Marys rakkniv

"Mary, Mary, quite contrary" lyder rubriken på en presentation i The Guardian 2001 (13 jan.) av Mary Midgley, pensionerad filosofiprofessor i Newcastle i England. Man talar om Occams rakkniv, som ...

Av: Erland Lagerroth | 29 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Leipzig en kulturstad

20 mil söder om Berlin – 1,5 timme med snabbtåg – ligger ett veritabelt Mecka för den kulturintresserade: halvmiljonstaden Leipzig. Jag minns hösten 1989: varje vecka gick hundratusentals leipzigbor ut på ...

Av: Björn Gustavsson | 21 november, 2013
Resereportage

Alain de Benoist. En gränsöverskridande tänkare

Det finns många beteckningar som passar in på det politiska system under vilket västerlandet framlider sina tragikomiska skymningsår: kryptoplutokrati, usurokrati, mediakrati, mentirokrati, ekonomokrati, kakistokrati, idiokrati... Den mest tvetydiga och svårtillämpbara ...

Av: Sven André | 01 Maj, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Dansen inom den koptiska kyrkan

Den koptiska kristna kyrkan framträder efter konciliet i Kalcedon år 451 som en separatistisk rörelse inom kristendomen, tillerkännande Kristus enbart en gudomlig natur. Den bygger sin liturgi på den alexandrinska ...

Av: Gaia Ekis | 22 juni, 2013
Essäer om religionen

Roskilde´s Large Heart!



altOm jag måste använda ett ord för att beskriva Roskilde Festivalen så skulle det vara "underbar", och inte ens det skulle räcka till. Allt ifrån "desert blues/rock" bandet Bassekou Kouyate & Ngoni Ba, till de akustiska sångerna framförda av Jack Johnson, eller en del av den mest intressanta och interaktiva konsten jag sett; det fanns något för alla. Det här är första gången jag rest till Europa, och faktiskt första gången jag rest utanför USA. Jag kan inte tänka mig en bättre introduktion till Skandinavien, än just Roskilde Festivalen. Det finns  mycket att säga om festivalen, och jag tvivlar på att jag förmår kunna få in allt i en artikel.  Att beskriva allt jag hört och upplevt skulle vara som  att skriva en encyklopedi.

En av de mest intressanta sakerna med denna festival, var dess fokus på miljöengagemang. Vart man än tittade fanns det "Green Footsteps" (Gröna Fotsteg), affischer som informerade om vikten av en ren miljö, med roliga fakta, som t.ex. att rökare är 70% mer benägna att skräpa ner på marken, istället för att använda en soptunna. Hur sant detta  är, vet jag dock inte, men det var underhållande och fick mig att läsa. I mitten av festivalområdet, inte långt ifrån festivalens största och enda utomhusscen, Orangea Scenen, hade Tuborg, som den officiella öl-sponsorn, bidragit med en ekozon som alla kunde besöka. Detta fungerade på så sätt, att varje besökare fick bidra själv med en energikvot, genom att cykla på en cykel vilken genererade energi för att värma duscharna, och poolen till en behaglig temperatur.

Och eftersom detta var en regnfri festival (jag har hört diverse lerfyllda skräckhistorier),  var folket mycket glada över att få ta sig ett svalkande dopp, eller ligga vid sidan av poolen, under tiden som musikvågorna från Orangea Scenen spred sig genom luften. På festivalens camping  fanns det även ett område som hette "Green Bootcamp", där man kunde ladda mobilen genom att cykla och tvätta kläder gratis, med miljövänliga metoder. Dessa förmåner var dock bara tillgängliga för dem som redan visat på ett aktivt åtagande i sitt vardagliga liv för att förbättra miljön. Med denna vetskap funderar jag redan på hur jag, när jag återvänder hem till Florida, kan förbättra min miljöpåverkan, så att jag personligen kan avnjuta dessa privilegier nästa år.

altNär jag först hörde talas om Roskilde Festivalen,  var det de amerikanska banden som lockade. Jag anser mig ha en eklektisk musiksmak. Jag älskar all musik och tyckte mig ha en ganska stor musiksamling med artister och låtar som skulle göra vilken audiofil som helst avundsjuk. Jag hade fel. Visst var det så att de amerikanska artisterna på Roskilde var varierande med både kända musiker, så som Prince, och Jack Johnson, vilka spelade på den Orangea Scenen, men också mindre kända, såsom Brother Ali, en hip-hopartist från Minneapolis. Fastän jag verkligen ville se Jack Johnson, kom jag snabbt underfund med, att den verkliga anledningen till att gå på festivalen, var att upptäcka nya band ifrån hela världen. Afrikanska Hip-Hopgruppen Daara J Family, gav en minst sagt energifylld konsert i det mindre och mer intima Cosmopol-tältet. Där involverade de publiken på ett sätt jag aldrig sett mer välkända band göra. Från andra sidan Atlanten, kom den Colombianska hip-hopgruppen Choc Quib Town, som med sina rytmer och politiska sånger fick mig att dansa så mycket att det brände i mina ben.

