Åminnelse. Warszawapaktens arméer Tjeckoslovakien

För 45 år sedan, den 21 augusti 1968, invaderade Warszawapaktens arméer Tjeckoslovakien och kväste det spirande experiment som antog den för dåvarande styrande makthavare den kraftigt provocerande benämningen, ”socialism med ...

Av: Vladimir Oravsky | 21 augusti, 2013
Essäer om samhället

Dansk humor enligt redaktören Claus Christensen

Bäste Claus Christensen, Tack för länken till din artikel om filmkaraktären Zelko och om undertecknad. Den verkar vara åtminstone 8 månader gammal och jag undrar varför du inte bekantade mig med den ...

Av: Vladimir Oravsky | 02 april, 2009
Gästkrönikör

Herreglud, julkalendern tar redan slut.

24/ 24. Frisk jul! Eller god jul rätt upp i stussen på etablissemanget, som Dante Sjöboda uttryckte saken 2003 i Svenska dagbladets jultipsande om sin då starkaste läsning, en soppboka ...

Av: Stefan Hammarén | 24 december, 2012
Stefan Hammarén

Den arbetslöse i vildmarken

Få svenska filmer som jag har sett har varit så lyckade som Losers. I händelsernas centrum står en kvinna i yngre medelåldern, Karin (Isabella Von Saenger). Hon arbetar med en ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 31 december, 2013
Filmens porträtt

TUPP - en scenkonstfestival med stora ögon inför världen



Mette Ingvartsens Evaporated landscapes var ett av de verk som sattes upp under TUPP. Foto: Wolfgang SilveriJag såg nyligen Françoise Sagans debutpjäs "Slott i Sverige" på Dramaten. Det var en bra uppsättning: snygg inramning och gedigna skådespelarinsatser. Efteråt kände jag ändå en viss tveksamhet. Det fanns något påträngande över tolkningen. Man fick aldrig någon chans att vila i skratten - någon skulle ständigt snubbla, skreva eller tjuta.

Det här är en tendens som jag har lärt mig att ha överseende med när jag går till de stora teatrarna. Det finns där ofta ett ängsligt sökande efter bekräftelse. Att teatern vill kommunicera är inte konstigt, men kommunikationshetsen kan ställa sig i vägen för ett verkligt samtal genom vilket världen tillåts framträda på nytt, och inte endast i de givna mönster som direkt väcker igenkännande.

Är man ute efter större motstånd och öppenhet - ett par som ofta hänger ihop - än vad institutionsteatern vanligen erbjuder, är Uppsalas årligen återkommande internationella scenkonstfestival TUPP ett fantastiskt alternativ. Festivalen pågick mellan den sjunde och tionde april och först ut på onsdagen var den danska koreografen och dansaren Mette Ingvartsen. Hon deltog också i förra årets upplaga, då med två verk varav det ena - "It's in the air" - utgjordes av två trampoliner med tillhörande trampolinhoppare. Under närmare en timme studsade de upp och ned och effekten lär ha varit hypnotisk. Den här gången heter verket "Evaporated landscapes" och nu liksom då presenterar Ingvartsen en konst som låter den intellektuella interpretationen stå tillbaka. Genom långsamhet och monotoni väcks åskådarens förundran inför världen. Denna storögda främmandegöring är en utmärkt inledning på en festival som vågar låta publiken hållas.

När man kommer in och sätter sig i den avgränsade delen av lilla salongen möts man först av fem små blinkande skumberg. Kort därefter väller en märkligt oljig rök ut ur ett rör och täcker golvet. Flera i publiken lockas att sträcka ned händerna för att känna på röken som stannar kvar längs golvet och med vågor och krusningar är märkvärdigt likt ett hav. Skumhögarna, som nu tornar upp som isberg ur vattnet, lyser med ett kallt vitt ljus.

Förutom kvinnan som står vid röret och sköter röken, stryper och öser på om vartannat, är "Evaporated landscapes" fritt från mänskligt deltagande. Det vi får bevittna är en icke-organisk natur stadd i förändring. Kanske är det världens första morgon som framträder, kanske dess sista. Efter en stund försvinner röken. Skumbergen antar en hotfullt röd färg och över dem singlar såpbubblor ned som glödande regn. I högtalarna hörs knaster och knäppande.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ja det är en värld där människan lämnas utanför, men som just genom sin frånvaro blir tydlig. Det öppnar för några frågeställningar. Först den ontologiska, som så intensivt upptog den grekiska antiken: Vilken är vår plats i en värld som i sin ständiga förändring aldrig är identisk med sig själv? Hur lever vi i den, och hur svarar vår syn på livet mot denna föränderlighets reella verklighet? Sedan den moraliska, dagsaktuella: Vilken är vår funktion i den här världen? Hur ska vi förhålla oss till den? Håller vi på att förstöra den, eller är själva den föreställningen fåfäng?

Från Mette Ingvartsens mänskliga decentrering kunde inte steget vara längre till det italienska kompaniet Cosmesis humanistiskt bekymrade verk "Periodonero". Det är en sorts skuggteater där en ensam skådespelerska - Eva Geatti - agerar med och mot animerade motspelare på en duk. Tillsammans skapar de ett expressionistiskt drama som tematiserar relationen mellan individ och massamhälle. I centrum står den eviga frågan om människans frihet. Antingen tar hon ansvar för denna oundvikliga frihet och väljer det medmänskliga, självständiga och medvetna eller så väljer hon ett liv i vad Sartre kallade Ond tro: hon förnekar sin frihet, sitt ansvar. Hon lägger sig själv i händerna på andra och blir ett monster eller, vilket är samma sak, en maskin som marscherar i snörräta rader.

cosmesi periodo nero foto Laura Arlotti"Periodonero" är vacker med sina svart-vita animationer och skarpa siluetter. Samtidigt har den starka stiliseringen en tendens att svepa med sig det existentiella grundtemat. Den svart-vita färgen sipprar på ett olyckligt sätt igenom ytan och färgar också de undre lagren. Det gör att bilderna, trots deras obehagliga och starka uttryck, blir till stiliga dekorationer utan kraft att riktigt beröra.

