Simon O. Pettersson 

Deklassering

En ny lång novell av Simon O. Pettersson 

Av: Simon O. Pettersson | 18 augusti, 2017
Utopiska geografier

Drömmar och dofter i Kraków. Unsound festival

Det doftar gott om årets Unsound – festivalen i polska Kraków som tagit ledningen i att fokusera på ny experimentell, främst elektronisk, musik i gränslanden mellan konstmusik, electronika och klubbmusik ...

Av: Curt Lundberg | 27 oktober, 2014
Essäer om musik

En liten pojkes dröm om att få gå i skolan. Intervju med författaren…

Under Togos brännande sol lever de i ett stort antal, alla de barn som vill gå i skolan. Som vill lära sig, utvecklas och få kunskap. För att kunna se ...

Av: Linda Johansson | 24 juni, 2012
Litteraturens porträtt

Det urolige sinn. Del II

Homo Viator Menneskeværen er essensielt sammenknyttet med vandring, mente den katolske filosof Gabriel Marcel(1889-1973), e.g at forut for at et menneske er Homo Economicus eller Homo Politicus, er det på vandring ...

Av: Thor Olav Olsen | 14 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

TUPP - en scenkonstfestival med stora ögon inför världen



Mette Ingvartsens Evaporated landscapes var ett av de verk som sattes upp under TUPP. Foto: Wolfgang SilveriJag såg nyligen Françoise Sagans debutpjäs "Slott i Sverige" på Dramaten. Det var en bra uppsättning: snygg inramning och gedigna skådespelarinsatser. Efteråt kände jag ändå en viss tveksamhet. Det fanns något påträngande över tolkningen. Man fick aldrig någon chans att vila i skratten - någon skulle ständigt snubbla, skreva eller tjuta.

Det här är en tendens som jag har lärt mig att ha överseende med när jag går till de stora teatrarna. Det finns där ofta ett ängsligt sökande efter bekräftelse. Att teatern vill kommunicera är inte konstigt, men kommunikationshetsen kan ställa sig i vägen för ett verkligt samtal genom vilket världen tillåts framträda på nytt, och inte endast i de givna mönster som direkt väcker igenkännande.

Är man ute efter större motstånd och öppenhet - ett par som ofta hänger ihop - än vad institutionsteatern vanligen erbjuder, är Uppsalas årligen återkommande internationella scenkonstfestival TUPP ett fantastiskt alternativ. Festivalen pågick mellan den sjunde och tionde april och först ut på onsdagen var den danska koreografen och dansaren Mette Ingvartsen. Hon deltog också i förra årets upplaga, då med två verk varav det ena - "It's in the air" - utgjordes av två trampoliner med tillhörande trampolinhoppare. Under närmare en timme studsade de upp och ned och effekten lär ha varit hypnotisk. Den här gången heter verket "Evaporated landscapes" och nu liksom då presenterar Ingvartsen en konst som låter den intellektuella interpretationen stå tillbaka. Genom långsamhet och monotoni väcks åskådarens förundran inför världen. Denna storögda främmandegöring är en utmärkt inledning på en festival som vågar låta publiken hållas.

När man kommer in och sätter sig i den avgränsade delen av lilla salongen möts man först av fem små blinkande skumberg. Kort därefter väller en märkligt oljig rök ut ur ett rör och täcker golvet. Flera i publiken lockas att sträcka ned händerna för att känna på röken som stannar kvar längs golvet och med vågor och krusningar är märkvärdigt likt ett hav. Skumhögarna, som nu tornar upp som isberg ur vattnet, lyser med ett kallt vitt ljus.

Förutom kvinnan som står vid röret och sköter röken, stryper och öser på om vartannat, är "Evaporated landscapes" fritt från mänskligt deltagande. Det vi får bevittna är en icke-organisk natur stadd i förändring. Kanske är det världens första morgon som framträder, kanske dess sista. Efter en stund försvinner röken. Skumbergen antar en hotfullt röd färg och över dem singlar såpbubblor ned som glödande regn. I högtalarna hörs knaster och knäppande.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ja det är en värld där människan lämnas utanför, men som just genom sin frånvaro blir tydlig. Det öppnar för några frågeställningar. Först den ontologiska, som så intensivt upptog den grekiska antiken: Vilken är vår plats i en värld som i sin ständiga förändring aldrig är identisk med sig själv? Hur lever vi i den, och hur svarar vår syn på livet mot denna föränderlighets reella verklighet? Sedan den moraliska, dagsaktuella: Vilken är vår funktion i den här världen? Hur ska vi förhålla oss till den? Håller vi på att förstöra den, eller är själva den föreställningen fåfäng?

Från Mette Ingvartsens mänskliga decentrering kunde inte steget vara längre till det italienska kompaniet Cosmesis humanistiskt bekymrade verk "Periodonero". Det är en sorts skuggteater där en ensam skådespelerska - Eva Geatti - agerar med och mot animerade motspelare på en duk. Tillsammans skapar de ett expressionistiskt drama som tematiserar relationen mellan individ och massamhälle. I centrum står den eviga frågan om människans frihet. Antingen tar hon ansvar för denna oundvikliga frihet och väljer det medmänskliga, självständiga och medvetna eller så väljer hon ett liv i vad Sartre kallade Ond tro: hon förnekar sin frihet, sitt ansvar. Hon lägger sig själv i händerna på andra och blir ett monster eller, vilket är samma sak, en maskin som marscherar i snörräta rader.

cosmesi periodo nero foto Laura Arlotti"Periodonero" är vacker med sina svart-vita animationer och skarpa siluetter. Samtidigt har den starka stiliseringen en tendens att svepa med sig det existentiella grundtemat. Den svart-vita färgen sipprar på ett olyckligt sätt igenom ytan och färgar också de undre lagren. Det gör att bilderna, trots deras obehagliga och starka uttryck, blir till stiliga dekorationer utan kraft att riktigt beröra.

