Kan teatern dra nytta av höstens filmdebatt? Teatersåret 2009

I samband med Stockholms Filmfestival i november anno 2009 vaknade för en gång skull ett debattsuget Sverige till liv. Kanske minns ingen lika tydligt festivalfilmerna som den debatt med fokus ...

Av: Anna Nyman | 25 december, 2009
Kulturreportage

Tibet - en dröm i väst

Om "Prisoners of Shangri-La" av Donald S. Lopez jr. Utgiven på The University of Chicago Press i Chicago 1998 Boken kan ses som en lång och faktaspäckad berättelse om hur ...

Av: Annakarin Svedberg | 23 februari, 2011
Essäer om religionen

Teater Sláva visar Inannas mod

Katabasis. Foto: Daniel Rudholm Den 7 november är det urpremiär för Katabasis - The Best of Hell i Teater Slávas uppförande. Spelet handlar om och kretsar runt Inannas nedstigning i underjorden. Inanna ...

Av: János Deák | 03 november, 2008
Scenkonstens porträtt

Primo Levi. Så faller det oanade över oss

Två poeter för mig okända i den egenskapen, Primo Levi så känd för sitt öde, delvis av politiska skäl, att det överskuggat hans diktning, Chlebnikov okänd för han språk för ...

Av: Oliver Parland | 27 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

När litteratur färdas väl. Om det engelska språkets globala särställning



alt(Översatt från engelska av författaren. Den engelska originaltexten finns att läsa på netzinet Bewildering Stories)

Eftersom jag lever i ett begränsat språkområde - bara drygt 9 miljoner människor talar svenska - har jag då och då i likhet med flera andra haft anledning att fundera på frågor om språk, litteratur och översättningar.

Dessa funderingar aktualiserades när jag blev ombedd att medverka i en panel på Bouchercon i Philadelphia 1998, för att diskutera ämnet "Common Denominators: Detective Fiction that Travels Well: Transcends Cultural Differences, Crosses All Boundaries."

Anledningen till att jag blev ombedd att delta var förmodligen inte alls för att organisatörerna ansåg mig vara en expert som besatt särskilda kunskaper i ämnet. Det vara snarare det brutala faktumet att jag var den ende deltagaren från Sverige. (Där fanns förståss Elvy O'Brien, gift med Charles O'Brien, som 2001, enligt Publisher's Weekly höjde standarden för historiska deckare med sin debutroman Mute Witness, men jag skulle gissa att organisatörerna inte insåg att Mrs. O'Brien talar flytande svenska.)

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Det visade sig att panelens deltagare vid sidan om mig kom från Österrike, Kuba och Danmark och det gick upp för mig att organisatörerna förmodligen ansåg att vi åtminstone kunde bidra med minoritetsståndpunkter om de problem som det valda ämnet handlar om.

Vår uppgift var att belysa vad som krävs för att detektivberättelser ska spridas över världen. Då jag i detta särskilda sammanhang inte såg någon större skillnad mellan deckare och annan litteratur, slog jag samman alla former av fiktion. Och jag gjorde det från min begränsade svenska utgångspunkt.

Ombord på SAS-flyget från Köpenhamn till Newark läste jag en artikel i Svenska Dagbladet om Søren Kierkegaard, mannen som hittade på existentialismen långt innan Jean-Paul Sartre ens var så mycket som en serie framåtblickande glimtar i sina 16 för-för-mor-och-farföräldrars 32 ögon.

Artikeln avslöjade att det våras för den danske filosofen. Det startas Kierkegaard sällskap överallt i världen. Hans skrifter översätts till fler och fler språk, till japanska liksom till rumänska.

altMed denna artikel som utgångspunkt fastslog jag att det är långt ifrån alla författare som skriver på så pass udda språk som danska givet att bli översatta till en rad språk under sin livstid, än mindre, som skett i fallet Søren Kierkegaard, att översättandet fortsätter 150 år efter författarens  bortgång. Min uppfattning i panelen var att för att färdas väl så bör en text företrädesvis vara författad på engelska.