Berör gör däremot svenska performanceartisten och musikern Saralunden, som på lördagskvällen gör sitt enda framträdande. Verket heter "Minulla on suunnaton nälkä sinun suudelmasta" - på svenska: Jag har en oerhörd kysslängtan - och är egentligen en regelrätt popkonsert. Jag vet inte vad det säger. Välj själva: antingen något om TUPPs bredd och öppenhet, eller något om popmusikens nyvunna högstatus. I vilket fall som helst är det roande att se DN:s kulturellt kapitalstarke teaterkritiker Leif Zern i publiken.

Saralundens låtar är minimalistiska. Harmonierna och melodierna är enkla, och texterna fåordiga och naivistiska på det där sättet som arty pop brukar vara. Själva showen är inte mer spektakulär. Sara Lundén, som hon egentligen heter, alternerar mellan piano, gitarr och cittra. Hon är ensam på scenen - om man räknar bort det självspelande piano som är med och kompar - och det finns ingen rekvisita att tala om.

Ändå fängslar hon. "I was not gonna do it, but I did it again. It's controling, controling me, where will it end?", sjunger hon i en låt. Textfragmentet upprepas gång på gång enligt ett återkommande grepp. Här är det jaget som blir objektet för förundran. Sara Lundén ställer sig utanför sig själv och betraktar, men hur hon än försöker förstå förblir hon en gåta för sig själv. Därav upprepningen. Jag skulle inte göra det men jag gjorde det igen. En gång kanske konstaterande kommer att öppna för en insikt och till dess kommer hon att fortsätta mässa.

Vid något tillfälle tycker jag att Saralunden faller över gränsen och landar i overksam popestetisk kliché. Som när hon sjunger om den här staden som hon måste lämna för att den inte ska döda henne. För det mesta visar hon dock en imponerande förmåga att fånga upp varje skevhet i det enkla uttrycket och framförandet och förvandla det till något känslomässigt inträngande.

TUPP är som synes en heterogen festival där ordet scenkonst tillåts bli så vagt och inkluderande som det vinner på att vara. Programmets huvudstjärna, amerikanska Laurie Anderson, är väl lite löst tänkt att samla upp trådarna och knyta ihop några av dem i den storslagna och ändå intima föreställning som går under namnet "Delusion". Den uppfördes första gången under OS i Vancouver och har nu Europapremiär på Uppsala stadsteater.

Anderson presenterar en multimediashow där berättarteatrala inslag kombineras med projektioner och livemusik. Exakt vad det handlar om är svårt att säga. Något om människan, språket och världen och kanske mer än något annat: skarvarna däremellan. I princip allt med andra ord. Vad som genomsyrar och laddar föreställningen är en stark förundran inför detta allt. "Delusion" fungerar genom sin bredd, höjd, stora ögon och öppna samtal med publiken som ett koncentrat av årets fina upplaga av TUPP-festivalen. Den har varit en välbehövlig andningspaus från ansträngda skratt och tomma gester.

Tim Andersson

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Bibliskt mörker och Samuel Becketts

"Knappt hade Watt stigit in över mr Knotts tröskel förränhan såg att det inte var så mörkt i huset som han först hade trott.Det brann ett ljus i köket."  Samuel Beckett ...

Av: Hans-Evert Renérius | Övriga porträtt | 17 september, 2013

Robert Frank, Stones & Cocksucker Blues

Att använda låtar av Rolling Stones i filmer har prövats med framgång. Mest minnesvärda exempel är väl scenen där Martin Scorsese låter Robert DeNiros figur Johnny Boy göra entré i ...

Av: Peter Ejewall | Essäer om musik | 06 december, 2017

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 01 februari, 2012

Om Chalmersspex

Chalmersspexet räknas till en av Sveriges största amatörteaterföreningar och går att härleda tillbaka till 1948 då det första studentspexet i Chalmers regi sattes upp, Bojan.Ett Chalmersspex handlar enligt utsago alltid ...

Av: Kajsa Ljusegren | Kulturreportage | 05 maj, 2016

Lisa Olsson, bärnsten från Östersjön.

Att göra sand till guld

Lisa Olsson bor nära havet, hon lever nära naturen, bara med några steg är hon ute på blomsterängen och med några älgakliv är hon vid den underbara sandstranden i Ystad ...

Av: Bo Bjelvehammar | Essäer om konst | 11 mars, 2017

Intervju med Gail Carriger, författaren bakom Själlös, första boken i serien om Alexia…

Jag möter Gail på förmiddagen på Hotell Hansson i Stockholm över ett par koppar English Breakfast. Hon är chict klädd i knallrött, en vitmönstrad femtiotalsklänning med full kjol och en ...

Av: Jessika Ahlström | Litteraturens porträtt | 22 april, 2012

Paret Myrdal på resa.

Rasbiologin och de goda svinslagen

Vad är en perfekt människa? Något om 20:e seklets syn på människa, växter och djur.

Av: Annakarin Svedberg | Porträtt om politik & samhälle | 05 februari, 2015

Mircea Cartarescu och den rumänska litteraturens okända historia

Hertha Müllers nobelpris i litteratur ifjol har ökat intresset för Rumänien och landets kultur, men vad finns förutom Müller för en svensk publik? Rumäniens främsta författare Mircea Cartarescu besöker Sverige ...

Av: Waldemar Ingdahl | Litteraturens porträtt | 01 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.