Piscatorial Paedophilia

Några anteckningar om flugfiske på Nya Zeeland Det finns få verkligt effektiva botemedel mot en 12 tidzoner lång östlig jetlag. En privat metod som dock fungerar mycket tillfredställande är att få ...

Av: Steven Ekholm | 06 september, 2009
Resereportage

Lydmar Hotell

År 1993 fick Stockholm sitt första designhotell; hyperstylade Lydmar strax intill Stureplan; ett område som just vid den tiden började bli ett verkligt hotplace. Även Lydmar, med sina glasade väggar ...

Av: Björn Gustavsson | 13 september, 2017
Resereportage

Lykke. Del II

Aristoteles, Aquinas og Schopenhauer Gitt at lykke er knyttet til at å være menneske er å ha et personlig prosjekt, eller, om en ønsker og vil, at en har en ambisjon ...

Av: Thor Olav Olsen | 11 januari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Barnkonventionsdagen

I dag, tisdagen den 20 november är utnämnd till ”Barnkonventionsdagen”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Barnkonventionsdagen”. Och här kommer mitt bidrag till dess ...

Av: Vladimir Oravsky | 20 november, 2012
Gästkrönikör

Den sextionde filmfestivalen i Berlin, Berlinale, Europas mest vitala och viktiga



 

alt60-årsjubilerande Berlinale, Berlins filmfestival, har varit en filmflod utan dess like i festivalens historia. Över 400 filmer har visats i festivalens sju sektioner med dess ännu fler undersektioner som visar på filmgenrernas skilda inriktningar, innehåll och historia, så som Panorama, Forum, Dokumentär och Neue Deutsche Film.

I bakåtblickande sektionen Retrospektive visades 1920-talets tyska mest betydande film Metropolis av Fritz Lang i en sensationell restauration. Inte bara är helhetskvalitén i filmen lyft digitalt utan originalmaterial på hela 30 minuter har också klippts in och gör den slutliga directors cut till en av modern films viktigaste produktioner, som nu alltså vinner i ytterligare estetisk glans och övertygande kraft. Den är en klassiker som tycks vägra dö.

Barnfilmsektionen växte nyligen och ynglade av sig långfilmsforumet 14plus där den svenska Sebbe fick pris för bästa debutfilm. Kortfílmarna intar även de en betydande plats på Berlinale och här fick Sverige en Guldbjörn att glädjas åt.

en digitalt restauread version av Metropolis visades under BerlinalenFlera av dessa fora utvecklar sedan decennier sina egna strukturer, internationella nätverk och traditioner. Man ska vara medveten om att Berlinale snarast är ett metanamn där det är flera av sektionerna som i sig själva väger tyngt internationellt sett. Detta organisatoriska grepp, tror jag är det som får festivalen att allt tydligare bli en hela världens festival och en världsfestival av rang är den definitivt för det deltagande filmfolket. Parallellt med den pågående festivalen löper en i år rekordstor europeisk filmmarknad där antalet affärsöverenskommelser och filmkontrakt verkar slå rekord.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Även besökarantalet för den vanliga biopubliken har slagit alla historiska rekord. När Dieter Kosslick tog över Berlinale för några år sedan var förväntningarna stora. Festivalen hade fallit i intresse och kvalité och många hoppades att han åter skulle få fram utmanande provokativ film med sin politiska kritiskt oberoende stil någonstans obestämt till vänster. Men trevande höll han sig nära filmindustrins mittfåra, större skandaler och provokationer har i stort sett uteblivit under hans ledning.

I stället har han sakta och försiktigt fogat det ena lösa arrangemanget efter det andra till festivalen, så som i år kulinarisk kino där filmer med mat som viktig ingrediens visas på restauranger runt om i Berlin. Med sina allt fler teman har festivalen verkligen växt på bredden.

Många menar att det är Kosslicks övermod och fåfänga som lett till en manisk överdrift. Personligen tycker jag årets Berlinale visar hur hans ledningsstrategi ger frukt, inte minst ekonomiskt. Flera bioprogram tycks hänga nära vissa sponsorgrupper, och har i stället för att vara kostnader förvandlats till intäkter. Som i sin tur stoppats in för att ge filmare från andra världsdelar möjlighet att komma till Berlin och på så sätt öppna festivalen mot världen på allvar. På liknande, och andra, sätt sker en förnyelse inom själva Berlinalen.

Berlinalens deus ex machina  Dieter KosslickEgentligen är inte antalet vanliga biobesökare som en festival ser som mest intressant, men Berlin är lite annorlunda än andra. Här har det varit tradition att både berlinarna själva och hitresta filmentusiaster fyller staden med en speciell sorts flair. Filmen tycks ibland fortsätta genom natten på gatan hem. De senaste fem åren har siffrorna varit betydligt lägre och Kosslick har anklagats för att ha misslyckas genom att göra festivalen för lite politisk och för mycket bugande för Hollywoods mainstream så att filmälskarna stannar hemma och ryktet förminskas.