Som en regel, alltså. För med all respekt för Søren Kierkegaard, så är han ett undantag.  Det händer att bästsäljande böcker från andra språkområden översätts till engelska, som en funktion av deras regionala framgångar.  Så har skett med Knut Hamsun (Norge), Astrid Lindgren (Sverige), Yukio Mishima, (Japan) och många andra. Men som vi vet är bästsäljare i sig själva undantag.

* * *

Jag hade tre argument för mitt påstående att för att färdas väl bör en text företrädesvis vara författad på engelska.

Det första argumentet

Anledning nummer ett är den brittiska imperialismen. Cirka 1.2 miljarder människor kan tala och förstå en eller annan form av engelska. Samtidigt talar cirka 1.2 miljarder  människor kinesiska.  Det var de siffror jag angav 1998.

Fyra år senare kom nya siffror. Enligt Time Magazine kunde 1.9 miljarder människor göra sig förstådda på engelska 2002. Mellan tummen och pekfingret är det cirka en tredjedel av världens befolkning. Samtidigt talade kanske 800 miljoner av 1,3 miljarder kineser Mandarin. Men medan engelska talas över hela världen, så är kinesiska ett regionalt språk, vars geografiska spridning är begränsad till en förhållandevis liten del av vår planet. Utanför det området är kinesiska inte mycket att skriva vare sig hem om eller på. Och kinesiska dialekter skiljer sig dessutom lika mycket från varandra som svenska från tyska.

Vi har hindustani - hindi och urdu - som talas och/ellerförstås av kanske 800 miljoner människor i Indien och Pakistan. Även det är en relativt liten geografiskdel av världen. Därutöver talas ett stort antal språk på den indiska subkontinenten. Vi har en rad indo-europeiska språk som bengali, gujarati, punjabi, etc. Men också dravidiska språk som tamuliska, telugu och kannada.

altEngelska används som länkspråk och talas t ex ofta  i Lok Sabha, det indiska parlamentets folkvalda kammare, och det finns mängder av engelskspråkiga dagstidningar och tidskrifter. Indien anses vara världens tredje engelskspråkiga land efter USA och Storbritannien. Eller ...? Nyligen såg jag påståendet att fler människor talar engelska i Indien än i USA (!) Eftersom jag tillbringat inte så få år av mitt liv i Indien, skulle det inte förvåna mig om påståendet innehåller ett mått av sanning. Vad beträffar det årliga utbudet av antalet böcker publicerade böcker på engelska ligger Indien på andra  plats efter USA.

Det finns litterära iakttagare (låt vara av finkulturellt snitt) som hävdar att den bästa skönlitteraturen som numera publiceras på engelska är författade av indier. Och då avses inte gamla favoriter som Mulk Raj Anand, Ruskin Bond eller R.K. Narayan. Man avser sådana författare som Anita Desai, Amitav Gosh, Arundhati Roy, Salman Rushdie och Vikram Seth. Även om påståendet är överdrivet, så är det symtomatiskt.

Det handlar om författare som ofta nomineras och även vinner internationella litterära priser. De skriver på engelska och deras böcker översätts från engelska till andra språk, inklusive indiska språk. Ironiskt nog är dessa indiska författares höga status en funktion av att de övergett sina modersmål. Hur känd skulle Salman Rushdie ha varit i dag om han skrivit sina böcker på urdu? Alla de nämnda indiska författarna finns översatta till svenska från engelska.

Böcker översätts inte regelbundet från kiswahili, tibetanska eller gujarati till andra språk. Faktum är att böcker ganska sällan översätts från stora språkområden som kinesiska, hindi eller arabiska.

"Men tänk på Satyajit Ray (Väst-Bengalen, Indien) och Taslima Nasrin (Bangla Desh)," invänder någon, "två bengalitalande författare, som översatts till andra språk." Men de är undantag som bekräftar regeln. Satyajit Ray är en av 1900-talets främsta filmskapare. Det faktum att alla hans science fiction och detektivberättelser har översatts till engelska är delvis en funktion av hans kändisskap och delvis en funktion av det faktum att hans berättelser är älskade i Väst-Bengalen samt att bengali faktiskt är världens femte eller sjätte språk i storleksordning.

Medan Ray är en utmärkt berättare, så anses Taslima Nasrin långt ifrån att vara en stor författarinna. Anledningen till att hon översatts till flera språk är att hon fått kändisstatus eftersom hon hotats till livet av islamitiska fundamentalister.

Hon tvingades en tid att leva i exil i Sverige. Hon blev helt enkelt en kvinnlig motsvarighet till Salman Rushdie.

alt1997 översattes mer än 2000 böcker från engelska till svenska. Dan ska komin på andra plats med mer än 100 böcker översatta till svenska. Två böcker översattes från kinesiska. Inte ett enda indiskt språk fanns med på listan. Bortsett från engelska och danska fick inget annat språk - inte ens tyska och franska - hundra titlar översatta till svenska. En liknande engelsk dominans återfinns år efter år inom andra begränsade språkområden.

Denna det engelska språkets starka ställning i världen är otvivelaktigt framför allt ett resultat av den brittiska imperialismen. Det är inte en tillfällighet att cricket spelas över hela världen i före detta brittiska kolonier, där engelska samtidigt används som affärs- och länkspråk. Engelska språket liksom cricket är funktioner av Rule Britannia imperialism och i dagens globala tillvaro värderas engelskan som en tillgång i dessa länder.

Antag att historien tagit en annan vändning och USA befolkats av en majoritet tysktalande invandrare. Skulle amerikansk kultur ha blivit så framgångsrik - eller ens likadan - om tyska blivit standardspråket i USA?

Jag vet inte, men det är ett faktum att de indo-europeiska språken inom den nordgermanska sfären, som tyska och svenska, är svårare att hantera än engelska. Det var kanske något i den stilen som Dzimtars Sodums tänkte när han översatte James Joyces Ulysses till lettiska (1960), ett indo-europeiskt språk av den baltiska grenen. Hans avsikt om jag minns rätt, var behovet att lösa en del översättningsproblem för att göra det möjligt att uttrycka sådant som det annars var svårt att uttrycka på lettiska.

Det andra argumentet

Det faktum att engelska och inget annat språk valdes till USA:s standardspråk för oss till min andra anledning för att belysa engelskans dominans. Det har att göra med den plats som amerikansk kultur har och upprätthåller i dagens värld. Både vänstern och högern i Europa har talat om amerikansk kulturimperialism.

1988 trycktes i Moskva en liten pamflett av Yuri Kagramanov med titeln American Cultural Invasion in Europe. Han talar där om den amerikanska kulturens faror och fasor som leder till "the breeding of a taste for the stereotype." Trycket i denna pamflett hade knappt hunnit torka förrän Sovjetunionen kollapsade under sin egen tyngd och i dag flödar det forna sovjetblocket över av amerikansk kultur.

Nu var Sovjet och USA de båda supermakterna under 1900-talets andra hälft. Men det forna Sovjetunionen varken skapade eller utvecklade en enda ny konstform. I skarp kontrast till den amerikanska demokratin, accepterade det kommunistiska systemet bara ofarliga konstformer. Överdrivet uppmålade damer i folkdräkter dansade folkdanser. Cirkusen med sina harmlösa uttrycksmedel stod högt i kurs. Gamla ryska operor kunde uppföras så länge som ledargarnityret inte kände sig hotat av handlingen.

På toppen låg Svansjön, den dyrkade stereotypernas stereotyp, den mest beskedliga av alla förstenade baletter. Betraktad utifrån ett rent tekniskt perspektiv var de ryska balettdansarna världens bästa. Men socialistisk realism

förhindrade kreativitet när det gällde att åstadkomma nya baletter. Sovjet hade ingen Martha Graham.

Men Kandinsky, Mayakovsky, Stravinsky, Solzhenitsyn, Pasternak och andra då? Antingen tillhörde de en gemensam europeisk tradition inklusive trender som futurism från tiden före revolutionen eller också tvingades de att gå i exil eller tystades. Om de inte begick självmord när de insåg vartåt det barkade, skickades de till gulag eller tvingades avstå från att ta emot Nobelpriset i litteratur.

altI den mån som konst och kultur av bestående värde skapades i Sovjet eller det fanns tendenser - som jag inte känner till - att utveckla nya konstformer, så skedde det trots systemet, inte tack vare den stereotypa marxist-leninistiska socialrealismen i dess stalinistiska version.

Den ende stalinist, så vitt mig är bekant, som befann sig i främsta ledet vid skapandet av en ny litterär stil, var en amerikan, Dashiell Hammett, som skrev hårdkokta deckare för pulpmagasinet Black Mask. Men det hade mindre att göra med hans medlemskap i Hollywoods kommunistparti än med den frihet han hade att som amerikansk medborgare omvandla sina erfarenheter som privatdetektiv hos legendariska Pinkerton - numera ägt av svenska Securitas - till spännande pulpberättelser. Och han gjorde det för att försörja sig.

Den nedvärderade amerikanska kulturen har formligen sprutat fram nya konstformer sedan slutet av 1800-talet. Inte minst har de förtryckta underklasserna bidragit till denna utveckling.

Musiken utgör i sammanhanget ett extraordinärt fall. Blues, spirituals, ragtime. New Orleans jazz, boogie woogie, ja, jazzen i alla dess inkarnationer som Dixieland, swing, bebop, cool jazz. Vidare rhythm & blues, rock & roll, country & western, Tin Pan Alleys schlagers av vilka de bästa har levt vidare som örhängen. Och nu hip-hop och liknande fenomen. Lägg därtill Broadwaymusik-alen. Ett liknande pyrotekniskt fyrverkeri var omöjligt i Sovjet.

Och vi får inte glömma den tecknade strippen och serietidningen. Det har alltid förvånat mig att rika amerikaner varit som förhäxade av gamla och nya europeiska mästare i stället för att ta till sig sina egna kreativa konstnärer som Milton Caniff, Gene Colan, Steve Ditko, Hal Foster, Jack Kirby, Joe Shuster, Jim Steranko och många andra.

Vidare har vi den lysande pulpperioden, då fantasifulla skribenter blandade stilar och skapade nya litterära genrer och undergenrer.  Allting och vad som helst var möjligt. Edgar Rice Burroughs skrev inte bara Tarzan, en av 1900-talets fem mest välbekanta litterära gestalter. Med Under the Moons of Mars, mer eller mindre skapade han den planetära romansen.

Science fiction, fantasy, sword & sorcery, rymdoperan, skräck blandad med  realism, västernskrönor mixade med science fiction ... Nämn genren, pulpförfattarna skrev den. Isaac Asimov kombinerade science fiction med deckaren genom att skapa en robot som var detektiv. Och så vidare.

Om vi tänjer perspektivet bakåt, så visar det sig att Edgar Allan Poe, som avled 1849, samma år som Strindberg föddes, långt ifrån att vara ett isolerat fenomen utan innebar en försmak av den explosiva styrkan i amerikansk litterär aktivitet.

Behovet av underhållning var så krävande under depressionen på 1930-talet att författarna tvingades att spotta fram allt djärvare historier. Den litterära kvaliteten var inte alltid förstklassig. Men fantasin och föreställningsförmågan flödade som aldrig förr. (Och att det kan vara viktigare för många läsare än språklig formfulländning inser inte det europeiska kulturetablissemanget, framför allt inte det svenska som lider av ett snobbigt nobelprissyndrom.)

altI USA fanns fenomenet "sense of wonder". Författare som Alfred Bester, Otto "Eando" Binder, Leigh Brackett, Ray Bradbury, Edmond Hamilton, Jerry Siegel, Stanley G. Weinbaum och många andra kända inga litterära gränser av det slag som var så vanligt i Europa, för att inte tala om Sovjet.

Hårdkokta författare som den nämnde kommunisten Dashiell Hammett, den cyniske Raymond Chandler och högerspöket Mickey Spillane var inga dåliga författare. Vi behöver inte dela deras åsikter för att uppskatta deras berättelser.

Och den störste av författarna i suspense genren, den tillbakadragne Cornell Woolrich med sin skräck för att bli levande begravd, han skrev inte för inte de mest hårresande berättelser som Alfred Hitchcock filmatiserade.

Och därmed är vi framme vid drömfabriken. För vi kan inte förbise Hollywood, Warners film noir, de självlysande MGM musikalerna i technicolor, dramatiska epos, corny trash, komedier, vilda västernfilmer, sentimentala tvåloperor och usla TV serier.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst och beskriva denna ständigt pågående svallvåg av vildsint roterande idéer som hackats samman i en oupphörlig malström till en guldålder av skapande på 1900-talet. Mänskligheten har aldrig sett något liknande.

Denna vigorösa och vitala uteffekt innebar något mänskligt och universellt som gått hem i Europa, latinamerika, tredje världen. Faktum är att den amerikanska kulturens attraktion påverkat även radikalt annorlunda kulturer med egna unika underhållningsgenrer som de japanska, kinesiska och indiska kulturerna.

Fallet med Charlie Chan är betecknande.  Warner Oland - en skådespelare som översatte Strindberg till engelska,  han talade båda språken flytande - spelade den kinesiska detektiven Charlie Chan i en serie  Hollywood filmer på 1930-talet. Filmerna dubbade till kinesiska var populära i Kina. När Warner Oland (dvs Verner Ölund) kom till Kina blev kineserna förvånade över att han inte talade kinesiska.

Den amerikanska kulturen kan förringas hur mycket som helst och dess lockelse förbrylla vänsteranhängare och högereextremister. Men varför skulle en ung svensk se en trist Ingmar Bergman film med usel dialog - ibland kan det vara en välsignelse att inte kunna svenska - när Spindelmannen hedrar den vita duken med oklanderlig dialogföring i Stan Lees anda?

Förekomsten av en kraftfull och smittsam kultur räcker emellertid inte för att förklara den amerikanska kulturens enorma och universella genomslagskraft.  Det måste också finnas sätt att sprida "farsoten".

Det tredje argumentet

altOch här är vi framme vid den tredje anledningen för mitt påstående att för att färdas väl bör en text vara författad på engelska. Detta tredje argument har att göra med den mer än ett århundrade gamla infrastruktur som bara vuxit och vuxit, den infrastruktur som gjort det möjligt att sälja, distribuera och marknadsföra amerikansk kultur efter det att den gjort sitt hemma i USA.

I stället för att förvisa musiken, filmerna, serierna och litteraturen till att samla damm i skräpkammaren eller rentav dumpa dem på soptippen, så har påhittiga entrepenörer för länge sedan insett att det inte handlar skräp som i bästa fall kan  återvinnas utan om resurser som faktiskt kan återanvändas.

De placerade produkterna i arkiv, en sorts överskottslager, varifrån de distribuerades, vilket fortfarande sker, av försäljare och agenter som leder dem till olika platser på jorden i översatt, undertitlad, dubbad eller rentav oöversatt form. Denna kanalisering sker genom olika former av syndikering och på så sätt har amerikansk kultur framgångsrikt distribuerats över världen.

Vad beträffar filmer spelade detta ingen större roll under stumfilmsepoken. Vi hade då den svenska filmens guldålder med Sjöström och Stiller. Men i och med talfilmen, fick amerikanerna som redan var längst framme övertaget. Både Sjöström och Stiller (med Garbo) for för övrigt till Hollywood innan talfilmen var ett faktum.

Vad beträffar musiken var översättningar inte nödvändiga. Amerikansk populärmusik talade direkt till människor överallt. Inte ens sångtexterna krävde översättning. I stället blev de redskap för icke engelsktalande att lära sig enstaka ord och meningar.

Men dessa distributionskanaler fanns på plats redan på 1800-talet vad beträffar litterära texter och denna infrastruktur har troligen aldrig varit så pålitlig och funktionell som den är i dag även om den tekniska utvecklingen hotar den.

