Nina Ahlzén

Ur Rumänska hundar av Nina Ahlzén

Poeten och skribenten Nina Ahlzén är född och bosatt i Göteborg. Bland annat har hon publicerat tre diktsamlingar och medverkat i flera antologier, till exempel The concept of interception Masspoem Series och Svensk ...

Av: Nina Ahlzén | 05 september, 2017
Utopiska geografier

Minnesmonumentet vid platsen där Kaspar Hauser mördades. Här dödades en okänd av en okänd.

Kaspar Hauser och självmordsbombaren i Ansbach

I låten ”Fri till slut” nämner Håkan Hellström inledningsvis en viss Kaspar Hauser. Vem var han och vad gjorde han i Ansbach – en av flera städer i Bayern som ...

Av: Johan Werkmäster | 05 juli, 2017
Resereportage

45. Erik

Erik skyndade sig lite extra när han passerade Kulturanatomen. Han tittade ner på de intrampade gula löven så att han skulle slippa se den vackra tegelbyggnaden som dolde den modernare ...

Av: Erik | 02 november, 2012
Lund har allt utom vatten

Farväl arbetsförmedlingen!

Jag har sagt upp mig från arbetsförmedlingen. Jag känner mig befriad. Jag känner mig lättad och plötsligt kom det en massa kraft till mig, och lust som jag inte känt ...

Av: Stina Tobiasson | 22 februari, 2013
Gästkrönikör

Kall men bra början på Festivalsommaren



Teddybears"Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om.
För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror
och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll.
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!"

Så skrev Charles Baudelaire i mitten av artonhundratalet. I slutet av nittonhundratalet sjunger Aidan Moffat i Arab Straps största hit:

"Went out for the weekend, it lasted for ever, high with our friends, it's officially summer."

Sista helgen i maj anordnas sedan år 2003, Siesta-festivalen i Hässleholm. Sommarens första festival sträcker sig över en helg som aldrig tycks ta slut. Tiotusen unga svenskar är konstant berusade på musik och alkohol. ..

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

En av de saker som kännetecknar årets festival är den kyla som råder på nätterna. Temperaturen drog sig som lägst ner till 2,4 grader och folk får ta till olika former av överlevnadsstrategier för att överleva; lager-på-lagerprincipen en masse, sova så många som möjligt i samma tält för att utnyttja varandras kroppsvärme, värmeljus, alkohol...

Men på dagarna är kylan glömd och mycket (men inte allt) handlar om musiken. Förra året gav The Bear Quartet ett par explosiva spelningar och släppte ett av det forna årets mest hyllade album. Nu är de tillbaka och till hösten kommer de med ett nytt album. Som vanligt bjuder de bara på nytt material. Dessvärre är förra sommarens energi borta, och stora delar av konserten består av jammande partier. Någonting som inte har varit relevant sedan Jimi Hendrix dagar. Jag är alltid imponerad av norrlänningarnas ovilja att vara publiken till lags, men det är något besviken jag rör mig bort mot festivalens största scen, där Ossler spelar. Trots att solen skiner så gör sig hans mörka monotona musik sig utmärkt och den lilla skara människor som kommit för att se denna förbisedda skånska storhet blir inte besvikna. Det är gnissel och industriromantik. Två av Sveriges skickligaste gitarrister visar varför de är detta, utan att ta till solon, jam och onödig extravagans. Som när Ossler helt oprovocerat gnider sin gitarr mot mikrofonstativet, vilket resulterar att allt annat dränks i ett öronbedövande skrän. Vackert.

Mattias AlkbergMan kan lätt anta att Ossler fick spela på festivalen då han och halva hans band spelar med Thåström och resten av bandet med bob hund. Han skulle helt enkelt finnas där ändå. Detsamma gäller för Built To Spill. De är där i form av förband åt Dinosaur Jr. Därför är publiken inte särskilt stor på deras spelning heller. En tillställning som i längden känns ganska tråkig och oengagerad. Men deras fina gitarrpop som påminner om ett något brötigare Band of Horses glimmar till ibland, som i "Goin' Against Your Mind".