Ett annat energifyllt framträdande gjordes av svenska Teddybears, vars konsert var så fullpackad med folk, att den enda rörelse jag kunde göra, var att skifta vikten från ena foten till den andra, fast vad jag egentligen ville göra, var att kasta av mig ryggsäcken, och dansa som en galning. Det enda som hindrade mig var den enormt stora mängden människor som försökte packa sig in i tältet, för att få höra gruppen iklädda kostymer och stora björnhuvuden uppträda. Till slut fick jag faktiskt se Jack Johnson spela, och på det bästa tänkbara sättet, en bit bort ifrån de största folkmassorna på gräsmattan,  hans musik spred sig över åskådarna som vågor. Ett annat nämnvärt framträdande var Brother Ali, som satte fart på publiken med sina tunga texter om samhällsfrågor, i kombination med beats från DJ Snuggles, som också satte sin fot utanför staterna för första gången! Bror Ali informerade publiken att han och hans DJ inte var där för att ge en konsert, utan för att ha en fest, och med fest, menade han att vi alla var där tillsammans, och skulle delta aktivt i musikupplevelsen, vilket lyckades fenomenalt bra. Jag blev överraskad av hur många i publiken som faktiskt kunde sjunga med till alla hans låtar, och hans positiva inställning, till skillnad av vissa andra amerikanska rappares, var precis vad Roskilde Festivalen handlar om.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

altEn annan del av festivalen som bör nämnas, är konst-installationerna. Det fanns en "tyst" klubb, ett cirkulärt rum, där man satte på sig hörlurar som spelade musik. Om man ville konversera med någon, så var det bara att ta av dem ett tag, och på så sätt undvika det vanliga skrikande som existerar på de flesta klubbar. En av installationerna som verkade sysselsätta människor mest, var diverse mekaniska konstruktioner, som kunde manipuleras genom att hoppa på dem, eller dra i snören med hårtorkar som utlöste ljud i gigantiska högtalare när de nuddade vatten. Detta blev såklart ännu roligare att observera, när nämnvärt påverkade personer vinglade runt och gjorde ljud/musik.

Det enda jag ångrar från denna festival, är att jag inte hann se alla band, eftersom de ibland spelade samtidigt. Jag kommer att resa tillbaka till Florida bärande mitt Roskilde Festival-armband, och hoppas kunna övertala, i alla fall några av mina landsmän, att göra resan över Atlanten, till denna underbara festival som inte kan jämföras med festivaler i USA. Musiken, maten, och alla fantastiska människor har verkligen gjort det här till en av de bästa upplevelserna jag haft i mitt liv. Det verkade finnas någon sorts kollektiv glädje hos alla, och jag tror inte det berodde enbart på allt intagande av alkohol, men därför att alla njöt fullständigt, av att få se sina favoritband och nya artister spela, såväl som att umgås med gamla och nya vänner. Under de fem dagar jag var där, såg jag bara ett slagsmål, som de inblandade snabbt lade ner. För mig är det märkligt, att det inte leder till fler konflikter när människor har möjligheten att dricka så fritt. altÄven om det tog ett tag för mig att vänja mig vid ljudet av danska, som jag lätt förvirrade med de fulla svenskarnas tal, så var våra storvuxna grannar på campingen mycket trevliga, och bjöd glatt på whisky, makrill i tomatsås och remouladsås, som av någon anledning verkar vara den primära födan på Roskilde.

Jag gladde mig mycket åt att alla som var på Roskilde Festivalen var där för att hängivet lyssna/dansa till all slags musik, hårdrock, elektronisk cumbia, hip-hop, blues... Roskilde är en generös festival, med utrymme för mångfaldig musik och smak. Tack alla som gjorde denna festival till en fantastisk upplevelse!




Skriven av Ray Velez
Översattning och fotografier: av Nadija Alainentalo-Anderson

Ur arkivet

view_module reorder

Someone for me – Whitney Houston tribute

För några år sen berättade jag för en tjejkompis i Stockholm att jag hade vaknat upp med en dröm om att Whitney Houston var död. Hade drömt om att alla ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 15 februari, 2012

Lisa Gidlöf, två dikter

Jag heter Lisa Gidlöf, är född 1985 och bosatt i Uppsala. Jag är utbildad litteraturvetare och journalist. Recenserar litteratur och arbetar i bokhandel.  Jag har tidigare blivit publicerad i bl.a ...

Av: Lisa Gidlöf | Utopiska geografier | 15 september, 2014

Bildning under 200 år

Detta är tankar, resonemang där mitt perspektiv är betraktarens. Helt opolitisk, men intellektuell då i definitionen; ”den som ställer fler frågor än de svar man fått”. (jfr ty. Gebildet) Vissa ord ...

Av: K-G Svanström | Essäer | 02 september, 2011

Aufgehoben mellan oljud och harmoni

Att jag började gilla den brittiska rockgruppen Aufgehoben lärde jag mig idag, med en tallrik curry framför mig, var genom ett misstag. I mitt ständiga och ivriga och ibland tröttande ...

Av: Gustaf Redemo | Musikens porträtt | 30 januari, 2009

Ett intellektuellt storeuropa?

Européer startade första världskriget. Och förlorade. Alla förlorade. Följden blev ett hypnotiserat beteende som resulterade i en nationalism vars logiska följd blev andra världskriget. 1914 var flertalet författare och politiker ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 17 Maj, 2014

Gilda Melodia

Ängeln

Du är mitt hjärtas lust. Den som jag har undandragit världen, och behållit i mig själv och undanhållit allt skapat.

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 20 oktober, 2017

Roskildefestivalen 2008

Spridda noteringar om läderbögar, barnafödande, danska politiker och Nick Caves femtioårskris. Mattias from Örebro! Where are you? Remember last year at Rosklide? I never got your last name. THIS IS YOUR SON: (En bild på en ...

Av: Adam Vilgot Persson | Essäer om musik | 16 juli, 2008

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts