Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | 23 november, 2011
Resereportage

Vad är musikkritik?

Musikkritiken som vi känner den idag är omöjlig att tänka sig utan framväxten av dels den borgerliga offentligheten, dels de moderna teknologierna för reproduktion, distribution eller konservering. Likväl är det ...

Av: Thomas Sjösvärd | 25 maj, 2009
Essäer om musik

från utställningen

Alice i Underlandet 150 år

Ivo Holmqvist om Alice i underlandet, Lewis Carroll, Martin Gardner och annat Fin de siècles prouderie (och lite senare).

Av: Ivo Holmqvist | 13 juli, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Guido Zeccola

  denna aladåb tillredd av spastiskt kött och plågarsås denna deliriumbuljong och smärtsamma cream fresch denna outhärdliga näring av jäsande pasta och frätande sprit som går på och går på oavbrutet dag ...

Av: Tidningen Kulturen | 26 januari, 2009
Utopiska geografier

TUPP - en scenkonstfestival med stora ögon inför världen



Mette Ingvartsens Evaporated landscapes var ett av de verk som sattes upp under TUPP. Foto: Wolfgang SilveriJag såg nyligen Françoise Sagans debutpjäs "Slott i Sverige" på Dramaten. Det var en bra uppsättning: snygg inramning och gedigna skådespelarinsatser. Efteråt kände jag ändå en viss tveksamhet. Det fanns något påträngande över tolkningen. Man fick aldrig någon chans att vila i skratten - någon skulle ständigt snubbla, skreva eller tjuta.

Det här är en tendens som jag har lärt mig att ha överseende med när jag går till de stora teatrarna. Det finns där ofta ett ängsligt sökande efter bekräftelse. Att teatern vill kommunicera är inte konstigt, men kommunikationshetsen kan ställa sig i vägen för ett verkligt samtal genom vilket världen tillåts framträda på nytt, och inte endast i de givna mönster som direkt väcker igenkännande.

Är man ute efter större motstånd och öppenhet - ett par som ofta hänger ihop - än vad institutionsteatern vanligen erbjuder, är Uppsalas årligen återkommande internationella scenkonstfestival TUPP ett fantastiskt alternativ. Festivalen pågick mellan den sjunde och tionde april och först ut på onsdagen var den danska koreografen och dansaren Mette Ingvartsen. Hon deltog också i förra årets upplaga, då med två verk varav det ena - "It's in the air" - utgjordes av två trampoliner med tillhörande trampolinhoppare. Under närmare en timme studsade de upp och ned och effekten lär ha varit hypnotisk. Den här gången heter verket "Evaporated landscapes" och nu liksom då presenterar Ingvartsen en konst som låter den intellektuella interpretationen stå tillbaka. Genom långsamhet och monotoni väcks åskådarens förundran inför världen. Denna storögda främmandegöring är en utmärkt inledning på en festival som vågar låta publiken hållas.

När man kommer in och sätter sig i den avgränsade delen av lilla salongen möts man först av fem små blinkande skumberg. Kort därefter väller en märkligt oljig rök ut ur ett rör och täcker golvet. Flera i publiken lockas att sträcka ned händerna för att känna på röken som stannar kvar längs golvet och med vågor och krusningar är märkvärdigt likt ett hav. Skumhögarna, som nu tornar upp som isberg ur vattnet, lyser med ett kallt vitt ljus.

Förutom kvinnan som står vid röret och sköter röken, stryper och öser på om vartannat, är "Evaporated landscapes" fritt från mänskligt deltagande. Det vi får bevittna är en icke-organisk natur stadd i förändring. Kanske är det världens första morgon som framträder, kanske dess sista. Efter en stund försvinner röken. Skumbergen antar en hotfullt röd färg och över dem singlar såpbubblor ned som glödande regn. I högtalarna hörs knaster och knäppande.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ja det är en värld där människan lämnas utanför, men som just genom sin frånvaro blir tydlig. Det öppnar för några frågeställningar. Först den ontologiska, som så intensivt upptog den grekiska antiken: Vilken är vår plats i en värld som i sin ständiga förändring aldrig är identisk med sig själv? Hur lever vi i den, och hur svarar vår syn på livet mot denna föränderlighets reella verklighet? Sedan den moraliska, dagsaktuella: Vilken är vår funktion i den här världen? Hur ska vi förhålla oss till den? Håller vi på att förstöra den, eller är själva den föreställningen fåfäng?

Från Mette Ingvartsens mänskliga decentrering kunde inte steget vara längre till det italienska kompaniet Cosmesis humanistiskt bekymrade verk "Periodonero". Det är en sorts skuggteater där en ensam skådespelerska - Eva Geatti - agerar med och mot animerade motspelare på en duk. Tillsammans skapar de ett expressionistiskt drama som tematiserar relationen mellan individ och massamhälle. I centrum står den eviga frågan om människans frihet. Antingen tar hon ansvar för denna oundvikliga frihet och väljer det medmänskliga, självständiga och medvetna eller så väljer hon ett liv i vad Sartre kallade Ond tro: hon förnekar sin frihet, sitt ansvar. Hon lägger sig själv i händerna på andra och blir ett monster eller, vilket är samma sak, en maskin som marscherar i snörräta rader.

cosmesi periodo nero foto Laura Arlotti"Periodonero" är vacker med sina svart-vita animationer och skarpa siluetter. Samtidigt har den starka stiliseringen en tendens att svepa med sig det existentiella grundtemat. Den svart-vita färgen sipprar på ett olyckligt sätt igenom ytan och färgar också de undre lagren. Det gör att bilderna, trots deras obehagliga och starka uttryck, blir till stiliga dekorationer utan kraft att riktigt beröra.

