Carsten Palmer Schale – Jag föddes som tillhörighet

Jag, Carsten Palmer Schale, är i huvudsak sociolog och socialpsykolog, men har också grundläggande kompetens inom naturvetenskap och humaniora. Jag har vidare varit forskare i ett 10-tal länder, bl. a ...

Av: Carsten Palmer Schale | 04 mars, 2013
Utopiska geografier

Eyvind Johnson

Hellre nytta än nöje

”Den amerikanska demokratin bryts ner i den mån den finns, tidningarna och det fria ordet undertrycks, alla vallöften (…) bryts, och en våg av förräderi, korruption, angivelser och personliga hämndeakter ...

Av: Ivo Holmqvist | 26 juni, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Dostojevskij i fängelse. Foto: Wkipedia

Fjodor Dostojevskij - den karnevaliska formens mästare

Jag är tillbaka med min femte essä om Dostojevskijs litterära universum och denna gång med utgångspunkt på det framväxande polyfona – genom den ”sokratiska dialogen” – i Dostojevskijs poetik och ...

Av: Göran af Gröning | 27 november, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Drömmen är tingets isolering

Spiegel: noch nie hat man wissend beschrieben, was ihr in euerem Wesen seid. (Rilke)

Av: Gilda Melodia | 10 maj, 2017
Gilda Melodia

Alphonse Daudet på den västra sidan om södra Rhônedalen



altMånga av Alphonse Daudets böcker är numera ganska bortglömda utanför Frankrikes gränser. I Sverige är det väl i stort sett bara Brev från min kvarn och möjligen Tartarin från Tarascon som fortfarande läses. Men i slutet av 1800-talet var han en av Europas mest framgångsrika författare. Hans romaner översattes till många språk och gick ut i - för den tiden - gigantiska upplagor. Han nämndes i samma andetag som Zola, Flaubert och Dickens.

I Frankrike är man alltjämt ytterst mån om att vårda minnet av sina stora författare. När man färdas genom landet stöter man ideligen på små litterära museer, och jag känner till åtminstone två vars verksamhet kretsar kring Alphonse Daudet.

Det ena är inrymt i en väderkvarn som ligger strax utanför den lilla staden Fontvieille, norr om Arles. Det var här, vill man helst inbilla folk, som Daudet skrev sin charmfulla prosabok Brev från min kvarn. Han ville själv gärna att folk skulle tro det. I ett företal till boken citerar han ett köpebrev, där det påstås att "herr Alphonse Daudet, diktare, bosatt i Paris" har köpt "en väderkvarn, belägen i Rhônedalen, i hjärtat av Provence, på en kulle bevuxen med tall och järnek".

I själva verket förhöll det sig inte alls så. Daudet varken bodde i eller ägde kvarnen. Han hade fått syn på den under ett besök våren 1866 hos goda vänner på slottet Montauban i Fontvieille, och den hade satt hans fantasi i rörelse. När han sedan, i en våning i Paris, skrev sina berättelser om Provence och dess befolkning tyckte han väl att det var lämpligare att låtsas som om de hade nedtecknats i en gammal sydfransk väderkvarn.

Nåväl kvarnen finns kvar och kan besökas. Om man nu lyckas ta sig in. Den dagen jag gör ett försök har ett närmast osannolikt antal bussar med ungdomar på skolresa bestämt sig för att stanna till just där. Så småningom armbågar jag mig ändå in i kvarnen, men det är svettigt och högljutt och ytterst trångt och jag ser knappt någonting.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är betydligt stillsammare på Mas de la Vignasse - ett annat Alphonse Daudet-museum som är beläget i det lilla samhället Saint-Alban-Auriolles i Ardèche, på den västra sidan om södra Rhônedalen. Den gamla bondgården ägdes och beboddes av familjen Reynaud - Alphonse Daudets moders släkt - och diktaren vistades ofta där på somrarna som barn.

altI flera av dikterna i debutdiktsamlingen Les Amoureuses (1858) lär han ha hämtat inspiration härifrån, bland annat i poemet Les Prunes (Plommonen), där han pratar om morbroderns stora fruktträdgård i vilken han en morgon vandrar omkring - medan syrsor, cikador och fåglar sjunger - tillsammans med sin kvinnliga kusin, som han uppenbarligen är förälskad i. Hon plockar ett plommon från trädet, sätter tänderna i det och räcker det sedan vidare till ynglingen som njutningsfullt biter i hennes läppavtryck. När jag besöker Musée Alphonse Daudet en dag i juni 2010 är plommonen mogna. Jag sätter tänderna i ett av dem och tycker mig känna smaken av Alphonse Daudets vackra kusin.

Vi är sex personer som guidas runt av en påläst ung man i det välförsedda och intressanta museet. Förutom en rik samling dokument som rör Daudet visar man diverse märkliga bruksföremål som användes på gården förr, och det som man inte tidigare visste om silkeslarvodling och kastanjeförädling, kan man lära sig här.

Men det som hos mig väcker störst intresse är något som jag får syn på strax innanför huvudentrén. Där på golvet, lagt i sten, ser jag en blå sköld med tre kronor av guld: det svenska riksvapnet. Det finns en förklaring till att det finns just här.