Berör gör däremot svenska performanceartisten och musikern Saralunden, som på lördagskvällen gör sitt enda framträdande. Verket heter "Minulla on suunnaton nälkä sinun suudelmasta" - på svenska: Jag har en oerhörd kysslängtan - och är egentligen en regelrätt popkonsert. Jag vet inte vad det säger. Välj själva: antingen något om TUPPs bredd och öppenhet, eller något om popmusikens nyvunna högstatus. I vilket fall som helst är det roande att se DN:s kulturellt kapitalstarke teaterkritiker Leif Zern i publiken.

Saralundens låtar är minimalistiska. Harmonierna och melodierna är enkla, och texterna fåordiga och naivistiska på det där sättet som arty pop brukar vara. Själva showen är inte mer spektakulär. Sara Lundén, som hon egentligen heter, alternerar mellan piano, gitarr och cittra. Hon är ensam på scenen - om man räknar bort det självspelande piano som är med och kompar - och det finns ingen rekvisita att tala om.

Ändå fängslar hon. "I was not gonna do it, but I did it again. It's controling, controling me, where will it end?", sjunger hon i en låt. Textfragmentet upprepas gång på gång enligt ett återkommande grepp. Här är det jaget som blir objektet för förundran. Sara Lundén ställer sig utanför sig själv och betraktar, men hur hon än försöker förstå förblir hon en gåta för sig själv. Därav upprepningen. Jag skulle inte göra det men jag gjorde det igen. En gång kanske konstaterande kommer att öppna för en insikt och till dess kommer hon att fortsätta mässa.

Vid något tillfälle tycker jag att Saralunden faller över gränsen och landar i overksam popestetisk kliché. Som när hon sjunger om den här staden som hon måste lämna för att den inte ska döda henne. För det mesta visar hon dock en imponerande förmåga att fånga upp varje skevhet i det enkla uttrycket och framförandet och förvandla det till något känslomässigt inträngande.

TUPP är som synes en heterogen festival där ordet scenkonst tillåts bli så vagt och inkluderande som det vinner på att vara. Programmets huvudstjärna, amerikanska Laurie Anderson, är väl lite löst tänkt att samla upp trådarna och knyta ihop några av dem i den storslagna och ändå intima föreställning som går under namnet "Delusion". Den uppfördes första gången under OS i Vancouver och har nu Europapremiär på Uppsala stadsteater.

Anderson presenterar en multimediashow där berättarteatrala inslag kombineras med projektioner och livemusik. Exakt vad det handlar om är svårt att säga. Något om människan, språket och världen och kanske mer än något annat: skarvarna däremellan. I princip allt med andra ord. Vad som genomsyrar och laddar föreställningen är en stark förundran inför detta allt. "Delusion" fungerar genom sin bredd, höjd, stora ögon och öppna samtal med publiken som ett koncentrat av årets fina upplaga av TUPP-festivalen. Den har varit en välbehövlig andningspaus från ansträngda skratt och tomma gester.

Tim Andersson

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Pynchons Mesopolitosis

Du gick till Dr. Blumenthal en dag 1973 i Middleton, New York, och klagade över hosta, varpå den gode doktorn bestämde sig för att röntga din bröstkorg. Innan de dödliga ...

Av: Jonas Wessel | Litteraturens porträtt | 23 mars, 2013

Bo Ahrenfelt – Förändring är ett livslångt tillstånd i lugn och kaos

Förändring är ingen tillfällighet, ingen slump, menar Bo Ahrenfelt. Han är läkare och psykiater med bland annat kroppsterapi som specialinriktning, men arbetar sedan många år tillbaka med förändrings- och utvecklingsarbete ...

Av: Antoon Geels | Övriga porträtt | 29 juli, 2011

Dansen som konstform

foto: Guido Zeccola Den moderna dansen betraktas idag som en både självständig och -klar konstform. Så har det inte alltid varit. Historiskt sett har dansen varit knuten till mer etablerade konstformer, såsom ...

Av: Roberth Ericsson | Scenkonstens porträtt | 15 augusti, 2008

Evig är den konst som alltid talar till oss själva. Intervju med Fabio…

Gitarristen Magnus Andersson och jag träffade den italienske tonsättaren Fabio Vacchi under hans vistelse i Stockholm i samband med spelningen av hans Quintetto Notturno Concertante på konserthuset. Eventet skedde i ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 15 juni, 2014

Frida Kahlo och den kvinnliga stilen

Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 08 mars, 2013

Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 Maj, 2014

 Rafael Filosofskolan i Aten. Bild Wikigeeks

Mellan Skylla och Karybdis

”Det bästa hos kristendomen är ett liv värdigt Kristus. Där det finns skall vi inte vara så snara till att misstänka människor för irrlära.” (Ur Johan Huizinga: ”Erasmus”)

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 16 Maj, 2017

Nyårskrönika 2013

Jag ser lite snö vid vägkanten, mer svart än vit. Mer hård än mjuk skulle jag gissa. Jag flyttade till ännu en storstad för snart tio år sedan, i centrum brukade ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 01 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.