Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | 25 mars, 2011
Essäer

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | 01 februari, 2012
Essäer om konst

Med försonande och förlåtande ögon

  Ingmar Bergman. Fotograf: Bengt Wanselius Med försonande och förlåtande ögon Tidningen Kulturen hedrar den beundransvärde filmaren, författaren och dramatikern Ingmar Bergman. Denna vecka porträtterar Crister Enander honom som författare. Nästa vecka presenterar ...

Av: Crister Enander | 07 augusti, 2007
Essäer om film

Det förlorade paradiset Om Marcel Prousts incestuösa madeleinekakor

Insvept i klädbylten sittande i sin mentala krypta i den korkvadderade sängkammaren arbetar den sjuke Marcel Proust nätterna igenom med sitt mästerverk. Sönderhostad av en tuberkulös hosta, drogad av tunga ...

Av: Benny Holmberg | 26 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

En roadbok på queerfeministisk grund



Hanna WikmanDet började i Kramfors. Hanna Wikmans morfar var reporter på Nya Norrland, och det verkade så spännande. Som 15-åring gjorde hon sin prao på NN:s lokalredaktion i Kramfors, och knappt tio år senare var hon tillbaka, nu som praktikant på Tidningen Ångermanland, när hon gick journalistutbildningen på Nordiska folkhögskolan i Kungälv, utanför Göteborg.

Sedan dess har hon hunnit bo i Oslo, Stockholm och Sevilla, hon har bott i vegankollektiv och har haft en rad olika jobb. Numera bor hon i Göteborg.

- Här trivs jag mycket bra, säger Hanna.

Vi träffas på Bokmässan i Göteborg, där Hanna är för att lansera sin debutroman "Lift". Hon har hållit på med den i tre år, och tycker att det har varit en rolig tid, även om det naturligtvis ibland kunde ta emot. Men det är så skrivprocessen fungerar, det är både Hanna och jag överens om.

Jag ber Hanna att kort beskriva romanen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

- Det är en roadbok, på queerfeministisk grund, säger hon.

Det låter onekligen ganska spännande, men kanske inte riktigt helt klargörande. Jag undrar vad boken handlar om. Hanna skrattar.

- En slyngel drar iväg, och lär sig mycket om livet på vägen.

Det visar sig att det är en speciell slags roman. Hanna själv vill karaktärisera den som "magisk realism". Huvudpersonen har liftandet som yrke, ja i själva verket tillhör hon ett framavlat släkte, särskilt anpassat till liftandet. Anledningen till att hon liftar är att samla på berättelser. På det sättet kan man säga att det är en slags metaberättelse, alltså en berättelse som handlar om berättelser.

-  Dessutom handlar det om könsidentitet, säger Hanna.

Varför skriver man en sådan roman, frågar jag. Hanna räknar upp två skäl:

-  I de flesta roadböcker är huvudpersonen en man, dessutom en hetero sådan, tänk bara på Kerouac. Jag ville ha en annan typ av huvudperson.

-  För det andra tror jag att liftandet framhäver könsidentiteten på ett alldeles tydligt sätt.

Romanen utspelar sig delvis i Ångermanland, den börjar och slutar i en namnlös by som ligger någonstans mellan Docksta och Örnsköldsvik.

Hanna har redan börjat arbeta med nästa romanprojekt. Det blir något helt annat än "Lift", en berättelse om den radikala fackföreningsrörelsens historia. Det är i alla fall tanken nu i början, Hanna konstaterar att skrivandet lever ofta sitt eget liv, och det återstår att se vart det leder.

Hanna har som vanligt många järn i elden, hon håller också på att starta ett bokcafé i centrala Göteborg, samtidigt som hon utbildar sig till skrivlärare på en distanskurs i skrivpedagogik vid Skurups folkhögskola. Båda projekten handlar för henne om folkbildning, något som hon anser vara högst angeläget, inte minst i dagens samhälle.

- Till och från funderar jag på att flytta tillbaka till Kramfors, avslutar Hanna, men än så länge stannar jag i Göteborg.


Gregor Flakierski, text och bild

Ur arkivet

view_module reorder

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ”

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ” Varje enkrona i vårt land gör reklam för Nisti Stêrks hyllade revy För Sverige i tiden som åter spelas i Stockholm. På Maxim bjuder hon ...

Av: Agneta Tröjer | Filmens porträtt | 09 oktober, 2007

"Att skriva är att verka..." En palestinsk intellektuell som försökt ta sitt ansvar

Jag visste inte att han nyligen hämtat sig efter hjärninfarkt och lungcancer-operation. Sedan den där julidagen har jag hunnit möta Abdel-Qader Yassine några gånger. Och när jag väl kommit över ...

Av: Pia Brimstedt | Övriga porträtt | 06 oktober, 2013

Slutet i Blå Tornet

I juni 1911 kom August Strindberg fram till att hans dödsår borde vara 1912. Den slutsatsen drog han genom att kombinera årtal ur sitt liv. I ett brev till den ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 13 Maj, 2012

Ungdomlig revolt i bildningsromanen

Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe Goethe på landet i Italien. Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, 1786 Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 07 april, 2008

Frances Hodgson Burnett

Du kan aldrig finna samma trädgård två gånger

Trädgården. Drömmen om den egna täppan. Paradiset på jorden. Edens lustgård eller Candides lustfyllda odlande i Voltaires upplysningsroman. Har du en boksamling och en trädgård så har du allt!

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2017

Hämta andan och anden i Wien

Wienarna hämtar andan på söndagarna. Efter en veckas hård stress är det en utmärkt idé. På Heldenplatz möts lokalbefolkningen och turisterna som med kameror på magen eller mobiltelefoner i händerna ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 29 oktober, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Ben Jonson Senaste statsmannaropet

Britten Ben Jonson (1572-1637) skrev satirer och komedier, som länge gjorde honom minst lika uppskattad som Shakespeare. En av dem uppfördes av Shakespeares trupp. Jonson formulerade sig någon gång ganska snålt ...

Av: Ben Jonson | Utopiska geografier | 29 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.