Dinosaur Jr imponerar desto mer. Deras patenterade sound låter riktigt massivt denna torsdagskväll. De kanske inte är världens bästa liveband där de står alldeles stilla på scenen och knappt yttrar ett ord mellan låtarna. Men fan vad mycket ljud de lyckas få ur sig med hjälp av bara tre män. Publiken dansar sig saliga framför scenen.

När Thåström spelar så förstår man varför Siesta är en av de festivaler som, till skillnad från exempelvis Hultsfred, går bra. De bokar intressanta band, och många sådana, utan att boka de dyraste. För Thåström är intressant och fortsätter att bli intressantare trettio år i karriären. För varje gång jag sett honom de senaste åren har han bara blivit piggare och piggare. Femtio-treåringen studsar runt på scenen och bjuder till och med på några danssteg. Tusentals människor sjunger med i vartenda ord och njuter av hans musik som bara blir mörkare och monotonare allteftersom åren går. Låtarna "Keops pyramid", "Fanfanfan" och "Rock'n'roll e död" är de som drar flest applåder. Det här var Thåströms turnéavslutning och det är bara att hålla tummarna för att han snart ger sig ut på vägarna igen.

I höstas såg jag Mattias Alkberg göra en fantastisk spelning i Göteborg. Då bjöd han nästan bara på senaste skivans rockabilly. På fredagen i Hässleholm är han ännu bättre. Men där bjuder han bara på två låtar från den skivan. Istället får vi höra låtar från hela karriären, med gamla favoriter som "Don Quixote" och "Stenar". Dessutom spelar han en cover på Conny Nimmersjös "Regnet i Södertälje" och en helt ny låt. Matti slutar aldrig att imponera. Att Conny Nimmersjö, Dennis Lyxzén och Jocke Åhlund finns i publiken understryker detta ytterligare. Matti ragglar senare på kvällen runt full och ensam på festivalområdet, vilket är en annan femma.

Efter Alkberg sjunker kvaliteten på spelningarna något. Men det är väl oundvikligt efter en sådan dunderspelning? Men First Aid Kit gör fin musik, är söta i vad som inte kan ses som annat än att de fortfarande är något ovana vid all uppmärksamhet. Kapten Röd visar vem som är Sveriges reggaekung. Bob hund gör ingen besviken. De bjuder på samma scenshow som vanligt. För dem som aldrig sett bandet tidigare kan jag förstå om de blir frälsta. Men själv har jag så smått tröttnat på att få se samma rörelsemönster och höra samma mellansnack från Thomas Öberg varje gång. Fast egentligen: de är fortfarande rysligt bra. [ingenting] växer som band och tror mer och mer på sig själva. Men trots att sångaren Cristopher Sander förra sommaren utnämnde deras nya platta till det bästa som någonsin gjorts, så är det under de låtarna jag tittar på klockan och gäspar och när de spelar gamla "Punkdrömmar" som leendet växer på läpparna, kroppen börjar röra på sig i takt till musiken och värmen sprider sig från insidan.

First Aid KitInnan det är dags att gå tillbaka till en iskall camping för några sista öl och någon timmes sömn, tittar jag in i öltältet för att titta lite på vad som är ett Sveriges största band; Teddybears. Jag imponeras av deras show och storleken på deras publik. Samtidigt är det lite kul att titta på alla människor som försöker ta sig in genom öltältets utgång, och som blir sura när just de blir tillsagda att gå in på andra sidan istället...är Stefan Sundström går på festivalens största scen på lördagseftermiddagen är det glest i publiken, men dessutom glest bland molnen för första gången den dagen. Tröttheten börjar synas på folk, det är många som ligger i leran under spelningen och sover. Men landets bäste trubadur verkar ändå nöjd. Och det bör han vara.