1937 köpte författaren och journalisten Roger Ferlet gården Mas de la Vignasse av familjen Reynaud. Han var då redan gift med en svenska. De bosatte sig på gården och skapade några år senare Alphonse Daudet-museet. Någon gång i mitten av 1980-talet avled monsieur Ferlet. Ett par år därpå sålde änkan gården till kommunen.

altMer än så får jag inte veta om svenskan under mitt besök, men mitt intresse för madame Ferlet är väckt. När jag återvänder hem till Göteborg beger jag mig till universitetsbiblioteket för att försöka ta reda på mera. I ett franskt biografiskt lexikon hittar jag så småningom Roger Ferlet. Han föddes 1903. Trettio år senare gifte han sig med en kvinna vid namn Tyra Svensson. Han skrev en hel del böcker, däribland en roman som heter Dieu habite à Stockholm, Gud bor i Stockholm. Plötsligt slår det mig att han kanske till och med finns översatt till svenska. Hastigt beger jag mig ut i kataloghallen, börjar bläddra bland katalogkorten och - faktiskt - 1950 publicerades hans roman Jag brinner i översättning av Tyra Ferlet. Men inte nog med det. Även Tyra Ferlet har skrivit en roman! Den gavs ut 1946 och heter Grottan.

Så småningom hittar jag också - i ett gammalt svenskt författarlexikon - några mycket kortfattade rader som berättar att Tyra Ferlet, född Svensson, härstammar från Västerbotten. Hon föddes i Umeå och växte upp i Vännäs. Hur det kom sig att hon så småningom hamnade i Frankrike finns det däremot ingen uppgift om.

Grottan är en roman med självbiografiska förtecken som handlar om den i Sydfrankrike bosatta, svenskfödda journalisthustrun Astrid Pascal. Historien utspelas under andra världskriget. Maken sitter i fångläger i Tyskland och Astrid tvingas sköta deras lantliga gård på egen hand efter bästa förmåga.

altBoken är inget litterärt mästerverk men en engagerande och intressant, stundtals rafflande roman som berättar om ond bråd död, svartsjuka, angiveri och förtal, men också om den solidaritet och djärvhet som onda tider kan frammana hos folk. Astrid gömmer såväl vapen som flyktingar på sin gård, belägen inte långt från floden Ardèche.

Tyra Ferlet har ändrat många ortnamn, men det råder ingen tvekan om att det är Mas de la Vignasse och dess omgivningar som hon har haft som förebild. Och visst måste hjältinnan, Astrid Pascal, ha lånat de flesta drag av författarinnan själv. I bokens baksidestext berättas det att madame Ferlet var krigsfångeshustru, att hon bedrev en privat motståndsrörelse i Ardèche, att hon gömde vapen och kallades inför krigsrätt. Dock lyckades hon - mitt under brinnande krig - att via Paris och Tyskland fly till Sverige.

Men efter krigsslutet återvände hon alltså med sin man till Mas de la Vignasse och tillsammans skapade de ett museum. Där kan man numera med guide vandra omkring bland böcker, manuskript och brev och få veta det mesta om den kände Alphonse Daudet. Om den okända Tyra Ferlet, född Svensson, är det dock bara det svenska riksvapnet på golvet som ännu minner.

Johan Werkmäster text och bilder

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Kalkmålning i Sofiakatedralen från 1000-talet. Den visar Ingegerds och Jaroslavs döttrar.

Sveriges främmande och okända helgon – S:ta Anna av Novgorod

Den Heliga Birgitta (1303-1373) är Sveriges och Nordens mest kända helgon, helgonförklarad 1391 och även utnämnd till särskilt skyddshelgon över Europa. Under nuvarande år, 2016, kommer ännu en svensk kvinna ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 01 april, 2017

Søren Kierkegaard 200 år den 5 maj 2013

Det är 200 år sedan Søren Kierkegaard föddes den 5 maj 1813 och hans verk är i hög grad aktuella idag. Idéerna, konflikterna och existensmöjligheterna som framträder i hans skrifter ...

Av: Ingmar Simonsson | Agora - filosofiska essäer | 05 maj, 2013

Bangladesh

Inga Olofson – försök till ett äreminne. Och en kram

En kvinna skrev till mig. Det är många år sedan nu, och det handlade om Indien. Hon hade läst mina artiklar om, bl.a., möten med Indira Gandhi, resor i landet ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 21 april, 2017

Den 14 juli firar jag med pannkakstårta och Burgundsenap

Det finns vissa datum som är fastetsade i mitt minne. Jag kan inte nämna alla här, men jag antar att många av dessa överensstämmer med de flesta människors minnesdagar i ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 14 juli, 2016

Barbro Hörberg och Barbara Helsingius är veteraner bland Nordens visartister.

Var finns de kvinnliga motsvarigheterna till Bellman, Taube och Vreeswijk?

Jag var nyligen utomlands och råkade av en slump höra en svensk säga; ”de största visartisterna i Sverige genom tiderna är Bellman, Taube och Vreeswijk”. Jag funderade lite kring just ...

Av: Sara Forslund | Musikens porträtt | 13 april, 2016

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 6

Avdelning, inåt marsch! Errorismen påverkar indirekt vårt sätt att interagera, hur vi beter oss mot varandra, resemönster, livsstilsval, etc. Errorismen har på en nivå medfört stora förändringar i samhället och kulturen ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 23 februari, 2011

Projekt Bok 19

Att leva som människa i denna värld eller Vetenskap-världsbild-sätt att tänka   Tacksam prisade han det ofattliga att det förunnades honom genomleva ett liv på jorden som människa. (Heidenstams ord på sin gravsten)  

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 05 november, 2011

Markisens skuggor

Markisens skuggor Tidningen Kulturens Bo I Cavefors ser i markis de Sades författarskap och  "blasfemi" en illa dold bön till Gud om nåd. Sades orgier är offerceremonier för att fira Varats ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om religionen | 01 mars, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.