Dagens svar är att den djärva och konsekventa satsningen på expansion, på sponsorer och på den parallella filmmarknadsplatsen har givit resultat. Berlinale är en vital, bara 60 år ung, festival som håller på att förändras i grunden och bli en pendang till Oscarsgalan. Nu finns här bredd och djup, kvalitet och underhållning och hela världen som samlas här för att låta bespeglas i film.

Man inte bara ser film under de fjorton dagar festivalen pågår, här görs också film på blodigt allvar i Talente Campus där ett trettiotal unga upp till 25 år får prova på att göra film med internationellt erkända regissörer och fotografer från hela världen. Många som deltagit där får sedan något år en egen representation i något forum och en del har klarat det till Wettbewerb, tävlingen.

Supersatsningen på över 400 filmer var ett genidrag som gick hem och ger tillväxt och resurser till nästa Berlinale. Om 40 år fyller Berlinale hundra, förhoppningsvis som Europas och en av världens viktigaste filmfestivaler.

Helt klart är att det åter lönar sig att resa till Berlin och filmfestivalen för alla filmintresserade som vill färdas genom föreställningsvärldar som öppnar och förvirrar, berör och glädjer. Sedan, om nätterna kan man få en skymt och aning av de unga kreativas huvudstad i Europa, den världsmetropol som kanske innebos av störst kreativ talang. Men farligt farlig, ett oändligt antal av lockelser bjuder den kanske övermätte, trötte filmfestivalbesökaren.

Werner HerzogDen sextionde filmfestivalen i Berlin, Berlinale, avslutades i helgen. Början till slutet för Hollywoods världsherravälde kunde skönjas, inte minst i juryns priser. Efter ett par år av dalande rykte återtar Berlinale sin roll och blir Europas mest vitala och viktiga. Att Dieter Kosslick lyckats locka Werner Herzog till den internationella juryn var i sig en bragd, men här ingår också representanter från Kina, Afrika, och Europa, liksom representanter för olika generationer.

Modet att ge Guldbjörnen till en film som Bal - Honung är förutom en väldig framgång för turkisk film och en av dess främsta regissörer Semih Kaplanoglu; detta är också modet att hylla det innerliga och i sig själv djupnande, långsamma, säregna berättandet, något fjärran alla Hollywoodfiktioner eller standardmanus för filmhögskolornas barndomsfilmer.

Att den ryska filmen är tillbaka visas med kraft i Hur jag slutade denna sommar av Alexei Popogrebsky som fick tre silverbjörnar och denna min favoritfilm hade varit förtjänt av en fjärde. De senaste årens framgångar för rumänsk film blev också bekräftade med en silverbjörn - nu underhållande men inte så utmanande som tidigare.

Att kinesisk film nuförtiden ofta är praktfull och välgjord har vi vant oss vid, och så fick också den kinesiska öppningsfilmen som en artig gest en silverbjörn till regissören för bästa manus. Även om årets alla kinesiska bidrag visst var välgjorda saknades nerven och utmaningarna från tidigare års filmer från Kina. Däremot visar det silverbjörnprisade rumänska bidraget att den uppblomstrande Rumänska filmbranschen fortsätter gå en intressant väg som kan få landet att bli ett betydande Europeiskt filmland.

Semih Kaplanoglu vann guldbjörnenVar och hur filmens framtid gestaltas är svårt att veta, under den 60:e Berlinalen lyser ett lovande ljus med filmisk vitalitet och styrka både från Europa, främst östra delen, och även Asien, med jättar som Kina och Indien, får mer framträdande roller i den globala branschen. Än en tid kan dollarspekulationer som Avatar med förödande marknadsföringsbudgetar ge extrema vinster för nya Hollywoodfilmer, men film som angår och berör bland filmintresserade kommer inte enbart att bestämmas av Hollywoods standardiserade tänkande.

Film som konst är inte bara en bra berättad underhållande historia utan skapar alternativa världar som förmår beröra människor djupare än ord och beträda existentiella gränser. Sådan film följer inga givna scheman, sådan film görs inte på ett ställe i världen, utan finns globalt. Problemet för denna film är inte bristen filmintresserad publik utan distributionen och här kan Internet spränga tidigare gränser. En lönsam Internetdistribution, för världens filmer vore skulle påskynda filmens farväl till Hollywood och öppna för en polyfont utvecklad film ur flera centra och kulturer.

I vanliga fall när man skriver om film brukar intrigen återberättas. Att se kärnan av historien blir recensentens uppgift. I fallet med Guldbjörnsfilmen Bal - Honung i regi av Semih Kaplanoglu är det inte väsentligt med sådana detaljer, inte ens persongalleriets gestaltning i den oerhört långsamt berättade filmen avgör dess styrka. Detta trots att den sexårige Yousuf spelas mästerligt av debutanten Bora Atlas vars spel regissören menade varit avgörande för filmen.

Lätt förenklat handlar historien om Yousuf som följer sin far Youkub i de förtrollande Anatoliska bergskogarna för att samla honung från bikuporna som fadern placerat i träden. Det är en paradisisk tillvaro för pojken tills en dag bina försvinner och fader också i sin jakt på dem.

Men det är inte bara en pojkes växande i försöket att bemästra sin svåraste förlust som är det bärande i filmen. Inte heller det förföriskt vackert skildrade landskapet och de lantliga miljöerna och dess människor. Efter filmen sökte jag länge efter vad det var som gjorde just denna films bildprakt så laddad, så starkt berörande. Svårbegripligt då dess filmiska yta förefaller så välbekant och naiv. Först vid presskonferensen lyckades regissören bryta sig ut ur standardfrågornas platta standarsvar och sa:

-I den här historien är det inte var och en av de enskilda detaljerna som jag vill få med i mina bilder som för att fånga någon autencitet i en barndomsskildring utan jag har försökt att foga samman dessa bilder, dessa ögonblick, och förmedla en enda sorts känsla av helhet, så som filmen vore en hymn eller en bön av emottagande där livet och vår samhörighet med varandra och världen är den fantastiska gåva som ger oss mer av mod och hopp i att verkligen leva.

När så regissören dessutom underströk hur viktigt det var och ärofyllt han fann det att filmen även fått festivalens ekumeniska filmpris, och att detta förvissat honom om att han var på rätt väg i sitt filmskapande, då först förstod jag. I filmen hade jag, utan annat än endast bli berörd i själen av en speciell ögonblickets existentiella närvaro så var i bilderna gömd, osynlig i allt genomsyrande, något av en muslimsk andlig högtid, som förmått att visa vilken nåd våra liv i världen med varandra är. Att bli påmind om detta så här, var ytterst välgörande. Filmen lämnade något av just tillit, hoppfullhet och mod, som ett strömmande sinnligt eko i själen. Se den, om du kan, du ångrar det inte.

En scen ur Alexei Popogrebskys How I Ended This SummerMin starkaste filmupplevelse under Berlinalen var som tidigare nämnt den ryska filmen Hur jag slutade denna sommar av Alexei Popogrebsky. En stundtals svåruthärdlig smärtande närvaro som hela tiden fortsätter att ladda filmens berättelse trots intrigens brist på handfasta växlingar mellan två (silverbjörnsbelönade) skådespelare i en vidunderlig arktisk natur.

Upplevelsen av natur, av dess vidd och häpnadsvärda storhet kan förföra filmfotografer till vykortskitsch. Att just denna film får silverbjörnen för bästa kamera (outstanding artistic achievement) är välförtjänt. Fotografen Pavel Kostomarov, själv en erkänd dokumentärfilmsregissör, har lyckats lyfta in naturen som en tredje avgörande medspelare som ger själva grunden för dramat. Isbjörnen som dyker upp är inte som dekorativ detalj utan driver historien vidare i den djupnande dramatiken mellan de två männen. Regissören Alexei Popogrebsky, som länge närt drömmen om att få göra filmen, gav en hint vad som bidragit till det lyckade kamera arbetet.
-Pavel Kostomarov var den av oss som tog de allra största personliga riskerna bland isbjörnar och fallande klippor för att få de bästa bilderna.

Intrigen är enkelt återberättad. Längst ut i östra hörnet av Arktis vid själva Rysslands slut ligger en meteorologstation. Den unge nyutexaminerade Pavel ska tillbringa sommaren stationerad där. Här arbetar den medelålders Sergei sedan åratal tillbaka. Arbetsrutinerna är hårt schemalagda, isoleringen från andra människor gör vardagsdetaljer till livsavgörande och inget utrymme för slarv lämnas. Ständigt får Pavel finna sig i Sergeis hårdhänta påpekanden om vad som är viktigt på ett sätt som kväver alla invändningar. Men när Sergei är ute på en fisketur kommer meddelandet per radio att hela hans familj, hans fru och son förolyckats i en tågolycka. Darrande skriver Pavel ner meddelandet och lägger det på skrivbordet. Men denne visar inte någon reaktion alls när han återvänder.

Den svenska Babak Najafis film Sebbe vann pris i Berlin. Foto Fredrik ZillenNär Pavel ser att lappen råkat hamna på golvet och inte blivit läst förmår han sig inte att överlämna den. I stället förvecklar sig Pavel i lögner mot både Sergei och de överordnade via radion. När han slutligen efter flera dygn får ur sig dödbudet tycks Sergei gå till attack mot honom. Pavel avlossar ett gevärskott för att försvara sig, och Sergei svarar med att skjuta efter honom. En strid, driven av missförstånd, eskalerar mellan de två männen. I ett rasande hämndförsök förgiftar Pavel Sergeis fisk med radioaktivitet. När han väl förstått att Sergei inte vill döda honom, bekänner han det men det är för sent. Sergei spyr upp det sista av fisken, kommer tillbaka och säger: Säg det aldrig till någon. Slutscenen mellan de två männen rörde mig till tårar som ingen annan film gjort. Det som skildras i filmen är mångbottnat och framför allt nyanserat och trovärdigt.

En av ödets nycker är att skådespelaren och teaterregissören Sergei Puskepalis, som gestaltar filmens Sergei, växt upp 50 kilometer från platsen. Den 24-årige Grigori Dobrygin debuterar som Pavel.

I rollgestalternas berättelse finns en aning av far- och sonförhållande men det är mer av en kollision mellan två världar som äger rum. Ändå växer det fram en djup förståelse och vänskap som kraftfullt gestaltas i filmens slut när Sergei får Pavel att lämna stationen och återvända till civilisationen.

-Det är min första film och Sergei har lärt mig allt men också blivit min bästa vän, sade Grigori med eftertryck.

Grunden för filmens trovärdighet är parallelliteten mellan filmberättelsens relationer och filmteamets. Själva utsattheten på platsen svetsade samman filmteamet under de tre månader filmandet pågick. Redan på vägen dit höll hela den halv ton tunga digitala utrustningen på att gå förlorad i en flod.

altRegissören Alexei Popogrebsky förkastade stora delar av sitt eget manus vid inspelningen. I stället lät han skådespelarna och platsen, själva ögonblickets tyngd verka. En dag i taget, en scen i taget fick skådespelarna manuset, utan överblick på fortsättning och slut.

Måhända spelar även regissörens avbrutna psykologistudier in.

-Kanske är detta egentligen min avhandling i psykologi som nu blivit färdig som film, sa han och ja, komplex och rik nog är den för det, svårt att uttrycka exakt hur.

Det enda jurybeslut jag lite vill protestera mot är att Roman Polanski fick sin tredje silverbjörn för regi, för den politiska thrillern Ghostwriter. Den filmen tror jag knappast blir mer än en snart bortglömd detalj i Polanskis karriär. Hellre hade jag sett silverbjörnen gå till Alexei Popogrebsky för Hur jag slutade denna sommar, ett mästerverk som definitivt har inlett en betydande regissörsbana. Förhoppningsvis finner den även den distribution som kan ge den en stor internationell publik.

Den ryska filmen är åter något att räkna med.

Andreas Altermann

Ur arkivet

view_module reorder

En svensk antisemitisk historia

Boken Lurifaxiana tillhör de råaste antisemitiska texter som publicerats på svenska. Med titeln Lurifaxiana ville författaren säga att boken handlade om lurifaxarna, det vill säga judarna. Det var inte skämtsamt ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 16 februari, 2009

Människor lever i bubblor

Socialpsykologiskt är detta ingenting nytt; där kallas bubblorna för primära och sekundära grupper. Jag lever naturligtvis själv, och har framförallt levt, i bubblor. Under de senaste, säg, 20 åren har ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 09 juli, 2016

I Pousettes värld: en poet

Det är en konst att vara enkel. Erik Pousette skalar av det överlagrade och står kvar med de stringenta orden i dess ursprungliga skepnader. Han litar på dem. Behöver inte ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 maj, 2012

Skilda rörelser på landet och i staden Intervju med regissören Radu Mihaileanu

Det finns några filmer som har en enorm vikt på grund av deras sociala patos, ofta större än dess tekniska möjligheter. I Sverige fann man den allra första av denna ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Scenkonstens porträtt | 24 januari, 2012

Abrishami synagogan.  Belysning  symboliserar den eviga låga som alltid brinner på offeraltarna

Framme vid en av Teherans många judiska bönehus

Till skillnad från de arabiska länderna har Iran fredat sina judiska församlingar. Sedan 1948 har över 800 000 judar emigrerat och förvisats från sina länder i Mellanöstern och Nordafrika; inte ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Essäer om religionen | 08 februari, 2017

Trio Brantelid Härenstam Sparf

Nicolò Paganini kontra Robin Bengtsson

I stället för melodifestivalen har Björn Gustavsson ägnat lördagskvällen åt att skriva om Paganini.

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 11 mars, 2017

Jag har slutat prata om Gud eftersom jag tycker synd om honom. Intervju…

Mohamed Omar är poet, essäist och debattör. Han har varit hyllad i många år innan han tog väldigt radikala positioner inte bara mot Israels politik i Palestina utan också mot ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 26 juli, 2012

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.