Berör gör däremot svenska performanceartisten och musikern Saralunden, som på lördagskvällen gör sitt enda framträdande. Verket heter "Minulla on suunnaton nälkä sinun suudelmasta" - på svenska: Jag har en oerhörd kysslängtan - och är egentligen en regelrätt popkonsert. Jag vet inte vad det säger. Välj själva: antingen något om TUPPs bredd och öppenhet, eller något om popmusikens nyvunna högstatus. I vilket fall som helst är det roande att se DN:s kulturellt kapitalstarke teaterkritiker Leif Zern i publiken.

Saralundens låtar är minimalistiska. Harmonierna och melodierna är enkla, och texterna fåordiga och naivistiska på det där sättet som arty pop brukar vara. Själva showen är inte mer spektakulär. Sara Lundén, som hon egentligen heter, alternerar mellan piano, gitarr och cittra. Hon är ensam på scenen - om man räknar bort det självspelande piano som är med och kompar - och det finns ingen rekvisita att tala om.

Ändå fängslar hon. "I was not gonna do it, but I did it again. It's controling, controling me, where will it end?", sjunger hon i en låt. Textfragmentet upprepas gång på gång enligt ett återkommande grepp. Här är det jaget som blir objektet för förundran. Sara Lundén ställer sig utanför sig själv och betraktar, men hur hon än försöker förstå förblir hon en gåta för sig själv. Därav upprepningen. Jag skulle inte göra det men jag gjorde det igen. En gång kanske konstaterande kommer att öppna för en insikt och till dess kommer hon att fortsätta mässa.

Vid något tillfälle tycker jag att Saralunden faller över gränsen och landar i overksam popestetisk kliché. Som när hon sjunger om den här staden som hon måste lämna för att den inte ska döda henne. För det mesta visar hon dock en imponerande förmåga att fånga upp varje skevhet i det enkla uttrycket och framförandet och förvandla det till något känslomässigt inträngande.

TUPP är som synes en heterogen festival där ordet scenkonst tillåts bli så vagt och inkluderande som det vinner på att vara. Programmets huvudstjärna, amerikanska Laurie Anderson, är väl lite löst tänkt att samla upp trådarna och knyta ihop några av dem i den storslagna och ändå intima föreställning som går under namnet "Delusion". Den uppfördes första gången under OS i Vancouver och har nu Europapremiär på Uppsala stadsteater.

Anderson presenterar en multimediashow där berättarteatrala inslag kombineras med projektioner och livemusik. Exakt vad det handlar om är svårt att säga. Något om människan, språket och världen och kanske mer än något annat: skarvarna däremellan. I princip allt med andra ord. Vad som genomsyrar och laddar föreställningen är en stark förundran inför detta allt. "Delusion" fungerar genom sin bredd, höjd, stora ögon och öppna samtal med publiken som ett koncentrat av årets fina upplaga av TUPP-festivalen. Den har varit en välbehövlig andningspaus från ansträngda skratt och tomma gester.

Tim Andersson

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Wagner och det musikaliska dramat

I år är det 200 år sedan Wagner föddes och 130 sedan han dog. Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del – både ris och ros. Men en ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 25 februari, 2013

Hon fångar djurens blickar

Hare – bearbetad litografi på frigolit av Riitta Tjörneryd Blicken mellan djur och människa, som kanske har spelat en avgörande roll i det mänskliga samhällets utveckling, och som alla människor i ...

Av: Niels Hebert | Konstens porträtt | 24 mars, 2008

Versailles från korridorerna. Intervju med Benoît Jacquot

Filmen ”Farewell My Queen”av Benoît Jacquot är ett ganska kallt och tämligen oengagerat reportage om tre, fyra dagar under ödesåret 1789 i Versailles när den franska monarkin upphör. I centrum ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 30 november, 2012

Emmakrönika X jag tror mig existera i en blomma

vad kan mina tårar smaka, som nog hennes tårar, droppen som slutligen tidigt klarade separator, efter det min droppe jag fällde i världshav med tesil skilt, vilken hon tog upp ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 13 januari, 2009

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

I ljuset av Människoriket

Den teater som dominerar och har dominerat scenerna är för det mesta en välbekant underhållningshistoria. Den visar ibland ett misslyckande som man kan skratta åt eller lära sig någonting av ...

Av: Percival | Essäer | 21 mars, 2012

Rödskinn och blekansikten

Häromdagen dök ur kökkenmöddingen upp en amerikansk barnbok från 1948, utgiven av Simon and Schuster som den gången höll till i Rockefeller Center i New York. Den är i stort ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 01 december, 2017

Körsbärspaj utan förbannat gott kaffe – om David Lynchs Twin Peaks: Fire Walk…

Through the darkness of future’s past,The magician longs to see.One chants out between two worlds …”Fire … walk with me.” När tv-serien Twin Peaks lades ner efter två säsonger sommaren 1991 ...

Av: Jonas Wessel | Essäer om film | 14 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts