpnare på platser som fortfarande existerar där de aldrig inträffade äventyren ägde rum, tvivlar man inte på det en sekund", skriver Nooteboom.

En av de existerande platserna där de aldrig inträffade äventyren ägde rum är alltså Montesino. Jag parkerar bilen vid statyerna och följer en stig genom den kryddoftande buskvegetationen fram till grottan som i romanen tycks vara jättelik. I berättelsen binder Sancho Panza och en vägvisare ett mer än hundra meter långt rep runt Don Quijotes midja och firar sedan ner honom i djupet. När de efter någon timme halar upp honom igen har han upplevt de mest fantastiska syner och händelser.
Så står jag då där vid grottan, som odödliggjorts av Cervantes, och måste besviket konstatera att det bara rör sig om en obetydlig håla i berget, inte särskilt många meter djup. Egentligen ids jag knappt gå in där, men jag gör det ändå för den stekande solens skull - eller rättare sagt för att undvika den. Jag ställer mig i skuggan i Montesinos grotta, söker svalkan, torkar svetten ur pannan med en pappersservett och dricker ur en medhavd flaska några klunkar ljummet vatten.

altKonsten att resa handlar till viss del om att befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle. En het dag i slutet av juni, när jag färdas i den galne riddarens fotspår, besöker jag samhället El Toboso där - enligt vad Cervantes berättar i romanen - den av Don Quijote tillbedda jungfrun Dulcinea en gång hade sin hemvist; den sköna Dulcinea av Toboso för vars skull Don Quijote "har utfört och utför och i framtiden ska utföra de mest berömda riddarbragder som världen har skådat, skådar eller kommer att skåda".
Numera kan man besöka Dulcineas hus, vilket jag ämnar göra. Som Cees Nooteboom skriver i den nämnda boken Omvägar till Santiago innebär det ett "magiskt ögonblick för den som har vigt sitt liv åt skrivandet" att "få gå in i ett verkligt hus som tillhört en person som aldrig har levat".

Klockan slår elva när jag svänger in på torget i El Toboso och parkerar framför den sandstensfärgade kyrkan kring vars torn hundratals svalor svirrar. Hettan är bedövande. Det måste vara minst 35 grader varmt. Mitt på torget finns en staty: Don Quijote knäböjer framför Dulcinea. Jag följer pilarna mot La Casa de Dulcinea, vandrar i kortbyxor genom tomma, soldränkta gränder och efter några kvarter är jag så framme vid Dulcineas hus. Porten och fönsterluckorna är stängda. Ett anslag förtäljer att museet inte är öppet på måndagar. Än en gång befinner jag mig på rätt plats men vid fel tillfälle, ty givetvis är det måndag. En hög mur omgärdar det pampiga, vitkalkade huset; jag kan inte ens kika in och se hur det ser ut inne på gården.

Jag fotograferar den stängda porten och vandrar sedan tillbaka till torget. Dörren till Guardia Civils kontor är öppen. Jag går in och förklarar för en spenslig polisman att jag är en svensk författare. Jag har rest långt för att få se Dulcineas hus. Finns det verkligen ingen möjlighet att besöka det i dag? Polismannen slår ut med armarna och ruskar beklagande på huvudet. Han kan ingenting göra. Jo, förresten han kan ge mig en broschyr om huset. Efter en stunds rotande i skrivbordets pappershögar finner han vad han söker. Jag nickar, tackar, och med broschyren i handen och kameran på magen går jag därifrån.

altUte på torget är jag ensam med svalorna. Inte en människa syns till. Plötsligt känner jag mig vilsen och långt hemifrån. Jag svettas svårt, halsen är torr. Förgäves spanar jag efter en öppen bar. Förutom Guardia Civils kontor tycks allt vara stängt i El Toboso denna måndag. Sökandes skugga smyger jag fram genom de välsopade gränderna. I ett gathörn möter jag en herde och ett hundratal får. Jag trycker mig tätt intill en husvägg medan djuren passerar.