På Babylove & The Van Dangos från Danmark och Växjö är det däremot ingen som sover. Istället dansar folk sig svettiga i bara överkroppar. Ännu en gång bevisas det att ska är den bästa livemusiken, och kanske också den bästa väckarklockan för festivalbesökare.

Lördagen bjuder på några stora namn, såsom Familjen och Röyksopp. Familjen får igång publiken och berättar att det var i huset bredvid scenen där han står som allt började. Men särskilt spännande blir sådan här elektronisk musik aldrig live. Men vad spelar det för roll? Publiken dansar och är glada. Även om de förmodligen hade gjort precis likadant om det hade varit en stereo med Familjens musik som stod på scenen. Detsamma gäller för norska Röyksopp.

Festivalen avslutas med ett sömnigt Radio Dept, som knappt spelar i en halvtimme och inte säger ett ord. Men deras slöa shoegaze är stundtals riktigt bra. Även om det kanske inte var bästa tänkbara avslutning.

Trött tar jag mig den långa vägen tillbaka till campingen, där jag slocknar på en madrass i förtältet. Kall och trött vaknar jag efter en kort stund och tänker: trots allt är det här en av Sveriges bästa festivaler. Och jag kommer tillbaka nästa år för att berusa mig med vin och poesi. Sedan kryper jag in i tältet och somnar igen.

Rasmus Thedin, text
Anton Svensson, bild

 

Ur arkivet

view_module reorder
Johannes Vermeers  

Med karta och GPS genom konsten

Minns du krysset på den hemmagjorda skattkartan som var starten på barndomens äventyr? Eller när du tog fram kartboken ur bokhyllan och följde floder och bergskedjor till exotiska städer? Idag ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 december, 2017

”Gud slickar sina testiklar” Anteckningar till Noréns ”Ingen”

Det handlar om döden. Den annalkande. Det tillstånd som kommer att äga fullt tillträde till din kropp i en icke alltför avlägsen framtid. Döden. Denna kvalité. Inte i betydelsen något ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 27 mars, 2014

Aki Onda: Musik skapad av minnen

Den japanske ljudkonstnären var nyligen på besök i Stockhom för att uppträda på konstscenen Weld. Tidningen Kulturens Dev Karnal Fridén var där och passade då också på att prata lite ...

Av: Dev Karnal Fridén | Musikens porträtt | 23 juni, 2010

Noemi Scéci, Krizstina Tóth, Anna Jókai, Ágnes Judit Kiss  Foto: Linda Johansson

Kvinnliga författare från Ungern kämpar vidare under Bokmässans invigningsdag

Balassi-institutets ledare lämnade alla invigningen efter att blivit hårt kritiserade av kända författare, bland andra författarinnan Masha Gessen, vilka öppet kritiserade det statligt finansierade kulturinstitutet och bokmässans samarbete.

Av: Linda Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 30 september, 2015

Kan teatern dra nytta av höstens filmdebatt? Teatersåret 2009

I samband med Stockholms Filmfestival i november anno 2009 vaknade för en gång skull ett debattsuget Sverige till liv. Kanske minns ingen lika tydligt festivalfilmerna som den debatt med fokus ...

Av: Anna Nyman | Kulturreportage | 25 december, 2009

Lin Fengmians uggla är egentligen en uv

Den kinesiska uven av konstnären Lin Fengmian (1963) förefaller så sorgsen. Kanske för att den kom till Sverige, förvärvad mer eller mindre direkt av familjen Ramel, och blev kallad uggla ...

Av: Birgitta Milits | Konstens porträtt | 07 december, 2013

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 7

 Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 16 juli, 2013

Om blicken från WM-Data

Ibland när jag blickar på något kan jag snarare, eller mer än det jag ser, föras vidare av detta tillstånd jag bevittnar mot ett annat. Idag är det emot vad ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 20 juli, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.