Ett stycke vardagsplock kryddat med paprika

Budapest. Foto: Lotta NylanderSom turist i Ungern möts man mest av varma bad med knepiga entrésystem, saluhallar med imponerade salamisamlingar, gulyás som den ska vara, den en gång blåa Donau ...

Av: Anna Mezey | 28 december, 2008
Resereportage

Migrän utan tradition

  David Sperling, Jonny Wartel, Karin Johansson, Henrik Wartel. Foto: Kajsa Sperling Migrän utan tradition Migrän är en grupp från Göteborg. De finns sedan 2003 men samtliga musiker har en lång karriär ...

Av: Guido Zeccola | 09 november, 2006
Musikens porträtt

På spaning efter ett dårhus som försvann…

Den sanna versionen av vår Odysse’ här i all anspråkslöshet återgiven Efter en outtömligt rik och intressant rundguidning där Stefan Mycke Hammer förhöll sig rätt bistert observant, tuggandes på småspik, kommer ...

Av: Oliver Parland | 04 maj, 2012
Gästkrönikör

Elvis dog den 16 augusti 1977 bara 42 år ung

Om tre dagar är det är det dags att minnas 35-årsdag av kungens frånfälle I går den 12 augusti 2012 avslutades i London dem 30:e Olympiska sommarspelen. Under avslutningsceremonin hyllades bland ...

Av: Vladimir Oravsky | 13 augusti, 2012
Gästkrönikör

Alphonse Daudet på den västra sidan om södra Rhônedalen



altMånga av Alphonse Daudets böcker är numera ganska bortglömda utanför Frankrikes gränser. I Sverige är det väl i stort sett bara Brev från min kvarn och möjligen Tartarin från Tarascon som fortfarande läses. Men i slutet av 1800-talet var han en av Europas mest framgångsrika författare. Hans romaner översattes till många språk och gick ut i - för den tiden - gigantiska upplagor. Han nämndes i samma andetag som Zola, Flaubert och Dickens.

I Frankrike är man alltjämt ytterst mån om att vårda minnet av sina stora författare. När man färdas genom landet stöter man ideligen på små litterära museer, och jag känner till åtminstone två vars verksamhet kretsar kring Alphonse Daudet.

Det ena är inrymt i en väderkvarn som ligger strax utanför den lilla staden Fontvieille, norr om Arles. Det var här, vill man helst inbilla folk, som Daudet skrev sin charmfulla prosabok Brev från min kvarn. Han ville själv gärna att folk skulle tro det. I ett företal till boken citerar han ett köpebrev, där det påstås att "herr Alphonse Daudet, diktare, bosatt i Paris" har köpt "en väderkvarn, belägen i Rhônedalen, i hjärtat av Provence, på en kulle bevuxen med tall och järnek".

I själva verket förhöll det sig inte alls så. Daudet varken bodde i eller ägde kvarnen. Han hade fått syn på den under ett besök våren 1866 hos goda vänner på slottet Montauban i Fontvieille, och den hade satt hans fantasi i rörelse. När han sedan, i en våning i Paris, skrev sina berättelser om Provence och dess befolkning tyckte han väl att det var lämpligare att låtsas som om de hade nedtecknats i en gammal sydfransk väderkvarn.

Nåväl kvarnen finns kvar och kan besökas. Om man nu lyckas ta sig in. Den dagen jag gör ett försök har ett närmast osannolikt antal bussar med ungdomar på skolresa bestämt sig för att stanna till just där. Så småningom armbågar jag mig ändå in i kvarnen, men det är svettigt och högljutt och ytterst trångt och jag ser knappt någonting.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är betydligt stillsammare på Mas de la Vignasse - ett annat Alphonse Daudet-museum som är beläget i det lilla samhället Saint-Alban-Auriolles i Ardèche, på den västra sidan om södra Rhônedalen. Den gamla bondgården ägdes och beboddes av familjen Reynaud - Alphonse Daudets moders släkt - och diktaren vistades ofta där på somrarna som barn.

altI flera av dikterna i debutdiktsamlingen Les Amoureuses (1858) lär han ha hämtat inspiration härifrån, bland annat i poemet Les Prunes (Plommonen), där han pratar om morbroderns stora fruktträdgård i vilken han en morgon vandrar omkring - medan syrsor, cikador och fåglar sjunger - tillsammans med sin kvinnliga kusin, som han uppenbarligen är förälskad i. Hon plockar ett plommon från trädet, sätter tänderna i det och räcker det sedan vidare till ynglingen som njutningsfullt biter i hennes läppavtryck. När jag besöker Musée Alphonse Daudet en dag i juni 2010 är plommonen mogna. Jag sätter tänderna i ett av dem och tycker mig känna smaken av Alphonse Daudets vackra kusin.

Vi är sex personer som guidas runt av en påläst ung man i det välförsedda och intressanta museet. Förutom en rik samling dokument som rör Daudet visar man diverse märkliga bruksföremål som användes på gården förr, och det som man inte tidigare visste om silkeslarvodling och kastanjeförädling, kan man lära sig här.

Men det som hos mig väcker störst intresse är något som jag får syn på strax innanför huvudentrén. Där på golvet, lagt i sten, ser jag en blå sköld med tre kronor av guld: det svenska riksvapnet. Det finns en förklaring till att det finns just här.

1937 köpte författaren och journalisten Roger Ferlet gården Mas de la Vignasse av familjen Reynaud. Han var då redan gift med en svenska. De bosatte sig på gården och skapade några år senare Alphonse Daudet-museet. Någon gång i mitten av 1980-talet avled monsieur Ferlet. Ett par år därpå sålde änkan gården till kommunen.

altMer än så får jag inte veta om svenskan under mitt besök, men mitt intresse för madame Ferlet är väckt. När jag återvänder hem till Göteborg beger jag mig till universitetsbiblioteket för att försöka ta reda på mera. I ett franskt biografiskt lexikon hittar jag så småningom Roger Ferlet. Han föddes 1903. Trettio år senare gifte han sig med en kvinna vid namn Tyra Svensson. Han skrev en hel del böcker, däribland en roman som heter Dieu habite à Stockholm, Gud bor i Stockholm. Plötsligt slår det mig att han kanske till och med finns översatt till svenska. Hastigt beger jag mig ut i kataloghallen, börjar bläddra bland katalogkorten och - faktiskt - 1950 publicerades hans roman Jag brinner i översättning av Tyra Ferlet. Men inte nog med det. Även Tyra Ferlet har skrivit en roman! Den gavs ut 1946 och heter Grottan.

Så småningom hittar jag också - i ett gammalt svenskt författarlexikon - några mycket kortfattade rader som berättar att Tyra Ferlet, född Svensson, härstammar från Västerbotten. Hon föddes i Umeå och växte upp i Vännäs. Hur det kom sig att hon så småningom hamnade i Frankrike finns det däremot ingen uppgift om.

Grottan är en roman med självbiografiska förtecken som handlar om den i Sydfrankrike bosatta, svenskfödda journalisthustrun Astrid Pascal. Historien utspelas under andra världskriget. Maken sitter i fångläger i Tyskland och Astrid tvingas sköta deras lantliga gård på egen hand efter bästa förmåga.

altBoken är inget litterärt mästerverk men en engagerande och intressant, stundtals rafflande roman som berättar om ond bråd död, svartsjuka, angiveri och förtal, men också om den solidaritet och djärvhet som onda tider kan frammana hos folk. Astrid gömmer såväl vapen som flyktingar på sin gård, belägen inte långt från floden Ardèche.

Tyra Ferlet har ändrat många ortnamn, men det råder ingen tvekan om att det är Mas de la Vignasse och dess omgivningar som hon har haft som förebild. Och visst måste hjältinnan, Astrid Pascal, ha lånat de flesta drag av författarinnan själv. I bokens baksidestext berättas det att madame Ferlet var krigsfångeshustru, att hon bedrev en privat motståndsrörelse i Ardèche, att hon gömde vapen och kallades inför krigsrätt. Dock lyckades hon - mitt under brinnande krig - att via Paris och Tyskland fly till Sverige.

Men efter krigsslutet återvände hon alltså med sin man till Mas de la Vignasse och tillsammans skapade de ett museum. Där kan man numera med guide vandra omkring bland böcker, manuskript och brev och få veta det mesta om den kände Alphonse Daudet. Om den okända Tyra Ferlet, född Svensson, är det dock bara det svenska riksvapnet på golvet som ännu minner.

Johan Werkmäster text och bilder

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Sigrid Combüchen: romaner om samtiden kan bara bli en pastisch

– Det finns en sådan längtan efter att någon ska skriva den stora samtidsromanen, säger Sigrid Combüchen. De som längtar efter den är sällan medvetna om hur svårt det är att ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 29 september, 2011

Füssli, Riefenstahl och Nuba

  En bild ur Leni Riefenstahls bok om Nubafolket. Füssli, Riefenstahl och Nuba Schweiz är ett välkänt textil- och exilland som i modern tid hyst sådana storheter som Lenin, Mussolini och Thomas ...

Av: Bo Cavefors | Essäer om konst | 29 maj, 2007

Ångest och frihet hack i häl på Kierkegaard och Giddens

Sprit Fixt av Hebriana Alainentalo I modern poesi, sägs det, är ordet "ångest" bannlyst. När det gäller övrig skönlitteratur är det desto mer gångbart, men även där under förutsättning att ämnet ...

Av: Roberth Ericsson | Agora - filosofiska essäer | 17 juli, 2010

Fredrik F. G. Granlund. När vatten stavas port

En författarpresentation är i regel enkel att skriva (om än psykologiskt påfrestande) – men ack så tråkig att läsa. Normen är ju torr, saklig fakta. Usch! Efter ett tredjedels sekel och ...

Av: Fredrik F. G. Granlund | Utopiska geografier | 16 september, 2013

De akustiska upplevelsernas London del 2

Musikutbudet i London är gigantiskt. Denna gång hade vi bestämt oss för att lyssna efter akustikens lagar och med nyvunna teoretiska insikter i bakhuvudet besökte vi olika konsertlokaler. Genast efter ankomsten ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 23 juli, 2009

Benjamin 16

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 03 december, 2011

Emmakrönika XXV Nu vill jag vara lycklig utan dig

plyschtistel ty ihop påöknens till sång sig för näckrosornaen månblommans kronblad för tolvslagspoet dag röst sakfruktdräpans dämpa droppar för croppsknopp knäppskräddarros ity vakttorns fot autofytfilialmurranka för litet spetsigt koppartorn upp ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 21 januari, 2010

Petra Mölstad- Det

Petra Mölstad – Betraktar fåglar smyger på rådjur skrubbar mig mot folk och tjyvar. Samlar. Gillar inte almsjuka och rävskabb. Krafsar in och ut och försöker gnaga genom barriärer. Går ...

Av: Petra Mölstad | Utopiska geografier | 06 augusti, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.