Fransmännen var upprörda över den amerikanska kulturimperialismen långt innan Yuri Kagramanov skrev sin bok. De bekämpade och somliga försöker fortfarande att bekämpa den kulturella invasionen både hemmavid och inom den europeiska unionen. Och som det tycks, förgäves. Unga fransmän har insett att för att resa omkring i världen måste de tala engelska för att kunna göra sig förstådda.

Franska är ett underbart språk men inte mycket att hänga i julgran om man vill kommunicera med människor i Indien eller Finland. Men engelska går bra. Jag minns en popkonsert som hölls i Nice på 1980-talet. Tiotusentals unga fransmän hade samlats på en fotbollsstadion för att lyssna till Simon and Garfunkel.

Publiken sjöng entusiastiskt med om Mrs. Robinson. De kunde den engelska texten utantill. Det var då jag insåg att försöken att stoppa engelskan i Frankrike var dömda att misslyckas.

Att förmågan att distribuera är viktig betyder inte att man kan distribuera vad som helst .Det är inte lätt att sprida egyptisk eller kenyansk kultur via samma kanaler som den amerikanska kulturen sprids. Den existerande infrastrukturen kan utnyttjas, men den kultur som sprids måste också ha en universell lockelse.

Delar av andra kulturer kan sugas upp i den amerikanska kulturen, som indisk yoga och meditation, japansk haiku och sushi, kinesiska kampsporter och filmer från Hong Kong, ja, svenskt smorgasbord utan ö- och å-prickar. Men i stort, knappast.

altFramlidna vokalisten, den gudomliga Om Kolthom är fortfarande avgudad inte bara i Egypten utan i hela arabvärlden. Men jag har svårt att se hur hennes konst skulle kunna penetrera populärkulturen utanför arabvärlden på samma sätt som  Judy Garland och Frank Sinatra överskred hemmakulturens gränser. På samma sätt har jag svårt att tänka mig att två av mina indiska favoritsångerskor,  playbackvokalisten Lata Mangeshkar och ragasångerskan Parveen Sultana någonsin kommer att utgöra en del av den globala populärkulturen.

Tillsammantaget så har enligt min mening dessa tre element (det engelska språkets spridning via brittisk imperialism, det amerikanska samhällets kulturella vitalitet och infrastrukturen som sprider den amerikanska kulturen) gjort det engelska språket till 1900-talets lingua franca.

Det engelska språkets spridning har varit en kontinuerlig process och för närvarande går den snabbare än någonsin. Jag har själv upplevt en del av denna process. När jag vid tio års ålder 1943 började på Vasa real i Stockholm var det första språket jag skulle lära mig tyska.

Efter det tredje rikets fall 1945 ersatte engelska tyska som första språk i skolorna. Senare blev engelskan obligatoriskt för alla skolbarn, som det i dag också är i andra europeiska länder, inklusive Tyskland.

Samtidigt har utrotningshotade små språk orsakat en oro för utarmning av det viktiga lingvistiska kulturarvet.

Som det ser ut just nu kan engelskans spridning inte stoppas. Det innebar i sin tur att en utomordentlig roman författad på engelska inte bara har större möjlighet att färdas ut i världen än en utomordentlig roman författad på lettiska, kiswahili, isländska etc. Det betyder också att usla romaner på engelska har större chans att färdas än romaner författade på andra språk oavsett hur bra dessa är.

Medan både viktiga och en massa oviktiga böcker på engelska översätts till andra språk, så hittar viktiga böcker på diverse gudsförgätna språk varken fram till engelska eller andra språk. Och man får inte glömma att många människor ute i världen föredrar att läsa engelsk litteratur på engelska och inte i översättning.

Svenska deckares framgångar i Tyskland tycks bli en parentes. Man ska inte bli förvånad om detsamma gäller svenska deckares framgångar på engelska.

Fast svenska popgrupper som sjunger på engelska som ABBA, Roxette, Cardigans med flera har katapulterat Sverige till nummer tre efter USA och Storbritannien när det gäller musikexport, så är unga indier oftast bättre på engelska än svenska ungdomar. Det är det intryck jag fått under mina år i Indien.