Invid landsvägen hittar jag till sist en öppen bar. Den kallas Rosinante efter Don Quijotes häst. Utmattad slår jag mig ner i en svärm av flugor vid ett fönsterbord och beställer en öl. Servitören plockar fram ett isat glas ur frysen, fyller det med öl och ställer det framför mig. Jag bläddrar i broschyren som polismannen gav mig. Isen smälter, rinner från glaset och bildar på bordet en pöl, som jag förgäves försöker torka upp med en tunn pappersservett på vilken Don Quijote och Sancho Panza finns avbildade. Servetten blir genomskinlig av vätan. Konturerna av Riddaren av den Sorgliga Skepnaden och hans väpnare sugs upp och försvinner in i det mörka träbordet. Isvattnet fortsätter att rinna från glaset, droppar ner på mina nakna ben som de svirrande flugorna envist kittlar.

En förbipasserande långtradare sätter marken i gungning. Jag ögnar genom den tunna broschyren, betraktar några interiörbilder från Dulcineas hus. Där bodde - enligt vad som påstås - en gång i tiden Doña Ana, den söta Ana (Dulce Ana) som ska ha varit förebild för Dulcinea. I broschyren har fiktionen förvandlats till verklighet, en verklighet som bara ligger några kvarter bort, men som jag aldrig kommer att få tillfälle att gästa.

Johan Werkmäster, text och bilder

Ur arkivet

view_module reorder
Skolan i Aten av Rafael

Jag läser som jag vill och funderar som jag tänker

De lärda må tvista med de olärda om vad som kan vara god litteratur. Kan det möjligtvis vara så, att läsandet av vissa böcker höjer såväl känsla som intellekt ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 10 september, 2015

Hela Sverige inklusive Paret Truxa övar repövning

Idag var jag nere i Järva fältet och ända bort mot Solna. Kulvertarna når så långt, fast det kan ingen tro. När man tar bussen är det ju som om ...

Av: Boel Schenlaer | Kulturreportage | 30 september, 2009

Gott nytt år! – av Else-Britt Kjellqvist

Else-Britt Kjellqvist är poet och författare. 2012 har varit ett litterärt betydelsefullt år för mig. Efter många års väntan kom min femte diktsamling ”Ordet” och min första roman ”Magdalenas bekännelser” ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Utopiska geografier | 31 december, 2012

Mustig berättare och musiker

TEMA VÄSTERBOTTEN Gunnar Enkvist, en trubadur med humor och distans. Foto: Frida Selander Trubaduren Gunnar Enkvist från Skellefteå har hållit på länge – 55 år som artist. Lars-Göran Selander mötte honom ...

Av: Lars-Göran Selander | Musikens porträtt | 18 februari, 2008

Virginia Woolf trendextrapolerar

I sitt berömda föredrag A Room of One’s Own (Ett eget rum), som Virginia Woolf höll på två kvinnliga colleges vid universitetet i Cambridge 1928, sa hon att Jane Austen ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 09 februari, 2014

Anatole France, en insiktsfull europé

Anatole France – insiktsfull europé Under 1890-talet var han en av Frankrikes och Europas mest lästa författare med sina kvicka, historiska pastischer i romanform. 1921 belönades han med nobelpriset i litteratur ...

Av: Percival | Litteraturens porträtt | 18 oktober, 2009

Bild: Hebriana Alainentalo

Kontrastens pälskvinna - lagen dödar oskyldiga djur!

”Hunden är människans sjätte sinne” Samiskt ordspråk

Av: Nina Michael | Gästkrönikör | 04 september, 2015

Dansscen från Kårspexet 2010 Shangri-la - eller när lösningen till problemet är källan. Foto Wiki

Spex ur ett queer/genusperspektiv

Studentspexet - en förlegad konstart eller något för den moderna studenttiden? Kajsa Ljusegren diskuterar här Lundaskolans spextraditioner.

Av: Kajsa Ljusegren | Essäer om scenkonst | 18 september, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.