Anledningen är troligen den att indiska skolbarn inte bara läser engelska som ett ämne på schemat som i Sverige. Engelska är också undervisningsspråk i andra ämnen. Till detta kommer att indier talar engelska med andra indier. Indien är fullkomligt impregnerat med engelska. Och engelska har liknande ställning i många afrikanska länder.

altVad är engelskans framtid i världen? Enligt David Graddol, författare till The Future of English, kommer hälften av jordens befolkning att tala eller studera engelska år 2015. Därefter kommer enligt Graddols datorprojiceringar tillväxten att avta och en tillbakagång inleds. Kring 2050 ska boomen vara över. De som lever får se.

Mitt påstående här är alltså att som regel har fiktion författad på engelska en fördel när det handlar om spridning i världen. Det betyder inte alls att det är omöjligt för skönlitteratur på andra språk att färdas. Men hindren är många.

För att översätta är det viktigare att kunna sitt eget språk perfekt än det språk man översätter från. Det innebär att det finns massor med folk som är bra på att översätta från engelska till andra språk, men långt mycket färre människor som är bra på att översätta till engelska från andra språk.

De 2000 böcker som översattes från engelska till svenska 1997 talar helt enkelt sitt eget språk.

Bertil Falk
http://www.bewilderingstories.com/bios/falk_bio.html

 

Ur arkivet

view_module reorder

Guido Zeccola

  denna aladåb tillredd av spastiskt kött och plågarsås denna deliriumbuljong och smärtsamma cream fresch denna outhärdliga näring av jäsande pasta och frätande sprit som går på och går på oavbrutet dag ...

Av: Tidningen Kulturen | Utopiska geografier | 26 januari, 2009

Det mångkulturella Storbrittannien

   Tarquin Hill. www.tarquinhall.com Det mångkulturella StorbrittannienBok- och biblioteksmässan i Göteborg har varje år många intressanta utländska gäster. Förutom att ge oss värdefulla insikter om världen utanför vår lilla svenska ankdamm, kan ...

Av: Tidningen Kulturen | Litteraturens porträtt | 28 september, 2006

Mathias Jansson

Mathias Jansson. En dikt

Indimmiga loci. En dikt av Mathias Jansson , konstvetare och konstskribent med mera

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 18 juli, 2016

Angående balansgång och att kunna flyga med verkligheten

Henrik Eklundh Paglert, redaktör, formgivare och förläggare, uttrycker sig mycket insiktsfullt i bokens inledningstext: ’…vi låter titeln vara osagd och bilderna fria för var och ens tolkning.’ ’Elskåp på malmöitiska alltså’ ...

Av: Ida Thunström | Essäer | 26 januari, 2013

Anna Larsson om kulturföretagande i dagens Sverige. Intervju

Anna Larsson började som gymnast och märkte efterhand att hon var duktig på att dansa. Då började hon ta lektioner i streetjazz och hiphop på en dansskola i Lund, för ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 27 augusti, 2013

Döden är den stora illusionen

Den tibetanska dödsboken och det som aldrig dör

”Total närvaro är väsentligt då någon dör. Det är av yttersta vikt och mycket kraftfullt om vi kan relatera i nuet, eftersom det just då finns en osäkerhet mellan kropp ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 01 december, 2015

En martyr är dödad...

Budskapet kommer som ett brev på posten: oväntat, opaketerat och sårbart. Det centrala temat denna Annandag jul är martyrens. Det är ett nytt budskap, som talar om lidande, försakelse, sorg ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 26 december, 2014

Guido Zeccola. Foto: Ida Thunström

Innan festen tar slut

Chefredaktören Guido Zeccola lämnar i februari Tidningen Kulturen. Ida (som även hon lämnar sitt uppdrag -som konstredaktör- på tidningen) och Guido har träffats för att tala om Tidningen Kulturens liv ...

Av: Ida Thunström | Media, porträtt | 28 februari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.